Tidskriften Skärgård

nr 1/2007 - Årgång 30
Tema: Skärgård 30 år

Då skärgården blev saga

– några tankar kring ”Stormskärs Maja” och skärgårdslitteraturens litterära och samhälleliga kontext

TEXT: KJELL ANDERSSON

Skärgården har traditionellt varit ett tema i finlandssvensk litteratur. Bland "riksförfattare" som hyst ett skärgårdsintresse kan bl a nämnas Arvid Mörne, Jarl Hemmer och Tove Jansson. Dessa författare har dock sett på skärgården med sommargästens ögon – varför deras perspektiv på ämnet haft sina klara begränsningar.

Då jag här är ute efter att granska skärgårdslitteraturens samspel med sin omgivning – kulturellt och samhälleligt, kommer jag därför att koncentrera mig på en annan gren av skärgårdslitteraturen, nämligen allmogelitteraturen. Också den har en rätt så lång historia, även om den blommade ut framför allt på 1960- och 1970-talen.

ETT AV DE STÖRSTA namnen inom denna genre är Sally Salminen, född och uppvuxen på Vårdö i den åländska skärgården. År 1936 debuterade hon med romanen "Katrina" (Örtenblad 1974). Katrina som översatts till ett stort antal språk är just uttryckligen en allmogeroman som skildrar de sociala förhållandena i en inre skärgårdsmiljö. Den miljöskildring, kopplad till de yttre skären, som framför allt är typisk i Anni Blomqvists böcker, saknas däremot. Bland annat på grund härav kan Katrina ses som endast perifer i den skönlitterära gestaltningen av skärgården. Sally Salminen misslyckades också med att upprätthålla ett intresse för sin fortsatta litterära produktion varför hon varken skapade, eller kom att ingå i, en speciell, skärgårdsrelaterad, litterär tradition.

Sally Salminen, och framgången med Katrina, inspirerade dock till såväl författarskap som förlagsverksamhet med anknytning till skärgården.

ÅR 1939 GRUNDADE Otto Andersson, musikvetare och bl a rektor för Åbo Akademi, bokförlaget Bro. Detta förlag kom under framför allt 1940-talet att ge ut ett flertal allmogeromaner med skärgårdsanknytning. En av de centrala författarna inom förlaget var åländskan Signelia Häggblom (Widén 1980, 110). Bokförlaget Bro, och det författarskap som rätt så specifikt var anknutet till detta förlag, kan emellertid ses som ett misslyckande vad gäller att litterärt lyfta fram skärgården på den nationella kulturella arenan: förlaget kritiserades starkt för "låg utgivningsmoral" (en del av alstren hade uppenbara kvalitetsbrister) och år 1956 tvingades det helt att upphöra efter att utgivningen länge gått på sparlåga eller legat nere (Widén 1980, 111). I och med att förlaget Bro upphörde, tystnade också de flesta av dess författarröster.

Man kan kanske i någon mån tillskriva förlaget Bros misslyckande "tidsandan". Flera av de författare som förlaget publicerade hade uppenbara kvaliteter, men denna typ av litteratur efterfrågades inte under 1940- och 1950-talen av normerade kritiker; däremot sålde böckerna bra.

EN RADIKAL FÖRÄNDRING var emellertid på väg vad gäller skärgården som litterärt motiv. En första antydan om detta kom år 1957 då den åländske fiskaren Karl-Erik Bergmans debutdiktsamling "Mellan två skymningar" publicerades.

Diktsamlingen innebar inget stort genombrott för Bergman - det kom först på 1970-talet - men redan den uppmärksamhet och uppskattning som debutboken rönte, antydde att fiskaren, skärgårdsbon, "symbolen för det finlandssvenska" med rötter i 1920-talet, nu också (i egenskap av subjekt) höll på att få full hemortsrätt i litteraturen och bli insläppt i de allra förnämsta kulturella rummen. Det är förmodligen inte speciellt långsökt att här dra en parallell till Väinö Linna och hans "Här under Polstjärnan" trilogi: Finland var vid ingången till 1960-talet moget att på central plats i litteraturen beskriva och bearbeta sin konfliktfyllda samtidshistoria och att lyfta fram de befolkningsgrupper som dittills, som aktiva subjekt, spelat en undanskymd roll i nationsbyggnadsprocessen.

