Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 3 / 2004
Tema: Kustliv och skärgårdskultur (?)

Eva Meyer

ÅLÄNDSK EMIGRATION
- en fjärdedel av befolkningen till Amerika

Emigrationen till Amerika var stor från de nordiska länderna från och med 1825 fram till 1920-talet då USA införde kvoteringslagar för att i viss mån begränsa invandringen. Allt som allt immigrerade närmare 2,9 miljoner nordbor, av vilka ca 1,25 miljoner var svenskar. Från Finland uppgick emigrationen till ca 390 000 personer, av vilka ungefär 70 000 var finlandssvenskar.

Också Åland upplevde en betydande emigration. Uppskattningsvis emigrerade inemot en fjärdedel av Ålands befolkning, som vid sekelskiftet uppgick till ca 30 000 personer. Ett ofta förbisett faktum är att mellan 20-30 procent av emigranterna från Skandinavien förr eller senare återvände. Orsakerna kunde vara många, antingen för att de uppnått de mål de ställt, p.g.a. dåliga konjunkturer i USA eller för att förhållandena i hemlandet förbättrats eller av personliga orsaker, såsom svårigheter att anpassa sig, vantrivsel och hemlängtan.

Under den livligaste emigrationstiden, åren 1893-1924, tog ca 7 200 ålänningar ut pass för utlandsresa. Siffran är dock långtifrån exakt. Alla reste inte iväg, inte heller hade alla tagit ut pass, som t.ex. sjömän som rymde iland, och finns följaktligen inte upptagna i passförteckningarna. Många reste också flera gånger över till Amerika, oftast unga, ensamstående människor, för att arbeta och förtjäna och finns därför upptagna fler än en gång som passuttagare. Enligt beräkningar kan de åländska emigranterna ha varit upp till 9 000 i antal, en forskare räknar t.o.m. med 10 000 – 12 000 emigranter.

Tre alternativ

Orsakerna till beslutet att emigrera kunde vara av varierande slag. Familjerna på Åland var vid den här tiden ofta stora och möjligheterna till utkomst små. Endast ett av barnen fick ärva hemmanet, i regel var det den äldste sonen i huset. Med begränsade möjligheter att arbeta upp sig socialt, gav sig i många fall hela den övriga syskonskaran av till Amerika. Också där fick man jobba hårt men man kunde ändå förtjäna reda pengar, eventuellt skaffa sig egen mark, och skapa sig och sina barn en bättre framtid. Det var heller inte ovanligt att t.ex. familjens överhuvud längre eller kortare tidsperioder befann sig i Amerika och regelbundet skickade hem pengar till Åland. Ville man lösa in en bondgård, eller efter att torparlagen trätt i kraft år 1919 torpet man bebodde, eller starta ett eget företag, var den enda möjligheten att bege sig till Amerika för att förtjäna ihop pengarna. Där rådde också en religiös och politisk frihet som man inte kände till i hemlandet.

En åländsk informant som emigrerade år 1929, och sålunda kom att anlända till den värsta depressionen Amerika upplevt, berättade att för en ung man på 1920-talets Åland fanns det endast tre valmöjligheter att skaffa sig en utkomst: antingen kunde man bli bonddräng med få möjligheter att skaffa sig något eget, gå till sjöss i tidiga pojkår, eller emigrera. För flickorna var alternativen att hoppas på en anställning som piga, eller att emigrera. Efter att lagen om rysk militärtjänstgöring för finländska unga män år 1902 trädde i kraft såg mången man i värnpliktsåldern som sin enda utväg att snabbt försvinna ur landet. Det fanns t.o.m. de som såg sig tvungna att rädda sig undan den ryska armén på pass utställt på annan person, som till exempel en äldre bror.

