Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 4 / 2005
Tema: Landskap i förändring

Muminfyr i blåsten - eller kampen om Söderskär

Text: Thomas Rosenberg

I ”Pappan och havet”, en av Tove Janssons mest älskade böcker, beger sig muminpappan med sin familj ut till den hemlighetsfulla Ön, långt ute i havet. Där finns en fyr som muminpappan har talat om hela sommaren, och där han vill att hela familjen skall bo. När man äntligen kommer fram visar sig fyren vara släckt och fyrvaktaren försvunnen. Men efter många förvecklingar, äventyr och farligheter avslutas boken med att den folkskygge fyrvaktaren dyker upp, och fyren blir åter tänd.

Tänk er att denna fyr skulle existera i verkligheten, och dessutom relativt nära Klovharun, Tove Janssons paradis utanför Pellinge i Borgå skärgård. Och tänk er också att den befinner sig på bara ca 25 km:s avstånd från Salutorget i Helsingfors. Vilken turistattraktion, eller hur? Faktum är att fyren existerar. Den heter Söderskär och har dessutom, åtminstone delvis, fungerat som en förebild för just fyren i Tove Janssons bok. Men inte bara det; den håller faktiskt också på att utvecklas till en turistsevärdhet, om inte i muminpappans anda så åtminstone med tanke på att den unika miljön finns på överkomligt avstånd från Helsingfors centrum. Med lite pengar och en snabb farkost kan man nämligen göra ett besök av och an över en längre lunch. Som gjort, med andra ord, för firmor med sinne och resurser för det extraordinära, eller för annorlunda födelsedagsbjudningar och bröllop!

PROBLEMET ÄR BARA att fyren råkar befinna sig mitt i ett känsligt fågelskyddsområde, dvs Söderskärs arkipelag söderom Pörtö, skyddat av både naturskyddslagen och Natura-direktiv, vilket kraftigt begränsar rörelsefriheten, speciellt under sommaren. Dessutom försiggår här sedan mycket länge en högklassig viltforskning, med betoning på sjöfågelstammen – en forskning som tack vare sina unikt långa tidsserier är av internationell betydelse. En verksamhet som svårligen låter sig förenas med stora turistströmmar. Samtidigt utgör byggnadsbeståndet på de två huvudöarna, Mattlandet och Bastulandet, en välbevarad helhet av stort byggnads- och kulturhistoriskt värde. De två öarna förenas därtill av en ca 60 m lång hängbro, ett karaktäristiskt landmärke som är spännande inte minst för unga besökare. Förutom fyren från 1862, belägen på Mattlandet, finns här gamla fyrvaktarbostäder, lotsbostäder o a som hör ihop med öarnas långa historia som viktig utpost i både krig och fred, vid inloppet till Helsingfors och Borgå. Museiverket är därför angeläget om att den historiskt unika miljön inte förfaller. Ägaren, dvs statsmakten och dess fastighetsbolag Senaattikiinteistöt, har emellertid vare sig resurser eller ambition att stå för de nödvändiga kostnaderna utan överlåter skötseln åt villiga företagare.

DÄR I ETT NÖTSKAL konturerna till den konflikt som seglat upp kring Söderskärs fyr och de två entusiaster som tagit sig an uppgiften att rusta upp fyren. Mot varandra står å ena sidan naturskyddet och den viltforskning som bedrivs på öarna och å andra sidan bevarandet av den historiskt viktiga miljön, och samtidigt hålla den tillgänglig också för utomstående, framför allt den lokalbefolkning som av tradition brukat besöka öarna, antingen i utfärdssyfte eller för jakt och fiske. Kockarna i den aktuella soppan är i själva verket många, vilket bidragit till att ingen vill ta det övergripande ansvaret: miljöministeriet, miljöcentralen (i Nyland), Museiverket, Sjöfartsverket, statens fastighetsbolag Senaattikiinteistöt och Kapiteeli, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Borgå stad, Pörtö-Bodö delägarlag samt fyrägarna själva, dvs Söderskär Majakka Oy. Att notera är också att antalet medlemmar i delägarlaget (dvs vatten- och/eller markägarna) är mycket stort, vilket ytterligare försvårar försöken att nå enighet (se faktarutan). Jag skall här försöka redogöra för de olika turerna i fallet, och också föreslå en modell för hur man kunde lösa konflikten. Mitt eget motiv? Jag är ingen direkt part i målet, men är sedan barnsben sommarbosatt i trakten och har besökt Söderskär nästan varje sommar. Jag har dessutom i min ungdom (då jag var aktiv fågelskådare) bott i en av fyrvaktarbostäderna under den arktiska flyttningen. Bilderna i den här artikeln är tagna i samband med en utflykt till Söderskär den 30.5.2005, med en delegation bestående av de olika parterna i konflikten.

