Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 1 / 2006
Tema: Skärgårdens nya konstellationer

Växelverkan skärgård – stad ett framtidskoncept för Åboland?

TEXT: KJELL ANDERSSON

Medan diskussionen i Finland hittills i stor utsträckning handlat om hur landsbygden, inklusive skärgården, skall kunna stimuleras och åtminstone i någon mån följa urbana centra i samhälls- och ekonomisk utveckling, har diskussionen i många tättbefolkade delar av Europa en helt annan inriktning.

Frågan är här hur det tryck som råder mot de storstadsnära landsbygdsområdena skall kunna mildras, eller utnyttjas på ett positivt sätt. Exempelvis har de kravaller i Frankrike som vi bevittnade hösten 2005 en nära anknytning till den här frågan; invandrarna har fösts ihop i ”nya städer” i storstädernas näromgivning, men är samtidigt utestängda från den omgivande landsbygden där privilegierade grupper försöker monopolisera en ”grön” och trygg boendemiljö.

I Nederländerna som till ytan är ett litet land är situationen minst lika dramatisk, i och med att de sista öppna fälten hotas att bli belagda med betong i de stora städernas närområden (Rotterdam, Haag, Amsterdam). Den på många håll prekära situationen har bl a lett till ett flertal initiativ på EU-nivå: Politiker och tjänstemän försöker angripa frågan, men framför allt har ett omfattande forskningsarbete startats för att belysa frågan och för att försöka finna modeller för hur det urbana trycket mot städernas närområden skall kunna regleras och i möjligaste mån vändas till någonting positivt. På vissa håll menar man t o m att det här är en av nyckelfrågorna beträffande Europas framtid och förmåga att kunna fungera som modell i ett globalt perspektiv. Som jag i denna artikel skall försöka visa, berör frågan kanske något överraskande i allra högsta grad också Åboland och skärgården.

FORSKNINGSPROJEKTET RURBAN (BUILDING NEW RELATIONSHIPS IN RURAL AREAS UNDER URBAN PRESSURE) ansluter sig centralt till problematiken ovan. Projektet som finansierats av EU för perioden 2003-2005, har som syfte att bidra till att aktörer på landsbygden kan utveckla nya näringar och få kompensation för ”fria nyttigheter” genom bättre och nya typer av samspel med urbana centra. Projektet ser alltså snarare det urbana trycket som en möjlighet än som ett hot, även om hotbilderna så att säga motiverar projektet. De länder som deltagit i projektet är Finland, Frankrike, Nederländerna, Spanien och Ungern. Projektet har koordinerats från Nederländerna. Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet har deltagit i projektet som finländsk partner. Till arbetsgruppen hör Kjell Andersson, Erland Eklund och Minna Lehtola.

RURBAN-projektets grundstruktur har varit följande. Två regioner i respektive länder har utvalts som fallstudieobjekt: en region i närheten av en storstad (kallad M- eller metropolregion) och en region i ett kustområde med ett påtagligt tryck från turister och fritidsbefolkning (T- eller turistregion). I Finland har Helsingfors närområde och speciellt kommunerna Kyrkslätt och Nurmijärvi utvalts som s k M-regioner medan Åboland på motsvarande sätt fått representera T-regionen. T-regioner i övrigt har varit Balaton (Ungern), Normandiekusten (Frankrike), Marina Alta mellan Valencia och Alicante (Spanien) samt deltaregionen mellan Haag-Rotterdam och Belgien i Nederländerna.

DE OLIKA REGIONERNA har studerats i fem olika faser, eller i s k arbetspaket:

1) en kartläggning av den samhälleliga strukturen och relationerna mellan stad-land/urbant tryck,

2) konsumenterna av varor och tjänster i området,

3) brobyggare (intermediate actors) mellan det rurala och det urbana som kan knyta samman och bl a utveckla marknader,

4) producenter av varor och tjänster samt

5) olika möjligheter att förbättra relationen stad-land i respektive område.

