Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 2 / 2004
Tema: Utö fyr- och lotssamhälle

Martin Öhman

LOTS- OCH FYRPLATSEN UTÖ – porten till Finland

Utös och utöbornas historia har genom århundradena på ett oskiljaktigt sätt sammanvävts med sjöfarten och med den farled som väster om Utö leder in till Skärgårdshavet. Denna farled har varit utprickad åtminstone sedan mitten av 1500-talet och har fungerat som en inkörsport till Finland. Målsättningen med denna artikel är att beskriva hur sjöfarten och tjänstemannaskapet skapat ramarna för livet på Utö.

I. FRÅN ENTREPRENÖRSKAP TILL STATLIG ORGANISATION - lotsväsendets utveckling fram till 1700-talet

Den 19 september 1696 fastställde kung Karl XI den första förordningen för lotsväsendet i Sverige. Förordning hade under 1600-talet föregåtts av en lång räcka åtgärder genom vilken den splittrade och för olika behov uppbyggda svenska lotskåren inordnades under amiralitets styrning. Lotsning hade som fenomen förekommit i Sverige åtminstone sedan medeltid och hade tidigast byggts upp genom kuststädernas försorg. Skärgårdslotsningen var mera löst organiserad och styrdes ända till början av 1600-talet av mera tillfälliga behov. Under krigstider (vilket kan sägas ha varit det normala i det sena 1500- och tidiga 1600-talets Sverige) behövdes tidvis ett stort antal lotsar för att sköta kronans transporter. För detta ändamål anlitades skärgårdsbönder, vilka gavs tillfälliga förmåner och ersättningar för sina tjänster.

Nätverk av lotshemman

Lotsförordningen från 1696 kompletterades år 1697 med en instruktion i vilken de svenska lotsplatserna uppräknas. För den östra rikshalvans (Finlands) del upptar instruktionen ännu endast tre lotsplatser vid farleden in till Åbo, dvs. Utö, Korpoström och Åbo. Tillämpandet av förordningen och instruktionen försvårades i Finland till en början av det långvariga Stora nordiska kriget (1700-1721), men fr.o.m. 1720-talet började kronan ägna ett allt starkare intresse åt utvecklandet av lotsningen i den östra rikshalvan. Detta intresse sammanhänger direkt med att de svenska militära intressena under 1700-talet i allt högre grad kom att koncentreras österut och framförallt på att stärka försvaret av Finlands sydkust. Dessa strävanden kulminerade i byggandet av Sveaborg 1748-1772 och i skapandet av den av Fredrik Henrik af Chapman planerade Skärgårdsflottan. I anslutning till dessa storsatsningar var kronan också mån om att utveckla en yrkeskunnig och pålitlig lotskår som man kunde förlita sig på vid manövrering i de trånga och grunda skärgårdsvattnen. Stommen i lotsorganisationen blev nu ett nätverk av särskilda lotshemman som erhöll bestående förmåner mot att de garanterande tillgången på lotstjänster. De finska lotshemmanens förmåner bekräftades år 1738.

II. UTÖ LOTS- OCH FYRPLATS UPPSTÅR

Uppbygget av lotsverksamheten på Utö följer logiskt ovanbeskrivna riksomfattande utveckling inom lotsväsendet. Bönderna i Söder-Jurmo by (till vilken även Utö hörde) erbjöd åtminstone redan i mitten på 1600-talet lotstjänster vid Utö. Detta bekräftas bl.a. i ålderstyrman Johan Månszons farledsbeskrivning från 1644, i vilken Månszon för Utös del noterar:

”… Ther med förfaller man för Vthön hvilken är itt Fiskeläger hvar på står itt Båk nu halffnedherfallit. ther inne är en hampn för små Skip. Aff Siön kommande löper man så in åt låtandes Alun skiären om Styrebordh… then thär icke är wäl bekänd måste taga Lotzman i Vthön eller i en Byy östen före Jurmo widh Nampn.”

Jurmobönder blir lotsar

Enligt Månszons beskrivning utgjorde Utö alltså i mitten på 1600-talet ett lotsuppassningsställe där bönderna på Jurmo erbjöd lotsningstjänster. Hur denna verksamhet i praktiken var organiserad är oklart. Troligt är att jurmoborna under seglationsperioden (den isfria tiden av året) skickade en eller flera man till Utö för att hålla dejour. Enligt vissa uppgifter omfattade ett vaktpass en månad. Under sommaren och hösten fick dessa vakthållare samsas om utrymmet med de hundratals säsongfiskare från Korpo, Houtskär och Nagu som låg vid Utö-skären i fiske. Utö klassades på den här tiden, liksom de yttersta skären i havsbandet överlag, som en sk. kronoallmänning, där samtliga rikets invånare fick idka strömmings- och torskfiske mot att de betalde en fixerad skatt till kronan. Kontakterna mellan jurmoborna och säsongfiskarna var inte alltid helt friktionsfria, vilket många tingsprotokoll vittnar om.

Två hemman till Utö

I mitten på 1740-talet flyttades slutligen två (nr 4 och nr 6) av Söder-Jurmo bys sex hemman permanent över till Utö och blev egentliga kronolotshemman med alla de förmåner dessa beviljats i 1738-års förordning. Dessa två hemman delades på 1770-talet till de fyra utöhemman vi känner än idag: hemman nr 4 delades i Västergrannas (Vestras) och Norrgrannas (Sandas) och hemman nr 6 i Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas). Administrativt hörde lotshemmanen på Utö dock fortfarande till Söderjurmo by inom Kökars tingslag, Föglö socken och Ålands härad. Kyrkligt var Söder-Jurmo och Utö underställda Korpo församling. År 1753 bestod lotspersonalen på Utö av endast två ordinarie lotsar och en lotslärling, men år 1759 hade manskapsstyrkan enligt personalrullan utökats till sex man:

Lotsar		Hindrik Johansson
		Anders Samuelsson 

Lotsdrängar 	Johan Pehrsson
		Erich Thomasson 

Drängar i lära	Matts Andersson
		Hindrik Hindriksson

Lotsförmånerna bundna till hemman

Vi skall uppehålla oss en stund vid denna 1759-års lotsrulla. På de flesta svenska lotsplatser var personalen under den här tiden mycket mån om att hålla lotsyrket inom släkten. Detta är naturligt eftersom lotsförmånerna var bunda till hemman, inte till person.
På lotsplatserna uppstod därför lotssläkter inom vilka yrket gick i arv från far till son ända långt in på 1900-talet. Så var fallet även på Utö vilket 1759-års personalrulla mycket väl illustrerar: De i rullan upptagna ordinarie lotsarna, Hindrik Johansson och Anders Samuelsson är de två hemmansinnehavare som på 1740-talet flyttade från Jurmo till Utö. De två lotsdrängarna Johan Pehrsson och Erich Thomasson är dessa två ordinarie lotsars från Kökar ingifta mågar, medan drängarna i lära är äldsta söner till de två ordinarie lotsarna. 1759-års lotsrulla kan också följas upp till dagens utöbor enligt följande:

