Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 1 / 2006
Tema: Skärgårdens nya konstellationer

Inledaren

Skärgårdens nya konstellationer

Den Nordiska skärgårdskonferensen ”Nya konstellationer – ny näring för skärgården?” som hölls på Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland i början av året kan ses både som fortsättning och uppföljning av symposiet ”Kontakt och konflikt i skärgården” som hölls på samma ställe för exakt tjugo år sen. Då liksom nu var arrangemanget ett samarbete mellan Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi, Nordenskiöld-samfundet i Finland rf samt Hanaholmens kulturcentrum. Samtidigt var årets konferens ett helsvenskt inslag i temaåret ”Skärgårdshavet 2006” som är ett samarbetsprojekt mellan flera olika aktörer i Åboregionen med Åbo yrkeshögskola som koordinator. De föredragshållare från Hanaholmsdagarna som har tagit sig tid att sätta sina föredrag i pränt finns dokumenterade i detta temanummer.

UNDER TVÅ INTENSIVA dagar konstaterades om och om igen att många av de frågor som var aktuella 1986 fortfarande står olösta. Många föredrag som hölls 1986 är lika aktuella idag, och kunde mycket väl publiceras på nytt i detta nummer. Dessutom har en del nya konstellationer tillkommit, verkliga orosmoln som gäller både samhälle och miljö. Beträffande samhälle upplevs storkommunskonceptet, som statsmakten forcerar fram, som ett verkligt hot av lokalbefolkningen i periferin. Speciellt illa passar detta de åboländska skärgårdskommunerna vars geografi och demografi inte tillåter sig stöpas enligt fastlandsnormer, eller några andra generella normer för den delen. Detta är ett område som kunde kräva sitt eget Lex Åboland. Närmast fungerande modell hittas på Åland, ett i många fall unikt skärgårdslandskap och - samhälle med sina egna lösningar. Där sköts hälsovården av landskapet och där lever demokratin vidare i små självständiga skärgårdskommuner, precis som förr. I många fall utgörs dessa glesbefolkade minikommuner av vidsträckta arkipelager som till arealen slår många urbana samhällen. Precis så här ser det ut också i Åboland. En utmaning av rang.

PROFESSOR Jan Sundbergs föredrag, som finns med i detta nummer, ger en verklig tankeställare angående den marginalisering och det demokratiunderskott som via reformen håller på att växa fram med kommande försämring av kommunal service i skärgården. Läs också om de farhågor som oroar företagarparet Åkerfelt ute på Keistiö i Iniö. Precis som spinnfiskelagen har underminerat skärgårdsbornas relation till produktionsresursen vatten och fiske, som plötsligt blev allemans egendom, anser det Åkerfeltska paret att den aviserade reformen på sikt hotar skärgårdsbornas identitet, vi-känsla och känslan att rå om sin egen lilla kommun. Det är ett stort steg från detta engagemang, där alla känner ansvar för de sina, för kommunens väl och ve, utbyar och utöar inkluderade, till att bli en belastning och spottkopp för stora starka kommuncentra någonstans långt borta. Där marginalerna marginaliseras utan att beslutsfattarna troligen ens märker det. Det andra orosmolnet gäller förstås sorgebarnet Östersjön vars marina ekosystem är nära en kollaps. Resultatet av tillrinningsländernas decennierlånga fastlandsnonchalans gentemot havet, trots forskarnas varningar, ger sig nu tillkänna. Professor Erik Bonsdorffs föredrag: ”Östersjöns miljö – självförvållade problem, bortförklaringar och klimateffekter” fick Hanaholmspubliken att blekna; situationen är betydlig allvarligare än de flesta lekmän förstått, eller velat ta till sig. På grund av ett hårt pressat arbetsschema har Bonsdorff inte kunnat sammanställa föredraget till en tidskriftsartikel, men en stor del av de faktauppgifter som han presenterade för Hanaholmspubliken hittas också i Skärgård nr 4-2004 som i sin helhet handlar om tillståndet i Östersjön.