Varje forskningsteam har jämfört sina M- och T-regioner. Men den analytiska tyngdpunkten inom varje arbetspaket har ändå legat vid en jämförande analys som omfattat alla länder och regioner. Varje team har ansvarat för en sådan analys, liksom för det metodologiska upplägget inom arbetspaketet ifråga. För Finlands del har det handlat om arbetspaket 4, Producenter. Den komparativa analysen finns i sin helhet publicerad i en engelskspråkig rapport (Andersson 2005).

ETT KÄNNETECKEN FÖR RURBAN-projektet har varit att det byggt på få ”färdiga” utgångspunkter, och en relativt vag anknytning till etablerad samhällsvetenskaplig teori. I stället har syftet varit att sondera nya problemfält. Att koppla samman forskningsområden och diskussioner som hittills varit rätt åtskilda och att induktivt från grunden bygga upp ny kunskap. Det är också mot bakgrunden av detta som man bör se projektets huvudsakliga metod: intervjuer. Över 130 längre intervjuer med samhälleliga aktörer och experter har gjorts i varje land, i huvudsak jämnt fördelade över regioner och arbetspaket. Dessa intervjuer har inte heller tjänat bara ett traditionellt syfte, att ge forskaren information. De har också informerat de intervjuade om projektet, skapat nya nätverk och kontakter, och till vissa delar skapat en interaktion mellan forskning och fält som lever vidare i nya processer efter det att RURBAN formellt avslutats.

Bland de övergripande resultaten inom RURBAN-projektet kan konstateras att ett påfallande urbant tryck mot rurala områden föreligger i den nederländska M-regionen tätt intill Haag och Rotterdam, i båda de spanska regionerna (M-regionen gränsar till Valencia), samt i Ungerns M-region, Budapests närområden. Orsakerna till trycket varierar dock: I Nederländerna är det helt enkelt brist på utrymme, i Spanien är det dels den ekonomiska tillväxten och dels den för denna viktiga ”invasionen” av framför allt pensionärer från länderna i Nord- och Mellaneuropa som orsakar en svårreglerad byggboom. I Ungern är det planeringssystemens kollaps och den ekonomiska omstruktureringen efter kommunismens fall, som är främsta orsaken till att en oreglerad suburbanisering äger rum.

BETRÄFFANDE SAMHÄLLELIG reglering befinner sig Holland och Frankrike i en kategori för sig. Båda länderna har, med tanke på den efterfrågan på mark som finns, effektiva system för att förhindra en okontrollerad stadstillväxt. I Frankrikes fall rör det sig, åtminstone nära Paris, om koalitioner mellan politiskt starka grupper som på det här sättet ”reserverar” områden för sig själva och utestänger andra. I fallet Nederländerna härrör planeringsapparaten i stor utsträckning från den nödvändiga vattenregleringen och de system som byggts upp för att kontrollera denna; ett felaktigt ingrepp i terrängen kan här få helt ödesdigra konsekvenser. I både Finland, Spanien och Ungern finns, om man ser till faktisk funktion, lösa planerings- och regleringssystem. Bakgrunden till dessa varierar dock starkt. Från Finlands traditionellt ”fria bonde” och hithörande politiska överbyggnad till Ungerns post-socialistiska laissez-faire system.

Beträffande ett ”utnyttjande” av det urbana trycket och utvecklandet av nya varor och tjänster på landsbygden anknutna till urban efterfrågan - som är RURBANS främsta fokuseringspunkt - är projektets resultat ytligt sett ganska magert. I de flesta regioner är en ny ekonomi baserad på fritid och turism endast i sin linda, d v s lokala och regionala produkter såsom mat och hantverk.

Å andra sidan pågår i de flesta regioner processer, ur vilka en ny ekonomi kan växa fram. Problemet är bara att de nya ekonomiska aktivisterna undandrar sig traditionell statistik. Denna bygger på uppfattningar om arbetsmarknaden som uppdelad i klart avgränsbara sektorer, heltidsanställningar etc eller en ekonomisk organisation som bland samhällsvetare kallats ”Fordism”. Sålunda kan man konstatera att det urbana trycket i betydande utsträckning är ett ”grönt” sådant; det är i främsta hand den välutbildade medelklassen som söker sig ut till landsbygden och dess trygga och lugna miljö.

