Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi

I början av år 2007 har estlandssvenskarna vänt ett nytt blad i sin långa historia i Estland. I början av februari i år gick estlandssvenskarna till val för att upprätta kulturellt självstyre i Estland för den svenska minoriteten och för att grunda ett Kulturråd som sitt styrande organ.

Estlandssvenskarna har långa historiska band med Estland. Estlands svenskar – estlandssvenskarna har levt i Estland från 1100- talet, redan år 1294 omnämns estlandssvenskar i dokument från Hapsal. Själva har de ofta kallat sig Eibofolket (ö-bor) eller kustsvenskar ”rannarootslased”. Under århundraden har de levt längst kusterna i nordvästra Estland och på öarna, från Runö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, i Nuckö och med tiden även i Hapsal och Tallinn.

Homogena bosättningsområden, språket, ”de svenska privilegierna ” – svenskarnas rätt att leva som fria män betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp.

Från slutet av 1800-talet, under tsartiden, började en gryende nationalism växa fram bland många folkgrupper inom det dåvarande Tsarryssland, bland dem även estlandssvenskarna.

Många restriktioner begränsade all nationellt inriktad verksamhet, men1909 lyckades estlandssvenskarna under en täckmantel för bildningsarbete grunda föreningen Svenska Odlingens Vänner (SOV) - Rootsi Hariduse Selts. Föreningen SOV fick snabbt en viktig funktion för att samla estlandssvenskar kring gemensamma intressen, kulturverksamhet och betonade betydelsen av stöd till det svenska språket.

I februari år 1918 lyckades Estland utlysa sin självständighet. Redan i självständighetsförklaringen (Eesti iseseisvuse manifest 24. feb. 1918) fanns inskrivet att de nationella minoriteterna som levde inom landet skulle tillerkännas kulturautonoma rättigheter.

I Estland levde flera minoriteter, bl a ryssar, tyskar, svenskar och judar – grupper som hade historiska och nära band med Estland, var estniska medborgare, men som särskiljde sig från esterna genom etniska, kulturella, språkliga eller religiösa drag och som önskade upprätthålla dessa särdrag som grund för sin egen identitet.

Både i den provisoriska grundlagen 1919 samt i den följande grundlagen år 1920 som utarbetades under normalare förhållanden fastställdes kulturautonoma rättigheter för dessa minoriteter, bl a:

Några år senare, år 1925 antogs en speciell Lag om kulturautonomi för minoriteter (hädanefter LoK) för de redan tidigare nämnda minoriteterna samt övriga grupper med minst 3000 personer som då levde i landet.

Tidigare rättigheter kvarstod men kompletterades även med en betydelsefull del. Nationella minoriteter fick möjlighet att upprätta kulturell självstyrelse och bilda autonoma självstyrelseorgan, sk Kulturråd, för att mer effektivt kunna representera den egna gruppen och organisera den egna verksamheten.

Under Estlands dåvarande självständighetstid, åren 1918 - 1940, utnyttjade inte svenskarna i Estland denna senare möjlighet. De kunde ändå effektivt dra nytta av de övriga fastställda rättigheterna och upprätthålla mycket av en svensk gemenskap – en estlandssvenskhet.

En stor del levde territoriellt enhetligt i svenskbygder där majoriteten eller en betydande del av befolkningen var estlandssvenskar. Många av dessa områden längst kusterna och på öarna hade fram till 1940 en övervägande svensk befolkning.

De ca 9 500 estlandssvenskarna i Estland upprätthöll en mångsidig verksamhet. De hade som mest 19 svenska folkskolor, ett svenskt gymnasium i Hapsal och en svenska folkhögskola i Birkas, Nuckö. Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet, var representerat i Estlands riksdag en period. Tidningen Kustbon blev en förenande länk mellan svenskarna. Föreningen SOV gav under dessa år stöd både till undervisning, den svenska lärarutbildningen och var en aktiv part i kontakterna och samarbetet med estniska instanser.

I augusti 1939 inleddes nedräkningen. Molotov – Ribbentroppakten mellan Tyskland och Sovjetunionen blev en avgörande vändpunkt även för estlandssvenskarna. Många av de basområden som Sovjetunionen krävde i Estland bl a Rågöarna, Nargö, Odensholm, var traditionella svenskbygder. Svenskarna måste snabbt utrymma sina hemöar.

