Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 1 / 2004
Tema: Estlandssvenska Aiboland

Sten Westerholm

Svenska folkhögskolan i Estland

Svenskbygden i Estland var före andra världskriget som ett Svenskfinland i miniatyr. Svenskarna levde i kusttrakterna, ute i skärgården och inne i några städer. Rätt många svenskar bodde inne i huvudstaden Reval, både inne i stadskärnan kring Domberget, men också ute i stadsdelen Numme längs Pärnuvägen. Estlandssvenskarna hade sina egna institutioner, skolor, kyrkor, föreningar, sitt politiska parti, sina ledargestalter, sina kulturfester, högtidsdagar, tidningar, dialekter, sin representation i statliga organ, sin kamp för överlevnad i ett land som mer och mer togs över på alla nivåer av majoritetsbefolkningen esterna.

Vid sina fester, men också till vardags, sjöng estlandssvenskarna sina egna sånger. De flesta gemensamma tillställningar avslutades med Modersmålets sång eller Härlig är jorden, beroende på om det var en helt profan eller religiös tillställning. Men i slutet av Modersmålets sång sjöng man i Estland ” i våra fäders land”, inte ” i tusen sjöars land”. Annars var det lika.

Det var folkskollärarna, som också här var de stora kulturbärarna ute på landsbygden. Det hade funnits folkskolor i svenskbygderna i Estland från mitten av 1800-talet. Mellan åren 1873 och 1878 hade man ett eget folkskollärarseminarium, men detta fann inte nåd inför de ryska makthavarna, som såg med oblida ögon på den lilla språkgruppens kulturella och språkliga strävanden, så seminariet i Pasklep herrgård på Nuckö upphörde. I stället kom många unga män från den här svenskbygden att söka sig till Nykarleby folkskollärarseminarium i Finland för att få sin lärarutbildning där. En del åkte också till Sverige för att studera till lärare. De, som fått sin lärarutbildning i Svenskfinland, fick också den finlandssvenska sångskatten med sig, som de flitigt lärde ut till sina elever, bl.a. Modersmålets sång.

I varje större by där svenskarna bodde, hade man en egen folkskola. Det fanns också en svensk folkskola inne i Reval, alldeles intill den svensk-finska församlingens kyrka på Riddaregatan. Den var inrymd i samma byggnad som prästgården, där också deras politiska parti Svenska folkförbundet hade sitt kansli, och där deras bildningsorganisation Svenska Odlingens Vänner hade sina utrymmen, där man gav ut tidningen Kustbon.

Förutom det femtontal folkskolor som verkade ute i kommunerna, hade man under trettiotalet också ett eget gymnasium inne i ”svenskarnas huvudstad” Hapsal. Men redan 1920 hade man startat en svensk folkhögskola i Birkas på halvön Nuckö. Birkas folkhögskola blev mycket snabbt estlandssvenskarnas kulturella centrum. Den verkade ända fram till flykten 1943 och hann utdimittera 577 elever.

Varför en svensk folkhögskola i dag?

Jag borde kunna svara på frågan om varför vi har en svensk folkhögskola i Estland i dag, trots att de flesta estlandssvenskar flyttade och flydde till Sverige under andra världskriget. Jag var nämligen den som tillsammans med arkitekt Ervin Johan Sedman, som var ordförande för den nystartade estlandssvenska organisationen ”Samfundet för estlandssvensk kultur”, när Estland på nytt blev självständigt, tog initiativ till en svensk folkhögskoleverksamhet i det moderna Estland. Men jag är inte helt säker på att mina argument för ”varför” räcker. Men jag skall beskriva hur det började.