Johan Pehrsson – senare innehavare av Sandas (haft senare olika ägare, innehas nu av släkten Österlund)
Erich Thomasson – senare innehavare av Grannas (släkten Sjöberg)
Matts Andersson – senare innehavare av Mattas (släkten Bergman)
Hindrik Hindriksson – senare innehavare av Vestras (släkten Öhman-Johansson)

Ovannämnda släktnamn kompletterat med fyrvaktar- och lotssläkten Brunström intar långt in på 1900-talet en helt dominerande roll i personalföreteckningar över Utö lotsplats.

Lotsarna beroende av jakt och fiske

Informationen om lotsverksamheten på 1700-talets Utö är, vid sidan om uppgifter om personal, ganska knapp. Utölotsarna var förpliktade att lotsa fartyg till Korpoström, Berghamn och till Flisöberg i Föglö. År 1796 upptas första gången en lotstålderman på Utö, Matts Johansson från Sandas lotshemman. Rent tidsmässigt torde lotsningen inte ha varit speciellt betungande vid denna tid och lotsplatsernas betydelse låg egentligen till stor del i att lotsarna vid sidan av lotsningen också hade ansvar för remmare och andra sjömärken vid farlederna. År 1762 ansvarade utölotsarna för totalt 10 remmare i farleden norrut mot Korpoström/Lohm.
I den dagliga ekonomin var lotsarna på den här tiden mycket starkt beroende av fiske, jakt och boskapshållning. Grundlönen var minimal. Det ringa antalet lotsningar gav ett mindre inkomsttillägg i form av lotsningsavgifter. Detta förhållande illustreras väl t.ex. i lotsdirektör Gustaf Brodds rapport från år 1803.
I rapporten beskriver Brodd på ett nästan förtvivlat sätt hur han under en inspektionsresa till Utö i augusti månad förgäves försökt engagera utölotsarna i sjömätningsarbeten för att hitta en ny farledssträckning öster om Gråharusund. Lotsarna hade då visat den stora fräckheten att hellre sysselsätta sig med strömmingsfiske än att ställa upp som lodningsmanskap. Brodd ger i samma rapport en inblick i hur Utö lotsplats tett sig under inspektionsresan:

Utö lotsplats
”Har rask och kunnig lotsbetjening, man misstänker för att hafva något elak caractaire. Antalet af lotsande tycks vara lagom. Segelfartygen har snarare minskats än ökats, kronan håller inga lotsbåtar, lotsarnas egna voro goda.
Lotsarne anhåller ödmjukats om någon hjelp till lotsbåtar, de ega ej ringaste tillgång till skog, och måste hämta bränsle och Remmarstänger på 6 á 7 mils avstånd; jag vågar härtill projektera 6 riksd årligen, hälst deras hemman äro ganska små, och om fisket skulle misslyckas, de hade intet at lefva utaf.
Vid min varelse vid Utö, gjorde jag försök att finna en ny och mera ren segelled, utan att behöfwa passera Gråharusund, eller emellan Ägloskär och Svartgrund…”

III. FINLANDS FÖRSTA HAVSFYR

Trots att Utö i mångt och mycket kan sägas representera en typisk svensk 1700-tals lotsplats, fanns det dock en sak som klart skilde Utö från de övriga lotsplatserna i rikets östra halva. Finlands första ljusfyr uppfördes på Utö år 1753.
Fyrbygget hade initierats av åboköpmannen och lantdagsmannen Kristian Trapp, som på 1746-års riksdag yrkade på byggandet av en fyr på Utö. Aktiv i projektet var också skeppsbyggaren och dykeriinstruktören (sjöbärgningschef) Robert Fithie i Åbo. Förslaget godkändes och i april 1747 påbjöd Kungliga Majestät (Fredrik I) att fyren skulle byggas.
Om man utgår från att planeringen av fyren pågått i Åbo några år före den togs upp på riksdagen faller även etableringen av de två lotshemmanen på Utö tidsmässigt logiskt in i ett mönster där man ville skapa en stark sjöfartsknutpunkt ute vid havsbandet.
Ritningarna till den runda fyren uppgjordes av Carl Hårleman, men tornets slutliga utformning blev i praktiken något enklare än den Hårleman föreslagit. Enligt äldre teckningar hade fyren dubbel ljusanordning. Inne i lanterinen brann sex lampor med sex vekar, bakom vilka hade uppställts fyra speglar av vitmetall. Som en andra ljuskälla brändes stenkol i en gryta upphängd utanför tornet. I samband med fyrbygget uppfördes också ett bostadshus (Stenhuset) för fyrpersonalen.
Skötandet av fyren gavs på entreprenad åt Kristian Trapp och ljuset i tornet tändes enligt arkivkällor första gången 26.9.1754. Fyrvaktarna vistades inledningsvis på Utö antagligen endast under seglationsperioden, men fr.o.m. slutet av 1700-talet tycks åtminstone en del av fyrpersonalen ha integrerats i bysamhället. En viss ”Herr Tendr och fyrvaktare” Zacharias Wärnberg upptas då under Utö i Korpo församlings kommunionbok.
Sammanfattande kan man konstatera att det på Utö kring år 1800 hade uppstått ett etablerat lots- och fyrsamhälle med 40-50 invånare.

IV. NY FYR OCH KRAFTIG BEFOLKNINGSÖKNING
- 1808-09 –års krig och dess följder

Som en liten sidoepisod i den världsomfattande konflikt som går under namnet Napoleonkrigen, ingick Rysslands anfall på Sverige år 1808. Målsättningen med det ryska anfallet var ursprungligen att tvinga Sverige med i den mot England riktade koalitionen och handelsblockaden, men den tillfälliga ockupationen övergick slutligen i en rysk annektering av samtliga finska landskap i det svenska riket.

