Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 3 / 2006
Tema: Ur västnyländska annaler

Inledaren

Finlandssvenska skrifter skall inte tigas ihjäl

I år fyller Västnyländsk årsbok 30 år; alltså ett år äldre än den tidskrift du nu håller i din hand. Till tioårsjubileet 1986 skrev den dåvarande redaktören Sven Nordberg att det var med en viss bävan som det Västnyländska kultursamfundets styrelse i tiden startade utgivningen av årsboken. Ambitionen var att innehållet borde täcka hela regionen genom artiklar av allmän kulturell art, specialartiklar om västnyländsk historia, natur, konst, ekonomi och planering. Med facit i hand, trettio år senare, kan samfundets styrelse känna sig nöjd. Målsättningen har uppfyllts, med råge. Årsboken fyller en viktig dokumenterande funktion i landsdelen. För det regionala identitetsbygget behövs både historiemedvetenhet och perspektiv på den egna tillvaron. I tid och rum. Det är heller ingen annan som har lika stor motivation att göra denna typ av dokumentation än bygdens egna ”talkoarbetande” eldsjälar till skribenter och forskare. De behöver också ett forum för tidlöst material som inte är anpassat för dagspress eller omfattande bokverk; däremot kan materialet väl fungera som underlag för båda. Årsböcker och specialtidskrifter fyller en viktig uppgift, speciellt i ett längre perspektiv. Det senare verkar allt mer bli en bristvara i vårt kvartalstänkande samhälle. Varje årgång av Västnyländsk årsbok avslutas dessutom med ett sammandrag över det som skett i regionen under året, beträffande det kommunala livet, evenemang, teater, musik, konstliv, litteratur, idrott etc. Ett suveränt koncept. Se där ett funktionellt och färskt uppslagsverk om en bygd. Hur många regioner kan ståta med något motsvarande?

TIDSKRIFTEN SKÄRGÅRDS ambition är också att med hjälp av eldsjälar och experter dokumentera, i detta fall Finlands kustsvenska kultur, kustland och skärgård – vårt rurala urhem. Ibland tar vi också en titt på kuster och skärgårdar i andra områden och länder. I detta temanummer ligger fokuseringen på Västnyland och många av krafterna bakom Västnyländsk årsbok har ställt upp som resurspersoner. Det är de som kan hantverket, som är specialisterna, både lokalt och ämnesmässigt. Många har valt att påminna oss om regionens dramatiska historia och unika naturvärden. För dagens individualistiska, livsstils- och konsumentfokuserade medborgare kan det vara nog så hälsosamt att reflektera över hur nära i tiden fattig-Finlands turbulenta kristider ligger. En annan sak är sen att nå ut till potentiella läsare. Detta med lästid och –intresse, hur konstigt det än verkar, är ett tilltagande välfärdsproblem. Idag skall det mesta dessutom vara snuttifierat, förenklat, urbant, pryl- och upplevelseorienterat. Kort och koncist som en webbnotis; allt färre tar sig tid att läsa långa substansartiklar. I mångt och mycket handlar det om attidyder. I artikeln ”Från nyheter till infotainment” i Vasabladet 6.10.2006 skriver professor Birger Thölix ” ... att det inte blev radion och teven som ändrade våra läsvanor. Det blev internet”. Detta gäller särskilt de yngre generationerna, framtidens samhällsbyggare. I Västnyländsk Årsbok 2001 konstaterar mångåriga redaktören Henrik Ekberg att det är lättare att hitta skribenter än läsare, han skriver : ”Det förefaller dock som om intresset för årsboken inte vore lika stort bland den västnyländska läsande allmänheten, den är inte ännu tillräckligt väl inarbetad i dess medvetande.”

