Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 1/2003
Tema: Strandhugg i Österbotten

KVARKEN - landhöjningsskärgård

Av Lise-Lotte Molander

Namnet Kvarken är gammalt och härstammar eventuellt ända från förhistorisk tid. Det kommer från ordet kvark eller kvärk, som betyder svalg eller strupe, och betecknar den smalaste delen av Bottniska viken. Den genuina österbottniska formen av namnet är "Kvärttjen". Kvarkens berggrund är mycket gammal. Den bildades under den proterozoiska eran för ungefär 2000-1300 miljoner år sedan. Sedan dess har berggrunden eroderats och utjämnats och täckts av sediment som på nytt eroderats bort. De senaste två miljoner åren, kvartärtiden, kännetecknas av upprepade istider med varmare perioder mellan.

Största delen av de lösa jordlagren i Sverige och Finland har uppkommit under och efter den sista istiden, som tog slut för ungefär 10 000 år sedan. Inlandsisen skrapade loss och släpade med sig stora mängder av löst material, lera, sand, grus, stenar och block. Då isen smälte undan sorterades och deponerades detta material på olika sätt. Denna osorterade jordart, morän, är den jordart som vanligen först täcker berggrunden och dess topografi följer oftast berggrundens relief. Moränen har också avlagrats i olika formationer och det är dessa som ger det synliga landskapet i Kvarken sin karaktär. De viktigaste av dessa moränformationer är randmoräner, De Geer-moräner och kullmoräner.

Intressanta moräner Randmoräner har uppstått vid inlandsisens kant. Det finns stora och små, långa och korta randmoräner. Deras form är ofta asymmetrisk så att den sida som vätte mot isen är flackare och den som vätte bort från isen är brantare. De Geer-moränerna är nära besläktade med randmoräner. Enligt den senaste uppfattningen har de formats i sprickor som gick parallellt med iskanten, under vattenytan. De Geer-moräner förekommer ofta i grupper på flacka områden. Ryggarna är några hundra meter långa och ca 5 meter höga. Speciellt välutvecklade De Geer-moräner finns vid Replot och Björkö. Kullmoräner är 5-20 meter höga och har inte någon speciell riktning. De bildar ett mosaikartat landskap där de enskilda kullarna omges av myrar och träsk. Kullmoränerna i Kvarken har formats under den smältande inlandsisen. Rogenmoräner är ett slags kullmoräner som i huvudsak ligger på tvären mot isens rörelseriktning.

Landförbindelse till Sverige? Det tjocka inlandsistäcket, som var tre kilometer som tjockast, pressade ner jordskorpan 800-1000 m. När isen började smälta började jordskorpan höja sig för att nå sitt forna läge. Landhöjningshastigheten är nu 8-8,5 mm per år i Kvarken. Med denna hastighet förändras det flacka kust- och skärgårdslandskapet märkbart under en mansålder. Bryggor och båthus hamnar på torra land, farleder grundas upp, vikar snörs av från havet och nya grynnor växer fram. Man räknar med att landet ännu kommer att stiga 100-125 meter. Om ungefär 2500 år kommer detta att leda till en landförbindelse över Kvarken. Utvecklingen blir en annan ifall växthuseffektens förmodade verkningar, som gör att havsvattennivån stiger då polarisarna börjar smälta p.g.a. ökad temperatur, blir verklighet. Detta skulle ju motverka landhöjningens effekter. Norra Kvarken är det smalaste stället i Bottniska viken och utgör en grund tröskel mellan Bottenhavet och Bottenviken. Trots att Kvarkens skärgård är ett litet område så upptäcker den som rör sig mellan skärgårdens olika delar en stor variation. Generellt kan man säga att de södra delarna av skärgården är steniga och flacka medan de norra delarna bjuder besökaren på större höjdskillnader och segelvänligare farvatten. Allmänt taget är Kvarken ändå ett flackt område. Stenar och block är det förhärskande elementet på stränderna medan kala klippor och sandstränder är ovanliga. Steniga strandängar kan vara lågvuxna på exponerade ställen, medan strandängar med skyddat läge allt mera domineras vass. Låga stränder kantas ofta av en albård, som övergår i björkskog och på större holmar och i innerskärgården granskog. Tallen är mera sporadiskt förekommande, men på torra och bergiga platser kan den dominera.