Å ena sidan registrerar entreprenörer på landsbygden denna nya och köpstarka grupp och dess behov. Å andra sidan blir många ”nyrurala” själva på växlande tids- och annan basis entreprenörer i denna nya senmoderna ekonomi. En ekonomi som kretsar kring landskaps- och omgivningsvård, hushållstjänster, hobbyn som ridning, mat och hantverk, fester och festivaler, naturtjänster och naturturism och så vidare.

I DE FLESTA FALL HAR dessa nya verksamheter svårt att få volym och skapa sin kritiska massa. Å andra sidan är potentialen, speciellt nära storstäder, ofta enorm och ett ”genombrott” för marknaden kan få större konsekvenser än vad de flesta tror. Sålunda konstaterade holländaren Jan Pieter Lokker, bl a medlem i EU:s regionkommitté, vid ett RURBAN-möte i Bryssel i oktober 2005 helt frankt att det urbana trycket mot landsbygden framför allt har en potential och att de möjligheter som här finns bör tas ad notam i EU:s utvecklingspolitik.

Beträffande en faktisk ny ekonomi ligger Åboland nära nog i täten bland de regioner som undersökts inom RURBAN-projektet. I fallet Åboland är ”mätproblemet” speciellt stort eftersom de flesta som är engagerade inom turism- och fritidsekonomin i regionen verkar på någon form av deltids- eller bisysslebasis. Det rör sig om studerande och andra säsongarbetare, mångsysslande entreprenörer, jordbrukare, sjömän etc. Å andra sidan kan man i intervjuer lätt konstatera att ”det nya mångsyssleriet” är det cement som håller ihop både ekonomin i smått och samhällslivet i stort. Utan turism- och fritidssektorn skulle förutsättningarna i skärgården vara helt annorlunda än vad de är idag. Speciellt tydligt märks det här i utvecklingspolitiken: sedan 1990-talet har turism- och fritidsekonomin varit en dominerande diskurs i alla utvecklingsprogram. (Lindberg 2003). Det här har, för att peka på två viktiga aspekter, styrt en stor del av de utvecklingspolitiska medlen och ansträngningarna till den här nya sektorn. Samtidigt har också i mera abstrakt mening investeringarna kanaliserats ”i framtiden” till denna sektor, och mer eller mindre omöjliggjort andra scenarier. Utöver den lite diffusa karaktären hos den nya ekonomin i Åboland måste man också konstatera att det i regionen finns flera professionella operatörer som länge arbetat målmedvetet för att utveckla en turism- och fritidsnäring här och som också på ett avgörande sätt bidragit till regionens marknadsföring.

VAD GÄLLER ANDRA REGIONER kan man konstatera att Balatonområdet i Ungern har en gammal turistisk ekonomi. Den socialistiska epoken är välkänd, med Balaton bl a som en mötesplats för öst- och västtyskar. Ett besök i området ger dock vittnesbörd om att ”turismen” har betydligt äldre anor än så, och att vi här rör oss i en kulturbygd, ett gammalt fritidslandskap med bl a hälso- och kulturturism, som exempelvis Åboland inte kan matcha. I dag är dock området inne i en övergångsfas från den gamla ”socialistiska” turistekonomin till en uppdaterad sådan och utgången av omorienteringsarbetet är svår att förutsäga. T ex har den grunda, ”leriga”, Balatonsjön svårt att konkurrera med turistorter vid Medelhavet. En region som däremot är synnerligen dynamisk är Marina Alta en bit ifrån spanska Medelhavskusten. Ett ”andra hem” för företrädelsevis äldre nord- och mellaneuropéer växer upp som svampar ur jorden längs kullarna och de vegetationstäckta bergssluttningarna. Det här kunde skapa förutsättningar för en positiv utveckling eftersom de nya invånarna också här hyser intresse för natur och kultur, liksom de har betydande behov av hushållstjänster. Tillsvidare har dock exploateringen i sig, med bl a tomtförsäljning och byggnadsarbete dominerat, medan det finns få visioner och initiativ gällande en ”ekonomi efteråt” på en mera stabil basis. Situationen kompliceras här också av att inflyttarna till största delen är utlänningar, med annat språk, kultur, och betydligt större ekonomiska resurser än lokalbefolkningen. Tendensen är närmast att det växer fram helt nya ”byar” parallellt med de gamla spanska bosättningarna och att interaktionen mellan de spanska och nybyggarsamhällena är ganska minimal.

