|
Tidskriften Skärgård nr 3/2007 - Årgång 30
Finska kriget på Åland 1808-1809 TEXT: KENNETH GUSTAVSSON
Den åländska andelen av det Finska kriget för snart 200 år sedan är idag ett av historiebokens mer bortglömda kapitel. Detta trots att resultaten av kriget på många sätt påverkar oss ännu idag. Inför det stundande minnesåret är det därför skäl att på nytt lyfta fram de omfattande händelserna på Åland, händelser som definitivt bidrog till den påföljande rikssplittringen. Syftet med nedanstående text är därför tvådelad: att dels ge en allmän översikt över de olika skedena från vintern 1808 fram till våren 1809. Och att dels också ge en glimt av hur ytterst komplicerat det hela blir om man går ner på ett mikroplan, där stora trupp- och flottstyrkor hela tiden flyttades fram och tillbaka för att antingen anfalla eller försvara öarna. Tyngdpunkten har dock inte lagts på själva drabbningarna och striderna, utan mer på tiden däremellan. Huvuddelen av materialet har hämtats ur svenska generalstabens stora utredning Sveriges krig åren 1808 och 1809, ett mastodontverk som utkom i nio band i början av förra seklet. Ytterligare uppgifter har tagits ur mindre och mer lokala publikationer, som det trots allt finns ganska gott om. De följande långa uppräkningarna av truppenheter och fartyg kan kanske tyckas onödiga, men är tänkta att påminna läsaren om att det i grunden hela tiden handlade om fyra stora problem: att utrusta, transportera, föda och inkvartera stora styrkor. Och att dessa inte enbart var problem för den militära ledningen, utan även lika mycket för den lokala befolkningen - som dag efter dag ständigt tvingades leva med dessa tusentals objudna soldater, oavsett om det sedan handlade om ryssar eller svenskar.
De första ryssarna År 1808 uppgick den åländska befolkningen till ca 12 900 personer. När kriget bröt ut var dock ålänningarna helt oskyddade, sedan decennier tillbaka fanns här vare sig trupper eller befästningar. Visserligen var flera hundra åländska båtsmän anslutna till Ålands och Södra Finlands kompani, men dessa tillhörde flottan och var stationerade antingen ombord på fartygen eller på fästningen Sveaborg. Som känt inleddes det ryska anfallet över östgränsen söndagen den 21 februari, varefter de svensk-finska försvararna skulle gå från det ena nederlaget till den andra. Nästan inga uppgifter finns om hur ålänningarna såg på krigsutbrottet, den enda källan från tiden är kontraktsprosten i Jomala, Olof Hamraeus, som i sin dagbok noterade inledningsskedet:
Även om angivna datum förefaller felaktiga - Åbo erövrades först den 22 mars – vittnar prostens anteckningar om att ålänningen i gemen var väl medveten om händelserna på fastlandet, och att det ryska hotet kändes mycket konkret. Efter att Åbo erövrats utan motstånd beslutade den ryske överbefälhavaren i Finland, general Buxhoevden, att Åland stod i tur. Syftet var att före islossningen besätta öarna och därmed avbryta svenskarnas förbindelser mellan Sverige och fronten i sydvästra Finland. Den 27 mars beordrades därför överste Vuitsch att med en förstärkt jägarbataljon marschera på isen över Skiftet. En förtrupp om 39 husarer och 10 kosacker, under befäl av major Neidhardt, nådde Brändö den 29 mars. Under de följande dagarna fortsatte de in över fasta Åland där man förstörde sjömärken och den optiska telegrafen på Eckerö - samt beslagtog förråden i Kastelholms kronomagasin. Resten av bataljonen anlände till fasta Åland den 31 mars, och förlades till Finby. Men efter att den ryska ledningen i Åbo erhållit rapport om att ålänningarna underkastat sig utan strid, gavs order att Vuitsch skulle återgå till Åboland, detta särskilt som en eventuell islossning kunde avskära ett senare återtåg. Trupperna lämnade därför Åland redan den 5 april. I Petersburg hade emellertid kejsar Alexander I samtidigt börjar leka med tanken att över Åland kunna anfalla Sverige och Stockholm, varför öarnas strategiska betydelse ökade i motsvarande grad. Den 11 april fick överste Vuitsch på nytt order att besätta Åland, eftersom deras ”läge, folkfrihet och moraliska ståndpunkt fordra den största uppmärksamhet”. Det betonades dock att detachementet måste återvända till fastlandet innan islossningen, såvida inte en betryggande återtransport kunde anordnas på båtar. Den 12 april spred sig en kavallerienhet om 22 kosacker och 20 husarer under Neidhardt åter över skärgården, ända bort till Signilskär – där man tillfångatog tio svenska matroser och en artillerist på resa mot Stockholm. Samma dag bröt överste Vuitsch upp med huvudstyrkan från Virmo och nådde efter tre dagars marsch fram till Kumlinge. Där inkvarterades fyra jägarkompanier - 20 officerare, 46 underofficerare, 12 trumslagare, 520 meniga och 16 icke-stridande. Översten själv tog sitt kvarter hos kyrkoherde Höckert inne i byn. Under marschen hade ett femte kompani lämnats på Brändö, medan ett sjätte fortsatte vidare till fasta Åland. Det sistnämnda inkvarterades i Finby, varifrån en bevakningsstyrka sändes fram till Emkarby. Härifrån utsattes posteringar vid Storby, Hammarudda, Övernäs och Herrön, vardera bestående av 6-8 jägare och några kosacker. Styrkan på fasta Åland räknade då 8 officerare, 10 underofficerare, 2 trumslagare, 120 meniga, 18 husarer samt 22 kosacker. Major Neidhardt inkvarterade sig hos kronofogde Taxell på Strömsviks gård i Finström, där dagens Folkhögskola ligger.
