Tidskriften Skärgård

Årgång 25 Nr 4 / 2002
Tema: Tid och framtid

Mariella Linden

SKÄRGÅRDEN I RUMMET OCH TIDEN

När vi talar om hur skärgården förändrats, relaterar vi ofta till de senaste hundra åren. Utvecklingen har, under en tidsrymd som inte är längre än att en enda människa kan ha upplevt den, fört med sig så stora förändringar att hundra år ger rikligt med material för jämförelser mellan vår tid och "hur det var förr". I början av nittonhundratalet kunde skärgårdsbor från Nagu, Korpo eller Houtskär räkna med tre dagsresor eller flera för att, under årstider när man rörde sig landvägen, komma in till Åbo och fasta land. Vägarna till lands var in på nittonhundratalet komplement till de snabbare, men årstidsbundna, kommunikationerna till sjöss och bestod av enkla farvägar för häst och kärra och gångstigar - med roddbåtar och jullar som nödvändiga komplement. Under den seglande tiden av året kunde sedan en resväg på t.ex. tre dagsresor, med rätt vind och lämplig båt, krympa till några timmar.

I dag räknar vi t.o.m. mycket långa färder över jorden i timmar. Och även de flesta skärgårdsbor lever sitt dagliga liv mer eller mindre oberoende av vindriktningar, väderförhållanden och sjöfärder. Med vår tids glasögon kan därför insparandet av sju minuters restid bedömas som ett projekt värt att satsa stort på. Sju minuter är den tid som brukar anges för hur mycket snabbare man skulle kunna ta sig in från västra Åboland till Pargas och Åbo, om två långa broar mellan Nagu- och Pargaslanden skulle byggas. Idag är det vägar till lands och till lufts som gäller. Och moderna kommunikationer är effektiva året om på ett sätt som skiljer dem från det äldre, väderbundna resandet.

Seglet - en teknologisk revolution Men inte bara för hundra år sedan, utan också under långa århundraden dessförinnan färdades människan seglande. Konstruktionen av farkoster som kunde ta sig fram på vatten var en stor och viktig innovation och när drivkraften seglet utvecklades innebar detta en revolutionerande teknologisk uppfinning. Med seglet kunde man ta språnget ut i "universum". Det var ungefär som när man lyckades flyga de första flygplanen eller sända ut den första sputniken i rymden. Man förvandlade ett obeträdbart och för människan "främmande" element till en tillgänglig och praktisk farväg. Vi vet att gamla högkulturer byggdes vid flodmynningar och stränder, vi vet att de sjöfarande länderna i Europa en gång lade jorden under sig. Vi vet att "vattnet förenade". Ändå är det förvånansvärt svårt att svänga på vår nutida föreställning och se för oss världen enligt vattenvägarna. Fransiskanermunkarna kom inte till Kökar för att det låg isolerat långt ute i havet, utan för att de där fann en god hamnplats med kontakter och handelsförbindelser åt alla håll. Kökar var ingen "öde ö" där man mediterade i splendid isolation, utan en knutpunkt centralt vid dåtidens livliga autostrada i norra Östersjön.

Koggens underbara gåvor Efter vikingatiden växte de smäckra skutorna i höjden och fick allt större lastkapacitet. Hansatidens koggar är en innovation jag vill stanna upp vid en stund. I Nigulistekyrkan i Reval/Tallinn finns en av de tidigaste avbildningar man känner till av en kogg med handelsmän ombord. Skutan har en god bit utanför staden råkat ut för ett haveri. En del av besättningen står vid relingen med last i famnen. Andra har börjat hala seglet. Masten är bruten och en del av lasten flyter i tunnor och kistor mot stranden. Från förkastellet hänger flaggor med vapnen för staden Reval och för det militäriska köpmannagillet Svarthuvudena om varandra. Längst framme i fören står en man lutad in mot land och anropar fartygets skyddshelgon, som stor och stadig står på stranden. Det är helgonet Sankt Nikolaus. Han var beskyddaren för sjöfarare, handelsmän och barn. Han var den som kunde rädda skutorna undan haverier så att de tryggt kom iland med sin dyrbara last. Sankt Nikolaus såg alltså till att gåvorna kom fram - och han blev med tiden symbol för den som gav barnen goda gåvor. Julgubben har rötter ner i Hansatidens livliga sjötrafik! Också Houtskärs kyrka har på sitt altarskåp haft en fin bild av en hansakogg. När L.W. Fagerlund skrev sina anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar 1878 fanns altarskåpet ännu kvar och kunde återges i bild. Enligt en text på själva bilden skildras en omlastning av en kogg i Korpo. Gustav Vasa föreskrev 1555 att varor för Helsingfors och Sandhamn skulle omlastas vid Korpoström. Hela den sydvästra skärgården utanför Åbo spelade en stor roll för handel och militärväsende inom det svenska riket - ända fram till att bygget av Sveaborg försköt den militärstrategiska försvarstyngdpunkten längre österut.

