Tidskriften Skärgård

nr 1/2007 - Årgång 30
Tema: Skärgård 30 år

Inledaren

Trettionde årgången

Trettio årgångar Skärgård är ingen ålder att yvas över, trots att vi nog tänker uppmärksamma milstolpen under året. I och för sig är tre decennier en droppe i tidshavet; eller också inte, det beror förstås på vad man tar fasta på. Det är ungefär hälften av ett aktivt vuxenliv eller en tredjedel av ett människoliv.

Och visst har det hänt en del omvälvande saker sen 1978, när tidskriften Skärgård kom ut med sitt första nummer. Till exempel kunde en felnavigering och ankring utanför Spithamn ha slutat i ett sovjetfängelse. Idag har spillrorna av den estlandssvenska befolkningen till och med fått sin kulturautonomi erkänd, och många nya svenskhus har igen byggt ute på Spithamn, och i de gamla estlandssvenska bygderna.

För trettio år sen hade vi varken digitala sjökort, GPS-plotters, båtnavigatorer eller solpaneler. Eller lika många båtturister, muskelbåtar och spinnfiskare som idag. Gråsäl och storskarv var sällsynta – idag har de ockuperat varje kobbe, omringade av muskelbåtar med urbana trollingfiskare som får skärgårdsbor att se rött.

Och hur kunde man fungera så länge utan datorer, internet, bredbandsuppkoppling, mobiltelefoner, sms, dvd, skype, e-post, digitala kameror, eller dito teve? Det är så lätt att glömma.

Margareta Nybacka-Willner, som var Skärgårds första redaktör, skrev artikelmanuskripten på vanlig skrivmaskin med kalkerpapper för att ha egna kopior. Så producerades tidskriften och andra trycksaker under många år. Det är först under min tid som redaktör som allt material (nästan) anländer direkt till datorn.

EU-PROGRAM och projekt, eller projekttrötthet för den delen, hade ingen hört talas om för trettio år sen. Inte heller blågrönalger och annat kladdigt, slipprigt och giftigt som får klippor, sommarvikar och hamnplatser att lukta ruttnande ägg i sensommarvärmen. Sommarfolket kunde simma i havet och skärgårdsborna rådde om sina fiskevatten. Det fanns ännu en del skärgårdskor i hagarna, det fanns fisk i havet och i trålen. Och i sandbottnarna, som ännu inte hade ett lock med täta algmattor, trivdes flundran. Havet doftade hav, som det gjort sen urminnes tider.

Det fanns gott om statliga arbetsplatser i skärgården, kommunerna var små men den kommunala lokaldemokratin och engagemanget blommade.

Idag är allt annorlunda, i morgon än mer. Pengar, prylar, urbanisering, centralisering, storskalighet och snabba klipp är det som gäller nu. De rika blir rikare, de starka starkare – och resten får klara sig bäst de kan. Uppmuntrade av statliga reformer växer tätorterna i trängselfinland så att det knakar i fogarna, som också leder till markbehov där alla medel tycks vara tillåtna. Har man inte tillräckligt själv tar man från en svagare granne, som senaste nummer av Skärgård handlade om, och som väntar på avgörande av den nytillsatta regeringen.

Samtidigt slocknar allt fler lampor längre ut i glesbygdsfinland. Och frågorna hopar sig. Varför mår allt fler människor dåligt?

Varför mår ett helt innanhav dåligt? Och varför har plötsligt våra små kommuner blivit olönsamma – trots att landet är rikare än någonsin? Kan livskvalitet mätas i prylar, i aktiekurser, i statistik? Kan man för pengar köpa en alg- och luktfri strandtomt? Fattas det klokare beslut i stora folkrika kommuner? Är det bättre att allt färre beslutar över allt fler? Och bryr man sig ens om att kolla upp storskalighetens verkliga kostnader?

PÅTVINGADE REFORMER och föroreningar gör att skärgården igen står vid ett vägskäl. Vilken är skärgårdens framtid om Östersjömiljön fortsätter sin kräftgång och små skärgårdskommuner förpassas till en ännu mera perifer tillvaro, uppslukad av starka som ligger närmare fastlandet?

I sitt anförande under ett ö-seminarium i Velkua helt nyligen konstaterade professor Jan Sundberg att den kommunreform som nu är aktuell är en ödesfråga för skärgården. Liksom i hans artikel i detta nummer uppmanar han beslutsfattare att tänka till nu, hur man verkligen vill ha det. Det finns alternativ, efter sammanslagningen är det för sent. De förvaltningsgränser som dras upp nu är mycket avgörande för skärgårdens framtid.