Större självkänsla ”over there”

Hembygdsforskaren och författaren Bertil Lindqvist med rötter i Lemland berättar att det vid slutet av 1800-talet blev en utväg för skärgårdsborna att söka sig en utkomst genom att emigrera. Barnen var många i gårdar och torp och arbetet räckte inte till för den växande befolkningen. Hans hemkommun var en av de främsta sjöfartssocknarna på Åland och det var regel att den manliga befolkningen tog arbete på fartygen. För många blev det att fara till sjöss några år och förtjäna pengar, vilket sedan gav dem möjlighet att resa till Amerika och där skapa sig en framtid. Som exempel nämner han en yngling vid namn Karl Gustaf Eriksson (1842-?) från Bistorp, Lemland. Efter konfirmationen arbetade denne som dräng på olika bondgårdar, var sedan sjöman på olika lemlandsfartyg, som seglade till Tyskland och England. På 1880-talet försämrades lönsamheten för de mindre fartygen och de framsynta redarna satsade på stora fartyg som gick på atlantfart. Skulle Karl Gustaf fortsätta som sjöman, var det långfart han skulle ut på. Han var vid det här laget över fyrtio, och de bästa åren var förbi.

Han bestämde sig då för att emigrera till Amerika år 1891. Han tog äldsta sonen med sig och under de följande åren kom de andra barnen efter. När hans hustru avled år 1900 reste de yngsta döttrarna till fadern i Amerika. Karl Gustaf återsåg aldrig sin hembygd. De pojkar som var intresserade av sjön fortsatte på fartygen och skaffade sig utbildning vid navigationsskolan i Mariehamn, och fortsatte som styrmän och kaptener. För dem som inte ville fortsätta på sjön blev Amerika framtidslandet. Arbetet på fartygen var tungt och slitsamt och lönen måttlig. En matros hade på senare delen av 1800-talet ca 40-60 mk i månaden i lön. Arbeta tungt fick också emigranterna i det nya framtidslandet, men de erhöll bättre betalt, de kände sig mera respekterade och uppskattade för det arbete de utförde, vilket gav dem större självkänsla. När de kom till Amerika bodde de enkelt, men stannade de kvar och fick familj skapade de sig också bättre hemförhållanden än de haft hemma på Åland. De flesta for till Amerika med tanken att förtjäna pengar och sedan fara tillbaka till hembygden. Men många bosatte sig i Amerika för gott.

Många berättelser har gått förlorade

En som däremot bestämde sig för att återvända var Abel Lindholm (1878-1949) från Sund. År 1901 hade han begett sig till Amerika för att pröva sin lycka. Där fick han smaka på att arbetstakten tidvis kunde vara ytterst hård, isynnerhet under lågkonjunkturer. En tid var på ett husbygge i San Francisco. Det var varmt och vackert och en av arbetskamraterna tog sig för med att ta en liten paus för att torka svetten ur pannan. Det föll inte förmannen i smaken och kamraten fick sparken från den arbetsplatsen, enligt Abels vittnesmål.

Tillsammans med brodern Karl avverkade han senare skog i Oregon. De förtjänade bra då de var vana vid det slags arbete hemifrån, vanare än de flesta andra där. Han brukade åratal efteråt dra sig till minnes de stora ”pinearna” i Oregonskogarna. Abel arbetade också med att fiska lax längs västkusten ända upp till Alaska.

Vid återkomsten till San Francisco efter en av fiskeresorna fann besättningen staden i ruiner efter den stora jordbävningen år 1906. Då beslöt sig Abel för att återvända till Åland, där han tänkte sig bli förskonad framöver från sådana naturkatastrofer. - Dottern Borghill Lindholm berättar om sin fars äventyr som hon då och då fick höra en glimt av och beklagar samtidigt att det då tid gavs aldrig riktigt blev av att fråga utförligt om fars alla upplevelser i Amerika.

Det här är fallet för bara alltför många, att man inte kom att ta reda på tillräckligt mycket då föräldrar och far- eller morföräldrar ännu fanns i livet. Hon beklagar också djupt att största delen av de brev far skrev hem till Åland gått förlorade. Idag skulle de ha utgjort en kär länk till far och ett ovärderligt forskningsmaterial för emigrantforskningen.