Krigsåren, sovjetiska och tyska maktövertaganden, militära krav och restriktioner förde med sig att många estlandssvenskar tog sig över till Sverige. I början av sommaren 1940, under den första sovjetiska ockupationsperioden, förbjöds föreningen Svenska Odlingens Vänner.

Från hösten 1943 organiserades sk sjuktransporter till Sverige. Under sommaren och hösten 1944, då de sovjetiska trupperna på nytt trängde in i Estland, skedde de definitiva uppbrotten. I otaliga flyktbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder, i riktning mot Finland och Sverige.

Andra världskriget innebar en definitiv splittring av estlandssvenskarna och deras tillvaro i Estland. Efter kriget hade omkring 7 500 av dem tagit sig till Sverige, endast omkring 1 500 personer blev kvar.

För de svenskar som blev kvar förändrades livet helt när Estland blev en integrerad del av Sovjetunionen. Svenskheten omkring dem var borta, helt konkret genom att merparten hade varit tvungna att lämna landet och juridiskt/formellt sett genom att all den lagstiftning som tidigare legat till grund för deras existens inte fanns kvar. Även som enskilda individer fick kvarvarande svenskar ge upp de mesta av sina ”särdrag”, sitt språk, kultur osv. En lång och tyst period började för dem som levde i det sovjetiska Estland.

Först under senare delen av 1980-talet kom en vändning, med de förändringar som följde i perestrojkans och glasnosts anda. Nationella anspråk, rätt till eget modersmål – förhoppningar som växte genom och i sjungande protester, togs även upp av kvarvarande estlandssvenskar.

Redan i februari 1988 grundade estlandssvenskarna en förening, Samfundet för Estlandssvensk Kultur (SESK). Föreningen började även ge ut en tidning, RONOR, som blev ett samlande språkrör bland svenskarna i landet. En mångsidig aktivitet växte fram och estlandssvenskar tog upp svenskan igen. Åtskilliga lokala föreningar, i samverkan med SESK, började en mångsidig verksamhet. Möjligheter att på nytt lära sig svenska fick ett starkt gensvar. Nuckö gymnasium inledde undervisning i svenska i Pasleps folkhögskola.

De estlandssvenskar som under krigsåren 1940 - 1944 hade flytt till Sverige stod inför nya förhållanden och andra vanor. Modersmålet var gemensamt, dialekterna olika, traditioner - seder, från både vardagsliv och högtider hade med tiden formats i olika riktningar.

Kort efter kriget grundade man en egen förening i Sverige, Estlandssvenskarnas Kulturförening – Svenska Odlingens Vänner, för gemenskap och för att underlätta vägen mot det nya livet; en brygga mellan det tidigare och det nya. Med tiden fick denna förening även en viktigare funktion, att i Sverige bevara, visa upp och ge vidare det kulturarv man hade fört med sig.

Händelseförloppen i slutet av 1980-talet i Sovjetunionen och därmed Estland ”väckte” och påverkade många starkt. Denna utveckling förändrade livets inriktning för många estlandssvenskar och deras ättlingar i Sverige.

De kontakter som hade återknutits eller växt fram i Estland under tidigare år, blev nu för många emotionella och konkreta kontakter. Efter Estlands självständighet i augusti 1991 blev kontakterna för allt fler också av praktisk och juridisk karaktär, när reformer kring återlämning av mark och egendomar kom igång.

Dessa mångskiftande band skapade både närhet och kontakter. Ibland kändes de även främmande och något skrämmande. Livet i Estland och i svenskbygderna var både nytt och även annorlunda från de förhållanden man hade skiljts ifrån, eller lärt känna genom bilder och minnen från föräldrar, ibland från far- eller morföräldrar.

För många konkretiserades banden även till någon bestämd svenskbygd, man ”fick sina rötter” i t ex Ormsö, Rågö, Runö eller i Nucköområdet, ibland innan man ens hade hunnit dit.

Hembygdsföreningar bildades, för lokal gemenskap och för praktiska behov. På båda sidorna av Östersjön gick utvecklingen snabbt.

I augusti 1991 blev Estland självständigt. Juridiskt – formellt deklarerade Estland att man återupprättade sin självständighet. Genom detta knöt man samman ”dagens” Estland, år 1991, med det Estland som existerade fram till 2:a världskriget.

Med det återknöt man även till den grundlag som var i kraft i landet före krigsåren, med bl a kulturautonoma rättigheter för nationella minoriteter och tidigare medborgarskapslagar. Formellt återställdes tidigare kulturautonoma förutsättningar för landets nationella minoriteter, men för de estlandssvenskar som levde i Estland år 1991 var de praktiska förutsättningarna helt olika de tidigare levnadsbetingelser som de hade haft i Estland före världskriget.

