Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 2 / 2003
Tema: Ekologer, eldsjälar och föränderlig mångfald

Johan Ulfvens

LEVANDE LEGENDER
- tre vägvisare" inom fågelekologin i skärgården

Mickelskären vid Porkala udd, Lemsjöholm väster om Åbo och Valsörarna i Kvarken kan som sådana betraktas som fågelrika skärgårdsområden med ett självklart och mycket stort naturvärde. Men områdena kan också ses som ett slags vetenskapens arbetsrum där några av Finlands mest legendariska fågelekologer och skärgårdsbiologer länge verkade. Utan tillgång till datorer, mobiltelefoner och den nutida spetsforskningens all uppbackning gjorde Lars von Haartman, Göran Bergman och Olavi Hildén många banbrytande insatser och upptäckter i just dessa tre områden. Med tanke på miljöövervakning och fortsatt vetenskaplig fördjupning finns det i dag allt skäl att relatera till dessa herrar som på många olika sätt grundlade viktiga traditioner och utvecklingslinjer inom den fågelekologiska forskningen i skärgården.

Det har inte varit svårt att komma i rätt stämning för den här artikeln. Under några dagar kring den 10--12 maj formligen ekade den skogspark som finns närmast mitt arbetsrumsfönster i Helsingfors av svartvita flugsnapparens korta och kärva strofer. Att lyssa på den intensiva sången från morgon till kväll är minsann att förvissa sig om att fågeln i fråga tidvis kan prestera över 2 000 sångstrofer i dygnet. Och när samme hane en tid senare har flyttat sin envetna uppvisning ett par hundra meter längre bort vet man bestämt vad som förestår, nämligen ett av de många "svek" könen emellan som forskningen kring fåglarnas polygami har avslöjat, med början i banbrytande observationer som gjordes för ett 50-tal år sedan i finländsk skärgårdsmiljö.

Personligen kom jag för första gången i närmare kontakt med denna forskning då jag i början av 1970-talet skulle välja studieriktning. I och med att jag då hade trampat stränder och skogar i ett tiotal år redan var valet rätt självklart. Men det var inte utan att man kände sig som en pytteliten gulnäbb när det gällde att finna sig till rätta i universitetsvärlden. Detta var vid en tid då persondatorer, Internet och mobiltelefoner ännu var helt okända begrepp, men visst gjordes det ändå fullödig forskning i rummen mellan de knarrande korridorerna på Zoologiska museet i Helsingfors. Det kunde man rent fysiskt märka när docenterna skred korridoren fram försjunkna i sina tankar eller när professorerna hackade intensivt på sina skrivmaskiner så att det ekade mellan vitrinerna.

Här fanns ett samlat vetande och en kompetens som minsann gjorde intryck på en nybörjare. Till de regelbundet återkommande gestalterna hörde bl.a. paleontologen Björn Kurtén, fågelekologen och spindelforskaren Pontus Palmgren samt genetikern Esko Suomalainen -- internationella auktoriteter alla tre. Här kunde man förvisso tala om ett slags levande legender som exponerades rätt framför ens ögon.

En annan upplevelse var att möta just flugsnapparexperten Lars von Haartman, som hade ett långsmalt arbetsrum där en hel vägg var tapetserad med snyggt namngivna mappar med publikationer. Med mindre tedde sig kunskapsackumulationen hisnande. Mer otvunget var umgänget med "kändisen" och skärgårdsexperten Göran Bergman, som för det mesta hade dörren till sitt rum på vid gavel och kunde kasta snabba kommentarer också till en gulnäbb. Efter hand fick jag dessutom stifta ganska nära bekantskap med sjöfågel- och vadarexperten Olavi Hildén, som egentligen hade finska som modersmål, men som talade svenska obehindrat och tidvis höll fältkurser för svenskspråkiga zoologistuderande.

Nu när det gått nästan 30 år sedan min tid som gulnäbb, kan jag bara konstatera att jag får vara oerhört tacksam över att ha fått umgås med alla dessa vetenskapens profiler, kanske med särskild betoning på de tre sist nämnda herrarna. Någon professionell fågelekolog med vetenskapen som heltidssyssla blev jag aldrig, men jag upplever starkt att det finns ett mentalt kontinuum som jag, liksom många andra, är en del av. Det ter sig klart att de tre herrarnas verksamhet -- också flera andra "vägvisare" kunde givetvis nämnas -- var så banbrytande och präglande för en del av forskningen i finländsk skärgård att även en kortfattad exposé kan vara på sin plats.

