Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 1 / 2004
Tema: Estlandssvenska Aiboland

Håkan Eklund

INLEDAREN

Eftersom vi finlandssvenskar tillhör samma kustfolk som estlandssvenskarna, kunde man tro att vi alla skulle vara införstådd med deras historia. För de efterkrigstida generationerna i Svenskfinland är så icke fallet: I vilka skolböcker läste vi om svenskbygder som Ormsö, Nuckö och Rickull? Eller om de tidigare så nära kontakterna tvärsöver viken? Eller om tragiska estlandssvenska öden som tangeras i detta temanummer? Fram till andra världskriget hade fiskarbönderna från Aiboland i Estland och vår egen kust- och skärgårdsbefolkning regelbunden handelskontakt med varandra. Estlandssvenskarna hade bl a en egen kaj i södra hamnen i Helsingfors. Också kulturutbytet bland annat inom utbildning var stort. Sen kom kriget och de försvann de ur vårt medvetande. Uppslukade av stormaktspolitik, skingrade i exil i Sverige, medan deras pittoreska kustbyar förvandlades till ett välbevakat och avspärrat gränsområde.

I och med evakueringen och flykten till Sverige plockades estlandssvenskarnas sjuhundraåriga kustkultur effektivt ut ur vårt medvetande och åkte in i samma glömskas unkna gömmor som esterna och de andra baltiska folken också gjorde. Vad vet gemene medborgare i detta land om balternas egen historia, innan de ockuperades av ryssarna? Att reflektera över sovjetrepubliken Estlands situation var fram till 1980-talet något som man inte satte i pränt; Sovjetunionens ”inre angelägenheter” angick ju inte oss. Ett halvtsekel av tystnad gjorde sitt. De flesta av dem som inom forskning och näringsliv hade förkrigstida kontakter till Estland och svenskbygderna är borta, och den breda massan i dagens stressiga informationssamhälle har varken tid eller intresse av att läsa historia. Trots att Stalin och bolsjevikernas sovjetterror gjorde slut på det unika estlandssvenska fiskarbondesamhället, borde det ingå i varje finlandssvensk medborgares allmänbildning att kunna estlandssvenskarna historia på sina fem fingrar; det handlar ju om vår egen kustsvenska historia. Den måste vi kunna. Det måste finnas kunskapsprioritering; det måste vara viktigare att kunna närregionens historia och kultur mera ingående än längre bort belägna. Handen på hjärtat: vad vet vi egentligen om ingermanlänningar? Samekulturen? För att ta några motsvarande exempel.

Det utmärkta begreppet kustsvensk som kommer från estniska rannarootsalane, användes i Estland för landets svenska befolkning. Det är ett mycket beskrivande ord. Lika bra kan ordet användas som beteckning på oss svenskspråkiga i Finland, som liksom i Estland ”utnyttjade en annan ekologisk nisch än inlandsbefolkningen, finnar och ester” – för att använda professor Göran Hoppes ord. Lika väl är gotlänningar, rospiggar och kustbor från Västerbotten också kustsvenskar. Vi tillhör ju alla samma kustsvenska kultur runt Östersjön, etablerade för att utnyttja samma kustnära ekologiska nisch. Begreppet estlandssvensk är ett relativt nytt ord, liksom finlandssvensk. Enligt Ann Grubbström i sin doktorsavhandling om jordägande och etnicitet i Estlands svenskbygder, som presenteras i detta nummer, betecknades de alla för svenskar. Liksom kutymen var i Finland, innan ryssarna tog över efter 1809. Termen estlandssvensk började användas på allvar först sedan majoriteten av svenskarna i Estland under kriget hade flyttat till Sverige. Under den gamla tiden kallade de sig själva för Aibo-folke, öarnas folk, och deras svenskbygder i Estland kallades för Aiboland. Vackra och beskrivande ord. Därav namnet Aibolands museum i Hapsal, som presenterar aibofolkets intressanta och ödesmättade historia (www.aiboland.ee).