MEN LÅT OSS REKAPITULERA det hela. Problemen uppstod, kunde man säga, då statsmakten frånsade sig ansvaret för fyren på Söderskär, eftersom Sjöfartsverket inte längre hade någon användning för den. Att hålla en gammal fyr i skick är ju långtifrån billigt. Ändå är det förvånande att man från statsmaktens sida, via sitt fastighetsbolag, så lättvindigt låter sälja fyren åt två unga företagare som av allt att döma inte hade någon större respekt för rådande skyddsbestämmelser. De var ju ändå helt medvetna om att de köpte en fyr på ett område där rörelsefriheten var så begränsad att de egentligen inte kan bedriva någon turistverksamhet, vilket är förutsättningen för att de skall ha råd att restaurera fyren - vilket i sin tur var villkoret för försäljningen och det arrendekontrakt på 40 år som ingicks (eftersom fyren står på statsägd mark).

SÅ SNART ISARNA hade gått våren 2004 skred de nya ägarna emellertid snabbt till verket, och inledde renoveringsarbetet redan innan man hade rätt att röra sig på området. En ansökan därom skickades till miljöcentralen i april, som vidarebefordrade ärendet till ministeriet. Det hela gick sedan raskt, och i slutet av maj kom ministeriets välsignelse i form av ett undantagstillstånd (jfr faktarutan). Men då var den akuta konflikten redan ett faktum eftersom verksamheten var i full gång, och några av de ejdrar som ingår i Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets (VFFI) långvariga forskningsprojekt hade övergett sina bon.

VAD SOM FICK ministeriet att vara så generöst är svårt att säga, men därtill bidrog uppenbarligen flera faktorer. En är sannolikt att de nya ägarna i själva verket visade sig ha rätt starka kort på hand, eftersom det ursprungliga skyddsbeslutet från 1930 är så pass allmänt formulerat att de rådande skyddsbestämmelserna kunde ifrågasättas. Ministeriets tjänstemän var alltså delvis ställda mot väggen. En annan orsak är att Museiverket (eller åtminstone några av dess ledande tjänstemän) av allt att döma aktivt har medverkat till en lösning som ligger i både dess eget och fyrföretagets intresse, dvs att bevara den byggnadshistoriska miljön. En tredje orsak är att de övriga inblandade parterna inom miljöförvaltningen tydligen varken vågade, ville eller kunde ingripa eftersom saken togs om hand på högre nivå och de lägre förvaltningsorgan därmed var ”utspelade”, dvs miljöcentralen på länsnivå och miljömyndigheterna på den kommunala nivån, i det här fallet Borgå. Överinspektör Ilpo Huolman på Nylands miljöcentral medger t ex i Hbl 22.8.2004 att miljöministeriet hade gått fyrägarna mycket mer till mötes än miljöcentralen skulle ha gjort.

SÖDERSKÄR SAKNAR fortfarande en skötselplan, vilket området i egenskap av Natura-område borde ha. Det ankommer uttryckligen på Nylands miljöcentral att uppgöra en sådan, men där är man tydligen fortfarande handlingsförlamad av att hela ärendet har omhändertagits av ministeriet. Av betydelse är också att den part som länge stått för både skötseln av byggnaderna och övervakningen av den sommartid ofta livliga båttrafiken, dvs Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI), tydligen inte haft något att säga till om. Det gäller inte minst dess långvarige forskare Martti Hario; den hustomte Söderskär vi mer än någon annan har att tacka för att området fortfarande är så välbevarat (f ö en person inte helt olik den fiskare/fyrvaktare som förekommer i Tove Janssons bok!). Tvärtom förefaller man enbart att vänta på att VFFI:s hyresavtal går ut år 2007, samt Harios förestående pensionering. Märkligt är också att Hario, och den övervakning han och hans kolleger bedriver på Söderskär, inte har fått något officiellt stöd av vare sig VFFI:s ledning eller miljömyndigheterna.