Professor Lars von Haartman (1919--1998) kan med fog betraktas som en av de mest ryktbara finländska fågelekologerna. I internationella kongresskretsar rörde han sig som fisken i vattnet, framför allt på 1950--1970-talen. Han var adels- och gentleman ut i fingerspetsarna, och hans förmåga att hålla briljanta föredrag och föreläsningar på ett intresseväckande sätt var lindrigt talat anmärkningsvärd. På ett både familjärt och vördnadsbjudande sätt kallades han i vida kretsar kort och gott för "Lars von".

På sitt gods Lemsjöholm i Villnäs/Askainen väster om Åbo hade LvH ypperliga möjligheter att idka fältstudier, en verksamhet som också pågick mer eller mindre obruten under en period om ca 60 år. Det var skärgårdsfåglarna som var temat i början -- och till stor del också under hans tid som emeritus.

Ungefär i lika unga år som GB gjorde han debut med sin första vetenskapliga publikation, och doktorsavhandlingen från 1945 var en presentation av ekologin hos ett antal strand- och vattenlevande arter inom hans undersökningsområde i Skärgårdshavet. Sedan följde många publikationer kring ungefär samma teman, bl.a. gällande måsfåglar och tärnor. Intresse för fenologi och häckningsbiologi hos fågelfaunan i stort var ett tema som tog sig uttryck i ett översiktsverk från 1969 som många fågelekologer alltjämt har anledning att citera.

Med tanke på miljöövervakningen gjorde han ett pionjärarbete 1975 genom att precisera de förändringar i fågelfaunan på igenväxande strandängar i inre skärgården som han själv bokfört. Noggrant genomarbetade översiktsartiklar i olika samlande verk hör också till bilden. Och emeritusverksamheten som handledare och stöd för Mikael von Numers, som disputerade 1995 med en grundlig avhandling om utbredning och numerär hos skärgårdsfåglar i området söder om Lemsjöholm, kan inte nog poängteras.

LvH var inte som sin klasskamrat och kollega GB en born folkbildare, men han ägnade sig åt sofistikerat skriftställeri i olika sammanhang och verkade också som inkännande och kunnig konstkritiker. Bokvän -- och tidvis rätt uppmärksammad som lyriker -- var han av födsel och ohejdad vana.

Och så var det förstås svartvita flugsnapparen, en art som på allvar kom in i bilden först efter doktorsavhandlingen och dominerade hans liv som forskare ett antal år kring och efter 1950. Fågelns dragning till bebyggelse och holkar gör den till ett lättillgängligt studieobjekt, vilket skapat en tradition som alltjämt odlas starkt på många håll i Europa. LvH kom att visa vägen -- det var han som redde ut att flugsnapparen har en tendens att vara polygam på det viset att hanen först skaffar sig holk och ägg med en hona, sedan i mån av möjlighet uppvaktar en hona till och även gör denna s.k. bihustru med ägg, varefter han dock i regel återvänder till den första hustrun med ungar och låter bihustrun klara sig så gott det går. Det är inte heller alltid som bihustrun klarar biffen på egen hand, allra minst om försommaren är kylig och insektfattig.

Av olika skäl kan det vara lätt för oss tvåbenta att förstå den egoism som flugsnapparhanen ådagalägger. Friskt vågat är hälften vunnet, och den dominerande flugsnapparhane som har sexuell framgång kan givetvis ge sina gener en god spridning. Honans belägenhet har varit svårare att förstå. Är det fråga om motpolen, d.v.s. altruism, ett begrepp som ofta odlats i sådana sammanhang där djur till synes uppoffrar sig för sina artfränder eller släktingar? Knappast, i många situationer har nämligen bihustrun mycket att vinna på att låta sig "luras", särskilt om det är ont om hanar och lämpliga bohålor eller om häckningen försenats av någon orsak. Alternativen är då att inte häcka alls eller ta en rövarchans med en hane vars alla referenser inte är helt kända. Dominanta hanar kan vara oemotståndligt lockande.

I ett vidare perspektiv har det nu visat sig att det är mera regel än undantag att också tättinghonor "vänsterprasslar" under häckningen. Honorna kan tydligen vinna selektiva fördelar (med tanke på avkomman) genom att para sig med flera hanar -- och det är långt ifrån givet att ungarna i ett och samma tättingbo har samma hane som pappa. Också mellan könen pågår därmed en evolutionär kapplöpning som tar sig allehanda mer eller mindre oväntade uttryck. Fågelekologisk forskning i den här genren utövas numera flitigt världen runt, och det kan vara skäl att minnas att det på sätt och vis var flugsnapparna på Lemsjöholm med LvH som bisittare som öppnade slussarna för den fascinerande evolutionsekologiska forskningsinriktningen!