Man färdas och lever Miltärkaptenen Anders de Bruce var en av dem som under mitten av 1700-talet var anställda vid fästningsbygget på Sveaborg. Han har beskrivit hur han och en kamrat vårvintern 1756 var på väg från huvudstaden till bygget i Helsingfors. De reste postrotevägen som hölls igång även under menförestider. Låt oss resa en stund i deras takt. Männen startade den 26 mars och övernattade den 28 i Väddö by, där de bl.a. kunde konstatera att man ersatt "de finska pärtorne" med "det omtalade riset" som lyste minst lika väl och dessutom angav en hälsosam lukt, istället för pärtornas hemska rök. Enris kanske? Den 31 nådde de bryggan i Grisslehamn, där det gick att bråka sig ut genom nattgammal blåis. Efter litet öppet vatten mötte däremot en starkare is av hopvuxna stora sjok. Det blev en svår bråkning, trots att man hade seglet uppe som draghjälp. Men man nådde öppet vatten och seglade sen på sex raska timmar över till Eckerö . Över fasta Åland bråkar man sig över sund och vatten och åker kärra över land, medan man hela tiden släpar på den tunga postväskan. Småningom når resenärerna Vargata och får där vänta till den 10 april "hindrade av motvind och allra mest av is och sörja". De kan ta sig över delvis öppet vatten till Kumlinge och lyckas också segla vidare till Enklinge. Men sedan bråkar de is 12 timmar i sträck för att nå Fiskö.

"Isbråkningen sker på det sättet: 2 karlar tränga sig fram på förstäven och trampa isen sönder; de övriga staka med åror. Där isen är något starkare, gå de brevid båten, draga honom fram på isen en bit och trycka sedan med båtens framdel ned isen. Den båten, vi då hade, höll ej stort dessa stötarne, emedan han var gammal, så att man med fingrarne kunde plocka sönder den ena beten (toften); och när de bråkade isen med honom, vilket nog kostar på båtarne, gapade han i framstäven."

De färdas än över holmar och land, än genom is och sörja och tar sig genom norra Brändö in mot finska fastlandet. Den 1 april kan de slutligen hyra ett par hästar för den sista biten in till Åbo. Överfarten tar en dryg månad. Under vägen bor de i gårdarna och träffar folk, iakttar levnadsvillkor och blir tom själva kurerade från frossan av en klok kvinna. De skakar på huvudet när en opiepåverkad skeppare ger sig ut issörjan i fel väder, och mycket riktigt återvänder han tio rådbråkade timmar senare. De erfar att läskalas i menförestid kan innebära att folk rustar och ställer till och tar ledigt ett par arbetsdagar, men att prästen inte lyckas ta sig ut. I ett sånt menföre borde verkligen kapellanen få rätt att hålla förhöret, konstaterar de Bruce. Jämfört med en kryssning på dagens sverigebåt är resan lång, men i samtiden var det sist och slutligen en lycklig färd. Och den var definitivt innehållsrik och fylld av livets levande.