Bonderesningen Inledningsvis var allting lugnt på Åland, och rapport sändes den 16 april till Åbo om att invånarna ”var fullständigt tillgivna”. I verkligheten började dock missnöjet gro, underblåst av krav på återkommande skjutsningar, på att inlämna skjutvapen och ammunition, och inte minst av en ständig rädsla för ryska övergrepp. I början av maj kom slutligen ett krav om att alla större båtar inom 24 timmar skulle sättas i segelbart skick, för att därefter huggas ut genom isen till angivna platser, ett krav som var omöjligt att genomföra. Detta blev startskottet på den beryktade folkresningen, där otränade åländska bönder och fiskare, anförda av länsman Arén och pastorsadjunkt Gummerus, rent bokstavligt rensade Åland och tillfångatog hela den ryska styrkan. De närmare detaljerna kring dessa märkliga händelser återges i en annan artikel i detta nummer, och berörs inte närmare här. Men det skulle i varje fall dröja nästan tio månader innan ryska trupper på nytt visade sig i skärgården. Under mellantiden skulle det bli svenskarna som fyllde Åland med marktrupper och flottstyrkor.
De första svenskarna När bonderesningen inleddes den 6 maj fanns inga svenskar på fasta Åland, operationerna sköttes helt och hållet av ålänningar. Samma dag anlände dock en liten svensk expeditionskår till Föglö, bestående av skonerten Fröja och två kanonbarkasser, med en sammanlagd besättning på 73 man. Expeditionen leddes av löjtnant von Kapfelman med uppgift att dels hindra de spridda ryska truppernas rörelser mellan öarna, dels avskära deras eventuella återtåg österut. Följande dag var Kapfelman framme vid Kumlinge, där han inledde en blockering av den ryska styrkan på ön. Upplösningen kom den 10 maj i det sk Kumlingeslaget, där svenskarna och den åländska bondekåren tillsammans landsteg och tog ryssarna tillfånga. En motsvarande landstigning genomfördes nästa dag på Brändö, och med motsvarande resultat. När nyheterna nådde Stockholm beslutades att en större svensk landstigningskår skulle besätta Åland. Styrkan, under befäl av överste Mörner, avseglade den 15 maj från Grisslehamn, och utgjordes av ca 400 man infanteri, 30 man kavalleri (utan hästar) samt 30 artillerister med sex 3-pundiga kanoner. På grund av storm var man framme först den 24 maj, varpå trupperna inkvarterades i Finström och Jomala. Starka posteringar sattes ut, och fältbefästningar för kanonerna började byggas vid Bomarsund och Marsund. Översten själv inrättade sitt högkvarter på Grelsby kungsgård. Samtidigt översändes även en kanonslupsdivision från Stockholm, omfattande fyra landstigningsslupar, två vanliga kanonslupar, en sjukbåt samt en kokslup, varav flertalet bemannade med landtrupper. Efter en stormig överfart på mer än en vecka nådde divisionen den 24 maj äntligen fram till Emtviks hamn i Kumlinge, där man underställdes Mörners befäl. Uppdraget var att inta position mellan finska och åländska skären och därifrån ”afböja alla fientliga försök”. Tillsammans med Mörner anlände även överstelöjtnant Fock, som sedan år 1802 arrenderade Grelsby kungsgård, med särskilt uppdrag att organisera ett åländskt lantvärn. Enligt planerna skulle detta omfatta två bataljoner, men rekryteringen gick trögt. I slutet av månaden hade han bara lyckats inskriva manskap till två svaga kompanier, sammanlagt 8 officerare, 9 underofficerare och 138 man, vilka exercerades i hemsocknarna. Det åländska lantvärnet fylldes istället med finska frivilliga som tagit sig över till Åland. Senare uppställdes även en åländsk landstorm, där i princip varje stridsduglig åländsk man skulle inskrivas.