Fyrsprängning och nybygge

På Utö blev sprängandet av fyren den första och mest konkreta följden av 1808-09 års händelser. Fyrsprängandet ingick i de krigförande parternas försök att försvåra motståndarens rörlighet längs Finlands sydkust. Sprängningen torde ha företagits av ryssarna, men kunde lika väl ha utförts av svenskarna själva. Under ledning av lotsverkets chef Gustaf Brodd uppfördes efter kriget en ny fyr på Utö, som stod färdig redan år 1814. Tornet blev denna gång fyrkantigt. Som lysanordning användes först en parabolisk kupa av papp, invändigt klädd med spegelglas. Lysanordningen väckte snabbt missnöje pga. sin ringa styrka och den byttes därför ut redan år 1820. Fyrskenet upprätthölls endast under den isfria tiden av året.

Lotsplatserna attraktiva

En mera långsiktig och genomgripande följdverkning av regimskiftet 1809 blev omorganisationerna inom sjöfartsförvaltningen. Ryssarna prioriterade det finska lots- och fyrväsendet högt eftersom den ansågs ha stor betydelse för ryska Östersjöflottan. På Utö kom detta att betyda många nya tjänster framförallt vid fyren, som år 1841 sysselsatte en fyrmästare och tre fyrvaktare. Därtill kom tre extra fyrvaktare. Lotspersonalen ökade också i antal. Detta skedde dock i första hand genom att ett växande antal icke-ordinarie personal upptogs i rullorna. Lotsyrkets attraktivitet kan dels förklaras med den allmänna utvecklingen i skärgården under början på 1800-talet. Befolkningen i området ökade kraftigt utan att en motsvarande utveckling inom regionens näringsliv skulle ha kunnat erbjuda utkomst åt alla. Lotsplatserna drog därför till sig folk som hade som målsättning att komma in i lotsrullorna med möjlighet att senare få en ordinarie (avlönad) tjänst. De gamla lotssläktena höll dock ett starkt grepp om tjänsterna på Utö. Då även en filial till Fagerholms tullstation år 1824 inrättades på Utö var resultatet att öns befolkning under de tre första årtiondena av ryskt styre tredubblades och uppgick år 1840 till 120-130 personer. I praktiken livnärde sig den obesuttna lots-, fyr- och tullpersonalen på Utö av strömmings- och torskfiske på allmänna vatten och ekonomiskt sett bör förhållandena för dessa personer och deras familjer ha varit ganska kärva. Ett tecken på detta är att de obesuttna på Utö år 1829, tillsammans med de tidigare nämnda säsongfiskarna från sockenlanden i norr, processade mot lotshemmanen och krävde utökade fiskerättigheter vid Utö. En konsensus nåddes år 1833 då hemmanen åt öns obesuttna tjänstemän garanterade begränsade fiske-, betes-, och jakträttigheter. Dessa rättigheter fick en uppbackning i en instruktion om förhållandena på lotsplatserna som lotsmajor Brodd hade utfärdat år 1826.

V STAGNATION OCH ÖRLIG

Det ryska militära intresset för det finska lotsverket avspeglade sig till en början inte i lotsarnas löneutvecklingen eller i höjda kompetenskrav bland personalen. Utrikeshandelns och handelssjöfartens eftersatthet i Finland under 1800-talets första hälft bidrog också till att utvecklandet av det finska lotsväsendet stagnerade. På Utö lotsades t.ex. under perioden 1827-45 endast 24-51 fartyg per år. Förhållandena skapade frustration och sociala problem bland personalen. I lotsverkets personalrullor kan utläsas hur lotsar avskedats och straffats pga. olika disciplinsbrott. Dylika problem förekom också på Utö. Sålunda finns det i personalrullan för år 1837 antecknat att en extra lärling fått sparken pga. stöld och en annan betecknas som ”brännvinssupare”. Vad som egentligen hade tilldragit sig på Utö år 1841, då lotsåldermannen, en äldre lots och självaste överfyrvaktaren, öns i rang högsta tjänsteman, blev suspenderade från tjänst för ”obehörigt uppträdande både i och utom tjänst”, framgår inte ur rullan. I detta sammanhang är det dock skäl att poängtera att Utö i detta syfte på intet sätt skilde sig från de övriga lotsplatserna i Skärgårdshavet.

Första vaktstugan

Man bör även notera att lotsverket, med dess kopplingar till marinen, enligt ryskt maner var en halvmilitär organisation med betydligt hårdare disciplin och hierarki än inom mera civila branscher. Personalen kunde under början av 1800-talet bli utsatt t.o.m. för kroppsstraff. En positiv sak under denna, på basen av källorna, tydligen ganska dystra period var att utölotsarna år 1842 fick en egen ”arbetsplats” på ön då en vaktstuga uppfördes på berget väster om fyrtornet. Tidigare hade man antagligen helt enkelt hållit utkik på berget eller eventuellt från fyren. I Finlands allmänna tidnings nummer 4.1.1843 finns en beskrivning av stugan, som var en kvadratformad stockbyggnad. Väggens längd var 17 fot och höjden var 19 fot. På stugans tak fanns en 18 fot hög spira i vilken man, beroende på om lots kunde fås eller inte, hissade en rödvit flagga eller ett svart klot.

Evakuerade under Krimkriget

Krimkriget (1853-1856) medförde en dramatisk parentes i Utö lots- och fyrplats historia. År 1854 då Storfurstendömet Finland först berördes av kriget, evakuerades lotsarna från de yttre lotsstationerna. Detta för att ryssarna ville förhindra att de på havet överlägsna engelsmännen och fransmännen skulle snappa upp finska lotsar och tvinga dem att lotsa sina fartyg. På Utö flyttades de fullvuxna männen inomskärs i mars och småningom transporterades hela öns befolkning till i första hand Korpo och Nagu. Evakueringen omfattade endast seglationsperioden och utöborna fick återvända hem till vintern. Evakueringen upprepades på våren 1855. Under kriget fick lotsarna i uppdrag att förstöra de sjömärken som engelsmännen satte upp. Även utölotsar deltog i dessa operationer. Fyrvaktaren Karl Öhman skriver i sin dagbok 27.6.1855: ”Tog Utölotsarna bort en boje och tjära på branterna för Engelsman.” Under kriget gjorde den engelska flottan många strandhugg på Utö. I juni 1855 stannade de en hel vecka på ön. Samma år i november brände de ett fartyg som låg i Utö hamn och släpade bort fyra andra. Fyren och lotsstugan led mindre skador under kriget, men någon förstörelse av civil egendom har inte dokumenterats.