DEN ÖPPNING MOT SKÄRGÅRDEN som ovan antyds vidgades under 1960-talet mycket snabbt. År 1966 publicerade Anni Blomqvist, bosatt på Simskäla i norra Vårdö, "I stormens spår", en stark minnesbok över sin man och son som 1961 omkommit under en fiskefärd. Två år senare följdes boken av "Vägen till Stormskäret", den första delen i det s k Maja-eposet, som allt som allt kom att omfatta fem delar.

Maja-eposet fick en uppmärksamhet som ställer det i särklass inom skärgårdslitteraturen, och mer eller mindre också inom finlandssvensk litteratur. Kritikerna imponerades av den unikt inträngande skildringen av livet i skärgården några generationer tillbaka, där t o m spöken och omen på ett nästan kusligt sätt levandegörs för läsaren. Läsarna tog också i en oanad omfattning Stormskärs-Maja till sitt hjärta och böckerna såldes i upplagor som för en provinsiell finlandssvensk författare framstår som smått astronomiska (Steinby & Waller 1993, 121).

EN FAKTOR som bidrog till Maja-eposets succé, och som gjorde att dess betydelse ytterligare växte starkt, var att romanserien filmades för teve, och förutom i Finland, visades i dussinet länder (Steinby & Waller 1993, 121). Enligt Trygve Söderlings (1998, 166) bedömning var det här första gången i tv:s historia som finlandssvenskarna fick rötter och etnicitet. Skärgården hade nu nått full status inom såväl litteraturen som i det nya tv-mediet och kunde därför med framgång hävda, och i själva verket avsevärt förstärka, sin gamla roll som symbol för Svenskfinland och identitetskälla för finlandssvenskarna.

Man kan nämligen, om man drar en parallell till det lite anekdotiska ”Svea rikes vagga” hävda att skärgården redan i början av seklet blev ett slags ”finlandssvenskhetens vagga” – förmodligen på grund av att regionen, i den nationalromantiska jakten på ett symbollandskap, framstod som liten och neutral jämfört med de rivaliserande finlandssvenska bosättningsområdena Österbotten och Nyland.

Symtomatiskt är också att Anni Blomqvist och Stormskärs-Maja långtifrån var de enda litterära representanterna för 1970-talets kulturellt upplyfta och massmedialt fokuserade skärgård. Karl-Erik Bergman slog i början av 1970-talet litterärt ut i full blom då han, väl medveten om symbolernas betydelse, flitigt saluförde sina dikter iklädd fiskartröja (Widén 1980, 83). Sally Salminens bror Runar utkom samtidigt på äldre dagar med några uppmärksammade och uppskattade diktsamlingar och Ulla-Lena Lundberg skrev sina välkända böcker med anknytning till Kökar.

DET TORDE FINNAS ett flertal orsaker dels till att skärgården generellt under slutet av 1960-talet, början av 1970-talet, fick en så framskjuten plats inom litteraturen, dels till att just Anni Blomqvist och hennes epos blev så uppmärksammat och upplyft. Det fanns i början av 1960-talet ett slags behov i Finland att i diskussionen lyfta fram grupper som dittills spelat en undanskymd roll - Väinö Linna fungerade här som en litterär vägröjare.

Under 1960-talet kom också den första "gröna vågen": natur, landsbygd, "rötter" etc lyftes fram och ställdes mot det moderna livets avigsidor - miljöförstöringen, den ”onaturliga”, och på såväl människor som jordens resurser, tärande urbana livsstilen m m. En i viss mån näraliggande, viktig faktor, var det starkt ökade bruket av skärgården som ett fritidslandskap: i och med att en allt större del av den urbana befolkningen ägde en stuga i skärgården/tillbringade en del av sommaren där, blev det legitimt, och i sig angeläget, att också i den allmänna kulturen fokusera mer på skärgården.

I själva verket skedde här dock bara en omvandling, och utveckling, av traditionerna från seklets början. Bland annat har Clas Zilliacus (1987) förtjänstfullt visat hur Arvid Mörne via sin diktning gjorde den ensliga martallen till en symbol för både skärgården och det finlandssvenska.