Skärgårdsflottan Även om svenska fartyg alltså numera fanns i åländska vatten, behövdes betydliga förstärkningar inför sommarsäsongen. I mitten av maj beslutades därför att sända huvuddelen av skärgårdsflottans Stockholmseskader till Åland. Den 17 maj avseglade tre kanonslupsdivisioner, underhållsfartyg och landtrupper från Stockholm, under befäl av överstelöjtnant Jönsson. Eskadern skulle stationeras vid Små Sottunga, för att där ”hindra en större fientelig skjärgårds flotta att därigenom bryta”, dvs framtränga till fasta Åland. Först på kvällen den 25 maj var man framme i den östra skärgården. Tillsammans med de redan befintliga enheterna bestod flottiljen nu av ett 30-tal fartyg. Under de följande veckorna skulle Små Sottunga utgöra den permanenta basen varifrån man utförde ett flertal raider och spaningsuppdrag in i Åbolands skärgård – samt eskorterade den stora transportflottan om 70 fartyg som med 2 500 man infanteri ombord genomförde en misslyckad landstigning vid Lemo söder om Åbo den 19-29 juni. Under tiden fylldes flottstyrkan på ytterligare. I slutet av juni fanns redan mer än etthundra fartyg i skärgården, underställda konteramiral Hjelmstjerna. Närmare bestämt: 1 chefsskonert, 2 chefsjakter, 1 chefsbåt, 1 skonert, 1 kutter, 2 kanonbarkasser, 8 galärer, 54 kanonslupar, 2 kanonjollar, 2 haubitstransportfartyg, 12 kokbåtar, 1 jakt, 9 förrådsfartyg, 1 proviantfartyg, 1 proviantbåt, 4 sjukfartyg, 1 sjukbrigg, 1 vattenskuta, 1 smedjebåt, 3 rekognoseringsslupar, samt 2 segelsumpar. Den sammanlagda besättningsstyrkan var på ca 3 000 man. Därtill anlände en ständig ström av proviant- och ammunitionsfartyg från Stockholm, medan sjukfartyg transporterade sårade och sjuka i motsatt riktning. Under de följande månaderna deltog eskadern i ett flertal sjöstrider i åboländska skärgården, bland annat vid Bockholmssund, Sandöström, Grönvikssund, Palva och Kahiluoto. Efter betydande ryska flottframgångar i öster tvingades svenskarna i augusti åter samlas vid Små Sottunga, nu med uppgift att skydda Åland mot eventuella ryska attacker. I basområdet kunde fartygen repareras och förråden fyllas med proviant och ammunition – och här kunde manskapet få vila efter strapatserna. Men även livet i hamn kunde vara nog så svårt ombord på odäckade kanonslupar. Från Finnö antecknade en fältväbel under augusti i sin dagbok: ”ifrån den 6. till den 15. var det svåraste Regnväder både natt och Dag som man någonsin kan minnas”.
Konungen på Åland Som helhet gick kriget inte Sveriges väg, vare sig till lands eller till sjöss. Därför beslöt sig kung Gustaf IV Adolf i juni att bege sig till krigsskådeplatsen för att personligen överta ledningen för operationerna i södra Finland. Kungen lämnade Stockolm den 30 juni ombord på jakten Amadis, och ankom fyra dagar senare till Hjelmstjernas eskader. Samma dag ledde han sjöstriden vid Bockholmssund, och under de följande dagarna striderna vid Jungfrusund. Den 14 juli styrdes färden mot Åland, men på grund av storm måste Amadis söka nödhamn vid Husö. Först sent på kvällen den 18 kunde kungajakten lägga till vid Kastelholms slott. Till en början tycks kungen mest ha uppehållit sig ombord, men den 21 juli gick han iland och mönstrade Ålands lantvärn vid Färjsundet. Den lilla åländska delen av lantvärnet permitterades för att ”afgå till sina hemställen för att där förrätta lantmanna arbete”. Huvuddelen däremot, en skarpskyttebataljon om ca 350 finska frivilliga soldater (Ålands fribataljon) kompletterad med en bataljon om 550 finska bönder, transporterades några dagar senare från Färjsundet till fronten i Österbotten. Lördagen den 23 juli lämnade kungen Amadis och installerade sig istället på Grelsby kungsgård. Följande dag bevistade han gudstjänsten i Finströms kyrka. Och den 31 hölls den stora militärparaden på Grelsby äng, en händelse som förevigats i två ofta publicerade akvareller. I egenskap av högste befälhavare över styrkorna på Åland – numera Södra finska armén - ägnade kungen de fem följande veckorna till att fundera på stora landstigningsoperationer som skulle utgå från Åland, och som skulle ”frälsa Finland”. Hur dessa skulle utföras och var de skulle genomföras var däremot synnerligen oklart, men nya trupper beordrades under tiden över till Åland. Den militära organisationen kring högkvarteret i Grelsby blev därmed en alltmer invecklad apparat. Till de högsta stabsorganen, inräknat kungens egen svit, räknades i månadsskiftet juli-augusti 58 högre officerare ur rikets högsta kretsar, fördelade enligt följande (endast cheferna här angivna):
Till detta måste läggas ett okänt antal underofficerare och meniga som tjänstgjorde vid de olika stabsorganen, samt de högre officerarnas egna adjutanter och civila tjänstepersonal. De stridande förbanden var underställda Befälhavaren över trupperna på Åland, generalmajor Lantingshausen. Styrkan räknade totalt 4 658 man och var fördelad på följande enheter:
