Tidskriften Skärgård

Årgång 24 Nr 4 / 2001
Tema: Åland

GRÖNLANDSSÄLJÄGARE I DEN ÅLÄNDSKA SKÄRGÅRDEN FÖR 5000-3500 ÅR SEDAN
av Jan Storå

Under en nästan 1500 år lång period under stenåldern jagas grönlandssälar mycket intensivt i den åländska skärgården. Mycket tyder på att arten vid denna tid har etablerat en permanent population i Östersjön vilket harlockat till en omfattande jakt längs Östersjöns kuster. Osteologiska analyser av benmaterial från Åland har kunnat ge en bild av säljakten. I skärgården finns under gropkeramisk tid en särpräglad fångstkultur med bl.a. en unik leridolstradition som framhäver sälens stora betydelse för människorna - inte bara i en ekonomisk dimension.

Idag är ett femtiotal åländska stenåldersboplatser kända vars ålder varierar mellan 7000 och ungefär 3800 år (jag använder i artikeln den kalibrerade tidsskalan). Ålandsöarna låg vid tiden för den första bosättningen mer än etthundra kilometer från det finska fastlandet. Miljön man då fann bör ha liknat dagens yttersta skärgård. Trots att landmassan i skärgården, som ett resultat av landhöjningen, gradvis ökade förblev även de största öarna relativt små under hela stenåldern. Många holmar och skär bestod nästan bara av berg. Permanenta populationer av större landdäggdjur fanns av allt att döma inte på öarna så det var havets resurser som hade den största betydelsen för människorna. Fiske och säljakt bör ha varit något av en huvudsyssla under hela stenåldern.

Utpräglad fångstkultur

Kronologiskt kan stenåldersboplatserna delas in i tre huvudfaser; den kamkeramiska som kan dateras till 5100-3600 f.Kr., den gropkeramiska, 3300-2350 f.Kr och den senneolitiska, 2350-1800 f.Kr, - också kallad Kiukais kultur.

Periodindelningen är baserad på olikheter i keramiken och boplatsernas läge. Jägarnas boplatser låg ofta i skyddade lägen direkt på stranden så med hjälp av strandförskjutningsdata har man kunnat uppställa en relativ kronologi. Förändringarna i fyndmaterialet har oftast tolkats som resultatet av invandring som har medfört nya kulturella element (t.ex. Dreijer 1983). Kamkeramiken har sina rötter österut medan gropkeramikernas ursprung skall sökas i väst. Kiukais kulturen har också sina rötter i öst men man bör beakta att flera gropkeramiska lokaler kan dateras till senneolitiskt tid. De kamkeramiska lokalerna har tolkats som säsongsboplatser medan en bofast bosättning etablerades under gropkeramisk tid (Dreijer 1940; 1983; Väkeväinen 1979). Hypoteserna om invandring och bosättningens karaktär under det kamkeramiska skedet har dock under senare år ifrågasatts (Núñez 1986A; 1986B; 1987; 1990; Stenbäck 1998).

Man kan dra slutsatsen att det på Ålandsöarna under stenåldern fanns en utpräglad fångstkultur. Under den långa tidsperioden skedde dock stora förändringar i skärgårdsmiljön vilket också påverkade säljakten. Den kanske största skillnaden i jämförelse med idag var att grönlandssäl (Phoca groenlandica) jagades i den åländska skärgården under gropkeramisk och senneolitisk tid. Arten lever idag i Atlanten men framträder på de åländska stenålderslokalerna omkring 3300 f.Kr och jagas sedan intensivt fram till slutet av stenåldern.