Effektiv agentverksamhet

För att göra reklam och locka hugade att emigrera anställde rederierna agenter, ett slags kontaktpersoner, i olika länder. Agenten, ofta en betrodd person i samhället, hade som uppgift att underlätta formaliteterna och ge upplysningar om resans olika etapper. Till exempel genom tidningsannonser och broschyrer om rederiet, kartor över landet i väster – ofta med förvrängda proportioner – parlörer mm spred agenterna sin information.

Då Finska Ångfartygs Aktiebolagets fartyg, S.S. Astraea och S.S. Urania år 1893 började anlöpa Mariehamn hade man redan en egen agentur i staden, och något årtionde senare i de flesta andra åländska kommuner. Då Norska Amerikalinjen, grundat år 1913, och några år senare även Svenska Amerika Linien började trafikera hade även dessa kontor i Mariehamn. Under resans gång fanns rederiets agenter också till hands och föste emigranterna till hotell, till rätt fartyg och väl framme i Amerika till rätt tåg för den som skulle ta sig längre in i landet.

Atlantöverfarten – lönsam för rederier

Överresan över Atlanten ombord på segelfartyg kunde för de tidigaste emigranterna räcka upp till två månader. Fartygen var egentligen avsedda för varutransporter och förhållandena för passagerarna var ohygieniska, varför sjukdomar lätt grasserade. Till en början måste emigranterna ha egen proviant med sig, som inte nödvändigtvis räckte till för hela överfärden. Många var undernärda redan från förut och dödsfall var inte ovanligheter bland passagerarna.

Massutvandringen från Europa fr.o.m. 1860-talet gav upphov till att många transatlantiska rederier grundades, bl.a. Cunardlinjen (grundat redan år 1840), White Star Line (1867), Nordtyska Lloyd och Hamburg Amerika Linjen. Från Norden kunde man resa med danska Skandinavien Amerika-Linien eller också via hamnar i Storbritannien, från Liverpool eller Southampton, eller via Tyskland, från Hamburg och Bremerhaven.

Tack vare ångmaskinen, som utvecklades i slutet av 1800-talet, och den hårdnande konkurrensen om att frakta emigranter blev fartygen inte bara snabbare och större utan också bekvämare och driftsäkrare. Det var lönsamt att transportera emigranter. Passagerarna i förstaklass betalade visserligen otroligt mycket för sin resa, men det var mängden tredjeklasspassagerare – emigranter – som stod för den egentliga inkomsten. I förstaklass rådde en oerhörd lyx, men dit hade tredjeklasspassageraren inget tillträde.

Allt nöjdare passagerare

Undan för undan förbättrades villkoren ombord även för dem. Med tiden garanterades även de en rätt njutbar överresa, i vilken ingick en sovplats i en hytt för 2-6 personer, istället för som tidigare inkvartering i stora sovsalar, samt regelbundna och närande måltider framdukade i särskilda matsalar. Rederierna insåg att den bästa reklamen var nöjda passagerare, som kunde skriva hem och rekommendera bolaget till släkt och vänner som stod i beråd att emigrera.

Före år 1915 tog sig vanligtvis ålänningar på sin väg till Amerika via olika svenska eller danska hamnar. De kunde även inleda sin färd med att först bege sig österut till Hangö eller Åbo eller stiga på något av Finska Ångfartygs Aktiebolagets fartyg i Mariehamn, vilka transporterade smör till Hull på Englands ostkust. Härifrån fortsatte färden med tåg till Liverpool på västkusten, där man inväntade något av de transatlantiska ångfartygens avgång.

Många reste på skuld

År 1915 grundades Svenska Amerika Linien med huvudkontor i Göteborg. Trots att den största emigrationsvågen då redan var förbi kom rederiet ändå att spela en viktig roll inte bara för svenska utan även för åländska emigranter, genom att det underlättade för dem att besöka hemlandet, likaså också för svenskar som reste på besök till USA. Resan räckte 10-12 dagar, och trots att en del emigranter berättat om hård sjögång och svår sjösjuka ute på Atlanten har andra resenärer påmint sig om det ovanliga att få sätta sig vid dukat bord samt trevlig samvaro ute på havet.