ORSAKEN TILL Anni Blomqvists specifika popularitet, kan förutom hennes kvaliteter som författare, dels antas vara hennes litterära motiv: hon behandlar koloniseringen av, och livet i, ytterskärgården i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet - den epok som i stora drag formade skärgården så som vi kommit att känna den, och som därför mer än någonting annat fått karaktärisera "skärgården". Dels går Anni Blomqvist som författare också mot strömmen på så sätt att hon undviker den samtida prosans "realism" - svordomar, ondska, sexualitet etc - samt det likaledes tidstypiska sociala och politiska engagemanget och den med detta sammanhängande betoningen av olika motsättningar. Det fanns, förmodligen, under perioden en stor "tyst" läsekrets som tyckte illa om den "fräna" modeprosan. Frånvaron av sociala motsättningar passade också det gamla samlingsrörelseprojektet, som i institutionaliserad form fortfarande levde i högönsklig välmåga, som hand i handske - en bättre uttolkare av skärgården, med tanke på dess status som ikon för det ”socialt harmoniska Svenskfinland”, än Anni Blomqvist kunde man inte finna.

EN VIKTIG DETALJ vad gäller Anni Blomqvist och hennes författarskap är att hennes böcker översattes till finska, och trycktes i en upplaga om hela 73 200 exemplar (Steinby & Waller 1993, 121). På samma sätt nådde filmatiseringen av Stormskärsböckerna en mycket stor finskspråkig publik. Genom Stormskärs-Maja och Janne fick den stora majoriteten i Finland för första gången stifta nära bekantskap med den finlandssvenska allmogen; man blev också medveten om att ”u-områdesproblemet” existerat, och existerade. På finlandssvenskt håll, såväl som på finskt. En följd av detta kan dels antas ha varit att inställningen till finlandssvenskarna blev bättre än vad den tidigare varit; dels att det på folkligt håll uppstod ett slags regionalpolitisk koalition - "vi har båda vårt Karelen". Den tunga finlandssvenska politikern och opinionsbildaren Jan-Magnus Jansson ansåg att detta var en viktig faktor då det gäller att förstå utvecklingen av regional- och skärgårdspolitiken i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.

Ett faktum är också att det fanns många beröringspunkter mellan skärgårdslitteraturen och den akademiska skärgårdsforskningen och att båda områdena stod i växelverkan vad gäller formandet av skärgårdsbilden, såväl kulturellt som politiskt. För att ta ett tidigt exempel, var professor Sven Andersson, adoptivson till förlaget Bros starke man, Otto Andersson, en rätt betydande humanistisk skärgårdsforskare. År 1945 publicerade han också på förlaget Bro sitt ännu i dag lästa verk "Åländskt skärgårdsliv" (Widén 1980, 111).

BETYDLIGT VIKTIGARE i det här sammanhanget var dock samarbetet mellan Anni Blomqvist och Stig Jaatinen. Jaatinen som var professor i geografi vid Helsingfors universitet hade sen början av 1940-talet forskat på Åland; under 1950-talet vidgade han dock perspektivet till att gälla Finlands sydvästra skärgård i sin helhet och han kom att vara en av de viktigaste medarbetarna i Nordenskiöld-samfundets "Atlas över Skärgårdsfinland" (1960). Senare publicerade han ett stort antal vetenskapliga arbeten rörande skärgården, på samma sätt som han fortsättningsvis spelade en central roll i Nordenskiöld-samfundets forsknings- och publikationsverksamhet (bl a var han redaktör för boken "Skärgård i omvandling" vilken utkom 1974).

År 1959 inköpte Jaatinen ett sommarställe på Långersö i Simskäla yttre skärgård (Eklund 1998, 38). Han kom därefter under somrarna att vistas på denna ö, endast några kilometer från Anni Blomqvists hem på västra Simskäla.

Jaatinen uppmärksammade och intresserade sig tidigt för Anni Blomqvists skrivande, som före bokdebuten bestod i ett stort antal tidnings- och tidskriftsartiklar rörande skärgården och dess förhållanden både historiskt och ur ett samtidsperspektiv. Jaatinen föreslog redan i mitten av 1960-talet att de tillsammans skulle skriva en hembygdsbok om Simskäla (Steinby & Waller 1993, 97). Anni Blomqvist såg sig till en början tvungen att tacka nej till Jaatinens förslag - hon tyngdes fortfarande av sorgen efter sin man och son som omkom 1961, samtidigt som hon, som ett slags led i en bearbetningsprocess, påbörjat skrivandet av minnesboken "I stormens spår". Efter att den publicerats fortsatte hon med att förverkliga en gammal dröm, nämligen romanserien om Stormskärs-Maja.

