Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 3 / 2004
Tema: Kustliv och skärgårdskultur (?)

Håkan Eklund

INLEDAREN

Höstens debatt om finlandssvensk identitet och kustsvensk kulturtillhörighet som avhandlats på seminarier och i dagspress indikerar att det självklara inte alltid är så självklart. Inte ens för finlandssvenskarna själva, ättlingar till en gammal kustsvensk kultur.

Elementär kunskap om skillnaden mellan nationalstat, nationell identitet och gamla naturliga kulturregioner med stark regional och etnisk identitet är något som kräver en ständig upplysningsverksamhet: att det varken är onormalt eller onaturligt att en nationalstat med unga gränser är uppbyggd av ett antal folk med olik tillhörighet. Och att naturliga regioner oftast är gränsöverskridande, också till vardags. Som vår kustsvenska; vardagsrealiteter för ålänningar och svenskösterbottningar.

Ur debatten kan man också ana sig till att allt fler urbana finlandssvenskar i södra Finlands finskspråkiga miljöer verkar ha tappat kunskapen om sitt kustsvenska ursprung och börjat ifrågasätta sin egen identitet och tillhörighet.

DEN SOM LEVT eller lever i förskingringen utomlands lär sig snabbt att vi alla har många olika identiteter, som nödvändigtvis inte står i konflikt med varandra.

De åländska amerikaemigranter som Eva Meyer skriver om i detta nummer kunde alla bekräfta detta. Etableringen av Ålands emigrantinstitut är också ett strålande bevis på vad hemkänsla kan åstadkomma, med behov att dokumentera kulturtillhörighet och livsöden. Samtidigt får alla emigrantättlingar med anknytning till Åland en chans att ta reda på var rötterna finns.

I Österbotten, där emigrationen i vissa kommuner varit minst lika omfattande har vi JT-journalisten, författaren och förläggaren K-G Olin som i en enda person utgör ett helt emigrationsinstitut! I hans senaste bok, Egen lyckas smed, som handlar om finlandssvenska emigrantföretagare i Oregon, USA har han en namnlista på 8000 finlandssvenska Oregonfarare. I boken Guld och röda skogar (2002) som handlar om Kalifornien har Olin en namnlista på 15 000 finländare, de flesta finlandssvenskar.

TROTS ATT vi i Svenskfinland inte längre tvingas emigrera för att få det bättre materiellt, och trots forskaren Markku T. Hyyppäs intressanta rön kring kustfolkets "Mumindalsfenomen", finns det också oroväckande tecken på att materiellt välstånd leder till en tilltagande hänsynslöshet.

Hyyppä drar i sin forskning följande slutsats: ”Finlandssvenskarnas goda hälsosituation beror på deras tillit till sina medmänniskor, deras samhörighetskänsla och aktiva deltagande i frivilliga organisationer; allt sånt som kallas socialt kapital”.

Enligt artikeln som ingår i detta nummer bygger det sociala kapitalet bland annat på allmän ömsesidighet och inbördes förtroende där föreningar och gräsrotsengagemang är viktiga förutsättningar för ett samhällsengagerat nätverk med en intensiv horisontell kontakt mellan människor. Ju fler människor som är engagerade i frivilliga organisationer desto bättre fungerar demokratin.

Det var just i denna anda som ett kulturhusprojekt i Korpoström i Åbolands skärgård föddes 1997-1998, av eldsjälar och kompetenta resurspersoner med rötter och samhörighetskänsla i den åboländska skärgårdskulturen. De ville åstadkomma ett nyskapande och modernt kulturcentrum som skulle bli en kraftkälla och stolthet för skärgården i framtiden.

Via det sociala nätverk och kapital som fascinerar forskaren Hyyppä, samlade de åboländska skärgårdsexperterna Mariella Lindén, Kerstin Smeds, Thomas Wihlman, Martin Öhman och Christer Nyback med flera ihop skärgårdskulturkännare för att skapa den levande mötesplats som den västra skärgården så väl behöver – ett kulturhus för en genomtänkt året-om verksamhet. Där också forststyrelsens och Åbo Akademis behov av en skärgårdsbas på ett smidigt sätt kunde tillgodoses; synergieffekter till nytta för många.

ÄNDA TILLS I ÅR var Korpoström ett namn med positiv laddning; alla med intresse för skärgårdskultur, forskning och skärgårdsnatur var med på noterna, de åboländska ledarna och organisationerna inkluderade. Det kändes tryggt med starka medaktörer som Stiftelsen för Åbo Akademi och Forststyrelsen, senare också Svenska kulturfonden; alla ställde upp för skärgården och den ultimata glesbygden. Äntligen ett stort och konkret projekt tänkte många; små anonyma projekt som kommer och går utan att leda till något konkret finns det gott om i skärgården. Men sen började märkliga saker hända, plötsligt var det inte längre regionens röst som gällde.

När det här temanumret av Skärgård planerades i början av året skulle en stor del av innehållet ha en koppling till Korpoström och Sjöhuset Sunnan, senare skulle vi bl.a. samarbeta kring ett temanummer om projektet Sjövägar. Vi såg fram emot kreativa och spännande tider, i bästa fall med ett temanummer per år med anknytning till aktiviteterna i detta skärgårdscentrum.