På Åland sysselsattes trupperna med exercis, handräckning och vakttjänstgöring. Upplandsbrigaden skulle exempelvis varje morgon mellan klockan 6 och 9 ges vanlig exercis, vilken under eftermiddagarna följdes av ”jägar exercitien”. Ifråga om bevakningstjänst var en stor vaktstyrka utsatt vid kungens kvarter, samt en mindre vid Lantingshausen högkvarter. Likaså skyddade en särskild vakt förre svenske ministern i Petersburg, greve von Stedingk, när han under augusti vistades på Åland. Ständiga posteringar fanns även spridda runt övriga Åland: vid Hulta, Bomarsund, Högbolstad, Marsund och Västergeta, liksom vid alla proviant- och artilleriförråd.
Befästningar I början av augusti 1808 räknade man från svensk sida med att ryssarna nu förberedde ett större anfall mot Åland, möjligen kombinerat med en fortsättning mot svenska fastlandet och Stockholm. Det gällde därför att i god tid planera det lokala försvaret. Fortifikationsbefälhavaren, kapten Sederholm (med kvarter i Ämnäs) sammanställde flera rapporter, där han bland annat konstaterade att skärgårdsflottan och ett tillräckligt antal landtrupper utgjorde det bästa försvaret. Batterianläggningar längs kusten av fasta Åland skulle däremot bli alltför dyra, och inte kunna hindra en eventuell landstigning. Kapten Sederholm föreslog ändå att vissa fältbefästningar skulle uppföras för att underlätta en eventuell evakuering av Åland. I öster borde ett mindre batteri anläggas vid Färjsundet för att trygga övergången där, och i väster några större anläggningar vid Frebbenby, nära färjestället över till Eckerö. Planer fanns även på att bygga ett centralt försvarsverk på bergen i norra Gölby, men dessa förverkligades aldrig. I Frebbenby hade man redan i början av sommaren påbörjat befästningar, och Sederholm projekterade nu dels en större skans strax söder om landsvägen, ett ”retranchement” avsett för sex kanoner och 500-600 man. Dels en mindre ”flesch” för en kanon ett stycke norr om vägen. Sederholms noggranna ritningar godkändes av kungen och gavs hans underskrift: ”Fastställes. Högkvarteret Godby den 29 Aug. 1808. Gustaf Adolph”. Samtidigt beslutade kungen att 100 man i fortsättningen skulle arbeta i Frebbenby, där man även uppförde stora magasinsbyggnader för artilleripjäser och för proviant. Här ses ännu idag tydliga lämningar av de forna batterivallarna – förövrigt de bästa spår vi har av den svenska närvaron på Åland detta oroliga år.
Hösten 1808 Den 4 september inskeppades större delen av Södra finska armén, drygt 4 000 man, för en operation mot finska fastlandet. Transporten gick med ett femtiotal odäckade båtar, dels från Bomarsund, dels från en hamn på södra Åland. En landstigning inleddes på morgonen den 17 september vid Lokalaks, öster om Gustavs, men efter hårda strider slogs svenskarna tillbaka och måste evakuera under eftermiddagen följande dag. Trupperna stannade dock kvar i området ombord på fartygen. Den 26 september gjordes ett nytt, om än halvhjärtat försök, nu vid Helsinge, ett stycke söderut. Denna gång lyckades man hålla stånd i två dagar innan den ryska övermakten blev för stor. Inför det andra företaget hade Gustaf Adolf den 24 september rest till Lemlands Granboda, och därifrån i segerviss stämning seglat med Amadis till Helsinge – där han djupt chockades av att möta den flyende transportflottan och se den brinnande byn i bakgrunden. Kungen tvingades återvända med oförrättat ärende till Granboda, dit han till slut anlände på morgonen den 5 oktober. Sjuk till både kropp och själ stannade han de första dagarna ombord på kungajakten. Vid middagstid den 8 oktober steg han slutligen iland - och inkvarterade sig i Lemlands prästgård. Kyrkoherde Jung med familj fick flytta ut och bosätta sig i ett torp i Söderby. Under mellantiden hade den slagna landstigningskåren också återvänt till Åland, och här fått betydande förstärkning. Efter de många motgångarna övergavs tanken på fortsatta expeditioner österut, och trupperna – numera Åländska fördelningen - inriktades i fortsättningen på att enbart försvara Åland. Kungen var dock fortfarande väldigt förbittrad över de senaste händelserna. Motgångarna skyllde han framförallt på sina tre gardesregementen, som han upplöste och fråntog såväl fanor som uniformernas utmärkelsetecken. De förödmjukade officerarna sägs därför ha engagerat en soldat Blå för att röja Hans Majestät ur vägen. En mörk och stormig natt stod Blå utanför prästgårdens kammarfönster och siktade mot skuggorna bakom rullgardinen. Men där svek honom modet, och kungen klarade sig. (Bild 4) Gustaf Adolf lämnade Lemland den 31 oktober 1808, på sin 31:a födelsedag. Resan gick via Eckerö till Signilskär, där kungajakten väntade. Men även denna gång blev det storm och han fick vänta till den 3 november innan färden kunde gå vidare till Grisslehamn.
