Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 1/2003
Tema: Strandhugg i Österbotten 

VARGGROTTAN OCH DESS INVÅNARE - havsnära boende för 120 000 år sedan

Av Peter Edén

Varggrottan i Kristinestad är en arkeologisk världssensation, även om den inte ser mycket ut för världen på bilden ovan. Varggrottan är den äldsta kända fornlämningen i Norden. Den är det enda hittills kända fyndet, där spår av mänsklig verksamhet bevarats i områden där inlandsisen dragit fram. De arkeologiska fynden innebär att historieskrivningen beträffande människans historia och utbredning i Nordeuropa får skrivas om. Utgrävningarna startade 1997 och de kommer troligen att fortsätta många år framåt. Artefakter och pollen visar att neandertalmänniskor levt här för 120 000 - 130 000 år sedan, alltså före senaste istid. Vid den tiden befann sig Varggrottan troligen på en ö vid en liknande landhöjningskust, som vi har i Österbotten i vår tid. Som bäst pågår vetenskapliga undersökningar för att bestämma om grottan varit bebodd redan före föregående istid för över 200 000 år sedan.

Varggrottan ligger i de östligaste delarna av Kristinestad (18 km från stadens centrum), men endast 2.5 km från Bötom (Karijoki) kommuns centrum. Grottan finns på Vargbergets norra sluttning i norra ändan av Bötombergens 5 km långa "bergskedja". Grottan har varit känd och använts av lokalbefolkningen i hundratals år. Enligt hörsägen såg jägare på 1800-talet en varghona med ungar i grottan, som sedan dess har kallats Varggrottan.

Fick en geolog intresserad Den lokala "gruskejsaren" Kalervo Uusitalo i Bötom har stora grustäkter i närheten av grottan. Han försökte i många år övertala experter att undersöka grottan, men arkeologerna var inte intresserade. Slutligen fick han geologen Heikki Hirvas på Geologiska forskningscentralen att besöka grottan i januari 1996, och redan i maj samma år påbörjade geologerna utgrävningarna. Efter att ha grävt ut ca 64 m2, hittade man en stenyxa. Arbetet avbröts och Museiverkets arkeologer kontaktades. Resten är arkeologisk historia.

Museiverket tog över Grottan skyddades enligt fornminneslagen och Museiverket tog över ansvaret för det fortsatta arbetet. Sedan har utgrävningar utförts somrarna 1997-2000. Inga utgrävningar har utförts de senaste två somrarna, eftersom det sönderspruckna taket började ramla in. Berget har nu förstärkts med inborrade stålrör och sprickor fyllts. Det arkeologiska arbetet kan återupptas 2003 och kommer säkert att pågå i många år.

Största grottan i Finland Varggrottan på Vargberget är egentligen en vågrät spricka, som bildades i berggrunden för 2.6 - 4.3 miljoner år sedan. Under miljoner år har sprickan förvittrat och utvidgats till en grotta. Den är nu Finlands största grotta med en golvyta på 400 - 500 m2. Den största höjden inne i grottan är 220 cm. Grottöppningen ligger i dag 116.5 m över havsnivån. I samma klippformation finns två andra grottor, vars öppningar ännu är täckta av sediment.

Sju sedimentlager Vid utgrävningarna har man funnit sju olika sedimentlager, avsatta i grottan av havsvågor, is och vind under olika tidsperioder. Det yngsta lagret finns vid mynningen och har bildats efter senaste istid för ca 8000 år sedan, när grottan senast låg vid havsnivå. Det består av grus, stenar och block avsatta av havets vågor. Bränningarna har sorterat bort finare material närmast mynningen, och de största blocken kan ha skjutits in i grottan av packis. Lager II och III kan vara glaciärmaterial, som omarbetats av vågor. Lager IV är en paleosol eller gammal jordmån, som bildats före senaste istid i ett klimat som var varmare och fuktigare än idag. Delar av lagret har omdistribuerats av vågor. De äldsta lagren V - VII längst inne i grottan är också olika blandningar av sand, grus och stenar avsatta i strandmiljö.

