Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 1 / 2005
Tema: Folkloristik

Maj-Britt Höglund

ELDENS OCH VATTNETS FEST

- om villaavslutningen som tradition i Jakobstadstrakten

Människan har behov av ritualer. Ritualer markerar övergångar, slutet på en period, början på något nytt. Villaavslutningen längs med den svenskösterbottniska kusten är en sådan ritual. Inte märkvärdig, inte storslagen. Men en ritual som markerar ett avsked, utan att ändå vara alltför vemodig. En ritual som hör samman med livet i skärgården och längs kusten.
I dag går man till marketen och köper ljus, facklor, marschaller och raketer. Så gjorde man inte för 40 eller 50 år sedan. I dag skall föreberedelserna gå snabbt, man köper sin stämning och packar ner den i en plastkasse, tillsammans med maten, toalettpappret och bastutvålen.
Prosaiskt.

För 50 år sedan tog man tid på sig, man ställde i ordning med omsorg, eftersom villaavslutningen krävde vissa förberedelser. Under vintern och sommaren hade man tagit vara på eventuella tomma målburkar och andra plåtburkar. Förrådet från året innan granskades, man kontrollerade att burkarna fortfarande satt säkert på sina käppar. Några behövde alltid förnyas och det var här tomburkarna kom in. Far i huset tog en käpp, en ribba eller en smal planka och spikade en plankstump som plattform på ändan. Sedan spikades tomburken fast på plattformen. Också i efterskott ser jag hur det var svårt att få en grov hand med en spik och hammaren dessutom ner i burken... Proceduren brukar åtföljas av monologer.

Men nu hade man utrustningen för att skapa facklor. Nu kunde facklorna placeras ut, längs med strandlinjen, innanför eller utanför den traditionella alhäcken, med en och en halv till två meters mellanrum. De knackades ner i marken med hjälp av en järnstång, i det skedet kunde ytterligare smärre reparationer bli nödvändiga.

Följande skede var trassel eller oanvända mattslarvor eller andra trasor. Plus något eldfängt, lyspetroleum eller ännu bättre, spillolja från kompisen på bensinstationen. Bensin betraktades redan då som alltför dyrbart. Facklorna var klara, det var bara att invänta skymningen.

Lika sköra som vackra

Men det här var bara hälften av förberedelserna. Nu återstod det viktigaste, kinkigaste och känsligaste. De kulörta lyktorna, de som i sig personifierade veneziaden eller villaavslutningen. De förvarades i uthuset, hängande över bambukäppar som en gång tjänat som metspön. De var lika sköra som de var vackra. De hade en ring av papp upptill och en annan nertill, drygt en centimeter bred, och diametern kunde väl ha varit en 12-15 centimeter. Eftersom detta var Jakobstad, var pappringarna tillskurna av överblivna rullar eller hylsor från Strengbergs tobaksfabri. Själva lyktan var cylinderformad och bestod av färgat, flortunt rispapper, limmat vid den nedre och den övre ringen. Den övre ringen hade små hål för ståltråden som lyktan skulle hänga i, den nedre hade en liten tvärslå, en liten ribba av trä. Där skulle stearinljuset fästas.

Lyktorna var lika förgängliga som de var vackra. Där de hängde på klädlinor mellan björkarna hände det emellanåt att en lykta flammade till, hastigt, och sedan dalade en bit brinnande rispapper mot marken. Det är av den här orsaken knappt någon har "riktiga" venetianska lyktor av den gamla typen sparade i uthus eller på vindar. De var som lysmaskar i tiden och i natten, bara till låns. Den sista kvarvarande lyktan, dammig och ensam i sitt slag, hängde länge i vårt uthus på sommarvillan. Pappret blektes, det som varit rosa blev först orange och sedan gult. Sedan vittrade det sönder. Kvar blev bara pappringarna.

I princip kunde jag ju tillverka dylika lyktor inför villaavslutningen, vilket år som helst. Konstruktion, form, mått finns inetsade i mitt minne.
Men vem gör nu sådant, nu för tiden. Brandfarliga var de ju också, rackarna. Brandfarliga och oförglömliga. Sköra som barndomsminnet av ljusen i augustikvällen, undflyende som känslan som barnet senare med en vuxens erfarenhet skulle kunna definiera som lycka. Men brasor hade vi sällan vid vår stuga. Annars var det ett bra sätt att bli av med sommarens skräp.

Venedig var först

I folkmun hette det naturligtvis att seden med villaavslutning tagits hem av de sjömän som seglat de sju haven. Att de sett karnevalen i Venedig, som festade och glammade innan staden fogade sig i den katolska fastans försakelser. Att de såg eldarna som speglade sig i kanalernas lugna (och lite grumliga) vatten och tänkte på sina egna åar, grunda insjöar och långgrunda havsstränder. Att de tog idén med sig hem och att den fick bli en markering av att den ljusa sommaren var slut. Fackelfesten skulle komma att få rollen som en besvärjelse mot höstmörkret.