I SVERIGE startades redan 1963 ett Tidningen i skolan-samarbete mellan alla dagstidningar i syfte att skapa kontakt mellan tidningarna och unga människor. Under åren har verksamheten förändrats och utvecklats och idag finns många regionala TiS-konsulter. Bland annat har de ett stort samarbete med lärarutbildningen i Sverige. Hos oss initierade Svenska Pressföreningen i Finland långt senare ett motsvarande Tidningen i skolan-projekt. Kanske det skulle vara dags också för ”Tidskriften i skolan”? I våra tidskrifter finns det mycket matnyttigt för undervisningssektorn. Det råder heller ingen brist på material; i Svenskfinland produceras det idag 148 tidskrifter som är helt svenskspråkiga och utkommer minst två gånger/år eller högst en gång i veckan. En imponerande siffra. Därtill utkommer ett stort antal årsskrifter; Västnyländsk årsbok är en av dem som inte finns med i dessa siffror. Antalsmässigt utgör organisationstidskrifter, religiösa tidskrifter samt tidskrifter från näringslivet trefjärdedelar av alla finlandssvenska tidskrifter. Till den återstående fjärdedelen hör Skärgård. Mer än två tredjedelar sänds automatiskt till mottagaren (ex via betald medlemsavgift) och av den återstående tredjedelen delas hälften ut i informations- eller reklamsyfte, resten är prenumerationsbundna tidskrifter, liksom Skärgård. Det är också denna grupp på ett tjugotal kultur- och populärvetenskapliga tidskrifter som har de största problemen med ekonomin och prenumerationsunderlaget. Beträffande upplagestorlek har hälften av Svenskfinlands 148 tidskrifter en upplaga under 2000 exemplar; 31 tidskrifter har en upplaga under 1000 exemplar. Smått så det förslår; målet för tidskriften Skärgård är att under sitt 30:e år nå upp till 1000 betalande prenumeranter. Det låter enkelt, men det är det inte. Inte i Svenskfinland. En utmaning i sig. Skulle vi skriva om fritidsbåtar, prylar och inredning av sommarnöje med havsutsikt, skulle det vara lättare.

GEMENSAMT för kulturtidskrifter och årsböcker är alltså svårigheten att nå ut. De flesta av oss har inga pengar för kontinuerlig marknadsföring. Gentemot synliga och resursstarka tidningshus och bokförlag står vi oss slätt. Trots att vi i princip fyller en lika viktig funktion i det finlandssvenska identitetsbygget. Och i dagspressen tigs vi oftast ihjäl; varför är det så? Våra kultur- och specialtidskrifter konkurrerar inte med dagspress, men eftersom de sistnämnda är både fondägda och fondberoende kunde det gärna ingå i deras uppdrag att ens med några rader presentera nyutkomna finlandssvenska kultur- och populärvetenskapliga tidskrifter och årböcker. Det är ändå inte så många som tillhör den kategorin. Detta borde till och med ses som en självklarhet. Är det avsaknaden av en finlandssvensk rikstidning som är problemet? I princip fungerar ju samtliga finlandssvenska dagstidningar som regionala lokaltidningar, där rapporteringen är anpassad för en lokal läsekrets, där fokuseringen ligger på det egna reviret. Ingen dagstidning ansvar för en rapportering där Svenskfinland ses som en helhet. Där är radion och teven duktigare.

DENNA TIDSKRIFTS sommarnummer kan fungera som ett exempel. Skärgård nr 2/2006 (88 s) dokumenterar de mycket unika skärgårdskommunerna i landskapet Åland, som också internationellt sett är oerhört intressanta. Vi hade som artikelförfattare också lyckats få med många unga människor, som med ungdomlig energi berättar om sin syn på detta med att bo i en geografiskt isolerad glesbygd. Och detta med kommunstrukturer avhandlas, som just nu är ett hett diskussionsämne i Finland. Och mycket annat som är vardagsverklighet utanför urbana center. Men ändå. Det stod inte en endaste rad om numret i någon fastlandstidning. Inte i Åboland, inte i Nyland, inte i Österbotten – som bekräftar antagandet ovan. Åland är Åland, alltså inget för ”riket”? Däremot visade både radio och dagspress på Åland ett stort intresse för innehållet. I det regionalt splittrade Svenskfinland är livet oftast lokalt. Frågan är om det inte är på bekostnad av den finlandssvenska helheten – om det i praktiken finns någon sådan? Hur skall vi kunna hålla ihop det identitetsbygget om vi också via dagspress hålls avskiljda från varandra? Borde inte det lokala lite mera knytas ihop i ett mera inter-regionalt perspektiv? Identitetsformande finlandssvenska tidskrifter och årsböcker skall inte tigas ihjäl. Ett ämne som gärna kunde ha diskuterats under Kulturfondens uppmärksammade Tallinnseminarium.

Håkan Eklund, redaktör