Här ligger det bara LvH i fatet att de banbrytande studierna gällande svartvita flugsnapparen publicerades på tyska, ett språk som numera inte ingår i kvällslektyren i så många forskarhem.

Docenten, professor h.c. Göran Bergman (1919--1991) hade lätt för att kommunicera med sin omgivning. Inte att undra på att han blev ett slags mediekändis, som vid sidan av mångahanda vetenskapliga uppdrag vann hela folkets hjärta genom sin medverkan i radioprogrammet Naturväktarna. Det är inte för mycket att hävda att just han, tillsammans med fil.dr Harry Krogerus, gav det programmet dess profil, med sina alltid lika träffsäkra kommentarer. För övrigt fyller folkbildarprogrammet i fråga i år sina modiga 30 år (de varmaste gratulationer är på sin plats!), av vilken tidsperiod just GB kom att täcka nästan 20 år.

Det är inte heller någon överdrift att påstå att GB var en gudabenådad skärgårdsbiolog, med betoning på deskriptiva och autekologiska observationer. Efter att ha tillbringat pojk- och ungdomsårens somrar i Esbo skärgård var han redan i 20-årsåldern redo att presentera en omfattande inventering gällande en nyländsk skärgårdsfågelfauna. Den kom ut i tryck det ödesdigra året 1939 och används än i denna dag som jämförelse vid motsvarande undersökningar i Helsingforstrakten.

Efter hand byggde han på sitt vetande och disputerade 1946 med en avhandling om roskarlens beteendeekologi. Det är betecknande att objektet uttryckligen var en fågel som nästan enbart förekommer längs kusterna i vårt land. Roskarlen har varit föremål för rätt mycket uppmärksamhet också på andra håll och närmast under senare år, bl.a. för att den drar nytta av vitfågelkolonierna i skärgården både som associerad häckare och som äggrövare.

GB kom att ha skärgården på den östra sidan av Porkala udd som sitt andra hem. Det var här som kunskapsackumulationen skedde decennium efter decennium, vilket resulterade i många publikationer om bl.a. tärnor och måsfåglar samt dykänder och alkfåglar. Också däggdjur i skärgården var föremål för intresset. GB gjorde dessutom på olika sätt insatser inom natur- och jaktvården i framför allt Nylands skärgård.

Stationeringen vid Porkala udd under fältsäsongen gav också näring åt ett långvarigt intresse hos GB för de arktiska sjöfåglarnas flyttning via Finska viken till Vita havet och vidare till Sibirien. Frågan hade vetenskapligt behandlats i någon mån redan av professor J. A. Palmén, som i tiderna grundade Tvärminne zoologiska station, men GB gick många steg vidare och lyckades 1964 med hjälp av radarobservationer teckna en rätt detaljerad bild av den s.k. arktikans förlopp både temporalt och geografiskt. Anmärkningsvärt nog hade han som medförfattare en synfysiolog, nämligen K. O. Donner, sedermera professor även han.

I andra länder har radarbaserade studier av flyttfåglar utförts i stor mängd, men just på detta område framstår nog GB som ett slags unikum inom den finländska fågelekologin. Otaliga är de timmar som i dag av olika entusiaster sätts ned på att följa med och beskriva den återkommande happening som "arktikan" utgör, men med landbaserade observationer kan man svårligen nå den överblick som GB lyckades teckna redan för nästan 40 år sedan.

Den utåtriktade verksamheten som popularisator var utan tvivel ett av hans särmärken, inte minst för att han under lång tid verkade som spindeln i nätet på Zoologiska museet. Det var kanske där som rollen som allvetande zoologiskt orakel befästes, men den hade grundats även på många andra sätt, bl.a. genom en långvarig medverkan som naturskribent i dagspressen och som populärvetenskaplig författare. En av de centrala produkterna i detta sammanhang är översikten "Vår fågelskärgård" från 1968. Den boken passar än i dag bra som komplement till den ganska kortfattade texten i olika fälthandböcker. I en serie med finlandssvenska naturguider skulle den efter en lätt revision kunna återutges och hävda sin plats på många bokhyllor.

I likhet med GB var docent Olavi Hildén (1932--1994)

länge fast rotad på östra sidan av Porkala udd. Det var också här som han utförde en del av sin livsgärning som fågelekolog, bl.a. i form av holkfågelstudier. I fråga om holkarna finns det alltså en klar koppling till LvH, men OH var nog den av dessa tre banbrytare som vetenskapligt sett kom att verka i den största geografiska skalan (utom förstås när man tänker på skalan i GB:s radarstudier av "arktikan").