Jaatinen och Blomqvist återkom dock till ämnet senare, efter att Maja-eposet var avslutat, och hade gjort succé. År 1977 publicerades deras gemensamma bok "Simskäla", ett slags geografisk, historisk och etnografisk presentation av bygden.

SIMSKÄLABOKEN väckte ingen större uppmärksamhet när den publicerades. På samma sätt kan den knappast i sig karaktäriseras som ett betydande verk, även om den innehåller en del värdefullt material om bebyggelseutvecklingen. Bokens och samarbetets betydelse, som förstås inte kan isoleras från Jaatinens sommarboende i Simskäla skärgård, ligger snarast däri att det måste ha skett ett ömsesidigt utbyte mellan de båda författarna.

Stig Jaatinen som var en inflytelserik skärgårdsforskare och medlem av "Nordenskiöld-kretsen" kom därmed att i viss mån sprida Anni Blomqvists kunskaper och perspektiv på skärgården också i vetenskapliga och t o m skärgårdspolitiska kretsar. Det omvända förhållandet gäller naturligtvis också. Stig Jaatinen var t ex i slutet av 1970-talet ordförande i den kommittén som beredde frågan om en nationalpark i Skärgårdshavet (”Betänkande avgivet av kommissionen för skärgårdshavets nationalpark 1976”). Det är därför knappast helt orimligt att anta att Simskäla skärgård i viss mån stått modell för Skärgårdshavets nationalpark och den officiella finländska synen på skyddet av (och minnesmärket över) skärgården.

DET KAN SOM AVSLUTNING vara skäl att återknyta till rubrikens ”saga” som för vissa läsare kanske kan framstå som förklenande. Speciellt som Anni Blomqvist m fl gärna framhöll att berättelserna hade en verklighetsbakgrund och att de så väl som möjligt försökte hålla sig till historiska källor. För det första kan man dock notera att Anni Blomqvist själv efter succén med Stormskärs-Maja upplevde att hon ”levde i en sagovärld” (personligt meddelande till författaren). För det andra bör skärgårdslitteraturboomen under 1960- och 1970-talen relateras till den post-moderna filosofi som i dag hävdar att berättelserna och bilderna är det ”sanna” medan den objektiva verklighet om vilken två personer sällan kan vara överens är och förblir dunkel för oss.

Denna filosofi tenderar också i dagens situation att bli en grundläggande, krass, vardagsverklighet: jordbruk och fiske kan inte längre försörja skärgårdens invånare, de måste i allt högre utsträckning sälja upplevelser och symboler åt besökare och fritidsbosatta. Ett baselement i dessa ”produkter” är ju just berättelserna. Sett ur det perspektivet är Anni Blomqvist m fl avgörande värdeskapare i en ny skärgårdsekonomi. De har skapat den turistiska sagan Skärgården, på samma sätt som konstnärer och författare skapat den turistiska sagan Paris.

Artikelförfattaren

Kjell Andersson är forskare vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet. Adress: Pb 16, 00014 Helsingfors Universitet. Tfn.: 09-191 28400 e-post: kjell.andersson@helsinki.fi

Litteratur

• Eklund, E., 1998: ”Man skall slita på fotsulorna”. Sociologen Erland Eklund diskuterar skärgårdsfrågor med skärgårdsforskningens ”grand old man” Stig Jaatinen. – Radar 2(1): 37-41.
• Steinby, A-G. & Waller, A-G., 1993: Anni Blomqvist Stormskärs-Majas skapare. – Söderströms. Helsingfors.
• Söderling, T., 1998: Hellre kultur än identitet. – Nya Argus 91(8): 166-167.
• Widén, G., 1980: Syrenbacken. Åländska essäer. Söderströms. Borgå.
• Zilliacus, C., 1987: Martallens stam. – Skärgård 10(2): 30-33.
• Örtenblad, I. 1974: Anni Blomqvist – åländsk folklivsskildrare. LT. Stockholm.