Dynamisk landhöjningsflora Landhöjningen har avgörande konsekvenser för växtlighetens utveckling på strandnära områden. Eftersom strandlinjen hela tiden flyttas utåt hinner strandväxterna knappt slå sig ner förrän förhållandena på växtplatsen har förändrats. En liten grynna som knappt sticker upp ovanför vattenytan kan på 50 år bli ett skär där de första trädplantorna försöker få fotfäste. Landhöjningen är mest märkbar i flacka områden och eftersom Kvarkens skärgård till största delen är grund och flack är området i ständig förändring. De första arterna vandrar ofta in redan förrän ett grund har höjt sig över vattenytan. Arter som sprider sig effektivt och som tål saltvatten bra intar det uppstigande landet först. Allt efter som skäret tillväxer och utbudet på växtplatser ökar, kommer nya arter in och konkurrerar med de tidigare. Om skäret har ett mycket utsatt läge för vågor och vind försvårar det invandringen av nya arter. Detsamma gäller om det är långt till fastlandet eller till någon större ö därifrån arter kan spridas. Till de första kolonisatörerna hör t.ex. salttåg, agnsäv, rörflen och vass. Strandväxterna tillför marken organiskt material då de dör, vilket underlättar för buskar och träd att rota sig. Marken som stigit ur havet är renspolad av vågorna och karg. Därför klarar sig växter som kan binda kväve ur luften bättre. Sådana är havtorn och al, som bildar den första trädzonen. De förbättrar jordmånen och hjälper på så vis andra växter att få fotfäste. I Kvarken är gråalen betydligt mera allmän än klibbalen. Då successionen fortskrider blir marken åter kargare och då kommer skuggtåliga och långlivade växter såsom lingon, blåbär och gran in. Successionen går vanligen från vatten- och strandväxtlighet via en zon med höga örter och havtorn, en bård med alar och björkskog till bland- och granskog. Rönn förekommer ofta i övergången mellan al och björk. I ytterskärgården och på betesholmar är björkstadiet långvarigt. Naturliga tallskogar är ovanliga i Kvarken. Berggrunden och jordmånen bestämmer också hur floran ser ut. Berggrunden i Kvarken består till största delen av granit och gnejs, som är relativt sura bergarter. Detta håller artantalet nere, eftersom kalkälskande arter inte trivs här.

Kulturpåverkan Landhöjningen, berggrunden och klimatet är inte de enda faktorer som påverkar vegetationen. Människor har alltid rört sig i skärgården och lämnat spår efter sig inte bara i form av konstruktioner och byggnader. Omfattande krigstida skogshuggningar liksom avverkningar av senare datum, skogsgallring, betesgång, lövtäkt och slåtter har satt sina spår i skärgårdsnaturen. På såväl stora holmar som mindre skär har får och annan boskap allmänt hållits på bete sedan hundratals år tillbaka. Man bärgade ängsgräs i skogsgläntor och inne i alskogen och sälting på strandängarna och bröt löv till vinterfoder. Slåtter på holmarna förekom fram till 1940-50-talet och fårbete förekommer ännu idag, om än i mindre omfattning än tidigare. Betet tillsammans med ett måttligt veduttag har resulterat i ljusa och halvöppna björkskogar, där också många vilda djur och växter trivs bland annat tack vare riklig förekomst av murkna lövträd. Öppna hedskär och uddar har man också bränt för att få bort enris och på så sätt förbättra betet. Dessutom ger skären en riklig lingonskörd efter bränning. Hedbränning utförs med 40-50 års mellanrum och förekommer fortfarande sporadiskt.

En region - två länder Begreppet Kvarken sträcker sig över landsgränsen och omfattar även den svenska skärgården. Skärgården i västra Kvarken är dock mycket mindre omfattande än den österbottniska skärgården. Man har allt mera börjat betrakta östra och västra Kvarken som den helhet området historiskt och ekologiskt utgör, trots att Kvarken idag delas av två länder. I naturvårdssammanhang, till exempel, söker man gemensamma riktlinjer för skötsel- och användning av naturskyddsområdena.

Lise-Lotte Molander är biolog och projektkoordinator vid Västra Finlands Miljöcentral i Vasa. Tfn 06-367 5311, 040-720 0389 E-post: lise-lotte.molander@ymparisto.fi