VI. LOTS- OCH FYRKÅREN PROFESSIONALISERAS

Fr.o.m. mitten av 1800-talet kan man säga att den finska lotskåren började professionaliseras. Detta blev nödvändigt pga. den ökade och tekniskt mer avancerade sjöfarten, som i sin tur sammanhänger med ett kraftigt växande och liberaliserat näringsliv. På Utö ökade lotsningarnas antal kraftigt; från 95 st år 1875 till 253 st år 1900. I 1857- och 1870-års lotsförordningar fastställdes nya höjda krav på lotsarnas utbildningsnivå. På Utö reagerade man på dessa krav bl.a. genom att grunda en folkskola för lotsbarnen. Konkurrensen om lotstjänsterna skärptes också internt och allt fler utöynglingar började skaffa sig sjöpraktik och navigationsutbildning för att ha chans att komma över de fåtaliga ordinarie lotstjänsterna på Utö. År 1889 besökte t.ex. tre utölotsar navigationsskolan i Åbo.

I rysk lotsskola

Tre lotsar gick också i den ryska lotsskolan i Helsingfors. Därtill kommenderades lotslärlingar från Utö till tjänstgöring på ryska krigsfartyg för att vid behov effektivare kunna bistå den ryska Östersjöflottan. Hur väl lotsarna genom denna utbildning blev förtrogna med ryssar och ryska varierade säkert, men som exempel kan nämnas att utölotsen Elis Sjöberg ännu under andra världskriget kunde fungera som tolk då militären på Utö förhörde två flygare från ett ryskt flygplan som skjutits ner nära Utö. Kontakt med ryssarna fick man också i samband med de omfattande ryska sjömätningsoperationer som speciellt på 1860-talet utfördes i vatten kring Jurmo och Utö. Dessa ”mätarryssar” vistades bl.a. på Utö, Jurmo och Alu.

En stor lotsplats

År 1850 fastställdes lotspersonalens antal på Utö till: 1 lotsålderman, 4 äldre lotsar, 3 yngre lotsar och 5 lotslärlingar. Med denna besättning var Utö en stor lotsplats och överträffades inom Åbo och Ålands lotsfördelningar endast av Lohm, som hade en yngre lots mera i rullorna. Lotssönerna togs fortfarande in i systemet i mycket unga år som icke-avlönade extra lotslärlingar. En väsentlig förändring med tanke på personalens sammansättning och arbetsvillkor innebar avskaffandet av lotshemmanssystemet år 1882. Lotsarna var nu likställda oberoende av om de var innehavare av hemman eller inte. Redan på 1870-talet hade kronan genomfört en expropriation av hustomter för den obesuttna lots- och tullpersonalen. Fyrvaktarna hänvisades till den på 1840-talet uppförda nya fyrvaktarbyggnaden. Ovan nämnda expropriation utfördes från statsmaktens sida med iaktagande av stor sparsamhet. De inlösta markområdena omfattade i vissa fall endast den mark husen stod på och därtill inlöstes utspridda lotter på några kvadratmeter för vedtravar, ”hemlighus” mm. Dessa små jordlotter har orsakat huvudbry åt många lantmätare ända fram till våra dagar. År 1882 separerades Utö från Jurmo och blev en självständig by. I byn fanns då 22 hushåll med totalt 129 invånare. Av hushållen var tolv anknutna till lotsning, sex till fyren och tre till tullstationen. Därtill fanns på Utö då en havsfiskare, Karl-August Öhman med familj. Nämnas bör att Karl-August Öhman var Utös genom tiderna enda yrkesfiskare.

Ny lanterin

Fyrverksamheten karakteriseras under 1800-talet av olika tekniska förbättringar. En avsevärd förändring medförde en ny lysanordning av sk. Fresnells typ som installerades i fyren 1881-82. Den nya lysanordningen byggde på idén om glasprismor som förstärker ljusskenet. Fresnells apparat ersattes år 1906 med en liknande, men starkare linsapparat. Denna lanterin används i fyren fortfarande. År 1860 togs för första gången ett mistsignaleringssystem i bruk på Utö då en ringklocka uppsattes i ett av fyrens hörn. Det var fyrvaktarnas uppgift att vid dimma med jämna mellanrum ringa i klockan. Denna anläggning visade sig snabbt misslyckad pga. det alltför svaga ljudet, men det kom att dröja ända till år 1900 innan en ny mistsignaleringsapparatur installerades. Tekniken byggde nu på detonering av små sprängladdningar med jämna mellanrum. Var 15 min. sprängdes två laddningar. Fyrpersonalen fick en extra ersättning för mistsignalering.

Ledfyrar tas ibruk

Personalens antal vid Utö fyr var under 1800-talet ganska konstant. Som tidigare nämnts antogs även vid fyren sk. extra fyrvaktare utan lön, vilka i praktiken fick livnära sig på strömmingsfiske och diversearbeten. En av dessa extra väktare, Daniel Söderlund, fungerade t.ex. som byns smed. Fyrvaktarkåren vid Utö fick år 1897 ett tillskott då man i farleden Utö-Lohm tog i bruk sk. ledfyrar. Ledfyrarna hade inga ständiga väktare, men förutsatte ändå ett kontinuerligt underhåll. För att sköta ledfyrarna på den sydligare halvan av Utö-Lohm farleden grundades på ön Bokulla, några km norr om Utö, en ledfyrskötarstation som bemannades med två man. Kronan uppförde en bostadsbyggnad åt fyrskötarna på Bokulla.

VII. LOTSSTREJKEN OCH FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Tack vare höjda löner och goda priser på fisk, upplevde Utö by, liksom skärgården i stort, ett ekonomiskt uppsving kring sekelskiftet 1900. Välfärden på det tidiga 1900-talets Utö fick dock ett abrupt slut år 1912, då större sammanhang igen kom att styra livet på ön. Starka krafter inom det ryska imperiet hade i slutet av 1800- och början av 1900-talet i allt högre grad börjat förespråka ett förenhetligande av det vidsträckta och multinationella kejsardömet. Speciell uppmärksamhet fästes vid Finland pga. dess läge nära huvudstaden Petersburg. De ryska myndigheterna började i allt högre grad kräva att den finska nationella administrationen skulle underställas och förenhetligas med den ryska. I detta sammanhang framstod det finska lotsverket, pga. dess betydelse för ryska Östersjöflottan, som speciellt viktig. Resultatet var att det finska lotsverket år 1912 underställdes det ryska marinministeriet.

