Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 4 / 2003
Tema: Vårt unika träbåtsarv

Sten Westerholm

GALEASEN HOPPET - seglar in i framtiden

Den här sommaren har jag som alla båtbyggare genom tiderna gått och letat lämpligt skeppsvirke i skogen. Jag har sökt efter lagom böjda furustammar, som skulle lämpa sig för bordläggning, spanter och däcksbalkar. Jag har också letat bland nödvuxna martallar ute på näset mot havet. Bland dem kan man ha turen att hitta virke både till knän och till spanter. Framförallt har jag tagit ut ordentliga stammar, som duger till både bord och invändig garnering och stadiga balkvägare. Plankorna till bordläggningen borde vara helst tio meter långa, men sådana träd är sällsynta i den strandnära skogen ute vid Spithamn på Nuckölandet i västra Estland.

Sommaren är naturligtvis inte den bästa tiden att ta ut skeppsvirke. Det borde göras helst på förvintern och när månen är i nedan, enligt gammal båtbyggaråsikt. Då är det minst sav i träden. Men eftersom vi inte kunde vänta ens till senhösten med huggningen av virke till galeasen Hoppet, har vi varit tvungna att hugga det i sommar. Det blev över etthundra ordentliga stockar, som jag tillsammans med en skogshuggare i Rickul fällde, som vi nu har sågat till skeppstimmer och plankor och som under en månads tid skall ligga i tork ute i Rusby utanför Hapsal. Fram mot jul skall vi sedan ta det över med båt från Paldiski - tidigare Rågervik - till Stockholm och Beckholmens skeppsvarv där galeasen Hoppet den här vintern ligger i docka. Hon måste få ett helt nytt akterskepp. Och virket till det har vi tagit från samma skog därifrån virket också togs, när hon byggdes 1925-26 i Spithamn i Estland. Vi har bildat en stiftelse bakom Hoppet och vi skall göra henne till skolsegelfartyg. Hon är den sista skutan, som estlandssvenskarna byggde, som ännu kan räddas och segla in i framtiden.

Båtbyggarfolket kring Östersjön och dess vikar 

Estlandssvenskarna, som i sjuhundra år levde längs Finska vikens södra strand och ute på sina öar i västra Estland och inne i Rigabukten, levde i samma båtbyggartradition som sina stamfränder längs den svenska kusten och upp längs Bottniska vikens östra stränder och i Åboland och Nyland. Det var ett sjöfarande folk, som självt byggde sina båtar. Det fanns en bestämmelse som krävde, att de fartyg, som fick segla på utländska hamnar från Estland, måste vara på minst tjugo bruttoton. De användes som små fraktfartyg i Östersjön och Finska viken. De seglade med dem på Gotland, Stockholm, Åbo, Hangö, Helsingfors och Borgå. Mest till Helsingfors. För det mesta innehöll lasten potatis, fisk, sälspäck och sälskinn, varmrökt fläsk, äppel, korn för de finländska bryggerierna, kalk för jordbruket och byggnadsindustrin, slipsten från Gotland och så naturligtvis allsköns styckegods i båda riktningarna. De svenska skepparna i Estland seglade också längs den estniska kusten till Reval (Tallinn) och Pärnu och mellan de estlandssvenska öarna, men också längre bort som till Danzig och andra östersjöhamnar i väster. Hemhamnen fanns oftast på den nordvästligaste udden av Estland, på Nuckö, i Derhamn eller Spithamn eller på någon av öarna Dagö, Ormsö, Ösel, Runö, Odensholm, Rågörna, Nargö eller den nordligaste fastlandshamnen Rågervik eller självaste Reval. Men hamnarna var i själva verket få och utsatta för väder och vind, och så var de för det mesta alltför grunda. På grund av stenar och sanddyner handlade det om mycket svårnavigerade vatten. Men dessa kustbor längs Finska vikens södra strand blev därför skickliga sjömän och detta stora innanhavs väktare. Genom århundradena kom dessa svenskar att slå vakt om den fredliga sjöfarten och skydda nordbornas båtar för mer rovgiriga estniska landsmän. Estlandssvenskarna blev kända som pålitliga lotsar och "mundrickar", dvs sådana som med mindre båtar ombesörjde lastningen och lossningen av de stora fartygen, som inte kunde ta in i de grunda hamnarna utan måste ankra ute på redden.