Världsunik grotta Varggrottan är den enda kända platsen i världen med fynd efter mänsklig verksamhet bevarade där inlandsis dragit fram. Varggrottan är också den äldsta kända boplatsen i Nord-Europa. De närmaste fynden finns på ett avstånd på över 1000 km och utanför den senaste istidens största utbredning. I jordlagren inne i grottan har man hittat stenverktyg eller artefakter (stenar som bearbetats av människor) och avslag, som bildats vid tillverkningen (lager IV-VII), samt brända stenar från öppen eld (lager IV-V). Man har hittat t.ex. slagsten, föremål med skåra, bred sidskrapa, liten rundskrapa, tandat föremål. Lager IV är också hårt tilltrampat av grottans invånare till ett golv. Tyvärr har inga rester av människor eller djur bevarats på grund av de sura jordarna. Analyser av pollen och av rester efter eld i lager IV, visar att Varggrottan var bebodd under Eem-interstadialen (varm period mellan nedisningar) för 120 000 - 130 000 år sedan. Fynden i lager VII kan vara t.o.m. från föregående interstadial för över 200 000 år sedan. Klimatet var under Eem-tiden 2-3 grader varmare än i dag och fuktigare. De pollen man funnit i lagren från neandertalarnas tid är ljung, tall, björk, al och gran, även sembratall och ädelgran, samt lite lind, ek, alm, ask. Djurlivet var rikligt och utgjordes bl.a. av sabeltandad tiger, hårig noshörning, visent, björn, hjort, elefant och mammut.

Låg på en ö Varggrottan låg i neandertalarnas tidevarv för 120 000 - 130 000 år sedan på en ö långt från fastlandet. Saale-istiden hade tagit slut för över 140 000 år sedan och en landhöjning pågick antagligen efter det. Det kan man också se i grustäkten 500 m öster om grottan. Där finns bl.a. ett lager av strandsand, bildad vid samma tid som neandertalarna bodde i Varggrottan. Forskarna kallar det skämtsamt för "Neandertal Beach". Utsikten från grottan ut över havet har säkert varit enastående. Möjligen kan området på grund av landhöjningen småningom ha blivit till kust och inkorporerats med fastlandet. De yttre förhållandena har varit utmärkta. Klimatet var varmt och fuktigt, medeltemperaturen tre grader högre än i dag. Det gjorde i sin tur att växt- och djurlivet var rikligt. De flesta spåren av neandertalarnas liv och boende har man funnit i och kring grottor, men man har också funnit spår av stora vindskydd eller hyddor. Som byggnadsmaterial användes trä, mammutben och djurhudar. Det har troligen också varit fallet vid Varggrottan, men inlandsisen har förstört alla spår utanför grottan.

Beboddes av neandertalmänniskor När den moderna människan kom till Europa för ca 40 000 år sedan, möttes hon av en annan människoart, neandertalarna. Dessa hade då levt här i hundratusentals år. Närstående arter som de var fortplantade de sig med varandra, men deras ättlingar var inte fortplantningsdugliga. Neandertalmänniskorna utgör en egen art och är inte våra genetiska förfäder. Varför de dog ut vet man inte, men mycket tyder på genetiska faktorer. Neandertalaren var kortare, kraftigare och fysiskt starkare än den moderna människan. Medellängden har uppskattats till 168 cm. Deras kroppsbyggnad gjorde att de tålde kylan väl. Neandertalarnas hudfärg har varit föremål för diskussion och en del forskare påstår att de var ljushyade och blonda, eftersom den massiva benbyggnaden krävde att huden kunde uppta maximalt med D-vitamin från solljuset. Hjärnan var förhållandevis stor, omkring 1400 cm³. Pannan var mer sluttande och ögonbrynsbågarna stora. Man tror att hjärnans kapacitet i princip motsvarade människans, men att den var delad i moduler som inte kommunicerade med varandra. Neandertalarna kan ha saknat associationsförmåga i större sammanhang, men kunde ta intryck och lärdomar av andra människoarter.