I augusti 1991 fanns det ännu estlandssvenska personer kvar i Estland – men svenskheten i landet var borta. Åren från 1991, fram till idag 2007, har för Estland inneburit en oerhörd överlevnads- och utvecklingsutmaning. Det har omfattat en stark entusiasm, parallellt med en mycket mager vardag, brist på mycket och knappa förutsättningar för många. Dagens Estland har en stark ekonomisk utveckling och uppbyggnad, samt en målmedvetenhet om att se framåt.

Samma drag har varit utmärkande också för estlandssvenskarna. De har under dessa år tagit vara på de möjligheter som har funnits. Förändringar har skett, entusiasmen och arbetsviljan har varit stark, parallellt med samma tunga vardagsliv som för alla övriga i landet.

Många som har växt upp utan svenska i Estland, talar idag svenska. Under dessa 15 år har delar av en levande estlandssvenskhet växt upp, men helheten saknas. Ett flertal estlandssvenska ”öar” har växt fram, och man ser möjligheter att skapa/återskapa sådana.

Aibolands museum i Hapsal, Svenska kyrkan S:t Mikael i Tallinn, Ormsö Hembygdsgård på Ormsö, Rosleps kapell i Nucköområdet, Pasleps folkhögskola - Svenska folkhögskolan i Estland – är alla exempel på estlandssvenska kultur- och språköar.

På några håll, bl a i Nucköområdet, kan man åter stöta på namnskyltar med svenska ortnamn. Många av dessa har skett i samarbete med de estlandssvenskar som lever i Sverige, eller på andra ställen. Det har även förenat både äldre och yngre estlandssvenskar som har levt och växt upp i Estland, med de estlandssvenskar från Sverige som knyter/återknyter band med Estland.

Svenska Odlingens Vänner i Estland - arbete för kulturellt självstyre

Tidigare levnadsförhållanden går inte att återskapa, men dagens estlandssvenskar vill se framåt, ta hand om det som har bevarats, lyfta fram och utveckla det man har idag. Diskussioner inför framtiden, funderingar och oro över vad kommande generationer skulle känna för sitt språk, sin identitet och bakgrund kom ofta fram bland kvarvarande estlandssvenskar.

Tankar att mer formellt och organiserat hålla samman den svenskhet som växer fram förde till det möte i slutet av juli år 2004 då föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland - Rootsi Hariduse Selts konstituerades.

Hösten 2005 började föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland förbereda arbetet för kulturellt självstyre. Genom sin minoritetsförening, SOV Estland, hade man den officiella representant för estlandssvenskarna i Estland som uppfyllde de formella förutsättningarna för att föra frågan om kulturellt självstyre framåt.

SOV Estland har även sett frågan om kulturellt självstyre som en angelägenhet som berör alla estlandssvenskar som vill bevara och hålla estlandssvenskheten i Estland levande. Regelbundna kontakter mellan estlandssvenskar i Estland och estlandssvenskar i Sverige har varit ett viktigt inslag under hela arbetsgången.

Administrativt kan den kulturella självförvaltningen för en minoritet liknas vid en ex- territoriell kommun/region som administrerar och reglerar de uppgifter som enligt lagen (LoK) ges nationella minoriteter. Befolkningsunderlaget fastställs genom den minoritetslängd som upprättas för respektive grupp.

Enligt lagen om kulturautonomi för nationella minoriteter i Estland har personer från respektive minoritet rätt att grunda/ inrätta kulturellt självstyre för att ordna och verkställa de kulturella rättigheter som grundlagen ger dem.

Som en nationell minoritet menas i den föreliggande lagen estniska medborgare som:

Styrande instans för denna kulturella självförvaltning är ett kulturråd och vid behov, kulturförvaltningar som ordnar verksamheten inom den kulturella självförvaltningen.

Kulturrådet, för respektive minoritet, väljs genom direkta val av de röstberättigade personer som ingår i respektive minoritet. Val av kulturråd för minoritet genomförs enligt de föreskrifter som fastställts av Estlands regering. Valproceduren, och valet, verkställs av en valkommission, en sk Huvudkommitté för val av kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som utnämns av regeringen, för att administrera och genomföra detta val.