Naturen och utvecklingen Att naturen avgjorde vad människan kunde företa sig, var självklart för alla som levt före 1900-talet. Vintern gav andra färdvillkor än sommaren, mörkret andra än ljuset. Och vädret, vinden och nederbörden avgjorde hur framkomligt landskapet var. Vi kan kanske tillåta oss att otåligt tycka att Anders de Bruce hade en lång och hopplöst stillastående resa, han kom ju "aldrig" fram enligt vårt moderna sätt att räkna tiden. Vi har ju trots allt blivit formade av industrialismens swischande snabba tid. Det tog bara ett enda sekel för jordklotets kulturer, sociala miljöer och natur att förändras mer än under människans sammanlagda tid på jorden dessförinnan. Industrialismen kunde helt enkelt ske bara en gång på det vis den skedde, utan att jorden skulle ha kollapsat. Vi vet vad som skulle hända om t.ex. alla människor i Asien eller Afrika också hade fått freonkylskåp och allmän bilism… Men åter till skärgården. När skärgårdsbon en vacker dag kunde installera en Wikströmmare i skötbåten var det ett rent under! Det förde med sig att han och hon kunde frigöra sig från tung rodd i motvind, från regnpiskade kryssanden och isbråkning i menföre. Man slapp många ansträngningar och mycken oro. På ett liknande vis gav de nya tekniska rackerierna på livets alla områden en underbar känsla av en ljusnande framtid. Det var inte bara Jules Verne som under den tidiga industrialismen såg oanade möjligheter öppna sig. Naturligtvis blev man förförd av möjligheterna, trots att det förstås fanns sociala orättvisor och mänskliga baksidor längs vägen. Men tekniken öppnade dörrar till nya sätt att kommunicera, till snabba kontakter, till hjälpmedel man tidigare varken kunnat föreställa sig eller sakna. Vi lever med den moderna industriella teknologins gåvor, men idag kan vi också urskilja de problematiska och svåra sidorna: Miljöproblemen som kommer sig av att "vi" hade så bråttom in i den här härliga nya världen, där människan befriades från slit och släp och fick bilar och miniräknare och tandläkarborrar istället. Fattigdomen tilltar i världen och de sociala orättvisorna ökar i kölvattnet på den globala ekonomin. Vi har insikter och kunskap. Men vi färdas fortsättningsvis så snabbt att vi mentalt inte riktigt hinner med. Vår kultur lider brist på utrymmen för eftertanke och reflektion. Idag sparar vi inte längre dagar eller timmar, utan minuter och sekunder. Burnout och stress är de nya tidens folksjukdomar. Men en gång levde människan i Seglandets tid. I skärgården kunde man dela in den i många epoker, varför inte i grundkategorierna Landstigningens tid och Bosättningens tid. Eller i viktiga ekonomiska uppsving som t.ex. Bondeseglationens tid och Spritsmugglingens tid (när man fick råd till tegel på taken). Och idag lever vi i Färjornas tid. Hur länge?

Eftertänksamhetens tid I vår tid behöver ekonomi och teknik vävas ihop med ekologi och social rättvisa. Pusslets bitar är inte givna. De formas av oss alla varje dag. Idag borde vi kunna använda vårt perspektiv för att komma till nya ekvationer för att utveckla goda vägar framåt. Det är dags att leva i något som jag skulle vilja kalla Eftertänksamhetens tid. Det är också vad jag hoppas att vi skall göra på det här seminariet. Mötas och samtala med eftertänksamhet, ge oss ro att tillsammans vända och vrida på frågor som är viktiga skärgården och för oss. Låt mig därför komma med några reflektioner kring vad som hände när människan rörde sig ut ur Naturens tid och in i Klockans tid. Solen har varit den avgörande faktorn för all tideräkning. Solen som anger dagen och ger oss årets gång. Men när medeltidens nordbor ristade sina tideräkningskalendrar ristade de in tiden som tre skilda rörelser. Ett fack angav soltiden, i ett annat ristade man jämna kalenderbitar och det tredje angav Gyllentalet. Det visar månens gång, månen som, i det förelektriska samhället gav ett viktigt tillskott av ljus, av tid. När Snorre beskriver de tre ödesgudinnorna, nornorna Urd, Skuld och Verdandi, som sitter under världsträdet och mäter ödet åt människors barn, låter han dem rista i trä. Tidens gudinnor ser till att linjerna harmonierar. De håller reda på hur Det som varit (döden och det förflutna som Urd vakar över) samlever med Det varande (nuet som Verdandi tar hand om) och Det som skall komma (framtiden som Skuld lånar av och ser in i). Livet blir gott när det handlar om rytm och balans och synkroniserar de olika tiderna.