De artiklar som nu senhösten 2004 handlar om Sjöhuset Sunnan är deprimerande läsning. Varför? – är ord som hela tiden tränger på. Det är helt enkelt omöjligt att förstå att ett så viktigt projekt, med en så stark förankring till Åboland och den skärgårdskultur som är basen för hela vår kustsvenska identitet, så metodiskt har saboterats och manipulerats av krafter som vi trott varit de mest finlandssvenska som fanns.

OCH VARFÖR sjönk man så lågt att man tillät inslag av offentlig mobbning och förolämpning av den person som gjort det största jobbet för att förverkliga projektet? Om en aktiv och kunnig skärgårdsexpert som Mariella Lindén förklaras persona non grata, tillsammans med den förening som skulle stå för kulturdriften, dessutom utan att någon riktigt vet varför, hopas frågetecknen. Dessa metoder känns mycket främmande i Svenskfinland, iscensatta av navet i vårt finlandssvenska kulturliv. Och det finns inga ordentliga svar. Trots alla tidningsledare, insändare, upprop, uttalanden, frågor i massmedier. Den stora tystnaden, hukandet och handfallenheten är skrämmande. Är det faktiskt så här vi vill ha det i Svenskfinland?

Ponera att Mariella Linden, med rötter i Korpoström, skulle ha varit en man med motsvarande meriter och aktiv medlem i det kustsvenska partiets inre krets? Då hade situationen varit en helt annan! Vilka signaler ger det? Har starka, kunniga och självständiga kvinnor som jobbar för glesbygden inget värde utanför snäva partiers och intrigers sfär?

I Bosse Mellberg har centret fått en ny verksamhetsledare och eldsjäl, han får inte belastas för alla nesligheter som föregåtts hans val, men nog skulle också han ha haft nytta av de nu förlorade EU-miljonerna, sjöhusföreningen och lokala nätverk – och utställningsväggar som är utställningsväggar, och inte som nu dekorerade med värmeelement.

DET FINNS ETT ANTAL intressanta frågor angående själva processen, som kunde stämma till eftertanke. Var fanns t.ex. Region Åboland, lokalpolitikerna, organisationerna och åbolänningar som står makten nära, när de borde ha spänt musklerna och försvarat regionens intressen, t.ex. i samband med uppropet i maj? Det ju en sak om metropolerna får för sig att på ett hänsynslöst sätt rumstera om i ett viktigt regionalt projekt, men det betyder väl inte att regionen Åboland behöver falla till föga för det?

Vad betyder det i längden för trovärdighet och identitetskänsla, att bara huka och ta emot, och låta "makten" dirigera, och med våld köra över? Vilka signaler ger det? Tjänster och gentjänster? Är det faktiskt denna typ av urban- och toppstyrd ankdammsdiktatur som vi vill ha? Nej, verkligen inte.

Den starka regionala självkänsla och kampvilja som hittas på Åland och i svenska Österbotten, att inte huka (för överhet) och för det som upplevs fel, tycktes i det här fallet helt ha saknats här i sydväst. Ett problem är att många finlandssvenska nyckelpersoner har integritetsproblem, och försöker vara alltför många till lags, den mångkampen drar alltid makten fördel av.

Det skedda visar svagheten i finlandssvenska nätverk: förgiftas och manipuleras nätverket av nyckelpersoner inifrån – slås det ut eller börjar fungera med negativa förtecken. Det krävs nämligen ryggrad, mod, bestämdhet och diplomati att inte falla till föga, när alla känner alla, som lätt blir en belastning för den som inte klarar av hantera påtryckningar. I fallet Korpoström föll alltför många till föga; ett verkligt lågvattenmärke i Bästa Broder-anda. Här har samtidigt ett intressant forskningsfält exponerats: Hur fungerar ett manipulerat nätverk? Vad händer när det sociala kapitalet missbrukas? – här finns möjligheter att spinna vidare på Hyyppäs rön.

I SEMINARIERAPPORTEN ”Kontakt och konflikt i skärgården” (Nordiskt symposium om skärgårdsfrågor 20-21.9.1986) skriver Christoffer Taxell i artikeln ”Samhällsutvecklingen och skärgården” följande tänkvärda ord:

”Varför skulle insikten om skärgårdssamhället och skärgården överhuvudtaget vara särskilt stor just i förvaltningen, bland vetenskapsmän eller i organisationer utanför regionen. De har säkert också något att ge. Men den kunskap som finns samlad i skärgården är ändå förmer. Det gäller att förena två ofta motsatta poler. – Det förutsätter att vi som kommer utifrån skall visa respekt för dem som lever sitt liv i skärgården, lära oss att lyssna och samtala – inte ge direktiv och bestämmelser. Däri ligger möjligheten att gå från konflikt till kontakt.”

Den insikten saknades i Korpoströmsaffären. Men donationer och arv är väl inte till för att köpa tystnad och passivitet? En del av Svenskfinlands överlevnad ligger i att denna bakgård putsas upp på ett anständigt sätt. Det är inte bara retoriken och fasaderna som räknas.

I en insändare i Åbo Underrättelser (15.5.2004) frågar professor Kerstin Smeds vilka uppgifter en kulturstödjande fond egentligen har – att stödja seriösa kulturprojekt eller att utöva maktpolitik? Hon avslutar artikeln med följande intressanta tankeställning: "I förlängningen kan en sammanblandning av marknadsliberalistisk maktpolitik och värn om kulturen inverka på donatorers vilja att kanalisera sina medel till kulturstiftelserna. I så fall är det dags att grunda en helt ny fond, som hade som enda uppgift att stöda den fattiga finlandssvenska kulturen!"