Förutsättning för att upprätta kulturellt självstyre är att den minoritetsgrupp som vill införa detta ska sammanställa en minoritetslängd för sin minoritet. Denna längd upprättas av det minoritetsförbund eller den organisation som representerar denna minoritet i Estland.

Kriterier för att skriva in sig i minoritetslängden följer de föreskrifter som gäller för nationella minoriteter bl a att man är estnisk medborgare, bosatt i Estland och att man identifierar sig med respektive minoritet.

Personer som vill bli upptagna i denna längd ska lämna en individuell ansökan. I Estland definierar varje enskild person själv sin nationalitet (etniska tillhörighet), föräldrar kan ange nationalitetstillhörighet för sina barn under 15 år.

Minoritetslängden utgör sedan även underlag till de vallängder som man upprättar för val av kulturråd. Röstberättigade är de myndiga personer som är inskrivna i längden. Minoritetslängden stadfästs av inrikesministeriet, i samarbete med myndigheterna för befolkningsregistret och utgör sedan underlaget till de vallängder som man upprättar för val av kulturråd.

Det är svårt att precisera antalet estlandssvenskar, både beträffande de som lever i Estland och de som finns utanför landets gränser, huvudsakligen i Sverige.

Den senaste folkräkningen i Estland från år 2000 ger siffran 300 personer. Tidigare erfarenheter har fört med sig att många undviker att uppge sin etniska bakgrund, vilket gör att det är svårt att beräkna det faktiska antalet estlandssvenskar och de med estlandssvensk bakgrund som identifierar sig med denna. Ofta anger man talet ”omkring 1000 personer”.

Under 2:a världskriget flydde ca 7 500 estlandssvenskar till Sverige. Uppskattningar om hur många de är i dag är svår att göra, likaså hur många estlandssvenskar som idag är aktivt intresserade av rötterna i Estland.

Säkra befolkningsberäkningar eller statistik med vars hjälp man kan precisera antalet estlandssvenskar finns idag varken i Estland eller i Sverige.

Både i Estland och i Sverige är många aktiva inom föreningar och/eller i kulturinstitutioner – som känner till varandra. Då arbetet med minoritetslängderna inleddes var svårigheterna för oss i SOV Estlands att snabbt nå ut till så många som möjligt med information.

Minoritetslängden kommer därmed att ha en viktig framtida funktion för en översikt av befolkningsförhållandena bland estlandssvenskarna.

Det har varit ett arbetstyngt, omväxlande och positivt år. I hela detta arbete har estlandssvenskarna haft ett påtagligt stöd från den estniska staten. Föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland (SOV Estland) började arbetet med att upprätta kulturellt självstyre och val av kulturråd enligt de föreskrifter som är fastställda genom Lagen om kulturautonomi från år 1925/ reviderad år 2002 och enligt den förordning som fastställs för genomförandet av Val av kulturrådet för nationell minoritet. Denna senare följer i mycket gällande förordning för ”Lagen om val av kommunstyrelse”.

När vi inom SOV Estland i början av år 2006 drog upp riktlinjerna för det kommande arbetet fastslog vi att vår målsättning var att upprätta kulturellt självstyre för den svenska minoriteten i Estland, som skulle ge de kvarvarande estlandssvenskarna möjligheter att skapa en säkrare och ett mera mångsidigt framtidsperspektiv för svenskheten i Estland.

Den 10 januari 2006 kändes som ett historiskt ögonblick. Vår förening (SOV Estland) lämnade in en ansökan till Estlands kulturministerium om att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland med syftet att sedan gå vidare för att etablera kulturellt självstyre för minoriteten.

I början av april fick SOV Estland sin ansökan verifierad genom samma ministerium och samtidigt uppdraget att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland, i enlighet med de riktlinjer som är fastställda. Parallellt med detta arbete sammanställdes även den valkommission, Huvudkommittén för val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som skulle genomföra det kommande valet. I valkommissionen ingick representanter för SOV Estland och företrädare för regeringen i Estland. Denna Huvudkommitté fastställdes sedan av den estniska regeringen som ansvarig för genomförande av val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland.

Året har även varit lärorikt, både för oss i valkommissionen, (huvudkommittén), och för en del statliga institutioner. Lagen om kulturautonomi är fastställd redan länge, men med begränsad tillämpning har det funnits få tillfällen till tolkningar om hur den i detalj ska genomföras. Vår (huvudkommitténs) preliminära tidsplan var att genomföra val av kulturråd till slutet av sommaren 2006. Under arbetets gång ändrades många aspekter.