Lotspersonalen avgår i protest

Då planerna om lotsverkets förryskande blev kända hade man bland annat inom Svenska folkpartiet startat en kraftig agitation för motåtgärder om de ryska planerna förverkligades. Kampanjen kan sägas ha lyckats bra och då beslutet om förryskningen kom, bad över hälften av den finska lotspersonalen om avsked. Speciellt benägna att avgå var man på de svenskspråkiga lotsplatserna, så även på Utö.

Agnes Karlström, född Brunström år 1898 på Utö, har i en intervju berättat hur det hela gick till på Utö våren 1912:

”… och jag kommer ihåg sista gången när lotsdirektören från sjöfartsstyrelsen kom ut och frågade lotsarna och sa lite hur det var menat då, han frågade dem att stannar ni kvar om lotsverket blir förryskat? Jag kommer ihåg ännu hur lotsarna stod ställda i raka led utanför lotsstugan. Då var det en av lotsarna som steg fram, det var lotsen Valfrid Bergman – han steg fram för lotsdirektör Samsonov och då sa han att: Om lotsverket förryskas då avgår vi mangrant! Den kvällen, samma dag som han hade yttrat de där orden, han talade inte bara för sig, han talade för hela lotskåren – den kvällen skrevs det många avskedsansökningar i lotsfamiljerna på Utö. Avsked beviljades och det kom främmande lotsar hit, mycket kunniga navigatörer, sjökaptener. De kom från baltiska länderna men de kom också från Kaspiska havet och man tycker att de där kaspiska lotsarna inte skulle ha hittat så bra som de hittade – men hittade gjorde de och den där lotsstrejken som våra pappor hade offrat sina tjänster och sitt levebröd för så den hade inte den verkan som de trodde att den skulle ha.”

Denna protestaktion, som går under det något missvisande namnet ”Lotsstrejken”, kom alltså att innebära hårda tider på Utö. En stor del av öns familjer stod nu utan fasta löneinkomster och blev tvungna att livnära sig på strömmingsfiske och olika diversearbeten. En tillfällig lättnad kom igen tack vare yttre händelser då ryska flottan, som ett led i den upptrappade militära upprustningen inför första världskriget, lät uppföra en telegrafstation på Utö. En del av de lotsar som tagit avsked fick arbete på telegrafbygget.

Utö som militärområde

Upprustningen visade sig dock sist och slutligen ha mera negativa än positiva följder för ön, då första världskriget sedan faktiskt bröt ut i början på augusti 1914. Utö fick då genast status som militärområde och alla civilpersoner, med undantag av fyrvaktarna och de ryska lotsarna, evakuerades från ön 3.8.1914. Krigstillstånd medför ju alltid knapphet och restriktioner och som evakuerade tillspetsades naturligtvis alla krigets prövningar för utöborna. Lotsfamiljerna fick livnära sig på tillfälliga sysslor. Många kunde lyckligtvis bo hos släktingar på olika håll i skärgården, vilket säkert underlättade situationen något. De evakuerades möjligheter att dryga ut inkomsterna med strömmings- och torskfiske var också begränsade eftersom de bekanta vattnen kring Utö också klassades som militärområden och var stängda för obehöriga. Trots detta hände det upprepade gånger att ryssarna arresterade utöbor och andra skärgårdsbor som tagit sig ut för att fiska vid Utö. Fyrvaktare Frans Viktor Brunström skriver t.ex i sin dagbok 12 juni 1915: ”Sander (ledfyrskötare Alexander Österlund) med fru blev för andra gången tillfånga tagna av marin män” och 2.7.1915: ”Maurits Öhman blev tagit till fånga.”

Bättre tider

Värst var säkert ändå osäkerheten inför framtiden. Utgången av kriget var länge oviss och Utö höll i snabb takt på att förvandlas till ett militärt fort. De korta besöken och uppgifterna man fick via fyrvaktarna vittnade om de ryska militärernas och batteriarbetarnas ödeläggande framfart med öbornas egendom. Det hela slutade dock lyckligt och efter att inbördeskrigets huvudstrider utkämpats under vårvintern 1918 fick de första evakuerade utöborna återvända till sin hemö redan i maj. De flesta av de lotsar som 1912 tagit avsked återgick till sina tjänster. Krigets och evakueringens efterspel fortsatte några år efter kriget då frågor om skador och ägoförhållanden skulle utredas. Livet återgick dock småningom till det normala även om minorna försvårade lotsarbetet åren efter världskriget.

Förändrad by

Krigsåren lämnade kraftiga fysiska spår på Utö, i första hand genom den byggnationsverksamhet som uppbygget av ett kustfort medfört. Ryssarna uppförde kanonbatterier, nya kasern- och underhållsbyggnader och tog också vissa av de civila byggnaderna i kasernbruk. De hundratals arbetarna, som de omfattande fortfikationsarbetena på Utö förutsatte, tog de övriga civila byggnaderna i besittning. År 1916 lades en kullerstensgata genom byn och i samband med detta revs många äldre hus. En järnvägsräls, avsedd för ammunitionstransporter lades vid gatan. Rälsen revs först på 1960-talet. Fyren och lotsfastigheterna bevarades relativt intakta. Bara fyrlyktan fick några skråmor från skärvor av artillerigranater som avlossades från de tyska krigsfartygen KOLBERG och VON DER TANN i samband med ett tyskt flottanfall mot Utö 10.8.1915. Det självständiga Finlands kustartilleri övertog efter kriget de av ryssarna uppförda försvarsanläggningarna och försvarsmakten och dess personal har sedan dess, med varierande intensitet, hört till livet på Utö.

VIII. MELLANKRIGSTIDEN

Mellankrigstiden medförde inga större förändringar i lotskårens sammansättning på Utö. Överlag innebar tidsperioden dock en tid av kraftig teknisk utveckling inom sjöfarten, som också direkt påverkade lotsarnas yrkesutövning. Den inhemska handelsflottan övergick från segel- till motordrift. Fartygen blev större och snabbare vilket medförde att trafiken i allt högre grad koncentrerades till de djupare huvudfarlederna och därmed också till de större lotsstationerna. Utös roll som den viktiga inkörsporten till Skärgårdshavet markerades. En ny öst-västlig farled från Utö till Hangö öppnades 1928. Under slutet av 1920-talet började de nya starkare isbrytarna (Finlands första isbrytare MURTAJA hade byggts år 1890) klara av att hålla igång sjöfarten längs de viktigaste farlederna hela vintern vilket medförde att utölotsarna nu var på arbete året runt, mot att tidigare ha fått stänga stationen för vintermånaderna.