Galeaser och slättoppade skonare

De flesta båtar, som byggdes av estlandssvenskarna före andra världskriget, var tvåmastade galeaser på omkring tjugo meter. Före det var den slättoppade skonaren den vanligaste fartygstypen bland kustborna. Slättoppad kallades den för att båda masterna var lika höga. Ofta bildade några familjer ett bolag och byggde och ägde tillsammans sin skuta. Om vintrarna låg båtbygget nere på grund av det utsatta läget vid stranden, där skrovet låg. Då arbetade man hemma med riggen och seglen. Tillskärningen av seglen skedde ute på isen, där man fick en stor yta genom att skotta bort snön. Sedan fördes de utskurna segeldukarna till en erfaren segelmakare, som gjorde resten. Galeasen Hoppet byggdes som sagt 1925-26 i Spithamn på Nuckölandet i Estland. Ansvarig båtmästare var Mathias Schönberg på Nibondas och som medhjälpare hade han Johannes, Alexander, Alex och Paul, alla med släktnamnet Schönberg. Hoppet byggdes helt i furu och som rent segelfartyg utan hjälpmotor. Hoppet var det ena i en serie på tre segelskutor, som släkten Schönberg byggde i Spithamn. En annan hette "Österled" och gick, som namnet antyder österut, till Sovjetunionen, redan år 1927. Den ligger enligt uppgift sänkt i havet utanför Kronstadt. Den tredje vet jag i skrivande stund inte var den finns.

Seglade hela sitt "yrkesverksamma" liv i Finland 

Hoppet gjorde sin första resa med potatis till Stockholm. Det var i november 1927. Följande år registrerades den i Hapsal som just "Hoppet" och såldes samma år först till Saltvik på Åland och därifrån vidare till Vålax i Borgå landskommun. Det var Mikael Gustafsson från gården Mattas i Fagerstad vid Vålaxviken sydost om Borgå, som köpte henne i maj 1928, men sålde henne redan i december samma år vidare till Axel Johansson i grannbyn Grännäs. Här kom hon att stanna ända fram till 1947 och användes i fraktfart längs den finländska kusten. Efter tiden i Borgå såldes hon 1947 till Emil Fagerholm i Hitis. Med sonen Ruben Fagerholm som skeppare seglade hon sedan i de vatten fram till 1953, när hon såldes på nytt till Saltvik på Åland till Karl-Johan Husell, eller Bergörs-Kalle, som han kallades. När Hoppet sedan togs ur frakfart, såldes hon 1965 som fritidsbåt till Stockholm. - Efter en passiv pensionärstid skall hon nu återaktiveras och bli skolsegelfartyg och segla som förr i Östersjön och dess vikar.

Togs också ut i kriget 

I slutet av 1944 beordrades Hoppet och ett femtiotal andra skutor till Hangö för att transportera ryska soldater och krigsmateriel till Estland. Ryssarna skulle driva tyskarna ur landet. Skutorna lastades till bristningsgränsen och beordrades för full maskin att köra upp på den sandiga stranden på Dagö. Många av fraktskutorna bröts sönder, men besättningen ombord på Hoppet var förutseende nog att kasta ut två ankaren akterut innan de körde upp på land. När de efter urlastningen skulle ta sig loss från stranden, startade inte den 27 hästars starka tändkulemotorn, som numera fanns ombord. Men sonen till en av delägarna till skutan hemma i Vålax, Konrad Johansson, råkade befinna sig ombord på en av de andra skutorna. Han såg deras belägenhet och kom till hjälp, eftersom han kände till motorns egenheter. Med hjälp av motorn och de utlagda ankaren fick de sedan henne flott och Konrad Johansson seglade henne hem till Borgå! - På det sättet räddades hon för eftervärlden.

Räddas av Donnergymnasiet och Svenska folkhögskolan 

Det var mera en slump att rektorn och VD:n Birgit Eldh för det privata Donnergymnasiet på Gotland, med enheter också i Stockholm och Göteborg, och jag möttes i Spithamn för ett drygt år sedan. Birgit är född i Spithamn och hennes far var också med och byggde Hoppet. Hon hade fått veta att skutan var till salu och tyckte att hon borde tas hem till Estland igen. Det tyckte också jag, som är rektor för Svenska folkhögskolan i Estland. Det här mötet ledde sedan till att vi bildat en stiftelse för Hoppet där också det estlandssvenska Aibolandsmuseet i Hapsal finns med. Denna stiftelse har nu förvärvat Hoppet och den här vintern ligger hon i docka på Beckholmens skeppsvarv i Stockholm. Renoveringsarbetet leds av båtbyggmästare Christer Gustavsson. Skeppsvirket har vi tagit ur Birgit Eldhs skog i Spithamn. När Estland ockuperades av Sovjetunionen tvingades kustborna att såga sönder sina båtar. Tack vare att Hoppet såldes till Finland redan före kriget undgick hon detta öde och torde, som jag tidigare hävdat, vara den enda estlandssvenska skutan, som kan segla in i framtiden. - Men före det krävs en hel del arbete och pengar...

Sten Westerholm är rektor vid Svenska folkhögskolan i Estland (Hapsal). Hans bok "På vandring i Estlands svenskbygder" kom ut i början av december 2003. (ISBN 951-9087-62-1) Tfn + 358 40 502 0441, e-post: sten.westerholm@rre-sfe.ee  Hemadress: Vasavägen749, 64220 YTTERMARK