FÖR ATT ÅTERGÅ till Åboland baserar sig den nya ekonomin, eller kanske snarare förutsättningarna för den, på i huvudsak två pelare: fritidsbefolkningen och den rörliga turismen. Beträffande fritidsbefolkningen daterar sig denna tillbaka till 1950- och 1960-talen och den påtagliga ökning av antalet sommarstugor och fritidshus som redan då skedde. Senare har antalet fritidshus på många håll ännu ökat flerfalt, och i strandzonerna representerar stugorna klart ett ”urbant tryck” i enlighet med RURBANs perspektiv. Trots det är det få, undantaget naturskyddsrörelsen och vissa planerare, som velat se fritidsbebyggelsen i ett sådant ljus. Orsaken till detta är att fritidshuset i Finland representerar en typisk ”backstage-”, d v s ett område som människor anses ha rätt att hålla som privat, och skyddat från det offentliga.

FRITIDSBEFOLKNINGEN är emellertid sedan länge erkända som centrala konsumenter i skärgården, liksom i andra stugtäta glesbygdsområden. I själva verket skulle de flesta butiker i ytterskärgården få slå igen om fritidsbefolkningen försvann. I skärgården har också fritidsbefolkningens betydelse som social resurs och stimulans betonats, liksom deras politiska roll. Fritidsbefolkningen utgör en direkt koppling till samhällets centra, liksom många av dem faktiskt också har politiskt inflytande och god samhällelig position. De här faktorerna sammantaget har fått speciellt den statliga skärgårdsdelegationen att sedan 1990-talet uttryckligen fokusera på fritidsbefolkningen och via kampanjer försöka få folk att tillbringa mer tid ute i fritidsregionerna: Att pendla från dessa in till arbetsplatserna, att förbättra stugorna och göra dem till ett ”andra hem”, att anlita mer lokal service etc. De här ansträngningarna är i själva verket centrala ur ett RURBAN-perspektiv och vi får därför anledning att återkomma till dem. En omtvistad effekt av ”fritidstrycket” är däremot den våldsamma stegring av värdet på mark som speciellt i ett längre perspektiv skett; vissa menar att den skapat värden av oanade mått i skärgården medan andra menar att det främst är ”utsocknes” som dragit nytta av prishöjningarna.

Den rörliga turismen har i någon mån samma plattform och effekter som fritidsbosättningen, men samtidigt följer den ändå i huvudsak en annan logik och skapar andra ekonomiska nischer än fritidsbefolkningen. För det första kan turisterna uppdelas i dels båtturister och dels landsvägsbundna sådana. Båtturismen har till den del den gäller seglare en historia som sträcker sig minst lika långt tillbaka i tiden som stugorna. Länge höll sig dock seglarna ute i farlederna och på fjärdarna och den service som skärgårdsborna erbjöd dem var minimal. Först under de 2-3 senaste decennierna har ”gästhamn” blivit ett allmänt begrepp och med det också det rätt så omfattande servicepaket som vi i dag förknippar med dessa hamnar. I takt med att gästhamnsnätet byggts ut har också fritidsbåtflottan diversifierats och omfattar idag både segelbåtar och motorbåtar, från de enklaste och billigaste typerna till de dyraste specialdesignade modefarkosterna. I samband med detta har också den en gång så exklusiva båtturismens sociala bas breddats.

