Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 2 / 2005
Tema: Kökar

Inledaren

I författaren Ulla-Lena Lundbergs pro gradu-avhandling i religionshistoria, ”Franciskus i Kökar. Det lilla samhället möter den stora traditionen”, publicerad i Åbo Akademis serie Religionsvetenskapliga skrifter nr 10 1985, skriver Lundberg att det finns olika sätt hur man kan lokalisera Kökar i samtidsplanet. ”Ett är att beskriva det som en kommun i landskapet Åland, en självstyrd svenskspråkig del av Finland. Åland tillhör alltså en språklig minoritet, men i kraft av självstyrelselagen som ger svenskan status av enda språk, tillhör Åland också en förkrossande majoritet med effektiva skyddsanordningar mot inflyttare. Inom denna majoritet befinner sig Kökar dock geografiskt och ekonomiskt i den absoluta utkanten, med en befolkningsstruktur som periodiskt ger upphov till grava tvivel på dess framtid. På Kökar samsas alltså en majoritets självförtroende med ett randområdes bristande självkänsla och hävdelsebehov. Denna omständighet är inte oviktig då vi betraktar det lilla samhället Kökar och dess möte med de utifrån kommande.”

Utskärskommunen Kökar är i sanning ett intressant samhälle. Vi i Finland är kanske för hemmablinda för att inse detta, alltför vana som vi är med småkommuner och miniatyrsamhällen; med ”globala ögon” och med ett mera internationellt perspektiv på tingens ordning är nog Ålands sydligaste kommun något mycket unikt. Också historiskt sett; under medeltiden låg Kökar strategiskt intill farleden österut. Vad det betydde för ö-samhället finns beskrivet i artiklar i detta temanummer av Skärgård. Ännu idag är naturen och kulturen en upplevelse, trots att det gamla traditionella skärgårdssamhället inte längre existerar. En kökarbo lever och lär som de flesta i dagens moderna samhälle, uppkopplad till det globala samhället via internet. Det är bara geografin som skapar en speciell ram kring vardagsrutinerna. Numera jobbar också många inom sjöfarten och är bara Kökarnärvarande under sin fritid; i en del ”vecka-veckafamiljer” åker mannen på sitt skift när frun kommer hem. Epoken med ett väderbitet utskärsfolk som levde av naturen är förbi, idag importeras all mat till Kökar, potatis och färska grönsaker inkluderade – ingen har tid med sånt.

Trafikmässigt ligger Kökar 2 ½ färjtimmar från Långnäs på fasta Åland och österut 2 ¼ färjtimmar från Galtby i Korpo i Åboland; nära men ändå långt borta. Fortfarande en brygga mellan öst och väst i Finlands sydvästligaste hörn – trots att största delen av trafiken numera passerar öriket ute till havs, eller i luftrummet ovanför.

Med ett invånarantal som i många år legat kring 300 personer, med en hälsosam åldersstruktur (hälften är under 45 år), just nu fördelade på ca 140 hushåll i sju byar, handlar det befolkningsmässigt om ett litet samhälle – men ett mycket välfungerande sådant. Med barnomsorg, grundskola (33 elever), medborgarinstitut, biblioteksverksamhet (med 8 800 boklån/år), hälso- och sjukvård, hemservice, boendeservice med servicehemmet Sommarängen, livlig kulturverksamhet, ungdoms- och idrottsverksamhet etc. handlar det förstås om ett välutvecklat välfärdssamhälle med allt vad det innebär. Dock är arbetslöshet är en relativt okänd enhet. Alla känner alla och det är liksom i de flesta mindre lokalsamhällen i glesbygden inte lätt för en inflyttad att bli accepterad som en äkta ortsbo, något som Ulla-Lena Lundberg tar upp till diskussion i sin intressanta skrift från 1985.

Det är gott om svängrum; kommunens areal består av 5750 ha land och 74770 ha vatten. Havet är alltid nära, klipporna är släta, egentlig skog saknas och på Kalen kan man vandra i timmar utan att träffa på en enda människa. Alternativt kan man paddla eller kryssa omkring i arkipelagen utan att stöta på en enda båt, åtminstone utanför den korta högsommaren.

Det finns ca 270 fritidshus (två fritidshus per hushåll), ett 60-tal uthyrningsstugor och hotell/gästhem med inkvartering för några busslaster turister. Det förklarar delvis varför det aldrig blir trångt på Kökar eller ute i arkipelagen runt om. Om inte Åland var ett självstyrt örike med en självstyrelselag som reglerar bl a markförvärv, skulle knappast Kökar ha lyckats undgå den exploatering, uppstyckning och kommersialisering av skärgården som är fallet i många attraktiva skärgårdsområden i Sverige och Finland. På gott och ont. I boken Skyddad natur på Åland – ett arv att värna (2004) skriver Håkan Kulves: ”Med oplanerad bebyggelse, såväl fritidsbebyggelse som fast bosättning, kan man under en generation splittra sönder naturområden som skulle vara ovärderliga för framtiden som orörd med tanke på en hållbar utveckling och kommande generationers välbefinnande.” Inom stora delar av Åland har man tillsvidare lyckats undgå detta. Idag har Kökar fyra värdefulla naturreservat med en sammanlag areal på 1065 ha, och betydligt större privatägda arealer ser de facto ut som sådana. Oexploaterade som de är.

En vacker dag i morgondagens värld kommer Kökar och övriga skärgårdsområden på Åland att vara värld sin vikt i guld, en viktig ekonomisk resurs när människorna i världens alla trängselsamhällen behöver komma bort en stund för att kunna andas fritt och uppleva en gnutta ursprungsnatur under frihetens himmel. Den tiden behöver inte vara alltför avlägsen.

Detta temanummer om Kökar presenterar några artikelförfattares syn på tingens ordning med anknytning till utskärskommunen i tid och rum, utan ambition att på något sätt ge en heltäckande bild av samhället och dess kultur och natur. Detta är bara en liten pusselbit i ett stort pussel. På Kökars hembygdsmuseum finns många fina skrifter om utskärskommunen och dess historia att köpa och under hösten kommer den skriftliga dokumentationen att kompletteras med en bok om Kökar och dess bebyggare skriven av Katarina Gäddnäs och Gabriella Nordlund.

Till dess, trevlig sommar!

Håkan Eklund, redaktör