Och visst är det tragikomiskt att nu när vi äntligen har en kommunikationsteknologi som gynnar decentralisering, så går vi åt det motsatta hållet, och centraliserar.

Flera talare under seminariet, som föregick föreningen Finlands öar r f:s årsmöte (http://www.foss.fi/), togs det statliga skärgårdsstödet som ett exempel varför det krävs tyngd, som t ex en sammanslutning kan ge. Detta statsstöd används inte alltid till det som det är avsett för, dvs för skärgården. I många kommuner går de pengarna till mycket annat. Trots att det bor 500 personer ute på Bergö (som i tiden var en självständig ö-kommun), har öborna bara en representant i Malax kommunfullmäktiga, i en kommun med ca 6 000 innevånare. Med det kommer man inte långt, sade Bergöbon Volter Högback. Ett exempel som visar hur demokratin fungerar i verkligheten. I storskaliga sammanhang växer också periferin i takt med att deras inflytande minskar.

Högback efterlyste en lagtext där det i svart på vitt slås fast att skärgårdsstödet, i deras fall en miljon euro, skall användas för skärgårdsdelens utveckling, och att det också senare följs upp av statlig kontroll.

INTRESSEOMRÅDEN som nämns ovan är just sånt som tidskriften Skärgård gärna fortsätter att dokumentera. Vår kustsvenska befolkning är alla skärgårdsbor i tid eller rum, ett landhöjningens folk. Ett unikt världsarv om man så vill; historiskt, kulturellt, geografiskt, språkligt, geologiskt. Trots att vi som lever och bor mitt i allt detta inte alltid inser det. De som har rötter i området men bott länge långt borta ser det tydligare.

Så gott som varje hektar mark som bebos av Finlands svenskar har någon gång i tiden varit gammal havsbotten eller utskärgård. En gränskultur längs en smal landremsa och i arkipelager som efter istiden stigit ur havet. En kultur med avvikande språk och identitet som det finska nationalstatsbygget aktivt tonat ned. Intressanta ingredienser; något för nationen borde vara stolt över. Läs Uile Kärk-Remes artikel om estlandssvenskarna i detta nummer, den respekt som den moderna estniska staten visat upp gentemot denna minoritetsspillra är hedervärd.

Så visst finns det att skriva om. Och visst är tidskriften Skärgård stolt över att överhuvudtaget kunna hålla sig ovanför vattenytan i dagens mördande mediala konkurrens. En bedrift i sig; vi har dessutom lycktas förnya oss en smula, en process som vi sakta men säkert för framåt. Förutom formatet, layouten och alla produktionstekniska framsteg, är ändå det mesta beträffande tidskriftskonceptet samma som för trettio år sen.

HITTILS HAR drygt sexhundra olika skribenter bidragit med artikelmaterial i Skärgård; utan dem och Stiftelsen för ÅA skulle vi inte ha hållits igång. Vi bugar oss ödmjukt och tar sikte på halvsekelstolpen. Dit är det inte så långt.

Liksom de flesta icke-kommersiella finlandssvenska tidskrifter lever vi under sparsamhetens himmel. Att vi får ihop fyra faktaspäckade tidskriftsnummer, med så minimala resurser som vi har till förfogande, är snarare ett under. Redaktörsjobbet är på deltid, layout och ombrytning på deltid av deltid. Slimmat så det förslår.

Vår största resurs är det nätverk av frivilliga skribenter som delar med sig av sitt expertkunnande; ett typiskt överlevnadskoncept i Svenskfinland, interaktivt så det förslår med bred samhällsförankring där många får det spaltutrymme de behöver.

Men det börjar bli svårare att hitta duktiga skribenter. Viljan och kunskapen finns, men inte alltid tiden. Också det ett tecken på tidens effektivitetskrav: färre människor förväntas producera allt mer i en tätare deadlinedjungel, och då får extrajobb som inte ger betalt vika undan. I slutändan är också det en förlust för medborgarsamhället, om bara de penningstarka överlever.

Vår ambition är att fortsätta vara en kust- och skärgårdsrelaterad kunskapsbank, där substansen är viktigare än formatet, och som alltid finns tillgänglig i läsarnas bokhyllor.

Håkan Eklund, redaktör