Skärgårdsflottan avseglar Vid Sottunga försvårade höstens intåg skärgårdsflottans fortsatta operationer, eftersom kyla och regn gjorde att alltfler i besättningarna insjuknade. Den 17 oktober rapporterades att 250 sjuka avsänts till Stockholm med sjukbriggen Elisabeth, men att lika många ännu fanns kvar ombord på de öppna kanonsluparna. Problemen hopade sig. Den 27 oktober befallde kungen slutligen att eskadern skulle avgå till Stockholm och läggas i vinterkvarter. Delar av styrkan samlades den 5 november vid Flisö och avseglade följande dag västerut med riktning Furusund. Inom kort blåste det upp till hård sydvästlig storm, som i kombination med tjock dimma gjorde att fartygen skingrades. En del lyckades ta sig över till Furusund, medan andra sökte nödhamn vid Rödhamn och Nyhamn. Den 9 var stormen vid Nyhamn så stark att två kanonslupar slet förtöjningarna och drev på land och sjönk. Samtidigt förvärrades sjukdomstillståndet ombord på de övriga. Först den 14 november svängde vinden och den återstående eskadern kunde samlas på svenska sidan – men med manskapet i väldigt dålig kondition. Enligt tidigare order hade trots allt en mindre flottilj, under befäl av kapten Klercker, lämnats kvar till Ålands försvar. Denna bestod av skonerten Fröja, kuttern Kotka, 12 kanonslupar, en däckad kanonslup, två kanonjollar, två kanonbarkasser, samt segelsumparna Kopparormen (chefsfartyg) och Småland, plus ett sjukfartyg, en kokbåt och ett proviantfartyg. Men i mitten av månaden hade också Klercker stora problem, då höstvädret gjort mer än en tredjedel av manskapet sjuka. En del av männen måste till och med lämnas i Degerby, där invånarna fick ta hand om dem. Först den 30 november fick han tillstånd att med hälften av styrkan segla mot Furusund, där fartygen lades upp. Kvar i Degerby blev resten, där de snart frös inne – och slutligen brändes i samband med den slutliga evakueringen vårvintern 1809. Bland dem fanns de två kanonbarkasserna, Nr 9 och 11, som funnits med ända sedan Kumlingeslaget nästan ett år tidigare.
Inför vintern 1809 I mitten av december 1808 var Åländska fördelningen indelad i tre bataljoner med totalt ca 6 100 man:
Manskapet fanns inkvarterade i de små gårdarna ute i byarna – till exempel inom 1. brigadens område i Sund och Saltvik där ända upptill 30 man i varje gård, ihopträngda tillsammans med gårdens ägare och familj. Kyla, fukt och trångboddhet i kombination med dålig utrustningen blev därmed en utmärkt grogrund för allvarliga sjukdomar. I mitten av oktober rapporterades följaktligen att drygt 22 procent av manskapet låg sjuka i sina kvarter eller på sjukhusen. Under november tycktes det bli en förbättring, men under december ökade sjukdomsfallen igen, beroende dels på ansträngande expeditioner ut till skärgården, dels på en nervfeberepedemi som spreds mellan befolkningen och trupperna. Vid årsskiftet inräknades 1 502 sjuka, vartill dessutom 98 hade avlidit sedan november. Under början av år 1809 steg siffrorna ytterligare och nådde en topp i slutet av januari med osannolika 2 178 man sjuka. En del av dessa vårdades på Arméns sjukhus i Ödkarby, som trots det ståtliga namnet troligen var utspritt över ett flertal bondgårdar i byn. Sjukhusets högre personal räknade tolv personer: en sjukhusintendent (chef), en sjukhusdirektör, en sjukhusofficer, tre fältläkare, en sjukhusläkare, en sjukhuspräst (bataljonspredikant Gummerus) samt fyra underläkare. Därtill måste det ha funnits ett flertal hjälpredor på lägre nivå, som skötte den dagliga vården och underhållet, lagade mat, osv. Andra sjukdomsfall vårdades på de fyra mindre sjukhus som fanns anslutna till bataljonerna och kavalleriet. Var exakt dessa var belägna är dock oklart. Men utgående från det enorma antalet sjuka får man förmoda att de flesta soldaterna helt enkelt fick bli liggande i sina respektive kvarter – där de utgjorde farliga smittkällor för både sina kamrater och sitt värdfolk. Läget försvårades ytterligare av att det rådde en ständig brist på lämpliga läkarkrafter, och att de få som tjänstgjorde fick kämpa med dålig utrustning och knappa tillgångar på instrument och medikamenter. Sjukdomsbilden påverkades naturligtvis också av tillgången på proviant. Under början av hösten hade manskapets dagsransoner varit ganska små men inför vintern