Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 3 / 2003
Tema: Äspingen - bortglömt kulturarv?

AIVAR RUUKEL

ÄSPINGEN I SOOMAA- med stort symbolvärde

I folkmun heter det att folk har byggt båtar av trädstammar varhelst det funnits vatten, träd och karlfolk. I Estland finns det ett sådant ställe. Det ligger mellan Pärnu och Viljandi. Trakten kallas Soomaa, kärrlandet, och är känd för sina stora vårliga översvämningar. Ortsborna brukar säga att de har fem årstider: vår, sommar, höst, vinter och högvatten. I århundraden har äspingar, båtar urgröpta ur en trädstam, varit det enda färdmedlet under högvatten när vägar, gårdstun och marker ligger under vatten. Under översvämningarna har man paddlat eller stakat till vedlider, ladugård och loge. Dessutom har äspingarna använts för fiske och jakt, för forsling spannmål och mjölk till kvarn och mejeri, för frakt av hö och ved - och för nöjes skull. Entusiasterna hävdar att enstamsbåtarna saknar brister. Och kärt barn har många namn. Liksom det träd det görs av. Äspingarna görs som namnet säger av asp, haab på estniska. Följaktligen kallas äsping för haabjas i Estland. I Soomaa kallas båttypen också för ühepuulootsik (enstamseka) eller helt enkelt lootisk (eka). I ån Kasaris nedre lopp som rinner ut i Matsaluviken i västra Estland, där också äsping i tiden var vanlig, talade man rätt och slätt om vene (samma ord som på finska betyder båt).

Att bygga en äsping är ingen lätt sak. Vem som helst klarar inte av det, och därför har det funnits äspingsmakare eller -mästare, ett skrå av halvprofessionella gästhantverkare. Förr var det vanligt att kunskapen övergick från far till son och att man inte gärna invigde utomstående i skråets hemligheter. Att bygga en äsping var ett mycket ansvarsfullt arbete, där man för att skydda sig mot "onda ögon" inte vill ha överflödigt folk inblandade. Enligt folksägen fick en äspingsmakare inte komma en kvinna nära så länge byggandet pågick. Vissa mästare var kända även utanför sin egen socken. I byn Riisa gjordes de bästa äspingarna av Mihkel Kõlliaru. Hans båtar hade god jämvikt, var inte ranka och sprack inte då de torkade. I byn Tõramaa bodde de berömda äspingsmakarbröderna Aleksander och Jüri Olev, som ofta tingades till andra gårdar för att bygga äsping och som under goda år hann med 30 stycken, alla enligt sitt kännspaka vackra snitt. Bröderna Olevs äspingar var berömda för sin lätthet. Så smäckra och symmetriska båtar var det inte många som byggde. Sen kom kriget, ryssarna - och allt förändrades.

Paus under Sovjettiden

Under de femtio åren av sovjetstyre försvann livet från byarna i Soomaa - och därmed konsten att bygga äspingar. Men då man på initiativ av Eestimaa Looduse Fond (estländska naturfonden) grundade Soomaa nationalpark år 1991 föddes idén att blåsa liv i äspingsbyggandet också. Det fanns fortfarande två man, två verkiga mästare, som behärskade konsten, nämligen Jaan Rahumaa (1929-2000) och Jüri Lükk (1928-2001). Båda hade lärt sig hantverket femtio år tidigare av den legendariske Aleksander Olev, redan gammal då och en sträng och fordrande mästare. Jüri hade sedermera hunnit tillverka dussintals äspingar. Varje gång han hade blivit klar med en hade den känts bättre än de föregående. Trots att äspingar var ett måste för att folk skulle klara sig under högvatten gällde det för mästarna att också ha gnistan; en vilja att gång efter annan gripa till yxan igen.