LANDSVÄGSTURISMEN ÄR DELS en funktion av det allmänt ökade välståndet, den ökade fritiden och den växande bilparken i Finland. Dels hänger den samman med väg- och färjnätets utbyggnad vilken under efterkrigstiden i varierande takt kontinuerligt pågått. De bilburna landsvägsturisterna är mera typiska ”konsumenter” än båtturisterna, vilka åtminstone tidigare mer påminde om stugbefolkningen. Landsvägsturisterna utnyttjar ofta uthyrningsstugor eller annan form av inackordering, restauranger, kiosker etc. På grund av sin rörlighet är bilturister också lämpliga festivalbesökare, liksom de frekventerar museer, marknader, hantverksbutiker m m. Då man granskar dagens utbud av varor och tjänster, som just är stugbyar, restauranger, tillställningar och lokala produkter, framstår landsvägsturisten därför som en typkonsument. Samtidigt måste man dock här konstatera att skärgården ser väsentligt annorlunda ut beroende på zon: i ytterskärgården med små landavstånd och det mest förlagt till hamnarna eller deras närhet, dominerar båtturismen; på de större öarna med goda väg- och färjförbindelser spelar landsvägs och bilturismen en helt annan roll.

I ÅBOLAND når ”produktifieringen”, dvs försöken att kommersiellt ”paketera” och utnyttja det som skärgården har att erbjuda, betydligt djupare än vad beskrivningen ovan ger vid handen.

Projektet ”Skärgårdssmak” framstår här, också i ett europeiskt perspektiv, som en strävan i frontlinjen för en ny ekonomi av RURBAN-typ. Projektet omfattar Åbolands, Ålands och Stockholms skärgårdar. Dels syftar det till att utveckla till skärgården anknuten mat och liknande produkter, dels att koppla dem till en senmodern ”gourmandkultur” och dels att intensivt marknadsföra konceptet till besökare i regionerna.

Skärgårdssmak har också potentialen att vidga ”den regionala marknaden” till en nordisk eller kanske europeisk sådan. Ännu har man inte tagit steget ut åt det hållet då man framför allt fäst Skärgårdssmak -”brandet” vid regionala restauranger.

Ett annat projekt som också har en bärvidd som väckt intresse utanför regionen är Skärgårdens Ringväg. Dels sprider ringvägen besökare till en maximalt stor del av skärgårdsregionen, dels fungerar ringvägen som ett ”brand” och dels skapas nya nätverk och samarbetsmönster, inte minst mellan offentliga och privata aktörer.

BROBYGGARE MELLAN landsbygden och städerna har som nämnts varit ett av arbetspaketen i RURBAN-projektet, och man kan konstatera att dessa brobyggare för Åbolands del spelat en stor roll. Ett annat faktum är att brobyggarna i Åboland i mycket hög utsträckning varit offentliga institutioner, vilket inte på samma sätt varit fallet i andra regioner i RURBAN-projektet. Sett ur ett historiskt perspektiv har den statliga skärgårdsdelegationen varit den kanske viktigaste brobyggaren, med bl a skärgårdslagen som ett konkret resultat av sin verksamhet. Under tiden för lagens tillkomsts handlade relationerna skärgården-centrum dock inte i så hög grad om den nya ekonomi som ovan berörts, även om turismen var ett viktigt tema redan på 1970-talet. Då diskuterade man framförallt kommunikationerna, välfärdstjänsterna och arbetsplatserna i allmänhet. Turismen och fritidsekonomin kom upp på agendan som ett dominerande tema först i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, när ett EU-medlemskap redan började föregripas. De institutioner som drev denna fråga kom därför att bli lite andra än den klassiska skärgårdsdelegationen. Som nämnts kom dock denna att speciellt fokusera sig på en fråga, nämligen fritidsbefolkningen.

I och med EU medlemskapet, och anslutningen till strukturfonderna, och förberedelsen av denna anslutning, blev strävandena att utveckla en ny på fritid och turism baserad ekonomi i skärgården. Framför allt blev det en domän för de institutioner och strukturer som skapades just med tanke på EU-anslutningen: landskapsförbund, samarbetsgrupper i anslutning till strukturfondernas målområden, LEADER och INTERREG grupper etc. Lite senare tillkom också den delvis omdebatterade organisationen, TE-centralen.