Stationerna förses med lotsbåtar

Nu började statsmakten också förse lotsplatserna med särskilda lotsbåtar. Till Utö lotsstation hade man visserligen redan kring sekelskiftet 1900 fått en norsk segelkutter av typen ”Collin Archer”. Lotsålderman Alfred Brunström seglade själv hem kuttern från Norge. På 1920-talet hade man på Utö lotsstation tillgång till en 1912 byggd motorkutter. Lotsbåtarna var på den här tiden dock ännu ganska små och hade liten maskinstyrka, vilket kunde förorsaka problem under speciellt svåra förhållanden. På vintern kunde lotsbåten inte användas utan man gick ut till fartygen. Ibland blev det problem då lotsen skulle till och från fartyget. Lotsåldermannen på Lohm lotsstation, Titus Gottfrid Adolfsson, berättar i ett 3.3.1924 daterat brev om en speciellt strapatsrik lotsningsresa från Lohm till Utö:

”Som du väl hört fick jag den 8 februari följa med PATRIA till Holtenau då det var så mycket lös issörja vid Utö att jag ej kunde komma i land. Resan gick eljest bra. Vi fingo en SO storm mellan Gottland och Bornholm som vände magen med botten upp och spolande bort mitt klavier (=löständer) till stor harm och skada. Nu har jag ändå fått nytt igen. från H:nau anträdde jag hemresan på ångf. VESTA via K.hamn och derifrån hade vi att gå genom is ända från Bornholm. Sedan kom jag hem den 19 på aftonen.”

Förutom missödet med ”klavieret” är det värt att notera att Adolfssons i normala förhållanden korta lotsningstur från Lohm till Utö förvandlades till en hela 12 dagar lång resa till Mellaneuropa.

Tekniken utvecklas

Den tekniska utvecklingen inom sjöfarten medförde att man på ledande håll såg det nödvändigt att höja kompetenskraven för lotsarna och år 1925 fastställdes understyrmansexamen som behörighet för nya lotsar. Denna regel kringgicks dock ofta i praktiken och många av de lotsar som anställdes t.ex. på Utö på 1920- och 1930-talen hade en lägre utbildning än vad som formellt förutsattes. Fyrverksamheten genomgick inga större förändringar under mellankrigstiden. År 1919 bestod fyrpersonalen på Utö av en fyrmästare, en äldre och tre yngre fyrvaktare samt två ledfyrskötare på Bokulla. Ledfyrstationen på Bokulla indrogs sedan i slutet på 1920-talet. En betydande teknisk förändring innebar dock installerandet av Finlands första radiofyr i Utö fyrtorn år 1935. Tornet måste förstärkas, då den för radiofyren nödvändiga kraftstationen, accumulatorrummet och ett särskilt rum för radioapparaturen, som samtidigt tjänade som dejourrum, inrättades. Samtidigt som radiofyren byggdes övergick man från olja till elektricitet beträffande själva fyren. Då radiofyren byggdes installerades på Utö samtidigt en luftmistsignaleringsanordning, vars utsändning synkroniserades med radiosignalen. Poängen med detta arrangemang var att hjälpa fartygen att bestämma avståndet till radiofyren.

IX. ANDRA VÄRLDSKRIGET

Under vinter- och fortsättningskrigen integrerades den finska lots- och fyrpersonalen i de lokala kustförsvarssektionernas organisation. Under vinterkriget evakuerades civilbefolkningen från Utö, men lotspersonalen stannade kvar och, som det hette, ”kasernerades” hos lotsåldermannen. Under största delen av fortsättningskriget fick också civilbefolkningen stanna kvar på Utö. Eftersom hamnarna i Finska viken under större delen av kriget var stängda kom Skärgårdshavet och dess lotsstationer att få spela rollen som livsnerv för underhållet av det krigförande Finland.

Lotsning dygnet runt

Arbetsbördan och ansvaret på lotsstationerna blev därför stor och under vissa perioder ansträngdes lotsstationernas kapacitet till det yttersta. T.ex. i maj 1942 lotsades hela 200 fartyg både in och ut via Utö. Ofta fick hela konvojer kasta ankar och invänta lotsar. Speciellt betungande var dessa perioder för lotslärling Karl-Erik Westerholm som hade till uppgift att köra lotskuttern. Westerholm vistades i praktiken dygnet runt på kuttern under de mera intensiva perioderna av trafik. Då ryssarna försökte störa sjöfarten via Utö genom att från flygplan släppa minor i farleden, öppnades två alternativa utlopp till havet öster och väster om Utö. Under kriget fick utölotsarna ibland också vara med om ganska speciella och dramatiska lotsningsuppdrag. Man fick lotsa ubåtar och utölotsar fanns med också då ryska krigsfångar gjorde myteri på det utanför Utö torpederade tyska fartyget HINDENBURG. Hindenburg sjönk sedan vid Lohm och de ryska fångarna fördes till Åbo.

Dramatiska händelser

Utö fyr klarade även andra världskriget mer eller mindre oskadd. Under vinterkriget nedmonterades fyrlyktan och transporterades till fastlandet. Den 27 februari 1940 utsattes fyrtornet för ett ryskt flyganfall. Lotsålderman Magnus Brunström har beskrivit episoden i sin dagbok på följande sätt:

”3 ryska jaktmaskiner döko ned mot byn och besköto oss med maskingevär. Vi svarade med dito. Ingen av oss blev skadad, och inga vidare skador åstadkoms än att fyrmästarbyggnadens tak fick tre kulhål. Flygarna klarade sig också… Jag var på vakt i fyren och åsåg tillgången. Hörde ingen kula komma nära, men några tog i fyren längre ner.”

Värre tänkte det sluta då Finland i september 1944 inledde fientligheter mot den tidigare allierade Tyskland. Några tyska fartyg, som legat vid Aspö ville då gå ut vid Utö, men stoppades av Utö fort. Tyskarna lyckades då kalla hjälp från havet i form av en tysk flotteskader ledd av kryssaren PRINZ EUGEN. Magnus Brunström berättar:

”På morgonen i daggryningen låg en tysk flottstyrka bestående av en kryssare och 5 jagare utanför Utö, distans 9 km. Tyska båtarna från Aspö kom ut och förbi. Avbärgade lotsarna Selim L. och Ole Michelsson, vilka var nära att få följa med. Allmänt alarm på Utö, alla i skyddsrum. Order att stoppa de utkommande båtarna, vilka order dock i sista minuten upphävd, varföre det icke blev skottlossning och tyskarna avlägsnade sig utan att göra någonting.”

