Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 4 / 2005
Tema: Landskap i förändring

Ålandsfår - traditioner, överlevnad och hantverk

Maija Häggblom

Ålandsfåren är en egen speciell ras som har funnits i den åländska skärgården väldigt länge, vilket gör att rasen har ett speciellt kulturhistoriskt värde. Rasen har anpassat sig till den karga skärgårdsmiljön och de hör intimt ihop med kulturlandskapet. Dessa får levde under knappa förhållanden och åt mest löv på vintrarna.

Detta medför att dessa får har varit med och skapat lövängarna ända från början. Man räknade med 100 lövkärvar per tacka per vinter. De djur som blev kvar över vintern var ute tills snön kom och släpptes ut tidigt på våren. På somrarna gick de på bergiga holmar där det ibland fanns buskar och alar också. De betade på strandängarna, vass fanns inte då i någon större omfattning. Dessutom bärgades den vass som fanns till vinterfoder. Mossor och lavar utgjorde en stor del av födan. Fåren var hänvisade till de kargare holmarna; de större holmarna slog man hö på och kor och kvigor betade där. Tack vare sin anspråkslöshet har dessa får varit en viktig del av överlevnaden även för fattigare hushåll genom århundraden på Åland. Rasen har varit nära att helt försvinna men tack vare Sven-Olof Erikssons insatser bevarades en stam som flera intresserade uppfödare idag värnar om.

Vikingatida får

På senare tid har rasen inte betraktats som lönsam på grund av att individerna är relativt små då man främst har inriktat sig på köttproduktionen, medan ullen och skinnen har varit en biprodukt. Man har inte heller uppmärksammat rasens speciella egenskaper vilket har lett till korsningar, framförallt med den finska lantrasen. Att Ålandsfåren utgör en speciell ras har ju inte heller varit känt så speciellt länge. De ansågs tidigare vara en gammaldags variant av den finska lantrasen. Ullen av dessa får har av tradition funnits som grund för en mångfald av produkter inom hantverk. Ännu idag ger dessa speciella skinn och ulltyper sin prägel på den åländska hantverkskonsten.

Vad är då ett ålandsfår? Vad gör det unikt? Ålandsfåren betraktades länge som en del av den finska lantrasen. Även om en lokal eldsjäl på 1980-talet hade börjat arbetet med att samla upp och avla vidare på får som hade ett för rasen specifikt utseende och beteende, tog det länge innan man fäste mera vikt på dess speciella egenskaper. Då Sven-Olof Eriksson började sitt samlande av avelsmaterial fanns det enbart enstaka renrasiga, ouppblandade besättningar av originalet kvar på Enklinge, Kökar och i Lumparlands Skag. Fåren på fasta Åland var alla uppblandade med andra fårraser. Eriksson säger själv att han märkte att Ålandsfåren höll på och försvann; de var praktiskt taget på utdöende då han började skaffa in dem. De var också små och väldigt inavlade. Till exempel på Yxskär utanför Enklinge (i Kumlinge kommun) fanns det då cirka 10 tackor. Under de senaste 75 åren har man inte tagit dit en enda gumse utifrån, utan alltid använt sig av egna gumsar. Trots detta var besättningen av god kvalitet med mycket fin ull. Besättningarna som levde isolerade på de olika öarna hade utvecklats till någonting som nästan kunde betraktas som egna underraser. Eriksson säger själv att om han hade börjat sitt samlande fem till tio år tidigare hade arbetet varit betydligt lättare.

Först efter EU-inträdet 1995 började man diskutera mera kring ”skärgårdsfår” och deras avvikande egenskaper i jämförelse med de övriga fårraserna. I samband med internationella forskningsprojekt om biodiversitet gjordes även forskning kring de inhemska husdjursraserna. Det hade nämligen visade sig att ”skärgådsfåret” avvek genetiskt sett så pass markant från de andra inhemska raserna, att det kunde betraktas som en egen ras. Denna fårras har numera ett officiellt rasnamn, ålandsfår. Rasen hör till nordeuropeiska kortsvansade fårraser. Denna fårtyp torde ha förekommit på Åland åtminstone ända från vikingatiden. Statusen som egen ras blev bekräftad inom ramen av pågående forskning kring nordiska kortsvansade får (Kantanen, Tapio m fl).

Varierande utseende

Både hon- och handjur kan ha horn i varierande storlek även om kullighet är vanligt, särskilt bland hondjuren. I fortsättningen kommer jag att använda benämningen tacka i fråga om hondjuren och gumse (bagge på åländska) i fråga om handjuren. Speciellt gumsarnas horn kan bli imponerande. Hornen kan närmast jämföras med dem hos gutefåren (se till exempel i Hallander 1989, 290-291; Hjernquist 2003, 50-55). Nämnas bör dock att till skillnad från gutefåren har endast ungefär hälften av gumsarna och en fjärdedel av tackorna horn bland ålandsfåren. Troligen finns hornanlagen hos alla individer. Tre olika horntyper förekommer: stora ”gethorn; medelstora, stadiga och jämna horn samt för det tredje, små ojämna horn som lätt skadas, blir sneda och kan till och med lossna.

