Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 2 / 2003
Tema: Ekologer, eldsjälar och föränderlig mångfald

Håkan Eklund 

INLEDAREN

För några år sen hittade jag ett tunt litet särtryck i ett antikvariat i Helsingfors. Det var J. A. Palméns upprop Internationelt ornitologiskt samarbete och Finlands andel däri. Ett upprop till kännare af Finlands foglar som i tiden ingått i Meddel. af Societas pro Fauna et Flora fennica, 11: 1985.

I artikeln ger Palmén mycket tydliga instruktioner om hur ornitologiska iakttagelser systematiskt skall samlas in, allt i enlighet med en plan antagen vid första internationella ornitologiska kongressen i Wien 1884.

Det var många samtida som kom att inspireras och motiveras av Palméns upprop, och i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet utkom ett stort antal ornitologiska lokalfaunor i Finland, som idag är värdefullt referensmaterial.

En sådan lokalfauna hittade jag också nyligen i ett Åboantikvariat, nämligen Helsingfors-traktens fågelfauna (1914) av Rolf Palmgren. I inledningen skriver Palmgren: "År 1898 fick jag i min hand professor J. A. Palméns instruktiva artikel "Internationellt ornitologiskt samarbete", och från denna stund vidtog ett mera planmässigt studium av fågelfaunan, hvarjämte undersökningsgebitet ansenligt utvidgades." Se där vikten av förebilder och inspiratörer!

Det är en mycket informativ bok på 230 sidor med utvikbar karta i färg innanför bakre pärmen. Idag är det spännande läsning med omnämnande om häckade tjäder och tornfalk på Drumsö som då ännu var en lantlig skärgårdsö, dalripa häckade vid Stormossen i Helsinge etc. Om ejdern skriver han: "Ännu förekommer ejdern tämligen allmänt häckande på öppna småskär och kobbar i hafvet och det yttre skärgårdsbältet, men blir år för år allt mera sällsynt genom skyttarnas hänsynslösa förföljelse, både tillåtna och olagliga, samt äggplundringar från kråkors och människors sida."

* * *

J. A. Palmén, som presenteras av Torsten Stjernberg i detta nummer, tillhör en av de viktiga eldsjälar som betytt mycket för utvecklingen av naturvetenskapen i det unga Finland.

Tänk om Palmén hade vetat att den ringmärkning som han (som pensionär) med tvåtusen ringar på egen bekostnad satte igång 1913, idag resulterat i drygt åtta miljoner ringmärkta fåglar i Finland! Med dryga

350 000 återfynd har kunskapen om vår fågelfauna tagit många långa steg framåt.

Helt i Palméns anda bedrivs denna ringmärkning fortfarande på ideell basis. Ringmärkningen i Finland har i stort sett ända från sin början organiserats av Zoologiska museet, där Ringmärkningsbyrån småningom föddes och där de enda avlönade tjänstemännen och forskarna finns. Allt fältarbete, transporter, utrustning och oräkneliga arbetstimmar står de ca 700 aktiva ringmärkare för själva, som testats och legitimerats av Ringmärkningsbyrån.

Att det är viktigt med modeller, förebilder, inspiratörer kan alla som medverkar i detta tidskriftsnummer intyga. Fråga vilken forskare, fältbiolog eller jakt- och fiskeintresserad person som helst, och de kan mycket specifikt plocka fram den eller de personer, artiklar, böcker eller kurser som fått inspirationens gnista att tända.

Varje generation har sina modeller. Det som Lars von Haartman, Ole Eklund, Göran Bergman, Olavi Hildén, Torsten Stjernberg, för att nämna några, betytt för dagens unga ekologer, forskare och skriftställare såsom von Numers, Kilpi, Ulfvens, Wistbacka och Nordström, som figurerar i detta nummer, kommer de sistnämnda via sina forskningsrön, inspirerande artiklar och föreläsningar i sin tur att föra samma traditionen vidare. Som förebilder för många forskare och inspiratörer i vardande.