ÄVEN OM FYRFÖRETAGARNA enligt egen utsago ingenting har emot att också fåglarna och den forskning som bedrivs på öarna får en fortsatt fristad är deras intressen ändå helt klart på annat håll. De har ju givit sig i kast med uppgiften att renovera fyren med lika stor entusiasm som deras medhavda kapital är blygsamt. För att få tillräckliga inkomster är man därför tvungen att få tillräcklig volym i verksamheten, både vad gäller besökare och kringverksamhet av typen prylar och annat. En titt på deras hemsida ger en viss uppfattning om hur man tänkt utveckla verksamheten (www.soderskar.fi). Tillsvidare har man koncentrerat sig på att restaurera själva fyren (förutom det nya utedass man genast var tvungen att bygga), där man redan berett logi för mindre grupper, t ex dykarläger. Men det säger sig självt att mer omfattande verksamhet är omöjlig så länge det saknas inkvartering, bespisning, mötesutrymmen etc. Därför är det naturligt att man siktar på att stegvis överta de befintliga byggnaderna, till att börja med dem kring fyren, dvs fyrmästarens och fyrvaktarens hus samt en förrådsbyggnad, vilka tillsvidare hyrs av VFFI. Man har också varit intresserad av att uppföra en ny byggnad på den gamla husgrund som finns invid fyren, men man får knappast byggnadstillstånd därtill.

I SINA FÖRESATSER att småningom ta över byggnaderna, åtminstone på Mattlandet, har företagarna helt tydligt stöd av museimyndigheterna. I en skiss gjord av Museiverket föreslås t ex att Mattlandet och dess byggnader kunde utvecklas till ett sjöinformationscentrum, medan viltforskarna skulle hänvisas enbart till lotsstugan på Bastulandet. En för viltforskarna otänkbar lösning eftersom man helt enkelt inte ryms i den lilla stuga med ett rum och kök som finns på Bastulandet. Man är alltså beroende också av de utrymmen som finns på Mattlandet.

VILKA ÄR DÅ de största problemen med det nuvarande undantagstillståndet (om vi frånser att det enligt ordföranden för Pörtö-Bodö delägarlag, juristen Kurt-Erik Forsstedt, inte ens håller för en rättslig prövning, men därom finns det alltså olika uppfattningar)? Bristerna är närmast tre: för det första att de angivna tidsgränserna är för generösa, för det andra att besökargruppernas storlek inte har begränsats och för det tredje att man överlåtit övervakningen åt företagarna själva – något de själva medgett att de inte har resurser att klara av, speciellt inte ifråga om besökare som kommer på egen köl. På miljöministeriet ligger man dessvärre lågt, och inväntar hellre den utvärdering av det temporära undantagstillståndet som skall göras hösten 2006 – antagligen i den fromma förhoppningen att skadorna inte skall visa sig vara alltför stora. Och risken för det är kanske inte så stor, dels för att verksamheten vid fyren fortfarande är relativt blygsam, dels (och framför allt) för att VFFI och Martti Hario fortfarande finns på plats. De sistnämndas åsikt kommer enligt ministeriet också att väga tungt i utvärderingen. Men det är ju inte så lite ironiskt, eftersom det som Hario de facto kommer att utvärdera är effektiviteten i den övervakning han själv står för, vid sidan av sitt egentliga arbete!

DET VÄRSTA SCENARIOT är därför att den kommande utvärderingen ger som resultat att inga nämnvärda skador har skett, vilket legitimerar en permanentning av undantagstillståndet – och det exakt i samma veva som Söderskär står inför en ny epok i och med att Hario och med honom kanske hela VFFI försvinner från öarna, och därmed den övervakning som hittills funnits. I stället för att medvetet bädda för en dylik utveckling borde man ju i stället justera de nuvarade direktiven på de bristfälliga punkterna, speciellt som det inte nämnvärt skulle inskränka på fyrföretagets verksamhetsförutsättningar. Rucka alltså på tidsgränserna, begränsa gruppernas storlek, och framför allt: se till att det finns en för ändamålet avlönad övervakning som representerar en oberoende part. Alltså en parkvakt. Varifrån resurserna tas och vilken myndighet som ansvarar är en rent politisk fråga. Och såvitt jag vet har inte ens företaget självt något emot åtgärder av detta slag. Så länge man på miljöministeriet tvekar ser sig lägre instanser uppenbarligen förhindrade att ingripa. En möjlighet vore kanske att delägarlaget, eller någon annan behörig part, skulle beivra undantagstillståndet. Bland vatten- och markägarna är meningarna emellertid delade vilket försvårar ett samfällt agerande. Däremot är det förvånande att de olika miljö- och fågelorganisationerna inte skridit till radikalare åtgärder – för av betydligt mindre orsak har såväl deputationer och besvär som direktaktioner tidigare igångsatts!