Det var fråga om en mycket kärv situation med ett lyckligt slut. Utgången av striden skulle ha varit given med tanke på PRINZ EUGENS förkrossande överlägsna artilleri. Med denna episod påbörjades övergången till fredstida förhållanden på Utö lotsstation. Farleden öppnades för civil trafik i juli 1945, men ännu många år senare röjdes minor i vattnen kring Utö.

X. FRÅN LIVSFORM TILL ARBETSPLATS - tiden efter andra världskriget

Ännu efter andra världskriget representerade Utö en traditionell finsk lotsplats där huvuddelen av personalen bestod av personer uppvuxna i lotssläkter och där yrkesvalet varit mer eller mindre en självklarhet. En personalförteckning för Utö från år 1947 upptar en personal på 13 man:

ålderman	M. Brunström
äldre lots	K.I. Sjöberg
äldre lots	G.E. Sjöberg
äldre lots	G.F. Öhman
äldre lots	A.H. Gustafsson
äldre lots	H.F. Franzén
äldre lots	K.E. Österlund
äldre lots	N.A. Lindström
yngre lots	V.A. Öhman
yngre lots	E.S. Österlund
yngre lots	K.H. Sjöberg
lotslärling	K.E. Westerholm
ex.tf. lotslärling	G.R. Danielsson (anställd 1947 för att köra lotsbåtar)

Släktnamnen i förteckningen visar att de flesta utölotsarna ännu år 1947 kunde spåra sina rötter direkt till personalen i den tidigare nämnda 1759- års lotsrullan.

Kraftig ökning – högre krav

Under de följande 50 åren kom dock lots- och även fyrverksamheten vid Utö att genomgå dramatiska förändringar. Under 1950- och 1960-talen växte sjöfarten snabbt i volym pga. landets snabba industrialisering och en kraftigt växande utrikeshandel. Fartygen blev större och kraftigare. Tekniken inom sjöfarten blev också allt mer avancerad och fr.o.m.1946 började understyrmansexamen även i praktiken krävas av blivande lotsar. Tröskeln för att komma in i lotsyrket blev därmed högre. Samtidigt pågick en allmän utflyttning från skärgården. Högre utbildning och bättre avlönade yrken på fastlandet lockade även utöungdomarna och den lokala rekryteringsbasen för lotsyrket åderläts. Nytt folk behövdes dock hela tiden pga, att lotsningarnas kraftigt ökade antal vid Utö fr.o.m. 1950-talet:

1951	1140 lotsningar 
1961 	1672 lotsningar 
1970 	2357 lotsningar 

Nya tjänster inrättades också småningom och för att fylla de öppna tjänsterna rekryterades fr.o.m. 1960-talet lotsar för första gången i större skala utifrån, framförallt från Åland. En ny växande yrkeskategori på Utö, för vilken Gunnar Danielsson från Lökholm (se ovan lotsföreteckningen från 1947) var den första representanten, var lotsbåtsförarna, vilka i regel rekryterades från de närliggande fiskarbyarna, som t.ex. Hummelholm, Nagu Berghamn, Nötö och Aspö.

Lotsar flyttar bort

En följd av att man började rekrytera Utö lotsstations personal utifrån, var att det uppstod ett akut behov av personalbostäder. I den nya lotsstationsbyggnad som uppfördes på Utö 1958 hade man redan beaktat behovet av tillfällig inkvartering, men detta var inte tillräckligt och 1964 uppfördes intill fyren ännu två parhus med familjebostäder. Befolkningen på Utö uppgick då, inklusive personalen på fortet, till ca 100 personer. En del av de nya åländska lotsarna tog till en början sina familjer med till Utö, men helst ville dessa lotsar vistas på Utö endast under arbetstid. I likhet med förfarandet på många andra lotsstationer började personalen på Utö småningom tillämpa ett system med ”ledigveckor”. Inledningsvis höll man bara var tredje vecka ledig, men småningom övergick man på de flesta lotsstationer till ett arbetssystem som byggde på ett skiftesarbete med en vecka ledigt och en vecka arbete. För Utö by medförde införandet av detta arbetssystem i praktiken ett ras i invånarantalet i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då de flesta yngre lotsars och fyrvaktares familjer flyttade bort från Utö. För de lotsar som inte var hemma från ön medförde arbetstidsreformen säkert en klar förbättring i livskvaliteten.

Fyrmästaryrket försvinner

Beträffande fyrverksamheten under efterkrigstiden kan konstateras att man med fyrens kraftverk under kriget börjat producera el också för byns behov. Efter detta upptog handhavandet av kraftverket en allt större del av fyrpersonalens arbetstid. År 1973 övergick man på Utö från likström till växelström, vilket för fyrpersonalen betydde en avsevärd lättnad i vakthållningen. År 1960 hade fyrpersonalen bestått av en fyrmästare och fyra fyrvaktare. På 1970-talet var man en väktare mindre och fyrpersonalen övergick också småningom till ”vecka-vecka” -systemet, vilket betydde att endast två man samtidigt var på arbete. Elförsörjningen på Utö övertogs 1983 av försvarsmakten och kraftverket flyttades då bort från fyren. Detta medförde att fyrpersonalen nu i praktiken blev överflödig. Fyrmästare- och fyrvaktartjänsterna omvandlades därför 11.5.1984 till farledsskötartjänster. Försvarsmakten övertog samma år också fyrvaktarbygganden.

Uppgång och fall

År 1975 bestod lotspersonalen på Utö av 16 man. Detta antal hölls konstant till 1990 då Lohm lotsplats indrogs och dess personal fördelades mellan Åbo och Utö lotsstationer. Utö lotsplats hade då sin genom tiderna största manskapsstyrka: en lotsålderman, 25 lotsar och åtta lotsbåtsförare. Indragningen av Lohm lotsstation innebar också att utölotsarna nu fick börja handha lotsning på betydligt fler och längre lotsningsetapper än tidigare. Förut hade lotsningarna till övervägande del gällt sträckan Utö-Lohm. Lotsningarnas antal vid Utö hade dock minskat radikalt från 1970-talets toppsiffror och år 1991 lotsades 906 fartyg in vid Utö. Som orsaker till detta kan nämnas bl.a. upprätthållandet av vintersjöfarten till Bottniska vikens hamnar och att fartygen blivit större och effektivare. År 1987 öppnades en my 13-meters farled vid Utö. Denna farled utnyttjas framförallt för oljetransporter till Nådendal.