Trots att han var sörlänning gav han sig på 1950-talet i kast med moränskärgården i Kvarken, ett område som ter sig som en helt väsensskild värld i jämförelse med klippskärgården vid syd- och sydvästkusten. Nu hade i och för sig en del pionjärer redan inventerat fåglar i arkipelagen i Valsörarna, men OH var med sin noggrannhet och förmåga att systematiskt och outtröttligt samla detaljerade uppgifter den som främst fäste området på den ornitologiska kartan i vårt land. Han disputerade följaktligen med en brett upplagd områdesekologisk studie gällande dyk- och simänder i Valsörarna (1964). Senare återkom han många gånger till denna enastående rika fågelskärgård och bidrog till ett vida spritt intresse för området, bl.a. i form av fältkurser för zoologistuderande.

Det blev alltså en kontinuitet i fråga om verksamheten i Kvarken, också i ett par andra avseenden. Under en följd av år sysslade OH med vadarundersökningar som var koncentrerade till ytterskärgården Norrskär. Här kunde han bl.a. följa med den polygami med honan som "aktiv" part som förekommer hos smalnäbbade simsnäppan. Hos den här vadaren är det honorna som lägger två kullar med olika hanar, men själva inte just deltar i ruvningen. Vadarstudierna fortsatte sedermera med fältarbeten i norra Österbotten och i Lappland. Typiskt nog var det vadarna som var huvudintresset när OH långt senare och redan märkt av en svår sjukdom, kunde resa till Sibirien och därmed se tundrans mångformiga vadarfauna med egna ögon.

De inventeringar som OH gjorde i slutet av 1950-talet på drygt 110 grynnor och skär inom området mellan Korsnäs och Maxmo har i dag fått en oanad betydelse. För egen del hade jag privilegiet att delta i en första uppföljning som utfördes 1991. I ett 30 år långt perspektiv var det inte överraskande att notera att en del skärgårdsfåglar gått tillbaka numerärt (t.ex. bergand, fisktärna och silltrut), medan några nya arter tillkommit som permanenta häckfåglar, bland dem framför allt knölsvanen. Däremot var det förvisso något paradoxalt att helhetsbilden trots alla hot mot skärgårdens natur var rätt positiv: på de taxerade skären hade mängden observerade par ökat från drygt 5 600 till drygt 10 800. Med andra ord hade de skärgårdsfåglar som denna inventering kunde täcka ökat i antal till nära på det dubbla. Framför allt hänför sig antalsökningen till några framgångsrika segrare som fiskmås, silvertärna och tobisgrissla. I absoluta tal var ökningen betydligt mindre, men dock märkbar, hos bl.a. grå- och havstrut, strandskata, skärpiplärka och vigg.

Motsvarande data, men för hela vår skärgård kom OH (med stöd av kollegan Martti Hario) att presentera med sedvanlig noggrannhet i boken "Muuttuva saaristolinnusto" från 1993. Den kunde ses som en moderniserad variant av GB:s bok om fågelskärgården, men är en mycket mera kvantitativt inriktad och mera detaljrik presentation. Trots att dynamiken i skärgårdens fågelfauna fortsätter för fullt -- bl.a. i form av en helt ny och expanderande häckfågel sedan 1996, nämligen storskarven -- har boken förblivit i högsta grad aktuell. Den är för övrigt ett exempel på den encyklopediska inriktning hos OH som tog sig uttryck i medverkan i många andra, om inte direkt folkbildande så i alla fall omfattande faunistiska uppslagsverk och handböcker.

Andra markerade intressen hos OH gällde bl.a. invasionsfåglar, fågelstationernas verksamhet och vinterfågeltaxeringar -- som synes fanns det bredd i engagemanget också hos honom.

Nu finns dessa legendariska skärgårdsbiologer m.m. inte längre lekamligen bland oss. Det säger också sig självt att man inte på några sidor kan ge en heltäckande bild av all den verksamhet som tre aktiva forskare ägnar sig åt under en period som totalt omfattar ca 150 år. Det fanns kvantitativt inriktade ekologer i skärgården redan för 100--150 år sedan, så allt som görs inom forskningen kring skärgårdsfåglar i dag kan givetvis inte härledas till bara de nämnda herrarna. Men i ett 50--60-årigt perspektiv är det flera aspekter som direkt eller indirekt kan härledas till just LvH, GB och OH. Det är fråga om viktiga traditioner, inriktingar och utvecklingslinjer som kan lyftas fram som ett slags bestående, gemensamma drag.