DELS KAN MAN SLÅ FAST att EU-anslutningen skapade en ”opportunitetsstruktur” för den nya skärgårdsekonomi som ovan berörts och som starkt artikulerades via den. För detta talar bl a de ”små projektens” princip som finns inbyggd i EU strukturerna och också det faktum att de nya organen behövde inmuta ”sina områden” och få egna frågor att driva. De nya organen kom också genom sin partnerskapsprincip att befrämja en interaktion mellan olika grupper och intressen, en interaktion som enligt RURBAN-projektets tankevärld är central för utvecklandet av en ny ekonomi i landsbygdsområden under urbant tryck. Samtidigt tycks de organisatoriska reformerna under 1990-talet också ha framkallat något av ett kaos. Ett flertal parallella verksamheter och överlappningar verkade i och kring Åboland, vilka kanske t o m försvårade en interaktion mellan olika relevanta intressen.

I det här fallet är kanske Region Åboland, i den mån den representerar en stark regional aktör som kan samordna olika intressen, ett steg i rätt riktning och en möjlighet att utveckla en mera pregnant skärgård-omvärld relation i Åboland. Genom att Region Åboland kombinerar både turism och interna utvecklingsfrågor har den faktiskt möjlighet att bli något av en mönsterorganisation i den rural-urbana integrering som RURBAN-projektet fokuserat, och studerat i de olika europeiska sammanhangen.

BETRÄFFANDE framtiden står Åboland inför stora utmaningar. Om man skall leva på en ny ekonomi av turism och fritidstyp är den fortsättningsvis korta säsongen en trång flaskhals och ett stort dilemma. Det förekommer sportfiske ”off season”, det har gjorts försök med äventyrsturism vintertid, jul- och nyårshelger har utnyttjas, och inte minst förekommer en konferens- och företagsturism året runt. Men fortfarande saknas det koncept som på ett avgörande sätt skulle förlänga säsongen och engagera fler än vissa specialiserade entreprenörer. Ett ännu större problem kan eutrofieringen utgöra, speciellt om den förvärras. Redan nu rynkar utländska besökare på näsan åt det grumliga vatten som vi själva tycker är rätt acceptabelt. Det finns dock för Åbolands del, liksom för andra europeiska regioners del, en betydande potential i själva det tryck och i de problem som finns. Här skall jag avslutningsvis skissera upp några möjligheter som på olika sätt knyter samman de frågeställningar som ovan berörts.

ETT AV DE MEST INTRESSANTA initiativ som tagits under de senaste åren är skärgårdsdelegations förslag om, och mall för, kommissioner på kommunnivå med representanter både för kommunen och stugägarna/fritidsbefolkningen. En idé som också förverkligats i ett antal kommuner. Konceptet borde dock utvecklas vidare och bli en välfungerande mötesplats för fast bosatta och fritidsbosatta. På det här sättet kunde olika gemensamma angelägenheter av regleringstyp skötas, och de nu så talrika NIMBY-konflikterna mildras eller undvikas. Fritidsbefolkningen kunde bli ”associerade medlemmar” i den kommunala demokratin och på sikt bidra till ett ”deltidskommunmedlemskap” innefattande också nya modeller för skattefördelning mellan kommuner och stat. En ökad interaktion som också skulle få ekonomiska konsekvenser och förstärka ”fritidsekonomin”. Genom ett arrangemang av den här typen kunde Finland faktiskt gå i bräschen för en ny typ av invånare som inte har en hemort utan flera hemorter samtidigt, vilket många senmoderna människor de facto har. En uppfattning som bl a den belgiske landsbygdssociologen Marc Mormont (1990) gett uttryck för.