En 250-årig epok till ända

Ovanbeskrivna förändringar inom Skärgårdshavets lotsorganisation var bara en upptakt till en ännu mer genomgående rationalisering. Fr.o.m.1 januari 1994 leds all lotsningsverksamhet inom Skärgårdshavet från Pernäs i Nagu. Detta innebar bl.a. en nedläggning av Åbo och Utö lotsplatser. Lotsarna vid Skärgårdshavets sjöfartsdistrikt fick behörighet att lotsa i samtliga huvudfarleder inom distriktet och lotsarna var inte längre stationerade på enskilda stationer. Den pågående omorganiseringen av Sjöfartsverket i självständiga resultatenheter, där lotsningen utgör en resultatenhet, kommer eventuellt att medföra nya förändringar för lotsningsverksamheten i Skärgårdshavet. Indragningen av Utö som självständig lotsstation 1994 innebar på sätt vis slutet på en 250-årig epok om man räknar med att den fasta lotsplatsen på Utö inrättades i mitten på 1740-talet.

Mot framtiden

Man bör dock notera att själva lotsningsverksamheten vid Utö i stort sätt försiggår som förut. Fartygen går in och ut längs den gamla farleden och får lots vid Utö. Lotsbåtsförarna är fast stationerade på Utö och ger ett viktigt tillskott till öns livskraft speciellt vintertid. Utöfarleden kommer knappast att förlora sin betydelse inom en överskådlig framtid, trots att planer funnits t.ex. på en alternativ syd-nord –gående inloppsfarled vid Örö. Fortfarande fungerar Utö lots- och fyrplats som en port till Finland. Efter ett kort avbrott i slutet av 1980-talet fungerar utöbor igen också som lotsar i Skärgårdshavet. Bröderna Ulf och Dan Bergman för Utös lotstraditioner vidare i nionde rakt nedstigande släktled. Som en symbol för Utös sjöfartstraditioner sveper fyrens sken fortfarande över horisonten under mörka vinternätter. En ljussymbol som också fungerar som vägledare och inspirationskälla för oss som idag arbetar för ett levande bysamhälle på Utö. Ett bysamhälle som måste byggas upp utgående från tidens realiteter och möjligheter, men med rötterna och stämningarna starkt knutna till öns uråldriga sjöfarts- och tjänstemannatraditioner.

Martin Öhman är historiker, utöbo och lotsättling i åttonde generationen. Han arbetar med skärgårdsutvecklingsfrågor vid Region Åboland rf i Nagu. Adress 21740 Utö. Tfn. + 358 400 830 170, e-post martin.ohman@parnet.fi

KÄLLOR

Arkiv

• KRIGSARKIVET, Stockholm
  - Flottans arkiv/Amiralitetskollegium/Lotskontoret
• LANDSARKIVET I ÅBO
  - Turun luotsipiirikonttori
• RIKSARKIVET, Helsingfors
  - Militaria III - Arméns flotta i Finland, Rullor och förteckningar över befäl och manskap, I A.
  - Luotsi- ja majakkalaitos

Minnesanteckningar

• Fyrvaktare Frans Viktor Brunströms memoarer: 1893-1922 Lotsålderman
• Magnus Brunströms memoarer: 1940-1948
• Lotsen Gileh Fridolf Öhmans memoarer: 1907-1932
• Fyrvaktare Karl Gustav Öhmans memoarer: 1836-1906

Intervjuer

• Lotsen Dan Bergman, f. 1959, Utö.
• Lotsen Bertil Öhman, f. 1930, d. 2001, Utö.

Litteratur och bearbetningar

• Bergman, Ulf 1995. Från bondelots till yrkesman - Lotsning i Östergötland 1537-1914. Lund University Press.
• Herranen, Gun. "Lohm lots". Kring tiden - meddelanden från folkkultursarkivet nr 11.
• Kaukiainen, Yrjö. & Leino-Kaukiainen, Pirjo. Navigare Necesse - Merenkulkulaitos 1917-1992. Helsinki 1992.
• Laati, I. Lots- och fyrväsendets i Finland historia - 1808-1946. Helsingfors 1949.
• Lähteenoja, Aina. Lots- och fyrväsendets i Finland historia - Intill år 1808. Helsingfors 1948.
• Merenkulkulaitos 1917-1967. Sjöfartsstyrelsen (texten baserar sig på Christoffer H. Ericssons manuskript). Helsingfors 1973.
• Merilahti, J. Luotsiliitto 1918-1978. Uusikaupunki 1978.
• Nikula, Oscar. Svenska skärgårdsflottan 1756-1791. Bidrag till Sveaborgs historia/Ehrensvärd samfundet. Helsingfors 1933.
• Olin, Carl-Erik 1927. Åbo sjöfarts historia I. Åbo.
• Öhman, Folke. Lotsstrejken 1912-1917. Några åboländska perspektiv. Skärgård 1986:3.
• Öhman, Martin. Utö - samhället längst ute. Sulkava 1993.
• Öhman, Martin. Männen på lejdaren. Lotsningsverksamheten i Skärgårdshavet 1696-1996. Skärgårdshavets sjöfartsdistrikt. Åbo 1996.

Otryckta uppsatser och avhandlingar

• Nordlund, Peter. Saaristomeren tiennäyttäjät - Turun luotsipiiri Suomen itsenäistymisestä 1920-luvun puoliväliin. Suomen historian progradu-tutkielma. Turun yliopisto 1994.
• Öhman Martin. Lotsarnas och fyrvaktarnas Utö - utvecklingen i ett artificiellt tjänstemannasamhälle från 1740-talet till våra dagar. Pro gradu-avhandling i nordisk historia. Åbo Akademi 1991.
• Öhman, Susanna. Lots- och fyrsamhället Utö 1855-1917. Fackuppsats i nordisk historia 8.2.1977. Åbo Akademi.
• Öhman, Susanna. Lots- och fyrpersonalens tjänsteutövning på Utö 1857-1912. Fackuppsats i nordisk historia 8.2.1977. Åbo Akademi.

Övrigt

• Koncept till väderleksjournal vid Utö lotsplats: 1878-1912, 1918-1957.