Få var väl de emigranter som själva kunde bekosta sin första biljett över till Amerika. De flesta informanter nämner att pengarna till biljetten var lånade, oftast av någon släkting eller vän därborta, som så småningom betalades tillbaka. Man kunde också åka på skuld på en s.k. prepaid ticket, som skickats från Amerika.

Porten till USA

För mer än 16 miljoner immigranter (1892 1924) var mottagningsstationen Ellis Island i New York porten till USA, beläget på en ö i inloppet till staden. Där genomgick nykomlingarna en noggrann granskning för att avgöra om de skulle tillåtas inträde i landet eller inte. Amerikas Förenta Stater höll på att byggas upp och det behövdes unga, starka och friska människor som kunde arbeta och göra rätt för sig.

De nyanländas papper undersöktes, man måste visa om man hade tillräckligt med pengar, åldern uppgavs, anteckning gjordes om läs- och skrivkunnighet, man tillfrågades om omstörtande verksamhet i hemlandet mm.

En kontaktperson i USA, ofta en släkting eller vän, efterfrågades, och ibland finns även en anteckning om närmaste anhörig i hemlandet. Därpå skulle immigranterna genomgå en hälsokontroll. Synskadade, krymplingar och bröstsjuka – angripna av tbc – utvisades obönhörligen, ifall de inte hade anhöriga i Amerika som åtog sig deras försörjning. Isynnerhet ögonsjukdomen trakom var mycket fruktad och immigranternas ögon undersöktes noggrant.

De olyckliga som inte klarade gallringen på Ellis Island skickades tillbaka till Europa på rederiets bekostnad. Under årens lopp avvisades endast ca två procent av emigranterna, men för dem var det en katastrof. Alla besparingar hade gått åt till biljetten, om inte den också var köpt på skuld. I det gamla hemlandet hade dessa emigranter enbart misär att emotse.

Genom kvoteringslagar år 1921 och 1924 begränsades immigrationen till USA radikalt. Från varje land mottogs endast en viss procent immigranter i förhållande till den tidigare invandringen. Till de viktigaste bestämmelserna hörde att nya emigranter inför avresan skulle genomgå en hälsokontroll och skaffa sig visum. Till följd därav minskade verksamheten på landstigningsstationen Ellis Island i betydande grad, likaså behovet av deporteringar. – År 1954 lades immigrantstationen ned och verkar numera som ett museum.

Träffades på Ellis Island

Ibland kunde hjälpen komma från oväntat håll, även på Ellis Island. Bertil Lindqvist berättar om Julia Lindqvists (1881-1960) upplevelser vid ankomsten till New York. Hon var syster till hans farfar och emigrerade till Amerika 1902. Hon var lotsdotter och föräldrarna hade varit emot att hon skulle emigrera. Hon skulle ha stannat hemma och gift sig med en lämplig man. Men hon hade en stark vilja och drev igenom att hon fick emigrera. Pass hade hon tagit ut den 7.6 1902. I New York träffade hon sin blivande man Johan Alfred (1876-1938) från Jomala. Enligt en muntlig berättelse skulle han, då hon kom till Ellis Island och allt var främmande för henne, ha kommit fram och hjälpt henne tillrätta. De fortsatte att träffas och gifte sig 1904.

I Ålands Emigrantinstituts intervjumaterial ingår endast två personer som i slutet av 1920-talet varit tvungna att ta sig iland via Ellis Island, och vid tidpunkten för deras ankomst var skräcken att bli avvisad inte längre lika överhängande. De flesta åländska emigranter, som intervjuats, hade en släkting eller vän som gick i borgen för att de skulle vara kapabla att arbeta och försörja sig.

Eget hemman lockade

Ålänningar som emigrerade till Amerika slog sig ned i vissa regioner. Staterna vid de stora sjöarna i Mellanvästern: Minnesota, Michigan, Illinois och Wisconsin, var ett sådant område som lockade massor av nordbor, däribland ålänningar, som kom att bilda mer eller mindre stora svenskspråkiga eller skandinaviska bosättningar.