I BRIST PÅ DIREKTA påtryckningar utifrån har miljöministeriet i stället kunnat ge uttryck för direkt häpnadsväckande låt-gå mentalitet. Eller vad sägs om överinspektör Matti Osaras förklaring i Hbl 20.6.2005: ”Vi satte upp strikta regler för hur besökargrupperna skulle få röra sig på ön, och när de följs störs inga fåglar. Att allmänheten inte följer dessa regler kan vi inte göra någonting åt. Inbrott och stölder är en polissak.” Man tvår alltså sina händer i en situation där man själv genom alltför generösa bestämmelser åtminstone indirekt har uppmuntrat till en ökad ström av besökare, utan att anvisa resurser för den övervakning verksamheten kräver. En stor del av besökarna kommer ju på egen köl, vilket gör övervakningen svår. Och mera så, ju kändare fyren blir. Dessutom är hamnen liten, vilket gör att många båtar redan nu ibland tvingas vända. Och den som en vacker sommardag kommit så långt ut vänder ogärna tillbaka till fastlandet utan styr i stället mot något av de närliggande fågelskären. En trafik som alltså hittills i mån av möjlighet har beivrats av VFFI:s forskare, med Hario i spetsen. Men vem sköter den uppgiften efter år 2007, ifall viltforskarna tvingas lämna öarna?

HUR SKALL MAN DÅ LÖSA konflikten? Med tanke på närheten till Helsingfors har företagarna många trumfkort på hand, jämfört t ex med dem som skall få ekonomin på Bengtskär i balans. Men det är samtidigt också det största hotet. Man behöver bara se framför sig trafik med snabba och bullriga transportmedel som helikopter, svävare och liknande, eller större turistfartyg av den typ som redan utannonseras på företagets hemsida, för att inse vilka scenarier som öppnar sig: en framtid där byggnaderna och den historiska miljön nog har bevarats men området till stora delar har förlorat sitt värde som fågelskydds- och Naturaområde. Detta är något som fyrägarna själva knappast eftersträvar, men piskade att förtjäna pengar för den nödvändiga renoveringen har de nog inte stora möjligheter att stävja den expansion de är så beroende av.

EKVATIONEN ÄR alltså svår, men inte omöjlig att lösa. En första åtgärd vore att få till stånd en gemensam skötselplan för området. I den borde ingå planer för hur övervakningen skall skötas. Därtill borde man som sagt se över restriktionerna ifråga om tidsgränser och besökarmängder. Ställd inför det faktum att företaget redan finns på ön är jag också böjd att acceptera att fyrföretaget övertar någon av byggnaderna på Mattlandet, alltså invid fyren, i enlighet med Museiverkets förslag. Men, nota bene, endast under förutsättning att direktiven skärps och övervakningen sköts av en oberoende part, med förankring och sakkunskap i miljöfrågor. Och att även VFFI fortsätter med sin verksamhet på öarna, vilket förutsätter att de också i fortsättningen kan disponera över åtminstone ett av husen på Mattlandet. Det naturliga vore kanske att övervakningen såsom hittills sker i deras regi – men då bör detta ske även formellt och VFFI tilldelas resurser för ändamålet. Den rent fysiska närheten (husen ligger ju alldeles invid varandra) förutsätter givetvis också att det finns klara spelregler som accepterats av bägge parterna. Jag betvivlar inte att Ari Laamanen och Sebastian Lönnqvist är uppriktiga i sin kärlek till fyren. De har satt ner en hel del energi och pengar på ett projekt som i mångas tycke är vansinnigt – en entusiasm som tidigare i år (2005) renderade dem Finlands fyrsällskaps pris ”Vuoden loistavin teko”. Men för att återknyta till ”Pappan och havet” hoppas jag de är medvetna om på vems villkor de sist och slutligen verkar, dvs fåglarnas och havets. De förra är de som har den egentliga hemortsrätten på Söderskär medan det senare är fullt av både skrämsel och farlighet.

SKÄL ALLTSÅ ATT lyssna till mumintrollen. T ex det lilla mumintrollet, som konstaterar bl a följande om den märkliga Ön: ”Den är inte lätt att komma åt. Det är en ö som vill vara ifred.”. Eller muminpappan, i hans frustration över den besvärliga terrängen: ”Det går inte att göra en ordentlig väg här. Jag har försökt. Här är stenjävlarna för stora. Fyrvaktaren skulle ha byggt en väg för länge sen om det hade gått, och en brygga också. Kanske det inte går att ändra så mycket på en sån här ö, sa mamman. Den är som den är.”

Thomas Rosenberg är PM, sociolog, skriftställare och samtidsanalytiker. Arbetar för närvarande som fri skribent.

Adress: Drottninggatan 28
07900 Lovisa
Tfn 019-532 460; 050 528 7171
thomas.rosenberg@dnainternet.net

Litteratur

Jansson, Tove: Pappan och havet. Schildts 1980 (1965) Mikander, Jack & Westerback, Christian: Söderskär. Schildts 2000 Litteratur:

Jansson, Tove: Pappan och havet. Schildts 1980 (1965) Mikander, Jack & Westerback, Christian: Söderskär. Schildts 2000