Estlandssvenskarna i Estland såg aktivt fram mot detta val. Under samma period förde SOV Estland även en diskussion med estlandssvenska föreningar i Sverige om olika möjligheter/vägar att även inkludera de estlandssvenskar/personer i Sverige som hade återknutit kontakt med sina tidigare hembygder i Estland.

I maj 2006 skickade SOV Estland en förfrågan till den estniska regeringen om möjligheter till en utvidgad tolkning kring den punkt, stadigvarande bosatt i Estland, som finns i Lagen om Kulturautonomi för minoriteter utgående från estlandssvenskarnas reella situation.

Frågan var komplicerad. Den positiva och generösa tolkning av punkten territoriell anknytning till Estland som man från den estniska statens sida fastställde den 31 juli 2006 berörde direkt, och enbart, den estlandssvenska minoriteten med hänsyn till den exceptionella situation som föreligger för estlandssvenskarna.

De argument som tas upp i dessa utlåtanden från respektive ministerium, och som ligger till grund för detta ställningstagande kan sammanfattas enligt följande:

Detta beslut ändrade på ett avgörande sätt både omfattning och genomförande av det kommande valet. I än större utsträckning hade detta beslut en avgörande betydelse för den svenska minoriteten i sin helhet. Målsättningen var, obestridligt, kulturellt självstyre i Estland. Nu hade även de estlandssvenskar som upprätthållit, eller började bygga band till sina tidigare hembygder samma möjligheter och ansvar, att påverka den framtida utvecklingen för estlandssvenskheten i Estland.

Valkommissionens arbete inleddes i september 2006. Arbetet omstrukturerades i enlighet med dessa nya utgångspunkter. Anvisningar fanns uppställda i föreskrifterna för kulturellt självstyre, men en detaljerad struktur måste läggas fast t ex för sammansättningen av Kulturrådet, gången för registrering av kandidater i det kommande valet och för valtekniska frågor (bl a antalet valdistrikt och vallokaler).

Antalet ledamöter i det kommande Kulturrådet fastställdes till 21 personer. Estlandssvenska föreningar både i Estland och i Sverige ställde upp kandidater i valet, möjligheten att ställa upp som oberoende kandidat utnyttjades inte.

Val av kulturråd för den svenska minoriteten i Estland utlystes till den 2-4 februari 2007. Det fanns två alternativ för att rösta, antingen genom att poströsta eller i någon av vallokalerna som var belägna i Tallinn, Hapsal och Stockholm. Över 75 procent av de valberättigade personerna utnyttjade möjligheten att ta del av detta första val och upprätta kulturellt självstyre. Valresultatet tillkännagavs den 7 februari och de valda representanterna presenterades.

Valkommissionen kunde därefter avsluta sitt arbete och den 25 februari 2007 sammankalla det nyvalda Kulturrådet med 21 ledamöter till dess första, konstituerande mötte.

Kulturrådet har nu haft sitt första sammanträde, fastställt sina stadgar och genomfört val. Riktlinjer för Kulturrådet är att bli ett aktivt och lyhört organ som på bästa möjliga sätt kan representera estlandssvenskarna. En institution som kan föra fram nuvarande och framtida behov och intresseriktningar och som svarar mot den förändrade situation som finns både idag och i framtiden. I stadgarna om målsättningen för den kulturella självförvaltningen står följande:

Målsättningen för den kulturella självförvaltningen är att bevara och utveckla estlandssvenskheten i Estland och förena estlandssvenskar i Estland och i utlandet samt;

Uile Kärk-Remes är ordförande för Kulturrådet för den svenska minoriteten i Estland. Adress: SOV Estland, Ruutli 9, 10130 TALLINN Tfn: +372-6467363 e-post: ukark-remes@swipnet.se

Kulturrådet för den svenska minoriteten i Estland
Ordförande för rådet Uile Kärk-Remes. Vice ordförande för rådet är Lars Rönnberg.

Enligt stadgarna kan ordförande för rådet och ordförande i styrelsen vara samma person. Rådet valde att ha en och samma ordförande på båda positionerna.

Till styrelsen valdes
Ordförande: Uile Kärk-Remes
Vice ordförande: Lars Rönnberg
Styrelseledamöter: Holger Haljand, Kalev Kukk och Ingegerd Lindström

Som revisorer valdes Mart Laidmets och Sven Salin

Estlandssvenskarna i Estland - har upprättat kulturellt självstyre