I Hufvudsstadsbladet den 22 mars avslutar journalisten Mikael Kosk en kolumn kallad Språket är ingen ägodel med följande påstående: ”Språk och identitet kan aldrig vara privata ägodelar eller bara en livsstil som man väljer som på ett smörgåsbord. De existerar inte utan att det finns kollektiva strukturer som bär upp dem.” Skulle Mikael Kosk läsa mera historia skulle han knappast skriva så; skulle alla finlandssvenskar vara mera historiskt bevandrade skulle de ha mindre orsak att känna sig stå vid ett smörgåsbord. På individnivå är språk och identitet det mest privata och värdefulla vi äger och har, som förstås skall bäras upp av kollektiva strukturer – som i sin tur är baserad på historisk och kulturell medvetenhet. Som läsrekommendation föreslås Jörgen Hedmans och Lars Åhlanders superintressanta bok ”Gammelsvenskby – historien om svenskarna i Ukraina”(1993) som ger en bra insikt i hur länge ett språk och en kultur överlever isolerade från sina stamfränder. Det handlar om tusen dagösvenskar (med rötter i Nyland) som snikna godsägare år 1781 tvingade att utvandra 2000 km (till fots) till Ukrainas stäpper. Fascinerande insikter och fascinerande läsning. En del av artikelmaterialet i detta nummer ger skrämmande insikter om vad som skulle ha hänt med vår egen kustkultur om Stalin och hans Röda arme hade lyckats ockupera Finland. Den purfärska filmen ”Framom främsta linjen” i Åke Lindmans regi ger en viss insyn i hur nära det egentligen var. För att få fler finländare medvetna om det stordåd våra krigsveteraner utförde borde någon göra en fiktiv film om det som skull ha skett med vårt samhälle, vårt folk och våra kollektiva strukturer om vi förvandlats till en sovjetrepublik. Modellen finns så nära som i Estland. Få av oss tänker i de sådana termer, men resultatet skulle ha varit fruktansvärt! De flesta av oss skulle i vår stora olydnad ha blivit deporterade långt österom Ural. De som blivit kvar i sovjetrepubliken Finland, skulle knappast känna sig stå vid ett språkligt eller identitetsmässigt ”smörgåsbord”, för att travestera Mikael Kosk i Hbl-kolumnen. Varken finnarna eller svenskarna i landet skulle ha blivit ryssar, hur mycket Stalin än skulle ha försökt; svårare än så är det inte. Däremot skulle vi ha kanske ha kallats för rysslandssvenskar. Och finnarna skulle likaså ha blivit degraderade till ett obetydligt minoritetsfolk, rysslandsfinnar.

I en artikel i Meddelanden från Åbo Akademi Nr 2/2004 (http://www.abo.fi/meddelanden/veckans_skribent/2004_02_eklund.sht) efterlyste jag ett större forsknings engagemang från vårt finländska vetenskapssamfund för estlandssvenska frågor. Här finns en verklig guldgruva att ösa ur, det mesta med relevans och koppling till vår egen historia, kultur, språk, politik; artiklarna i detta temanummer liksom tankeställningen ovan indikerar arbetsfältet. En forskar eldsjäl i Sverige, kring allt som har med estlandssvensk historia och kultur att göra är Göran Hoppe, professor vid Kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet. Det är miljoner kronor som han fått loss till sina projekt med koppling till estlandssvensk historia som nu börjar ge avkastning i doktorsavhandlingar, som bl a presenteras i detta nummer.

Professor Hoppe utgör också ett intressant exempel på hur en universitetsman via sitt genuina engagemang blivit något av en galjonsfigur för en hel folkgrupp! Också på fältet. Bland annat via engagemang för Aibolands museum, föreningen Svenska Odlingen Vänner och som byaombud för byarna Klottorp och Dirslätt i Rickull-Nuckö hembygdsförening. Det senare i egenskap av husägare i Klottorp där han tillbringar fritiden tillsammans med sin finlandssvenska hustru. Numera räknas professor Hoppe som assimilerad i den estlandssvenska folkgruppen, trots att han inte har rötter i bygden; det berättar en del om engagemanget och acceptansen. Han har också noterats och uppmärksammats av det politiska etablissemanget i Estland och av förra presidenten Lennart Meri erhöll han år 2001 Terra Mariana-orden för sina kulturella insatser för estlandssvenskarna i Estland. Just nu jobbar professor Hoppe med att bearbeta kulturministeriet och inrikesministeriet i Estland för att få dem att återge estlandssvenskarna sin gamla status som nationell minoritet, som de hade innan kriget och den sovjetiska ockupationen. Det kan man kalla engagemang.

Vad har vi att kontra med? När skall våra vetenskapssamfund inse vilken källa det finns att ösa ur i Estlands gamla svenskbygder. Förutom de discipliner som nämnts, finns här mycket för naturvetenskapare att studera – biotoper och utvecklingsskeden som vi själva rationaliserat bort för länge sen. Läs också Sten Westerholms tips om väntande 3000 kvadratmeter på centralt belägna Ruutli 9 i Tallinns historiska gamla kvarter. Utrymmen som väntar på framsynta finlandssvenska nätverksbyggare; vem hakar på den inviten?