Eriksson har ända från början haft som avsikt att hålla kvar en population av Ålandsfår som är så nära originalet som möjligt, och då har det varit viktigt att komma ihåg att fåren som levde i skärgården hade väldigt varierande utseende. Till exempel vet man sedan gammalt att på en del holmar hade alla får horn medan de på andra holmar var helt kulliga, dvs saknade horn. I olika besättningar hade man även annars prioriterat olika anlag beträffande färgen, ullkvaliteten, djurens utseende. Fortfarande kan gamla nästan bortglömda anlag komma fram, eftersom fåren till utseende är väldigt individuella.

Färgen är varierande, de flesta individerna föds mörka men ljusnar på kroppen under det första levnadsåret medan huvudet och benen bibehåller sin ursprungliga färg. Det är knappast troligt att man hittar två till färgen exakt likadana individer eftersom färgskalan är bred. De vanligaste färgerna är olika nyanser av gråskalan. Dominansförhållandena mellan färgerna är inte ännu klarlagda idag. Huvudtyperna är således vit, grå i olika nyanser även en speciell mörk blågrå; beige med antingen rödbrun eller orange nyans, även brungrått och ”viltfärgat” samt helsvart förekommer. Många individer föds svarta eller mörkgrå men ändrar färg under det första levnadsåret, i regel ljusnar de. Typiskt är att benen och huvudet bibehåller sin ursprungliga färg. Vita teckningar i huvudet och benen är rätt allmänna, likaså brokiga individer. Pälsens färg är oftast mörkast mitt i ryggen och ljusnar mot buken. Ljusa bukar, ljusa kragar och speglar runt svansen, med en skarp gräns mellan det vita och det svarta, är också relativt vanliga.

Pälsen är annars också speciell eftersom den innehåller både mjuk fin underull och grövre täckhår. Fåren är alltså lämpade att vistas utomhus även om klimatet är hårt, eftersom täckhåren är vatten- och smutsavstötande. Även i detta avseende kan man dra paralleller till gutefåren. (Om gutefårens ulltyper se Hjernquist 2003, 16-45, Hallander 1989,338-339.) Jag vill i dock påpeka att även om likheterna mellan gutefåren och ålandsfåren är flera handlar det ändå om två vitt skilda raser, även om de i alla fall idag anses vara besläktade.

Lätt stickad ull

Hantverksmässigt kan man konstatera att de olika ulltyperna har olika användningsområden. Ullen av Ålandsfår är lätt att sticka av. Det förekommer ull av alla möjliga kvalitéer, oftast finns det dock även i den finare ullen längre glansiga täckhår. Man måste komma ihåg att variera med att betäcka tackorna med gumsar med finfibrig ull emellan dem med grövre ull för att undvika ”taggtrådsull”. Ullen av får med ”taggtrådsull” är tung och lämpar sig inte för alla spinneriers maskiner, men lämpar sig väl för mindre sammanhang. Den ull som är glansig är oftast inte lika stickig som den som saknar glans. Ull av ålandsfår lämpar sig även för tovning, det finns hantverkare på Åland som använder mycket av Ålandsfårullen.

De grova täckhåren ger ett hållbart garn som håller för mera slitage än finare ulltyper, den håller även bättre mot väta och smuts och kan med fördel användas till grova vardagströjor, sockor och vantar. Den kortare mjukare ullen kan man använd till halsdukar och annat där det behövs mera mjukhet och där kraven på att stå emot slitage inte är lika höga.

Ålandsfåren är till benstommen lättare än många andra raser och därför viga. De är därför lätta att transportera med båt och andra transportmedel eftersom de med lätthet hoppar ombord och iland. Den lätta benstommen innebär också att köttigheten är större i verkligheten än vad djurens storlek anger, även om den sk. EUROP -klassificeringen missgynnar rasen. Detta i sin tur leder till en sämre slaktlikvid och därmed sämre lönsamhet för uppfödarna. En del av dem som har smakat på köttet av ålandsfåren anser att det har mera ”viltkaraktär” än andra fårraser. Möjligtvis kan detta åtminstone till en del bero på att fåren gärna väljer mera örtrik diet än andra får, men det kan även handla om att rasen är mera ursprunglig.

Kulturlandskapsvårdare

Ålandsfåren har satt sin prägel på det åländska kulturlandskapet. Den har under århundraden blivit väl anpassad till de åländska förhållanden och skärgårdsklimatet. Ålandsfåren betar gärna örter och löv och är därför bra naturbetesdjur. Som föda föredrar de örter, löv och ängsväxter vilket gör dem mycket lämpade för naturbeten såsom löv- och strandängar. Får de välja mellan ett frodigt vallbete och en ängsmark håller de sig helst på ängsmarken och i skogskanten så länge som möjligt innan de tar sig an frodigare betesvallar. Eftersom naturbeten och gamla slåtterängar hotas av igenväxning är ålandsfåren ett perfekt alternativ för att bevara dessa områden. Dessutom har ju dessa får som sedan urminnes tider har varit delaktiga i skapandet av kulturlandskapet. Till temperament är djuren aktiva och nyfikna. De är viga djur som skuttar getaktigt spänstigt från sten till sten. De rör sig över stora områden då de betar.