En bidragande orsak till att många immigranter sökte sig dit var den Homestead Act president Abraham Lincoln stiftade år 1862. Den garanterade varje nybyggare mark om han i fem år brukade och bebodde sin jordlott samt förklarade sig villig att bli amerikansk medborgare. Klimatet och naturen påminde om det man var van vid hemifrån och man kunde också utöva de näringar man idkat hemma. Många levde på jordbruk och / eller fiske.

I småstäderna vid Lake Michigan arbetade ålänningar som sjömän och som lotsar, men också som hamnarbetare och snickare. Många tog anställning som skogshuggare i lumber camps, skogsarbetarläger både för sommar- och vinteravverkning. I en del fall var det t.o.m. åländska emigranter som ägde ett sådant och kunde anställa landsmän.

Att livet som skogshuggare var hårt framgår av skildringar av långa arbetsdagar varvat med perioder av arbetslöshet, flyttningar från en arbetsplats till en annan och låg dagpenning. Framförallt i norr, i de ursprungligen gamla indianskogarna, i Wisconsin och Michigan var det mången som försörjde sig på skogsarbete. I Minnesota och västra Michigan var det däremot främst inom gruvdrift som ålänningar fick sin utkomst.

Ett annat område där ålänningar i större antal kom att slå sig ned var i staterna på ostkusten, där inslaget av skandinaver var stort. Den huvudsakliga ankomstorten New York blev för många den stat de kom att bosätta sig i, men också i Massachusetts, Connecticut och Pennsylvania.

Många blev storstadsbor

New York var som en stor smältdegel, där människor med vittskild bakgrund blandades. Många nationaliteter bildade t.o.m. egna stadsdelar. Så bodde t.ex. norrmännen i Brooklyn i "Norwegian Town” och finnarna i ”Finntown”. Så talrika var dock inte ålänningarna, men de slog sig gärna ned i Bronx och Brooklyn och höll kontakt med varandra.

I New York, men också i andra stora städer, både på ostkusten och i Mellanvästern, t.ex. i Chicago och Detroit, försörjde sig åländska män i huvudsak som hantverkare, timmermän och snickare eller som byggnadsarbetare, men också som fabriksarbetare, vid reparationsverkstäder, i garverier och vid smältverk.

Ett tredje område där ålänningar också kände sig hemmastadda var på västkusten, i Seattle med omnejd, i Astoria och Portland, Oregon, och senare också i Kalifornien, i San Francisco och Los Angeles.

I hamnstaden Seattle tog många åländska segelfartyg in för att lasta sågvaror och timmer. Ålänningar arbetade här som sjömän och skeppare på färjor och pråmar, som fiskare som bedrev fiske ända upp till Alaska, men också som hantverkare, hamn- och fabriksarbetare och som egna företagare. Ett litet antal sökte sig upp till Alaska för att vaska guld. På västkusten utövade ålänningarna jord-, skogsbruk och fiske.

Även i Kalifornien utövade åländska emigranter i stort sett samma yrken som i övriga delar av Amerika. I Los Angeles kunde de få arbete hos någon landsman som hunnit före och etablerat sig inom industrin, som s.k. contractor, och som förmedlade arbete åt nykomlingarna. Vid avverkningen av de mäktiga Redwoodskogarna var det flera som hade anställning som skogshuggare.

Kvinnor i servicejobb

Kvinnorna arbetade ofta som hembiträden, isynnerhet i början av sin amerikavistelse. Anställningen i familj, särskilt om det fanns barn i huset, bidrog till att de från början kom i kontakt med den amerikanska livsstilen och kom in i landets seder och bruk i allmänhet fortare än männen, som ofta arbetade ihop med andra immigranter.

De lärde sig det nya språket i allmänhet både snabbare och bättre än männen. Andra försörjningsmöjligheter för kvinnorna, framförallt då de lärt sig språket och att komma tillrätta i det nya landet, var att arbeta bl.a. som sömmerskor, butiksbiträden, som föreståndare eller anställda på ”boardinghouses”, eller i tvätterier och fabriker.