ETT ANNAT EMBRYO till någonting nytt i Åboland är UNESCO:s MAB-programs s k biosfärområde vilket existerat sedan 1994. Biosfärområdet har hittills skötts på projektbasis och bl a medverkat i olika forsknings-, utvecklingspolitiska och miljöadministrativa nätverk, men dess potential kunde vara betydligt större. Dels är tanken att biosfärområdena skall sammanjämka samhällelig verksamhet med naturen och ekosystemet. Skärgårdshavets biosfärområde kunde därför fylla en central funktion i den diskussion som förts i Åboland, och förs mellan fast bosatta, fritidsbosatta och myndigheter om fiskodling, vindkraft, Natura 2000 etc. En ännu viktigare roll kunde området spela vad gäller Skärgårdshavets eutrofiering. Här kunde framför allt olika forsknings- och utvecklingsansträngningar koordineras av en ”neutral” instans med en global legitimitet. Som en biprodukt skulle en intensifierad forskningsverksamhet i området generera för skärgården avsevärda ekonomiska ringverkningar. Det här förutsätter förstås en helt annan ekonomisk bas än den ytterst knapphändiga som området tidvis dragits med. De summor som skulle krävas är ändå en droppe i havet jämfört med vad en ekokatastrof i Östersjön kostar!

ETT ANNAT KONCEPT som förtjänar vidareutveckling är ”varumärket” Skärgårdssmak. Begreppet är numera väl etablerat men samtidigt vacklar själva projektet i och med att det inte har någon automatisk ekonomisk logik. Någon måste betala för att upprätthålla det hela och många företagare har säkert, utgående från sina begränsade ekonomiska resurser, anledning att betvivla om detta lönar sig. Å ena sidan kan Skärgårdssmak ses som en ”märkning” i vilken man kan inlägga ett flertal värden, inte minst miljömässiga sådana och därmed styra lokal livsmedelsproduktion i en gynnsam riktning. Å andra sidan skapas genom ”brandets” gourmetanknytningar en kopplig mellan senmodern högkultur och skärgården, en koppling vilken kan ge upphov till intressanta hybrider och som i hög grad överensstämmer med de visioner som RURBAN-projektet närt. Ytterligare innebär ”brandet” en effektiv marknadsföring samtidigt som det vid en viss modifiering har potential att ”vidga den regionala marknaden” till att omfatta också Norden eller en ännu större region och också sprida efterfrågan över hela året.

DEN SISTA av de möjligheter som jag här tänker ta upp, samtliga nämns i RURBANS slutrapport, är Skärgårdens Ringväg. I främsta hand är detta kanske ett tillgänglighetsprojekt. Det öppnar skärgården för urbana konsumenter. I andra hand är det ett marknadsföringsprojekt. I tredje hand är det också ett samarbets- och interaktionsprojekt. Dels mellan olika offentliga aktörer och offentliga och privata aktörer, dels skärgården och den (urbana) omgivningen. Många vittnar om den betydelse ringvägen haft för skärgården, och ett bevis så gott som något för detta är ju de nya, mindre och kompletterande ringvägar som projektet sedan starten gett upphov till. Ett illavarslande tecken i sammanhanget är uppgifterna om att projektets primus motor, Sjöfartsdistriktet, på propåer från andra aktörer om att trygga projektet också i framtiden, säger sig vara ointresserad av att driva ett turistiskt projekt. I stället ser de som sin uppgift att tjäna den bofasta befolkningen (http://www.varsinais-suomi.fi 21.11.2005). Låt oss för Åbolands skull hoppas att detta är en slumpmässig hostning i det integrationsmaskineri som under de senaste decennierna präglat regionen.

Kjell Andersson är forskare vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet. Pb 16, 00014 Helsingfors Universitet. Tfn 09-191 28400, e-post: kjell.andersson@helsinki.fi

Litteratur

Andersson, Kjell (2005), Producers of rural goods and services in five European countries: a comparative analysis of rural regions under urban pressure. Swedish School of Social Science, University of Helsinki, SSKH Skrifter 20. Helsinki.

Lindberg, M. (2003), Sommarparadiset Saverkeit – om territoriella aktörer och utveckling på en plats. University of Helsinki, Helsinki.

Mormont, Marc (1990), Who is rural? Or, how to be rural: towards a sociology of the rural. Pp. 21-44 in Rural Restructuring. Global Processes and their Responses, eds. Terry Marsden et al.. David Fulton Publishers, London.

http://www.varsinais-suomi.fi

http://www.rural-urban.org