förbättrades läget, delvis tack vare kungens resoluta ingripande. Under perioden oktober till december överfördes direkt från Sverige: 300 tunnor råg, 5 200 lispund rågmjöl, 15 000 lispund torrt bröd (= 127,5 ton), 3 000 lispund salt kött, 2 000 lispund salt sill, 100 tunnor ärter, 4 750 kannor brännvin (= 12 450 liter), samt betydande mängder torrfisk, smör, gryn, etc. Dessutom tillkom 275 tunnor råg och 600 tunnor korn avsedda för hästarna. Lokalt på Åland lyckades man också upphandla en del varor:14 800 lispund salt strömming, 450 tunnor salt kött, samt potatis, ärter, smör, liksom 80 tunnor havre. Betalningen utgjordes av särskilda obligationer som skulle inlösas så snart kontanta medel anlände. Förnödenheterna lagrades i tre stora proviantmagasin fördelade på Godby, Granboda och Frebbenby. I Godby fanns numera även Arméns fältbageri. Magasin för hästfoder fanns i Godby och Frebbenby, medan sk nederlagsmagasin fanns på Eckerö och på Signilskär. Tillfälliga magasin fanns även på Vårdö och vid Marsund, samt på en del andra platser.
Östra skärgården evakueras Inför den kommande vintern, med risk för ryska anfall över isen, hade Gustaf Adolf den 23 oktober befallt att den östra skärgården med Kumlinge och Brändö skulle utrymmas. Detta skulle ske innan isläggningen, och invånarna skulle inkvarteras i Geta och Hammarland. Därefter skulle alla byggnader – utom kyrkor och kvarnar – nedrivas och allt byggnadsvirke, plus alla förråd av livsmedel och foder, antingen gömmas eller transporteras till fasta Åland. Som ersättning skulle de drabbade befrias från alla kronoskatter för år 1808, varefter ytterligare ersättning utlovades längre fram. På Kumlinge handlade det om 80 hemman och 33 torp, på Brändö om 77 hemman och 37 torp. Den 27 oktober hölls möte på båda platser, under ledning av hovpredikant Gummerus och landskamrer Taxell, varvid ortsbefolkningen fogade sig i påbudet. Detta dock under förutsättning att man fick sälja kreatur och foder till kronan för gängse pris, samt att 140 större fartyg skulle sändas för att transportera lösegendomen. De dugligaste husen skulle monteras ner och gömmas, medan de övriga skulle brännas. Som tillskott till den egna arbetskraften begärde man dessutom 2 000 man från militären. Till chef för den kommande expeditionen utsågs kapten Boije – som i verkligheten bara tilldelades 500 soldater och 50 fartyg. På grund av storm och andra svårighet avseglade man först den 12 november mot Brändö. Där hade befolkningen nu ändrat inställning och gjorde passivt motstånd, detta bland annat för att antalet transportfartyg inte på långt när skulle räcka för att rädda all lösegendom. Den 2 december var i varje fall det obehagliga uppdraget slutfört och Boije fortsatte mot Kumlinge, där han fick förstärkning av ytterligare 200 man som föregående dag inskeppats från Bomarsund. Arbetet fortskred långsamt, men den 6 december kunde 28 fullastade fartyg sändas västerut, och ett par dagar senare ytterligare fyra. Alla övriga behövdes för att transportera soldaterna. Arbetet avstannade därmed och ett flertal byggnader lämnades intakta. Det kalla vädret gjorde dessutom att många i arbetsstyrkan insjuknade av brist på förnödenheter och utrustning. Den 7 december försökte man visserligen undsätta dem med en större transport med proviant, brännvin och kläder, men denna hindrades av storm redan på Föglöfjärden - där ett fartyg förliste och de övriga frös fast. Boijes expedition fick därför order att lämna Kumlinge, och efter stora svårigheter lyckades man den 22 december nå fram till Lemlands Granboda. Av totalt 700 man bedömdes då endast 243 fortfarande vara fullt friska. I början av januari gjordes ett nytt försök till Kumlinge, men avbröts då det ryktades om ryska kosacker i omgivningen. En sista expedition avgick den 29 januari, med uppgift att dels fördriva fienden som nu anlänt till östra skärgården, dels rädda det viktigaste av invånarnas lösa egendom, samt bränna återstoden - liksom bränna alla kvarvarande byggnader. Uppdraget genomfördes samma dag och påföljande natt. Den 29 sändes även ett skilt detachement om drygt 100 man från Föglö Bänö till Sottunga, där gårdarna likaså utrymdes och byggnaderna brändes. Invånare och kreatur tvingades under svåra strapatser ta sig över blankisen till Föglö.