Det finns som bekant en historiskt betingad attityd av rivalitet mellan Jakobstad och Karleby. I dag är situationen naturligtvis en annan, när städerna försöker samarbeta för att stärka sin gemensamma position som ekonomisk region. Rivaliteten tar sig numera uttryck mest på det humoristiska planet och den har därför fått status av tradition. Som tradition kan den gärna omhuldas, de inblandade får utlopp för sin kreativitet, de roar andra och har själva roligt.

Museichef Guy Björklund vid Jakobstads museum har forskat i traditionen med veneziansk afton. I ett föredrag i Jakobstad gymnasium den 24 september 2001 berättar han att traditionen först kom till de stora städerna i södra Finland. I början av 1800-talet firades "venezianska aftnar" i St. Petersburg och i Helsingfors. Det var privatpersoner som ställde till med fest med lyktor och brasor och ordnade fyrverkerier. Det hela innehåll oftast också sång och musik av något slag. Firandet av veneziansk afton spred sig till andra städer längs kusten.

Självklart har detta lett till att Jakobstad och Karleby tvistar om vem som var först.
– Det är lönlöst, säger Guy Björklund. Ingendera vinner. Venedig var först. Därefter kommer vi andra!

Alholmsfjärden i Jakobstad först ut

– Traditionen med veneziansk afton kom snabbt att knytas till traditionen med sommarvillor, berättar Guy Björklund vidare. Vid mitten av 1800-talet firades festen i Jakobstad, liksom i andra delar av landet där sommarvillor fanns.

Traditionen med sommarvillor hade i sin tur kommit till Jakobstad på 1840-talet. Stadens mest förmögna borgare byggde sommarvillor vid Alholmsfjärden och det var här som firandet sin början. Från Alholmsfjärden spred sig firandet kring sekelskiftet 1900 till de andra områdena med sommarvillor eller -stugor som vuxit upp kring staden. Firandet tog extra bra fart kring Östanfjärden och här utvecklades det hela under 1900-talets första årtionden till ett offentligt folknöje. Det folknöjet består än i dag. De små stugorna på Östanpå och arbetarnas enkla hus på Björnholmen har ersatts med moderna palatsliknande byggnader, förmodligen de mest påkostade egnahemshus som finns att uppbringa i Jakobstad.

Här var jakobstadsborna själva alltså tidigt ute med "havsnära" (eller åtminstone "vattennära") boende, helt utan att staden behövt marknadsföra sig dyrt. Men fortfarande i nådens år 2004 kan man stå i båthamnen invid bron mellan Östanpå och Björnholmen och titta på eldarnas som speglar sig i vattnet. enstaka lanternor som skvallrar om båtar som rör sig mot mörkt vattenblänk och fyrverkerier (till ett värde av tusentals euro) som stiger mot sammetshimlen eller kontrasterar mot det rosa återskenet från UPM:s anläggningar på Alholmen. Medan jag står i det milda nattmörkret och insuper bilden av eld och vatten undrar jag vad Runeberg skulle ha tyckt, egentligen, där i sin fars jaktstuga som numera existerar nästan i skuggan av cellulosafabriken och värmeverket...

Annons i JT

Vilken dag veneziansk afton skulle firas var till att börja med inte alls så självklart som i dag. Guy Björklund berättar att kutymen ännu vid 1900-talets början var att villaborna kom överens sinsemellan om en lämplig dag. Det kunde leda till att villaborna vid Alholmsfjärden firade en dag, villaborna vid Östanfjärden en annan dag - och det behövde inte ens vara en lördag.
Vanligtvis ingick en annons i Jakobstads Tidning om när firandet skulle ske. Museichefen har saxat detta ur JT för den 29 augusti år 1900:

"En illuminationsafton anordnas i kväll å Alholmsfjärden och dess omgifningar. I händelse av ogynnsamt väder uppskjutes illuminationen till förstinträffande vackra afton."

Av detta drar jag slutsatsen att folk var förnuftigare förr. Numera skall villaavslutningen firas (om så med milt våld) på utsatt dag och den dagen är alltid en lördag. Men vem är det för resten som bestämmer dagen? Sista lördagen i augusti? Traditionen? Marknadskrafterna som köper in raketer, ljus och facklor? Olika festarrangörer? Säljas skall det och firas skall det i alla fall, fast det så blåser 14 sekundmeter och regnet öser ner...

Jag har för resten också problem med stavningen. Jag skulle hellre stava "venetiansk", såsom härlett från det svenska namnet för Venedig. Men stavningen med z har fått fotfäste och kan dessutom visa på en tradition sedan 1900-talets början. Jag får väl böja mig, eftersom "veneziaden" är ett begrepp, nästan ett varumärke. Karleby försökte för resten faktiskt "ta patent" på namnet härom året, sedan staden börjat satsa stort på "venetsialaiset" som turistjippo. Det blev inget av det; det skulle vara som att försöka få ensamrätt på "julen" eller "Lucia"...

Efter den utannonserade aftonen år 1900 rapporterade JT om hur den förlöpt:

"Illuminationsafton var i onsdags kväll anordnad vid Alholmsfjärden, i likhet med hvad fallet varit äfven föregående höstar. Det artade sig till en s.k. venetiansk afton, med flammande kokkoeldar på stränderna, kulörta ljusdekorationer å villorna, hvilkas fönster jämväl eklärerats, samt med kulörta lyktor vackert prydda båtar. Det hela tedde sig synnerligen vackert och anslående i den dunkla höstkvällen och togs i betraktande af talrika såväl å vägen promenerande som båtfarande."