Skickliga jägare Neandertalarna tillverkade redskap och vapen i sten. Dessa användes vid jakt och vid bearbetning av olika material, t.ex. djurhudarna de använde. Neandertalarna var skickliga jägare, som fällde även storvilt. Som redskap användes spjut av trä med bränd spets eller spets av bearbetad sten. Dessa användes inte som kastspjut, utan i närkamper med bytet. Redskapen eller vapnen de använde var effektiva men uppvisar inga väsentliga förändringar under 200 000 års tid. Endera behövde de inte, eller så var de oförmögna att utveckla sina vapen. Dieten kunde till 85% bestå av kött, som utgjorde deras rikaste proteinkällan. Därtill åt de vad naturen gav: fisk, ägg, svamp, rötter, bär och frukter. Maten tillreddes bl.a. över eld, och köttet kunde stekas på sten. Vatten kokades genom att man satte heta stenar i vattenkärlen (skinnpåsar) och man gjorde gröt av olika frön. För att uppgöra eld använde de sig antagligen av samma metod som andra tidiga människor - gned trästycken mot varandra.

Stark revirkänsla Revirkänslan var stark hos neandertalarna, eftersom redskap och andra lämningar härstammar från närområdet. Gruppens centrala gestalter var de manliga individerna: fäder, söner och bröder. Kvinnorna i detta slags samhälle var av naturens påtvingade skäl utbytbara och de flyttade från grupp till grupp, eller också bortfördes de med våld. Neandertalmänniskorna har troligen haft någon uppfattning om kropp, själ och livet efter detta. Det visar det faktum att man begravde sina döda under rituellt beteende. Sannolikt har de haft kunskap om medicinalväxter. Gruppen kommunicerade troligtvis med hjälp av ett enkelt språk.

Världsarv om tio år? Varggrottan är ett unikt objekt med de hittills äldsta spåren av mänsklig aktivitet i Norden och den är därför värd världsarvsstatus. Staden Kristinestad har påbörjat förberedelserna för att få området på UNESCO:s världsarvslista. Nomineringen tar år i anspråk och olika kriterier skall uppfyllas. Det viktigaste är att fredningen av fornlämningen, dess autencitet och miljöns bevarande är garanterade. Museiverket kommer efter att gränserna för fornlämningen och dess skyddsområde fastställts att inleda åtgärder för nominering av Varggrottan som ett världsarvsprojekt för UNESCO:s världsarvslista. Före det kan man besöka två olika utställningar i området eller delta i upplevelseresor. Olika projekt är på gång för att få ut Varggrottans budskap till forskare, turister, studerande, skolbarn och ortsbefolkning.

FD Peter Edén är planerare på Center för lokal utveckling, Åbo Akademi i Vasa Hovrättsesplanaden 7 C, PB 311, 65101 VASA Tfn 06-3247 135, Fax 06-3247 134 peter.eden@abo.fi, www.lokalutveckling.nu

Litteratur, webbsidor och utställningar:

Schulz, H-P. 2001. The Lithic Industry from Layers IV-V, Susiluola Cave, Western Finland, Dated to the Eemian Interglacial. Préhistoire Européenne, vol. 16-17 / 2000 - 2001, p. 43 á 56.

Schulz, H-P., Eriksson, B., Hirvas, H., Huhta, P., Jungner, H., Purhonen, P., Ukkonen, P. and Rankama, T. 2002. Excavations at Susiluola Cave. Suomen Museo 2002:5-45.

Lövholm-Rodas, K. 2002. Intern, opublicerad utredning om Nendertalarna. Center för lokal utveckling, Åbo Akademi i Vasa.

Vargrottan- utställningen i Lokalgrottan, Bötombergen, Kristinestad Utställning på Paarmanninvuori, Bötom www.varggrottan.com,  www.susiluola.com