Slutstriden Under hösten 1808 hade den ryska kejsaren redan planerat ett kommande vinterfälttåg mot Sverige, och där Åland skulle ha en viktig roll. Planerna utvecklades under början av januari 1809, och handlade nu om ett huvudanfall från Åbo där 20 000 man som skulle anfalla Åland, slå de svenska trupperna, avväpna landstormen samt förbereda en övergång till svenska fastlandet – och därefter marschera mot Stockholm. På motsvarande sätt skulle mindre kårer samtidigt utgå västerut från Torneå och från Vasa. Hela operationen skulle ledas av den nye överbefälhavaren i Finland, general von Knorring. På den motsatta sidan anlände den redan beryktade von Döbeln den 11 februari till fördelningskvarteret i Jomala, där han följande dag övertog det högsta befälet över Åland. Under de följande två veckorna inspekterade generalmajoren försvaret och kunde konstatera att det mesta var i ordning. Vissa omorganiseringar genomfördes dock, exempelvis utplacerades 42 kanoner, tagna från de infrusna fartygen i Degerby, längs östra kusten och vid Lumparen. Den 12 mars var den totala stridsberedda styrkan i 7 206 man, fördelade på tre bataljoner och en del mindre enheter. Här ingick även den åländska landstormen om 733 uppbådade (av 2 450 införda i rullorna). Dessa var denna dag fördelade på följande platser: servis och betäckning vid fartygsartilleriet (466), arbetsmanskap vid Godby magasin (102), besättning och arbetsmanskap vid Frebbenby skans och tygförråd (102), Boxö postering (24), vakt vid Västergeta vårdkase (7), samt brevposter (32). Följande dag, den 13 mars, ändrades förutsättningarna radikalt. I Stockholm hade Gustaf IV Adolf avsatts genom en oblodig statskupp, och istället insattes farbrodern, hertig Karl, som tillfällig riksföreståndare. I och med detta ökade möjligheterna till en snar avslutning på kriget. Ovetande om händelserna i Sverige satte sig samtidigt ryssarna i rörelse. Redan en vecka tidigare hade de första angreppen genomförts mot de svenska förposterna. Och den 14 mars syntes stora marschkolonner ute på Skiftet - huvudanfallet hade börjat. 19 400 man trängde fram i fem anfallsriktningar, varpå försvaret bröt samman och tvingades till ständiga reträtter. Den 16 mars hade svenskarna i stort sett utrymt fasta Åland, delvis under kaotiska former. Fartygen i Degerby hade satts i brand, medan däremot det stora magasinet i Godby lämnades orört. Ingen order hade getts att det skulle brännas, och för att rädda all proviant hade det behövts 800 hästar och slädar. Flertalet av alla de sjuka hade också lämnats kvar, inklusive de som fanns vid sjukhuset i Ödkarby. En stor del av kanonerna hade förnaglats och sänkts genom isen. På morgonen den 17 mars var huvuddelen av Åländska fördelningen samlad i Storby, beredda att marschera över isen till Grisslehamn. Innan dess hade magasinen i Frebbenby och Storby plundrats och stuckits i brand. De åtråvärda brännvinsfaten hade länsats och inför marschen hade vissa soldater varit så berusade att de inte kunde stå upp, och därför blivit innebrända. Andra dukade under ute på isen. Större delen av trupperna nådde dock Grisslehamn under natten, om än i utmattat skick. Spridda enheter anlände även under de följande dagarna. Efteråt kunde konstateras att 19 officerare, 2 civilmilitärer, samt 1 736 underbefäl och manskap saknades, varav flertalet hade tagits tillfånga. Antalet döda har däremot aldrig kunnat utredas. Men motgångarna slutade inte där. En rysk förtrupp, under befäl av överstelöjtnant Kulnev, följde efter de retirerande svenskarna och ockuperade Grisslehamn den 19 mars. Rädslan för än större ryska operationer gjorde att paniken spred sig ända till Stockholm. Men efter att von Döbeln på eget initiativ framfört falska förespeglingar om kommande fredsförhandlingar, beordrades Kulnev tillbaka till Åland – och svenskarna kunde tillfälligt andas ut.