Det var under perestrojkan, tövädret i slutet av 1980-talet, som det blev möjligt att starta ideella föreningar med etniska förtecken i det stora Sovjetunionen, dit Estland hörde. Då passade den lilla gruppen estlandssvenskar och deras ättlingar, som blivit kvar i landet, när järnridån drogs ned 1944, att bilda Samfundet för estlandssvensk kultur. Som första ordförande fungerade Maido Limbak. Han tog också initiativet till ett estlandssvenskt museum, Aibolands museum inne i Hapsal. Maido Limbak, var själv museiman, dog emellertid mycket snart. Han efterträddes av Ervin Johan Sedman som ordförande för den nybildade estlandsvenska kulturorganisationen. Det var i den egenskapen, som jag första gången träffade honom vid ett besök i Närpes, dit han var inbjuden som gäst av den estlandsförening, som hade startats där. Eftersom jag visste att Samfundet för estlandssvensk kultur ville väcka så mycket som möjligt till liv av den gamla estlandssvenska kulturen, föreslog jag för honom att vi skulle skapa en folkhögskola , som skulle ha som uppgift att stärka den uppvaknande svenskheten i Estland under den nya självständigheten. Jag menade att en folkhögskola skulle vara den bästa formen för den uppgiften. Jag kände också till Birkas folkhögskola och dess verksamhet under den första självständigheten. Ervin Johan Sedman tyckte att idén var bra, och vi beslöt att vårvintern 1993 ordna en förberedande folkhögskolkurs i Hapsal. Jag presenterade också idén för min egen folkhögskolas, Svenska Österbottens folkakademis samarbetsskola i Sverige, Hola folkhögskola. Tillsammans gjorde vi en förberedande folkhögskolekurs, som senare på hösten samma år ledde till att vi startade en folkhögskola, som vi kallade Pasklep folkhögskola. – Tanken var att folkhögskolan skulle överta Pasklep gamla herrgårdsområde där sovjetiska gränsvakter huserat under ockupationstiden.

Pasklep folkhögskola hade Samfundet för estlandssvensk kultur som huvudman och de två folkhögskolorna i Finland och Sverige; Svenska Österbottens folkakademi och Hola folkhögskola, som pedagogiskt och praktiskt stöd. Vid den här tiden var det många andra organisationer och institutioner både i Svenskfinland och Sverige, som var engagerade i uppbyggnaden av den gamla svenskbygden. Svenska Folkskolans Vänner med kanslichef Christoffer Grönholm i spetsen var engagerad, likaså Kronoby kommun, vänort till Nuckö, och dess kommundirektör Gösta Svenfelt. Karis kurscentral var också med i den här återuppbyggnaden. I Sverige hade estlandssvenskarnas bildningsorganisation Svenska Odlingens Vänner ett naturligt intresse för en svensk folkhögskola, liksom Nuckö kommuns vänort Åtvidaberg. Alla dessa organisationer och kommuner ingick med sin representation i styrelsen. Från Estlands sida fanns också Aibolands museum representerat samt endel enskilda personer. Som den nya folkhögskolans första rektor fungerade Ervin Johan Sedman. – Tyngdpunkten i undervisningen var svenska språket och svensk- och nordisk kultur.

Redan före Pasklep folkhögskolas tid hade Samfundet för estlandssvensk kultur ordnat kurser i svenska i Estland. Därför var det förvånande många, som talade svenska, när vi från de nordiska länderna började söka oss dit i början på 1990-talet. – I dag säger sig två procent av esterna tala eller förstå svenska!

Pasklep folkhögskola hann verka i sju år

Med stort engagemang gick alla tidigare uppräknade parter in för att skapa en svensk och nordisk folkhögskola i det självständiga Estland. Otroliga mängder dagsverken lades ned i upprensningen och restaureringen av Pasklep-området i Nuckö, samtidigt som undervisning pågick i upphyrda lokaler turvis i Hapsal och Nuckö. Men uppgiften blev övermäktig på grund av att det inte fanns pengar. Den estniska staten kunde endast symboliskt stöda verksamheten, och elevavgifterna kunde täcka endast en del av kostnaderna. Efter sju inspirerande, men tunga år, fanns ingen annan råd än att lägga ned Pasklep folkhögskola. Men då trädde Svenska Folkskolans Vänner till och erbjöd sig att bli ekonomisk garant för en svensk folkhögskola i Estland! För att den nya versionen skulle ha en framtid krävdes ett helt nytt koncept. Detta nya koncept har vi nu under de två senaste åren skapat, vilket i det här skedet tyckes ha en chans att lyckas!