Jag sänder en vänlig tanke till min dåtida kollega, som tagit sig ut till Alhomsvägen för att betrakta begivenheten. Knappast hastade han direkt tillbaka till tidningen för att möta sin deadline. Han kunde i stället nedteckna sin notis i lugn och ro följande dag och sedan överföra den till sättaren, som omsorgsfullt radade blytyperna i en sätthake... Det gällde att uttrycka sig exakt, för varje ord innebar konkret arbete när varje bokstav skulle plockas.

Speciella lyktor i Jakobstad

Guy Björklund nämner också de speciella venetianska lyktorna (mina lyktor!) som utvecklades i Jakobstad. Han drar slutsatsen att de kom till tack vare Strengbergs tobaksfabrik; pappringarna skars ur stommar för cigarrettpapper. Han berättar också att det färgade pappret oljades in med linolja för att bättre tåla vind och vatten. Men samtidigt blev lyktorna än mera eldfängda.

Omkring 1910 gjorde motorbåten sin entré och då trängdes de så kallade "gondolerna" undan. Dessa hade varit lövade och illuminerade roddbåtar, där lyktorna hängdes på en lina mellan stolpar i för och akter. Björkar fästes i sydbandet och bands ihop i topparna till en "lövhydda". Ofta bemannades roddbåtarna av sångare. På 1910-talet kom fyrverkerierna med i bilden och till att börja med uppfattades de som ett störande element! Festligheterna kring Östanfjärden präglades allt mera som offentliga festligheter. Den här annonsen ingick i JT år 1911, under rubriken "offentliga nöjen":

"Veneziansk afton anordnas å Östan fjärden lördag afton 26 ds. Friluftsmusik utföres av Stadens Hornkapell från kl. 8. Villabor uppmanas att så allmänt som möjligt illuminera sina villor, stränder och farkoster! Motorbåt avgår från Gamla hamnen i kväll med hornkapellet och kunna 15 personer följa med i släpbåt till Östanfjärden mot en avgift av 50 pi."

Det var lördag kväll, det var "veneziansk" och det var början på kommersen...
På 1930-talet kom sedan facklorna på käppar, de som skulle bli dagens marschaller.

I Helsingfors, Åbo och Raumo

Museet i Karleby har naturligtvis också sin kartläggning av traditionen med villaavslutning och dess rötter. Materialet berättar att grevinnan Mussin-Puschkin år 1840 tillställde en veneziansk afton (fête vénitienne) i Mejlans i Helsingfors. På villaområden i Runsala i Åbo ordnades en sådan afton den sista augusti år 1884. I Raumo segelförenings en annons år 1909 påträffades ordet "veneziansk" för första gången. I tidningen Norra Posten (som utkom i Karleby och numera faktiskt gör det igen, i ny skepnad) fanns år 1895 en annons som syftade på ett fyrverkeri i anslutning till en veneziansk afton. Men museet i Karleby konstaterar att firandet blev beständigt först på 1920-talet.
Utöver det europeiska firandet har museet i Karleby hittat en "Venetian Night" i USA, i Chicago, där aftonen ordnats sedan 1958 (emigranter från Venedig - eller Österbotten?).

Starkt förankrat till Österbotten

I modern tid firas villaavslutningen längs med hela den svenskösterbottniska kusten. Intensivast är ljusspelet kanske från Oravais till Karleby. Strandvägen genom Larsmo och Öja bjuder på de verkliga ljusfenomenen, framför allt tack vare de många broarna. Den kvällen har just den vägen också landets längsta och långsammaste bilköer - helt i klass med ringtrean en måndag morgon. Inget under att villaavslutning och arrangemangen kring den ingår i turistsatsningen kring Sju broars skärgård. Men det är en annan historia.
Traditionen dog ut på andra håll i Finland. Den fortlevde, spred sig och fick egna former i trakten kring Jakobstad och Karleby.

Forneldar i söder

Längs med Finlands sydkust fick traditionen en renässans, men i ny form, när forneldarnas natt infördes på 1990-talet, i samband med firandet av Finlands 75 år som självständig republik. Efter drygt ett decennium har också den traditionen, som innefattar brasor och bär på ett mentalt arv från medeltida vårdkasar, slagit rot. Bägge eldkvällarna firas samtidigt, vilket gör att de stöder varandra. Dessutom känns den tanken sympatisk.

Maj-Britt Höglund, FM, frilansjournalist, född i Jakobstad och uppvuxen i traditionen med villaavslutning. Adress: Öurvägen 100, 66800 ORAVAIS, tfn 050-5425598, e-post: maj-britt.hoglund@friaord.com

Mera om eld- och vattenfesterna på

www.kahlsved.com/ojasjon_s/ojasjon_s.html
www.7broar.com/sve/snabb_jeppis.php
www.venetsialaiset.fi/swe/historia.htm
www.seenachtsfeste-luzern.ch