Kontakten hem

Kontakter till dem därhemma höll de åländska emigranterna genom att skriva brev. Senare blev det också lättare att resa på hemlandsbesök, isynnerhet efter att Svenska Amerika Liniens fartyg börjat trafikera.

Julia Lindqvist, uppvuxen i Lemland, som överraskande träffade sin blivande man på Ellis Island, återvände till Åland med sin Johan Alfred år 1906. Men följande år for de igen tillbaka till New York, där de bosatte sig i Bronx. Julia återvände år 1948 till Åland för ett besök och fick erfara hur mycket hennes hembygd hade förändrats på femtio år. Hon talade fortfarande god svenska och var frisk och pigg, men några flera ålandsbesök blev det inte för henne.

Penningförsändelser och amerikapaket

Att emigranterna tänkte på de sina i hemlandet bevisas av de många penningförsändelser som skickades per brev eller förmedlades t.ex. av Finska Ångfartygs Aktiebolaget.

Att summorna som kom hemlandet till gagn var ansenliga framgår ur beräkningar att finländska emigranter under ett kvartsekel före första världskriget årligen sände hem eller medförde omkring 5 miljoner dollar till landet. De här siffrorna ger en fingervisning om vad emigranternas omtanke om de sina indirekt måste ha inneburit även för välståndet och uppbyggnaden i hemlandet och –bygden! Ävenså ger de en uppfattning om att dollarsedlar i viss mån måste ha varit i omlopp ute i bygderna.

Så drar sig en sagesman, uppvuxen i en åländsk skärgårdskommun, till minnes att hon av sin farmor en gång på 1960-talet fick sig en grön sedel stucken i handen inför ett besök i lanthandeln. Både farmor och butiksinnehavaren hade varit i Amerika och var förtrogna med dollarns värde och visste vad man kunde få för den.

Ett annat mycket välkommet livstecken från släktingar på andra sidan Atlanten var också de tiotusentals ”amerikapaket” som sändes hem under och efter andra världskriget. Än idag väcker de ljuva minnen hos alla dem som fått vara med och ta emot. Främst innehöll de matvaror och kläder. Kaffe, kakao, socker, risgryn, sviskon och blandad torkad frukt var sådant som man hemifrån frågade efter. Karlfolket ville gärna ha tobak då och då och ibland en ”överhalare”. Tyg till kläder var eftertraktat. Sötsaker av något slag och ”Jell-o”, gelé, är något som alla med välbehag drar sig till minnes.

Society Åland of New York

Ålänningarnas kulturella engagemang i USA från 1880 talet fram till 1940-talet skedde främst i förenings- och kyrkliga sammanhang. Kyrkligt tillhörde de i första hand svenska och finlandssvenska lutherska kyrkor och missionsförsamlingar. Endast på två orter var ålänningarna så talrika att de bildade helt egna åländska föreningar, nämligen i New York och Seattle.

År 1915 grundades Society Åland of New York, vilken under årens lopp haft mera än 1000 medlemmar. Föreningen grundades av och för ålänningar i New York, ursprungligen i syfte att fungera som en ungdomsförening. Rätt snart tillkom dock även andra, sociala, funktioner, såsom sjuk- och begravningshjälp för nödställda familjer, en funktion som än idag finns kvar. Föreningens verksamhet har bestått av reguljära möten, fester med dans, kortspelsaftnar, utflykter på somrarna, speciella festligheter och högtider.

Giftermål – gärna med någon hemifrån

Säkert var det många som hittade sin tillkommande på någon av dessa tillställningar. Att man gärna gifte sig med någon från samma språk- och kulturområde, i bästa fall t.o.m. en landsman, vittnar berättelsen om Bertil Lindqvists farfars bror Gustaf Julius Lindqvist (1883-1963) om.