Idag finns det dessutom en tredje sektor att räkna med: alla ivriga och duktiga "amatörforskare" och natur- och viltvårdare som på hobbybasis bidrar med sitt kunnande och sitt handgripliga engagemang naturen till fromma. Antingen det handlar om att hålla bort vildminkar från fågelskär eller att hjälpa nyttiga tornfalkar att återvända till sina gamla jaktmarker.

Den sistnämnda gruppen har en enorm bredd, och räknas i tusental, inspirerade och ledda av eldsjälar och sanna entusiaster. Utan dessa aktörer skulle vi inte idag veta lika mycket om följderna av de enorma förändringar som idag omformar vår natur, och många praktiska tillämpningar och naturskyddsinsatser skulle förbli ogjorda.

* * *

Inventering och uppföljning av skärgårdsfåglar och –växter har en lång tradition i Finland, som bl.a. Johan Ulfvens och Mikael von Numers nämner i sina artiklar, där skärgårdslegenderna Bergman, Hildén och Eklund träder fram.

För att förstå dagens förändringar i naturen, som många av artiklarna i detta nummer behandlar, är det viktigt med trovärdigt forskningsmaterial insamlat under långa tidsperioder. Därför skall inte kunniga och seriösa "fågelräknare" som tillfälligt besöker ett fågelskär, jämföras med ansvarslösa urbana fritidsfiskare och picknickgrupper. De förstnämnda vet exakt vad de gör för att minimera störning, de sistnämnda vet det nödvändigtvis inte. Och ingen inventerar ett fågelskär för det höga nöjets skull.

De lokalfaunor som Palmén inspirerade till i slutet av 1800-talet, de lovande linjetaxeringar som Einari Merikallio utvecklade på 1940- och 50 talet, har slutligen på 1980-talet resulterat i omfattande nationella atlasinventeringar.

Tack var den tredje sektorns frivillig-verksamhet, karterade mer än tvåtusen ornitologer hela landets häckfågelfauna via 10 x 10 km "atlasrutor" under många års tid, som nu finns dokumenterat i tegelstenstunga postillor med detaljerad artspecifik information. Skulle Merikallio leva idag skulle han troligen känna sig mycket nöjd, att ha trovärdiga siffror på olika arters populationsstorlekar. Det är dock ett arbete som aldrig tar slut …

* * *

I två artiklar i detta nummer behandlas den unika och omdebatterade vårjakten i södra Finlands kust- och skärgårdsområden. Denna traditionella skärgårdsjakt har numera en mycket begränsad omfattning, som åtminstone i Åboland inte har någon som helt inverkan på Skärgårdshavets sjöfågelpopulation. Knappast är det heller någon som missunnar en äkta skärgårdsbo från utöarna i arkipelagen att under våren pigga upp tillvaron med en guding eller två.

Att tackla olika länders uråldriga jakttraditioner är för EU ingen lätt sits, men är det någon fråga där det krävs överstatliga överenskommelser är det just sådant som gäller flyttfåglar! Att delegera rätten att stifta jaktlagar till regionerna är inget att sträva efter, åtminstone inte till regioner i sydeuropeiska länder där varken parlamentsledamöter, borgmästare eller lagens företrädare, med risk för väl och ve, ens vågar ta itu med känsliga jaktfrågor.

Eftersom fåglar inte känner några nationsgränser och har rört sig fritt över Europa i tusentals år, är det inte de sydeuropeiska jägarnas ensak hur de hanterar nordeuropeiska häckfåglar under flyttningen. Det är en fråga som i högsta grad berör oss.

Det är i det ljuset vi måste förstå den kritik och den fokusering som också kommer vår egen traditionella och småskaliga vårfågeljakt till last. Att hederliga skärgårdsbor hamnar "i sällskap med" slipade sydeuropiska jägare som med alla medel försöker urholka EU:s fågeldirektiv för sina egna ohållbara syften, och som inte har alltför höga tankar om överstatlig jaktlagstiftning i allmänhet (eller sina egna nationella lagar) komplicerar ärendet ytterligare.

Artikel 7.4 i EU: s fågeldirektiv stadgar att fåglar inte får jagas under häckningstid och under vårflyttningen tillbaka till sina häckningsområden. Enligt paragraf 9 i Fågeldirektivet kan ett land få undantag för jakt i liten omfattning och på ett litet antal individer (1 procent av populationen).