Under rysk kontroll Åland behärskades nu helt av den ryska kåren, men de vidlyftiga planerna på en fortsättning mot Stockholm lades tillfälligt åt sidan. Redan 19-22 mars återvände därför huvuddelen av trupperna mot Åbo, uppdelade i tre echelonger. Kvar på Åland lämnades endast ett jägarregemente plus 20 kosacker, under befäl av generalmajor Kniper. Kejsaren var dock missnöjd med återtåget, särskilt som han insåg att löftet om fredsförhandlingar bara var en krigslist, och beslutade i början av april att operationerna mot Sverige skulle återupptas. Den 13 april landsattes därför en ny rysk styrka på Åland, denna gång under ledning av generalmajor Demidov. Tillsammans med Knipers detachement räknade Ålandskåren omkring 5 000 man – vilka nu i sin tur krävde inkvartering i runtom i byarna:
För underhållet inrättades proviantmagasin i Skarpans och i Saltvik, platser dit transporter kunde gå sjövägen. Fältsjukhus etablerades i Tosarby för den bakre linjens enheter, och i Grelsby för de övriga. Till Demidovs åtgärder hörde också att börja befästa den halvö som bildas av Sunds och Saltviks socknar. På stränderna uppfördes batterier, till en början bestyckade med kvarlämnade svenska kanoner, bland annat vid Färjsundet. Batterier och förhuggningar anlades även i anslutning till de inre försvarslinjerna. Vid Marsund ombyggdes den tidigare svenska skansen och bestyckades också med kvarlämnade kanoner. Vidare organiserades ett kustsignalväsende med kustposteringar vid de lämpligaste landstigningsplatserna, samt ett antal signalposteringar försedda med utkikstorn. Arbetena på alla dessa anläggningar pågick under hela våren och färdigställdes först under sommaren. Den 5 juni 1809 anlände därtill delar av den ryska skärgårdsflottan till Åland, den sk Åboeskadern under befäl av viceamiral Mjesojedov. Huvuduppgiften var att förhindra att svenskarna skulle kunna återerövra Föglöarkipelagen, och därifrån rikta ett anfall inåt Åland via Lemland och Lumparland. Eskadern var förstärkt med fem skarpskyttebataljoner och fyra jägarbataljoner, totalt ca 4 400 man. De mer än etthundra fartygen var grupperade enligt följande:
Med en sammanlagd styrka på mer än 10 000 ryska soldater till lands och till sjöss var möjligheterna för ett svenskt ingripande i praktiken borta. Istället var Åland numera definitivt under rysk kontroll, ett förhållande som slutgiltigt bekräftades när freden slöts i Fredrikshamn den 17 oktober 1809. I fredsfördragets Artikel IV stipulerades: Hans Maj:t Konungen af Swerige afstår oåterkalleligen och för altid … Åländske Öarne.
Några sentida reflexioner För en nutida betraktare framstår alla dessa händelser som förvånansvärt omfattande och komplicerade, och där Åland vid flera tillfällen faktiskt stod i krigets centrum. Tidvis var ju Grelsby ledningscentral för alla de svensk-finska operationerna i sydvästra Finland, med kungen på plats som högste befälhavare. Det förefaller därför märkligt att det mesta av hågkomsterna numera har fallit i glömska. En förklaring kan vara att detta krig bara lämnat ytterst få konkreta lämningar ute i landskapet. Detta till skillnad mot exempelvis Bomarsund, där man fortfarande kan se väldiga ruiner med tydliga spår av krigshandlingar. Men även om de fysiska minnena är få, lever fortfarande de politiska följderna kvar. Den åländska demilitariseringen är en direkt följd av Finska kriget, där svenskarna redan vid fredsförhandlingarna 1809 krävde garantier för öarnas icke-befästande. Som känt fick man dock vänta ytterligare 50 år innan de infördes. Likaså skulle dagens självstyrelse aldrig ha tillkommit om krigsutgången hade varit annorlunda. Och i förlängningen är även staden Mariehamn ett resultat av allt detta. Satt i ett sådant perspektiv finns sålunda all anledning att uppmärksamma det kommande märkesåret 2008-2009.
Artikelförfattaren Kenneth Gustavsson, f. 1954, fil.dr. Arkeolog och historiker som är verksam vid Museibyrån vid Ålands landskapsregering. Har under senare år framförallt ägnat sig åt grundforskning kring Ålands militära nutidshistoria, och skriver nu på en större publikation över temat Åland och vinterkriget 1939-40.
Källor och litteratur
|
Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi / Centre for Continuing
Education at Åbo Akademi University
Fabriksgatan 2 · 20500 ÅBO/TURKU, Finland +358 (0)2 215 4944 · fax (02) 215
4943 · fc-info@abo.fi