JÄMFÖRT MED situationen 1986, finns det många helt nya konstellationer i skärgården. EU med alla sina program, projekt och nya organisationskonstellationer är ett exempel. De fanns inte för 20 år sen. Dessa program har delfinansierat många skärgårdsprojekt som bl a gynnat skärgårdens tillgänglighet för besöksindustrin: en del av den nya näring, som konferensnamnet syftar på. Ett sätt att pejla dessa nya konstellationer kan göras via Internet. Sätt in ordet skärgård i Googles sökrobot på Internet och träffarnas antal är drygt 900 000. Den första träffen nu i början av april 2006 leder till tidskriften Skärgårds hemsida, vackert så. Men det är inte poängen; tidskriften som är inne på sitt 29:e verksamhetsår fanns också till under det förra Hanaholmssymposiet. Men vad är det som sticker ut? Jo, majoriteten av de följande etthundra träffar ger känslan av att ordet skärgård har blivit synonymt med fritidsaktiviteter och turism. De flesta träffar leder till hemsidor med rubriker som: Din skärgård, Destination skärgård, Välkommen till skärgården, Kryssningsskärgården, Paddla i skärgård, Stugförmedling, Skärgårdskrogar, Sommar och båtliv i skärgård – och så vidare. Allt detta bekräftas av de forskningsresultat som Kjell Andersson presenterade under konferensen; materialet är med i detta nummer. Turismen och fritidsekonomin erövrar en allt större del av skärgården; den urbana människan associerar alltmer ordet skärgård med en trendig livsstil, ett koncept för de rikas glansbildskulisser? Trenden kan t o m redan skönjas i det sätt våra rikstidningar beskriver skärgårdslivet idag som Clara Henriksdotter uppmärksammar i sin artikel; hittas inspirationskällan i trendiga livsstilstidskrifter?

BESÖK BÅTMÄSSOR, turistmässor, fritidsmässor – läs facktidskrifter i samman ämnen, och signalerna finns där. Besök till exempel Kasnäsudden och Hitis skärgård i Dragsfjärd en sommardag, risken är att du blir både utan parkeringsplats för både bil och båt. Ta iland på lilla mysiga Aspö och det är likadant; fullt i hamnen och fullt på Monica Aaltonens hemma-hos veranda. Så var det inte för 20 år sedan. På gott och ont hittas skärgårdens största attraktionskraft och tillväxtpotential inom servicesektorn. Under Hanaholmskonferensen berättade företagarna Pirjo Hoffström och Monica Aaltonen hur de jobbat fram olika turistkoncept, med draghjälp från EU finansierade gräsrotsnära turistutvecklingsprojekt, som gett dem mer än nog av arbete på sina holmar, relativt småskaligt och välanpassat till den känsliga skärgårdsnatur och - kultur de fungerar i och med. Båda är de inflyttade från fastlandet, numera helt naturaliserade skärgårdsbor som kan hantera båt, fiska och tillreda fisk, om någon till äventyrs undrar. Motsvarande exempel finns det numera gott om längs våra kuster. Nya konstellationer också det.

MED FACIT I HAND skulle denna växande fritidstrend ha kunnat föda många fler genuina skärgårdsbor. I stället för att i tiden ha sålt bort sin mark billigt till stadsborna och själva flyttat till städer och tätorter, kunde många ha blivit kvar som företagare i den fritidsekonomi som skärgårdens besöksindustri skapat, kanske genom att bygga fritidshus, stugbyar och små mysiga gästhamnar på den egna marken. För uthyrning med underhåll, transportservice och allt. Den Bergbomska artikeln om utskärens ägoförhållanden säger allt: år 1960 ägdes marken i utskären till 99,6 procent av lokalbefolkningen, idag har markägandet sjunkit till hälften. Den intressanta artikeln ingick i nr 1-2005 men återges på nytt i detta nummer, med grafer i rätt skala. Jämfört med många andra glesbygdsområden i Finland har skärgården trots allt en framtid, dock med nya konstellationer. På gott och ont. Hur länge markvärdet ökar beror delvis på hur miljösituationen i Östersjön utvecklas. Se här igen ett exempel på vikten av hållbar utveckling; att inte satsa fullt ut på miljövärden är som att såga av den gren vi och kommande generation sitter och balanserar på.

Håkan Eklund, redaktör