Tio timmar, gryning och skymning Men som känt, på sextonhundratalet hände någonting. För att säga det kort och svepande, man effektiverade sätten att mäta verkligheten och förenklade då också tidsmätandet. Européerna åstadkommer klockan i den form vi tänker på den. Tolv timmar dag plus tolv timmar natt blir ett dygn. Detta är så självklart idag, att man ibland nästan förväxlar vårt sätt att mäta tiden med själva tiden. Men tideräkningar är sociala överenskommelser som gör det går att samordna människors verksamheter. Vår indelning i tolv timmars dagar härstammar från en gammal (kust) kultur vid Medelhavet. I det forna Egypten delade man in dagen i tio delar. Sen lade man till en timme för gryning och en timme för skymning och tolv timmars dagen var född. Men från den till klockan är vägen lång. Länge hade man olika typers tidsmätare som byggde på sol eller vatten eller sand. De kallades varken ur eller klockor, utan horologier. Somliga kunde vara avancerade tidsmätningsbyggen. Det berättas att det i Damaskus fanns en "klocka", ett tidstempel, där tolv personer arbetade med att, med vatten och andra märkvärdiga metoder, visa hur tiden rörde sig. Bakgrunden till vår kära klocka låg inte i praktiska behov, utan står att finna i dels religiösa och dels vetenskapliga orsaker. Lennart Lundmark har beskrivit hur två olika vägar möttes och blev uret.

Ring i dina klockor Den ena vägen handlar om kyrkans och klosterväsendets behov av att längs dygnet prisa sin skapare. Man utvecklar små manicker, närmast att jämföra med våra dagars äggklockor, alarier. Tack vare dem kunde den som sköter klockringningen vakna i tid. Han skulle ju ringa i den stora klockan. Det fick inte gå som för broder Jakob, han fick inte sova - han skulle, som vi alla vet, ringa i sina klockor. "En stad utan klockor, är som en blind utan käpp" konstaterade Rabelais. Och vad som hände var, att städerna gärna ville excellera i vackra klockspel och överträffa varandra. Broder Jacob och hans gelikar ställde sin alarum brevid sängen för att klara av uppgiften. Det är i städerna utvecklingen mot våra klockor börjar och kyrkklockan delade med sig sitt namn åt klockan … jfr. Glocke, Cloche. Den andra vägen handlar om studierna av det märkliga stjärnvalv där solen och månen och planeterna rör sig i bestämda banor. Ur den astronomiska förundran skapas avbildningar av himlavalvet som återger banorna för planeternas gång. Drivkraften är då snarast motsatsen till kyrkklockornas lovsång över Gud. Man söker regler för universum och vill påvisa att mekanismerna bakom himlakropparna kan förstås bäst med vetenskap. Komplicerade och vackra modeller byggs. Universum återges som stjärnkartor med rörliga banor. Astrolabiernas runda cirkeltavla ärvs sedan av urverken. I Europa hade perioden från 1200-hundratalets mitt till 1600-talet inneburit en tid av kvantifiering av verkligheten. Med matematikens hjälp mäter och räknar man. Man gör det inom måleriet och musiken, man utvecklar kartografin och konstruerar nautiska hjälpmedel. Med den italienska bokföringen skapas nya möjligheter för handeln och detsamma sker inom krigsföringen när man börjar räkna härar i strategiska enheter och lär sig att precisare bedöma kanonkulors nedslag. Senmedeltidens miljö myllrar av väderkvarnar, hävstänger, taljor och kugghjulsväxlar. Underlag för tekniskt tänkande finns synligt och påtagligt närvarande. Alarum +Astrolabium = Sant. Uppfinningen klocka börjar bli möjlig.