Svenska folkhögskolan i Estland - centrum för vuxenutbildning och en kulturell mötesplats

Svenska folkhögskolan i Estland har också ett estniskt namn: Rootsi Rahvaülikool Eestis. Skolan arbetar dels i Hapsal i västra Estland, dels inne i Tallinn. Den svenska folkhögskolan kan också vid behov ordna kurser på annat håll i Estland. – Nu senast har det kommit en invit från Ösel och Kuressaare, där man gärna skulle se att folkhögskolan också inledde svenskundervisning. Svenskar har också en gång bott på Ösel, fastän inte i samma omfattning som på de andra öarna i västra Estland. Den svenska folkhögskolan hyr kansli och klassrum av det ryska gymnasiet i Hapsal. I Tallinn arbetar skolan i den svenska församlingens kyrkofastighet på Rüütli 9 i gamla stan. Den svenska församlingen och folkhögskolan har delvis en liknande folkbildande uppgift, och det är naturligt att dessa två samarbetar. Det finns stora möjligheter att utveckla folkhögskoleverksamheten just i Tallinn. Folkhögskolan kan också ta hand om en del av församlingens utbildningsbehov. En nordisk folkhögskola är mycket mer än enbart en kursarrangör. På samma sätt har Svenska folkhögskolan i Estland en ambition att vara en kulturernas mötesplats och ett centrum för vuxenutbildning i ett land på väg in i den Europeiska Unionen. Genom olika projekt samarbetar Svenska folkhögskolan i Estland med andra utbildningsinstitutioner kring Östersjön. Folkhögskolan kan på många sätt fungera som ett slags brohuvud också för de finlandssvenska institutioner, som söker samarbete på södra sidan av Finska viken. Genom att utveckla distansundervisningen vill den svenska folkhögskolan ge möjlighet för sina studerande att fortsätta sin utbildning vid något svenskt universitet eller en högskola i Finland eller Sverige. Under år 2003 var 430 personer inskrivna som studerande vid Svenska folkhögskolan i Estland. – Så länge skolan saknar internat, kan vi inte tala om folkhögskola i gängse nordisk betydelse. Men ett vuxenutbildningscentrum och en kulturell mötesplats med klara socialpedagogiska målsättningar, är vår skola. Som rektor har jag någon gång tänkt att Svenskfinlands största folkhögskola i dag finns i Estland! – Nåja, sagt med litet humor…

Och framtiden då? - Den finns på vinden!

Jag nämnde Svenska folkhögskolan i Estland som ett brohuvud för Svenskfinland... Jag skall berätta litet närmare. - Uppe på S:t Mikaelskyrkans vind i Tallinn finns tretusen kvadratmeter yta, som vi har tänkt bygga ut till klassrum, gästrum-internat, bibliotek, telebildstudio för distansstudier, kafeteria med kök m m. Ritningarna är klara och godkända av staden och museiverket. Det enda det handlar om är att det finns garanti för an stadig hyresgäst för en längre tid, då vågar församlingen bygga ut denna kyrkvind. Det här är en mycket spännande plats, mitt i gamla stan i Tallinn, med historiens vindar på alla sidor! Vi försöker få speciellt Svenksfinland intresserat. Högskolor, universitet, yrkeshögskolor, landskapsförbund... Med tanke på Estlands geografiska läge, den historiska anknytningen till Finland, framtiden med den nära anknytningen till Mellaneuropa, den potentiella befolkningsresursen! Svenska folkhögskolan är redan där, men vi kan inte ensamma förverkliga drömmen om kyrkans vind, som ett Svenskfinlands studie- och kulturcentrum i Baltikum! - Det finns plats för handling!

Sten Westerholm är rektor vid Svenska folkhögskolan i Estland (Haapsalu och Tallinn). Tfn + 372 47 370 56, + 358 40 502 0441. E-post: sten.westerholm@rre-sfe.ee  Hemsida: http://www.rre-sfe.ee/sv/sv_freim.htm

I boken ”På vandring i Estlands svenskbygder” (152 s) berättar Sten Westerholm mera om dessa historiskt intressanta områden. Boken kom ut i december 2003. Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner. Volym 168.