Räddning i sista stund

Åren 1995-1999 ledde Jaan Rahumaa och Jüri Lükk äspingslägren på gården Saarisoo. Under fem somrar byggdes sammanlagt ett tjugotal äspingar, och samtidigt fick nästan femtio man inledande kunskaper och erfarenheter av äspingsbygge. Bland utländska deltagare kan nämnas Fredrik Koivusalo från den svenskspråkiga västkusten i Finland, som redan innan lärt sig mycket om detta spännande kulturarv och som dessutom paddlat äsping längs vattenlederna i området. Tanken med hela företaget var dels att utbilda nya båtbyggare, dels att sprida kunskap om äspingen som kulturell företeelse, och mottagandet var mycket positivt! Varje läger drog dessutom ett hundratal nyfikna och kurserna fick stor genklang i media. Många dokumentärer och TV-program, både nationellt och internationellt, gjordes om äspingsbygget. Med ens var det okända glesbygds- och ödemarksområdet i Soomaa "placerat på världskartan"! - som en växande skara ekoturisminriktade företagare i området dragit stor nytta av.

Kunskapen lever vidare

En båttyp hotad av utdöende har nu blivit en symbol för den allt populärare Soomaa nationalpark och den natur- och kulturtillvända turim som växer starkt i området, både i nationalparken och i området runt om. Efter Jaans Rahumaas och Jüris Lükks död har inga kurser i äspingsbygge hållits i Soomaa, men en grupp unga män har bragt hantverket till allmänhetens kännedom vid festivaler:
år 2001 i Pärnu och Dorpat (Tartu)
år 2002 i Reval (Tallinn), Dorpat och i Sverige
år 2003 i Viljandi, Dorpat och Reval.

På gården Karuskosk i Soomaa grundas ett verkstadsmuseum för äspingsbygge. Där skall regelbundna kurser hållas och hantverket visas upp för besökare i Soomaa. Mera info om äspingslägren och äspingsbygge i Soomaa fås av artikelförfattaren (Aivar Ruukel) tfn +372 50 61896 eller via e-post: aivar@soomaa.com. En kurs i äspingbygga skall också arrangeras i Pargas, Finland i maj 2004.

Präktiga aspar en förutsättning

Av de trädslag som växer i Estland lämpar sig asp och lind - som ju har mjukt virke - för bygge av äspingar. För det mesta används asp, eftersom det är sällan man hittar lämpliga lindar. Stammen skall vara reslig och kvistfri och virket skall ha raka fibrer. Från fot till grenverk skall det vara 5-6 meter, och tjockleken skall vara minst en halv meter i övre ändan. Virket skall vara kärnfriskt. Såhär präktiga aspar kan man hitta på högre och flackare mark. Urskogsvirke som är torrt och fibrigt är oftast inte lämpligt. Bästa äspingsvirket hittas i aspar som växer i god jordmån i skogsbryn, på åstränder och övriga flacka ställen. Förr i världen fäste man vikt vid en rad olika omständigheter då äspingsvirke fälldes. Bästa tiden att fälla asp var på höst och vinter, då saven gått ur virket. Man kunde fälla trädet enbart vid nordlig vind då månen var i nedan, varvid det också var viktigt att aspen föll mot vinden. Det skulle skydda äspingen mot röta. Man trodde också att båten skulle bli snabb om stammen föll långt från stubben. I Soomaa lämnade man vanligtvis virket att ligga i väntan på högvattnet, under vilket det sedan med äsping bogserades till byggstället. Från Saarde socken härstammar den säregna uppfattningen att virket måste dras ur skogen av en märr för att äspingen skulle få god bärkraft.

Utformning med ögonmått

Första skedet av äspingsbygget är att barka av stammen, som lyfts upp på bockar. Det ger en behagligare arbetshöjd och bättre möjlighet att vända stocken. Lättast lossnar barken i ett stycke på våren då saven stiger. Enligt mäster Jaan Rahumaa är det inte desto svårare att flå en aspstam än en björn. Innan man börjar ge äspingen en utformning väljer man den sida som blir bäst som botten. Då är det framför allt trädstammens böjning som avgör. Samtidigt ser man efter var det funnits grenar eller kvistar, för de får inte bli på sidorna där det blir tryck när man spänner ut sidorna. Kvistställena lämnas på övre sidan av stammen så att de tas bort när man urholkar stammen. Hela bedömningsprocessen sker enligt ögonmått. Då bottensidan valts ut börjar båtbyggaren hugga till och, vid behov, plana av virket. Verktyget är en vanlig timmermannayxa, men nuförtiden används även motorsåg för att göra det lättare. För att få bottnen platt tar man i Soomaa bort lika mycket som hälften eller lite mindre av stockens radie.
Äspingens akter och för görs cigarrformade, smäckra och strömlinjeformade. Men det gör man inte genast, utan först formas virket i vardera ändan en till ett vertikalt "skägg" eller "kloss" i mittlinjen, och får vänta på sin slutliga utformning till nästa år då virket torkat. Förr satte man träklämmare kring klossen, idag används stålklämmare. Slutligen hyvlas hela yttersuden. Utformning avgör hurdan "gång" äspingen får - hur den ser ut och hur den rör sig.