Han hade i likhet med andra lemlandspojkar gått till sjöss och seglat på olika fartyg tills han år 1905 sökte pass för att emigrera till Amerika. Efter att ha haft arbete på olika platser blev han bosatt i Westfield, New Jersey, och arbetade där som ”marin inspector”. Han arbetade i hamnen och hade något slags chefsbefattning. Han gifte sig med en flicka från Lemland, Nellie Lisette (1886-1931) som han träffade i Amerika.

Efter giftermålet skötte hon hemmet och de två barnen. - Bertil Lindqvist avrundar sin berättelse med att konstatera, att det inte var ovanligt att emigranter från samma hemort gifte sig med varandra, vilket också har en naturlig förklaring.

Hembygdsförening i Brooklyn

En numera avsomnad förening, likaså för ålänningar, hade inlett sin verksamhet i New York år 1938. Ett antal eckeröbor i Brooklyn hade sammankommit och grundat Eckerö hembygdsförening, med uppgift att stöda hembygdens kulturella verksamhet. Bl.a. samlade man in medel för resandet av ett postmonument utanför Eckerö Post- och tullhus.

En av höjdpunkterna under verksamhetsåren var att den 13 juli 1939 i New York få mottaga eckeröbon Uno Ekblom (1905-55) som hade gått iland med bedriften att tillsammans med sina två besättningsmän från Sverige korsa Atlanten i motorbåten ”Eckerö”.

The Åland Club of Seattle

I Seattle bildade ålänningarna år 1933 en egen förening, The Åland Club of Seattle, som vårdade sig om hembygdsintressen och arbetade för att befrämja ålänningarnas sociala samvaro och välfärd samt deras allmänna välgång. På programmet för de månatliga sammanträdena stod diskussioner och föredrag, men också musikprogram och en gång i året ordnades mycket välbesökta ”Åländsk dansaftnar”.

Av dessa tre föreningar är det endast den förstnämnda, Society Åland of New York, som ännu fortbestår och som inkommande år (2005) kommer att fylla nittio år. - Under hela Ålands Emigrantinstituts existens har föreningen visat stort intresse för och gett sitt stöd, både mentalt och ekonomiskt, åt arbetet vid institutet.

Snabb assimilering

Ålänningarna i USA skaffade sig fram till år 1914 inte i nämnvärd grad amerikanskt medborgarskap, då många inte hade för avsikt att stanna. De flesta emigranter, speciellt på ostkusten och i Mellanvästern, levde i rätt skandinaviska eller åländska miljöer där det svenska språket hölls vid liv såsom också de åländska sederna och bruken, varför också den yngre generationen lärde sig det.

Av de ålänningar som invandrade på 1920 talet blev de flesta amerikanska medborgare redan efter ca 5 10 år i landet. Deras barn, födda och uppvuxna på 1920-30-talet, var den första generation som förlorade kontakten med språket men lyckades ännu bevara en del åländska seder. Däremot har den efter andra världskriget i Amerika födda generationen i stort sett inte längre kunskaper varken i svenska språket eller i någon stor utsträckning i åländska seder.

I jämförelse med emigranter från vissa andra kulturer gick anpassningsprocessen till livet i Amerika förhållandevis enkelt för skandinaverna. De var protestanter, kom från en i stort sett liknande kultur och talade – med undantag av finnarna – ett med engelskan närbesläktat språk och hade därför relativt lätt att lära sig språket.

Det här styrks bl.a. av Gustaf Julius Lindqvists levnadshistoria, som vi ovan stiftade bekantskap med. Brorssonsonen Bertil Lindqvist berättar om ett besök hos Gustaf Julius år 1961, två år före dennes död. ”När jag var i New York år 1961 var jag och sökte upp honom. Han var då mest sängliggande och dottern bodde hemma och skötte om honom. Han talade då bara engelska, men medan jag var där började han att minnas svenska ord. Han sade då att han for till Amerika för att söka arbete, men avsikten var inte att stanna kvar. Men åren gick och han fick familj och det blev aldrig att återse hembygden. Jag fick den uppfattningen när jag pratade med honom att han var nöjd med sitt liv. Efter det han emigrerat hade han rotat sig och funnit en ny tillvaro i livet.”