Tiden kläs i uniform Men klockan förutsätter att timmarna är jämnstora. Detta skedde på 1600-talet i Europa. Dessförinnan följde man visserligen ett räknesätt med tolv timmar - men tideräkningen anpassades längs året efter den faktiska soltiden. På sommaren sträckte man ut de tolv timmarna så att de täckte hela den ljusa tiden och på vintern krymptes de ner på motsvarande vis. Timmarna var töjbara. I London t.ex. räknade man vid midsommaren med temporaltimmar på 82 minuter och vid midvinter med 39 minuters timmar. Natten förlängdes eller förkortades med resten av dygnets tid, icke-sol-tiden. När man började räkna ut en "medelsolstid" avvek man från den naturliga tiden och skapade jämnstora enheter och under 1600-talet slog de uniforma timmarna igenom. Men inte ens timmar i uniform förde med sig någon gemensam tid för större områden. Varje ort hade sin egen tid och den lärde sig resenären behändigt ur klockornas klang. Den standardiserade gemensamma tiden som överspänner jordklotet i ett och samma nät är en sen skapelse. När man inom nationerna fick kommunikationer som innebar att man började röra sig relativt snabbt mellan olika orter började en gemensam tidsmätning att utvecklas. Den kom med järnvägen. När man åkte tåg passerade man igenom många olika orters tider. Frågan blev snart hur man skulle göra tidtabellerna mest praktiska och vilka orters tid man då skulle ange i tabellerna. Det var ingen lättlöst fråga och många höga män i samhället fnyste högt över stolliga tankar på att t.ex. införa Göteborgstid hela vägen till Stockholm. Något sånt hade aldrig behövts förr, så varför skulle man nu behöva detta. Med dagens terminologi hade man antagligen sagt att en orts tid hörde till en orts identitet. Men det gick som det gick. Genom järnvägen skapades en förenhetligad tid, till en början använd enbart för själva tågåkandet. I England beslöt man att hämta in tabellernas "tågtid" på ett enda ställe och den orten hette Greenwich. När man kom fram till London lämnade man in klockan på stationen och kvitterade sedan ut nyinställd Greenwichtid inför nästa resa. Så spreds ett enhetligt och uniformt tidsmätande, utgående från de moderna snabba kommunikationslederna.

Tiden är upplevelse och relation När Upanishaderna beskriver Gryningens vilda gudinna som stormar fram till häst handlar det dels om att ljuset varje dag återvänder, dels om en relevant metafor för upplevelsen av detta. Upplevelsetiden talar även Predikaren i Gamla Testamentet om, när den beskriver hur varje företag under himmelen (under ljuskällorna ovanför oss?) har sin stund. Att tappa bort har sin tid, att söka upp har sin tid. Tiden blir till genom händelser, genom upplevelser. Förr var man medveten om att tiden kunde förstås bäst som en relation. Relationen kunde visserligen se olika ut beroende på om det var t.ex. Aristoteles eller Augustinus som beskrev den. Men det relationella synsättet på tiden var vedertaget i årtusenden. Vi tror att tiden kort och gott är lika med klockan och kalendern och sen hamnar vi konstigt nog ofta i kläm av detta. Vår upplevelsetid stämmer inte överens med det kronologiska flödet. Och det blir inte lättare av att vi uppfattar tiden som något absolut och abstrakt utanför oss själva. Som om tiden vore tomma askar att fylla. Stress brukar beskrivas som en brist på omställnings- och återhämtningstid. När vi lever så att andrummen inte tillåts och mellanrummen inte uppstår, lever vi utan rytm och får svårt att skapa mening, vi överbelastas och kollapsar. I bästa fall kan detta återge oss kontakten med med en levande organisk tidsupplevelse igen. Men trevligast är det ju om vi - eller vårt samhälle - inte behöver kollapsa. Om vi lyckas förändra vårt sätt att förstå och bruka tiden, så att den stöder och bär oss. Det är det vi skall ägna oss åt de här två dagarna. Skärskåda tidens väsen, förhålla oss till platsen och omständigheterna och förankra de goda perspektiv som ger oss energi. Tillsammans, i eftertänksamhetens tid!

Mariella Lindén är berätterska, filmare och författare, även inriktad på utställningar och upplevelsepedagogik. Hon arbetar som verksamhetsledare för Sjöhuset Sunnan i Korpoström. Tfn 02-233 74 86, e-post: mariella.linden@korpo.fi Hemadress: Universitetsgatan 27bc30, 20100 ÅBO. Artikeln är baserad på Mariella Lindéns föredrag vid tidsseminariet i Nagu 26 - 27.10.2002.