Urholkning kräver precision

När utformningen kommit så här långt vänds skrovet med bottnen neråt, varefter man med yxa (ev. även såg) hugger bort ett övre vedlager så att man får fram den yta i vilken sedan gör öppningen till stockens innandöme. Fören och aktern, som ju inte skall spännas utåt, urgröps till sin slutliga form. Det gäller att vara försiktig med yxan så det inte uppstår oönskade sprickor. Det egentliga urgröpandet sker genom en handsbred öppning längs mittlinjen. Man hugger bort innandömet med hjälp av en tväreggad tjäckelyxa. Till en början går man modigt fram, men ju djupare man når desto försiktigare måste man vara. När urholkningen blivit tillräckligt stor kan man vidga ut avståndet mellan relingarna genom att försiktigt spänna ut dem med hjälp av käppar. I innersuden lämnas s.k. klackar för att fästa spanten. Det säger sig självt att man bör vara försiktig så man inte gröper ur för mycket. När blåbärsriset börjar sticka fram har man definitivt gått för långt. För att undvika bucklor i suden bör man den så jämntjock som möjligt, och för detta ändamål används följande metod: Man borrar från utsidan små hål (som man sedan täpper med trätapp) med samma djup (2-3 cm). Rätt tjocklek är nådd då man vid urgröpningen stöter på hålen. Det område som blir mellan två hål jämnar man ut. Till sist pluggar man igen hålen.

Sidorna spänns ut

Det som kräver mest kunnande vid äspingsbygget är att bredda båten genom att spänna ut sidorna. Syftet är att öka dräktigheten och ge båten den rätta formen. Man använder eld och vatten. Processen börjar med att placera båten på två stockar som underlag, på ca. en meters avstånd från båtens sidor tänds brasor längs hela båtens längd. I skrovet hälls 3-4 ämbaren hett vatten för att fukta hela insidan. Då sidorna blivit tillräckligt mjuka börjar man pressa dem isär med hjälp av alkäppar. Genom att småningom öka käpparnas längd når man önskad bredd på båten. När äspingens form är färdig sätter man in spanten. Den görs av granrötter med lämplig naturlig krökning och sys fast i klackarna. Av hävd har man använt lindbast för ändamålet.

Får vänta ett år

Till sist får äspingen torka i vädrat utrymme under tak, i regel i ett år. Därpå ges för och akter sina slutliga former. För att skydda förstäven kan man sko den med en stålskena. Förr i världen använde man en ekgren för detta ändamål. Genom stäven slås en plugg vid vilken man fäster fånglinan, som på gammalt vis var en björkvidja eller ung gran som tvinnats så den blivit mjuk som ett rep. Till sist tjäras äspingen ett par tre varv.

Paddlas stående

Äspingar framförs med en 2-3 meter lång paddel med ett långt och smalt blad som upptar nästan halva dess längd. I skaftets ända finns ett tvärställt handtag. I Soomaa paddlas äsping i regel stående, så tofter saknas oftast. Vid fiske sätter man in t.ex. ett fång hö eller en lös plankstump som sittunderlag.

Aivar Ruukel är naturturismföretagare, konsult och grundande medlem i Estlands Ekoturismförening.
Adress: 86802 Joesuu, Pärnumaa, Estland
Tfn +372 50 61896, e-post: aivar@soomaa.com 
www.soomaa.com