Många söker rötterna

Man kan hävda att idag upplever åländskheten och den åländska bakgrunden en stark renässans bland de amerikanska ålandsättlingarna. Aldrig tidigare har släktforskning och en önskan om att utreda sin bakgrund och finna sina rötter varit så starka som i våra dagar. Frågorna om etnicitet och identitet, finlandssvensk inkl. åländsk, fick en utredning i den doktorsavhandling som försvarades hösten 2003 av Ålands Emigrantinstituts första verksamhetsledare FM Susanne Österlund-Pötzsch.

Titeln för hennes avhandling inom ämnet nordisk folkloristik vid Åbo Akademi lydde ”American Plus. Etnisk identitet hos finlandssvenska ättlingar i Nordamerika”.

Framgångsrika konstnärer

Trots ursprungliga planer på att återvända till hemlandet kunde det finnas orsaker som gjorde att ingen återvändo längre fanns. En del hade rotat sig i det nya landet och kanske t.o.m. gift om sig. Utebliven framgång gjorde att man kanske helt enkelt inte hade råd att återvända, eller att skammen hindrade en från att göra det.

Men det finns också flera åländska framgångshistorier, exempel på ålänningar som lyckats vända sina amerikanska erfarenheter till framgång och ålandsättlingar som gjort sig ett stort namn i Amerika.

I den senare gruppen bör speciellt nämnas två konstnärer med rötter i Föglö, på Åland. Den ena är Warner Sallman (1892-1968), en berömd sakralkonstnär, född i Chicago av emigrantföräldrar. Hans far Elias Sällman från Bråttö i Föglö försörjde sin familj som snickare i Chicago. Modern hette Christina Larsson och var från Värmland i Sverige. Båda hade emigrerat till Amerika år 1886. Sonen Warner blev med tiden en av 1900-talets mest framstående utövare av konst med religiösa motiv. Bland många välkända verk kan nämnas ”Den gode herden” och ”Kristus vid hjärtats dörr”, men av hans verk har hans Kristusbild ändå rönt den största berömmelsen och sålts i mer än 600 miljoner kopior sedan sin tillkomst år 1940. Originalet i olja hänger idag i Anderson College konstmuseum i Indiana i USA.

En annan minst lika välkänd konstnär, dock med inriktning på reklam, var Haddon Sundblom (1899-1976), även han son till emigranter. Hans far Karl Wilhelm Sundblom var född i Sonboda i Föglö och modern hette Karin Andersson och kom från Sverige. Med tiden blev Haddon Sundblom en legend inom amerikansk reklamkonst. Även om hans julgubbe blev hans folkkäraste alster var han också mannen bakom reklamen för minst 150 andra storsäljande produkter. – Arkivdirektören för Coca-colabolaget Philip F. Mooney uttalar sig om Haddon Sundbloms reklamkonst: ”Ingen annan kommer ens i närheten av denne man!”

Ålandsroman skriven i New York

En åländsk emigrant som under sin tid som hembiträde i New York på 1930-talet skrev en roman som skulle komma att bli en succé var Sally Salminen (1906-1976) från Vårdö på Åland. Febrilt skrev hon under kvällar, stående på knä vid sin säng, och på lediga stunder på sin roman Katrina, som utkom år 1936. Romanen med sitt sociala ställningstagande mot behandlingen av den obesuttna befolkningen och en orädd kvinnas kamp mot överheten fick första pris i en romanpristävling och har översatts till mer än tjugo språk.

Dock var det många hemma i Vårdö som kände sig träffade och tyckte sig känna igen sig själva i romanfigurerna, varför boken inte fick ett så hjärtligt mottagande där. Med tiden beslöt sig Sally Salminen därför att flytta till Danmark med sin man, där hon framlevde resten av sitt liv.

Ewa Mayer är verksamhetsledare på Ålands Emigrantinstitut.
Adress: Ålands Emigrantinstitut, Ålandsvägen 48, PB 85, AX-22101 Mariehamn, Finland.
Tfn 018-13325 (kl. 12-16), fax 018-21024, e-post: emi.inst@aland.net