Tack vare den relativ nyvunna statusen som en utrotningshotad ursprungsras har rasen under senare år uppmärksammats mera och intresset kring den har ökat. Antalet individer är dock fortfarande lågt, alla släktlinjer är mycket viktiga i avelsarbetet. För tillfället finns 38 registrerade uppfödare. Av dessa finns ca 15 på finska fastlandet och resten på Åland. Enligt tillgängliga uppgifter har knappa 350 tackor lammat under innevarande år. Individantalet behöver dock höjas för att minska risken för skadliga alleler till följd av inavel i genotypen (Tapio 2000, 62) De flesta besättningar är små, vilket ger problem med lönsamheten. Produktutveckling skulle kunna ge merpris, vilket gynnar produktionen. Bildandet av nätverk mellan producenterna och samarbete med hantverkare och konstintresserade skulle tänkas kunna skapa en grogrund för nytänkande.

Ålandsfåren är väl lämpade för ekologisk produktion på grund av sin goda förmåga till utnyttjande av magrare beten och mindre avkastande områden. Visserligen är de mindre slaktkropparna och kropparnas dåliga anpassning till slaktklasserna. Det är ett verkligt problem inom den ekologiska produktionen, eftersom uppfödarna inte får merpriset för den ekologiska produktionen om kropparna inte uppfyller kraven. Frågan här är om det är betalningspolicyn eller andra prioriteringar inom aveln som skulle vara svaret på problemet

Egen databas och förening

Numera har det alltså visat sig att ålandsfåren utgör en egen ras. Undertecknad försöker hålla ordning på individantalet och släktlinjerna inom rasen; med andra ord har jag ansvaret för databasen för ålandsfår. Databasen är en del av arbetet inom den på hösten 2004 bildade rasföreningen ”Föreningen Ålandsfåret rf”. Kartläggningen och bokföringen av de enskilda individerna har pågått i över tio år även om databasen i sin nuvarande form endast har funnits under de tre senaste åren. En kopia av databasen finns hos Ålands landskapsregering och arbetet med att utveckla databasen pågår.

Det skulle vara ytterst viktigt att varje renrasig individ skulle finnas med i databasen, eftersom databasen utgör ett av de mest betydelsefulla redskapen för bevarandet och utvecklandet av stammen. Med andra ord är det väldigt viktigt att alla som har ålandsfår i sin ägo och som säljer av dem till andra även kontaktar den registeransvariga för databasen för ålandsfåren och meddelar förändringarna. Även lamningar och utmönstringar på grund av olika orsaker bör meddelas. I fråga om försäljningar och köp bör man meddela till databasen även vem som man har köpt av eller vem som man har sålt till. Likaså borde de gårdar som har sina ålandsfår inom den finska fårkontrollen även återfinnas i databasen för ålandsfåren. Med tanke på arbetet med bevarandet är det viktigt att kunna spåra släkterna ända fram till de djur som stammen ursprungligen bestod av. Alla utmönstringar och lamningar är viktiga eftersom de bland annat ger en bild av förekomsten av olika faders- och moderslinjer. Idag finns även ett av Jord- och skogsbruksministeriet fastslaget bevarandeprogram för det finska fåret och dess variant kainuun harmas samt ålandsfåret. Föreningen Ålandsfåret är aktivt med i förverkligandet av programmet på olika sätt, bland annat genom medverkandet i uppbyggandet av en genbank och genom information om rasen.

Det är glädjande att intresset för dessa mest ursprungliga fårtyper visar stigande tendens och att antalet uppfödare av dessa har vuxit. Ålandsfåren utgör ju ett bra alternativ som naturvårdare även i mindre skala. Det är viktigt att bevara mångfalden: dessa får kan vara viktiga för framtida avelsarbete även i flera avseenden. Alla ulltyper och färgvarianterborde bevaras – hornen kommer med på köpet. Alla individerna ska inte heller ha horn.

Kontakt med Föreningen Ålandsfåret rf fås via artikelförfattaren; adressen nedan.

Maija Häggblom är agrolog och PM, bosatt på Eckerö där hon tillsammans med sin make bedriver ekologisk fårproduktion med ett trettiotal tackor av rasen Ålandsfår. Hon är ordförande för Föreningen Ålandsfåret rf. och registeransvarig för databasen. Utanför detta engagemang i Ålandsfåren är hon forskarstuderande och skriver på en licentiatavhandling om könsroller och jämställdhetsutveckling bland kvinnorna på de åländska gårdsbruken.

Adress: Norra Skärvägen 9 Skag
22270 Eckerö.
Tfn 018-38414, mobil 040-7428 967, fax 018-38643
e-post: maija.haggblom@aland.net