* * *

För att förstå den enorma skillnaden mellan nordisk och sydeuropeisk jaktkultur och –traditioner, är några exempel på sin plats.

I princip jagas flyttfåglar i Medelhavsområdet hela vägen från Portugal i väster till Libanon och Syrien i öster. Det handlar om jakt med gamla anor och traditioner i Medelhavsländerna, som i tiden varit oerhört viktig för folkhushållet, som inte längre är det idag – men jakten fortsätter av bara farten, oberoende om den är laglig eller inte.

Enligt rapporter uppskattas fågeljakten och -fångsten av flyttfåglar i Sydeuropa till 500 miljoner dödade fåglar per år. Det betyder att var tionde flyttfågel som försöker passera den här "frontlinjen" blir dödad. Och här handlar det inte bara om fågelarter som vi betraktar som jaktbara arter, som t.ex. änder och gäss, utan här stryker allt med, från mäktiga och nyttiga rovfåglar till obetydliga små sångfåglar. Många av arterna tillhör våra nordiska häckfåglar, som ingen här hemma skulle ens tänka sig att ta livet av; t.ex. i det kultiverade och civiliserade Frankrike skjuts årligen ca 600 000 sånglärkor, helt lagligt! Franska jägare strävar också efter att kunna bedriva jakt på övervintrande änder i februari, just när många andarter bildar par och laddar upp för den nya häckningssäsongen här uppe i norr.

Varje år dödas uppskattningsvis 20 miljoner flyttfåglar enbart på Cypern! Flertalet av dessa fångas illegalt i slöjnät, fällor eller med limstickor och de smakligaste arterna hamnar på matbordet. Här är småfåglar en delikatess som säljs för några euro per styck i butiker och restauranger. En komplett måltid på småfågel består ofta av mer än dussinet fåglar.

* * *

Fågeljakten på Malta är den kanske mest omfattande i Europa och kan delas in i tre kategorier.

Den första är ren nöjesjakt som innebär att man skjuter på framför allt rovfåglar, hägrar och andra större fåglar som sträcker in över ön. Denna olagliga jakt sker såväl från landbacken som från snabbgående båtar och går ut på att försöka skjuta så många fåglar som möjligt, varav en del stoppas upp för de egna samlingarna. Cirka 30 000 rovfåglar dödas i öriket under flyttningen varje år; bl.a. skjuts drygt tretusen bivråkar per år; det är exakt hälften av Finlands bivråkspopulation!

Trots påtryckningar från BirdLife International fortsätter jakten eftersom polisen saknar resurser för att komma åt jägarna på allvar, som dessutom skyddas av många inflytelserika personer i samhället.

Malta är förresten det enda landet i Europa som lyckats utrota tornfalken som häckfågel; till vilken nytta?

I södra Italien är har traditionen att skjuta bivråk en banal förankring: det sägs att "om en man misslyckas med att skjuta en bivråk under våren, kommer han inte att ha någon framgång med kvinnor det kommande året"!

Den andra typen av maltesisk vårjakt är att med hjälp av bandspelare fånga tättingar i slagnät. Det är främst bofink, grönfink, steglits, grönsiska, hämpling, gulhämpling och stenknäck som fångas och sedan säljs som burfåglar. Majoriteten av de som är "burfågelfångstmän" har licens för detta och har egna avelshägn där man korsar vilda finkar med tama för att sedan säljas som sångfåglar.

Den tredje kategorin är vårjakten på framförallt turturduva och vaktel. Dessa fåglar hamnar nästan uteslutande i stekpannan och är en jakt som hittills varit helt laglig på Malta.

Inför Maltas EU-medlemskap beviljas troligen den sistnämnda jakten undantag enligt paragraf 9 i Fågeldirektivet och burfågelfångare med licens får fortsätta under en övergångstid på fem år, efter det får de skapa ett system med uppfödning av sångfåglar i fångenskap.

Webbsidan http://proaction.tripod.com/malta är ett exempel på en aktivitetsgrupp som försöker uppmärksamma fågeljakten på Malta.