För det första kan man notera att den regionala spridningen på forskningen är viktig när man skall förstå olika processer och geografiska mönster hos faunan i skärgården. Temporala jämförelser är mer eller mindre självklara i dagens satsningar på allt mer miljöövervakning. Det är också klart att de långa observationsserier som de tre "vägvisarna" var med om att lägga upp kommer att vara viktiga som referenser under en mycket lång tid framöver. Det finns i dag några tiotal undersökningsområden där man kan följa upp skärgårdsfågelfaunans utveckling i Finland utifrån jämförbara inventeringsdata från framför allt mitten av 1900-talet. Vidare tycker jag att våra exempel visar att vetenskaplig fördjupning alltid är möjlig var man än befinner sig i skärgården. Och med dagens resurser och teknik är detta i ännu högre grad ett faktum än för 50--60 år sedan.

Ingen av herrarna har i dag efterföljare som direkt och konkret skulle ha fortsatt exakt där de slutade, t.ex. i samma tjänst. Men de har utan tvivel fått desto fler själsfränder som fortsätter att verka i ett slags given fältbiologisk taxeraranda. För LvH:s del gäller detta främst Mikael von Numers, som under en följd av år fortsatt att kartlägga fauna och flora i skärgården utanför Lemsjöholm. Här kan man också nämna docent Torsten Stjernberg, en av LvH:s elever, som även han följer upp utvecklingen hos flera olika skärgårdsfåglar i just Skärgårdshavet. Också i Finska viken finns flera framstående fågelekologer, närmast i kretsen kring docent Mikael Kilpi, som på olika sätt arbetar vidare i den tradition som GB på så många olika sätt bidrog till. I Kvarken har OH:s undersökningar alltid betraktats som fundamentala, och med dagens miljöförvaltning finns det förhoppningsvis möjlighet att följa upp hans taxeringar med kortare intervaller än 30 år.

Kort sagt: Sämre förebilder kan man ha.

Johan Ulfvens är fil.dr i zoologi från Helsingfors universitet. Han disputerade år 1988 med Göran Bergman som opponent. Naturvård och fågelskydd i skärgården har varit ett ledande tema i hans verksamhet som forskare, författare och miljöskribent. Verkar som teknisk redaktör med tidskrifter, böcker och avhandlingar på programmet.

Adress: Stenhagsvägen 8 A 5, 00310 HELSINGFORS

Tfn: 09-587 40 34, e-post: johan.ulfvens@nic.fi

Bergman, G. 1939: Untersuchungen über die Vogelfauna in einem Schärengebiet westlich von Helsingfors. -- Acta Zool. Fennica 29:1--134.
Bergman, G. 1946: Der Steinwälzer, Arenaria i. interpres (L.), in seiner Beziehung zur Umvelt. -- Acta Zool. Fennica 47:1--151.
Bergman, G. 1968: Vår fågelskärgård. -- Borgå, 160 s.
Bergman, G. & Donner, K. O. 1964: An analysis of the spring migration of the Common Scoter and the long-tailed duck in southern Finland. -- Acta Zool. Fennica 105:1--57.
von Haartman, L. 1945: Zur Ekologie der Wasser- und Ufervögel im Schärenmeer Südwest-Finnlands. -- Acta Zool. Fennica 44:1--120.
von Haartman, L. 1949: Der Trauerfliegenschnäpper. I. Ortstreue und Rassenbildung. -- Acta Zool. Fennica 56:1--104.
von Haartman, L. 1951: Der Trauerfliegenschnäpper. II. Populationsprobleme. -- Acta Zool. Fennica 67:1--60.
von Haartman, L. 1954: Der Trauerfliegenschnäpper. III. Die Nahrungsbiologie. -- Acta Zool. Fennica 83:1--96.
von Haartman, L. 1969: The nesting habits of Finnish birds I. Passeriformes. -- Commentationes Biologicae Soc. Sci. Fennica 32:1187.
von Haartman, L. 1975: Changes in the breeding bird fauna of coastal bays in southwestern Finland. -- Ornis Fennica 52:57--67.
Hildén, O. 1964: Ecology of duck populations in the island group of Valassaaret, Gulf of Bothnia. -- Ann. Zool. Fennici 1:153--279.
Hildén, O. & Vuolanto, S. 1972: Breeding biology of the Rednecked Phalarope Phalaropus lobatus in Finland. -- Ornis Fennica 49:57--85.
Hildén, O. & Hario, M. 1993: Muuttuva saaristolinnusto. -- Forssa, 317 s.
Hildén, O., Ulfvens, J., Pahtamaa, T. & Hästbacka, H. 1995: Changes in the archipelago bird populations of the Finnish Quark, Gulf of Bothnia, from 1957--60 to 1990--91. -- Ornis Fennica 72:115--126.