Grönlandssäl vanligt jaktbyte

På de äldsta kamkeramiska lokalerna på Åland har påträffats ben av gråsäl (Halichoerus grypus) och vikare (Phoca hispida) (se Fortelius i Väkeväinen 1979; Núñez 1986A; Welinder 1976). Dessa sälarter jagades av den första bosättningen på öarna, ungefär 5000 f.Kr men man har nästan ingen kunskap om de yngre kamkeramiska lokalerna. Det finns inga större faunamaterial från dessa lokaler så därför saknar vi tills vidare kunskap om säljakten under en mycket lång tidsperiod på nästan 1500 år. Som det nu ser ut utgör grönlandssälsjakten ett nytt fenomen som är förknippat med gropkeramisk kultur i den åländska skärgården. Man vet dock att grönlandssälen förekommer i Östersjöområdet redan omkring 4000 f.Kr (Lindqvist och Storå 1997) så det bör ha varit möjligt att jaga arten betydligt tidigare på Åland än vad vi vet idag. Jakt på grönlandssäl kan mycket väl ha förekommit på de yngre kamkeramiska lokalerna i den åländska skärgården.

Grönlandssälen är ett mycket vanligt jaktbyte på boplatser längs Östersjöns kuster under gropkeramisk tid. En bidragande orsak till detta är att arten av allt att döma har etablerat en permanent ynglande population i Östersjön vid denna tid (Storå 2001). På Åland dominerar arten i de flesta analyserade gropkeramiska faunamaterial följd av vikaren som fortsättningsvis var ett viktigt jaktbyte. Gråsälen är däremot mycket sällsynt.

Osteologiska analyser av benfynd från den gropkeramiska lokalen Jettböle i Jomala har gett en ganska utförlig bild av jakten på grönlandssäl och vikare. På Jettböle har man under senvintern och den tidiga våren intensivt jagat vikare på isen, d.v.s. under kutnings- och diperioden. Vikaren föder sina ungar i "lyor" i den fasta isen och den kan hålla andningshål öppna i fast is. Arten lever solitärt. Jägarna verkar ha utnyttjat vikarens beteende och nedlagt jaktbyten under den tid på året när sälarna är som mest utsatta. Man kan förmoda att vikaren har harpunerats på isen. Det kan nämnas att vikaren vid denna tid var vanlig betydligt längre söderut i Östersjön än idag. Arten ynglade regelbundet i området runt Gotland vilket indikerar att isbildningen under perioden bör ha varit omfattande (Storå 2001). Vikaren är beroende av fast is för sin kutning.

Artbeteende

För att man skall kunna förstå strategierna för grönlandssälsjakten i Östersjön är det viktigt att beakta artens beteende. I modern tid ynglar grönlandssälen i tre områden vid New Foundland, Jan Mayen och i Vita havet. Den föder sina kutar vid den yttersta kanten av isen där stora grupper av sälar samlas. Kutningsperioden infaller i februari och mars, ungefär vid samma tid på året som vikaren föder sina kutar. Kuten diar endast 10-12 dagar och efter 3-4 veckor har den ömsat den vita kutpälsen. Innan detta går kuten ogärna ner i vattnet. Det är av intresse att arten inte kan upprätthålla andningshål i fast is, se nedan. Efter kutningsperioden inleder sälarna mycket långa vandringar norrut till sina respektive sommarvisten. Sälarna rör sig i stora flockar och återvänder inte till kutningsområdena förrän följande år (se t.ex. Sergeant 1991).

Migrerande flockar av grönlandssälar var en ganska vanlig syn i Östersjön under gropkeramisk tid. Det är troligt att det har funnits ett kutningsområde i Östersjön i närheten av Gotland (Storå och Ericson, manuskript). Om man beaktar dagens situation har det bara funnits ett yngelområde i Östersjön och arten verkar ha bibehållit sitt vandringbeteende i sin nya miljö. Kutningsplatsens läge har förmodligen varierat något beroende på isförhållandena. Grönlandssälarna i Östersjön uppvisar med tiden en ganska markant minskning i kroppsstorlek vilket indikerar att populationen var isolerad från Atlantpopulationerna.

Lång jaktsäsong

Det finns enstaka ben från Åland som är så små att de troligen kommer från unga kutar av grönlandssäl men de åländska jägarna har inte regelbundet jagat arten under kutningsperioden. Under denna tid av året jagades i stället vikaren intensivt på Åland. Jaktsäsongen för grönlandssäl inleddes senare under året. Man skall här beakta att grönlandssälen inte kan upprätthålla andningshål i fast is så det är troligt att grönlandssälens kutningsområden låg för långt bort från Ålandsöarna för att jägarna skulle kunna nå sälarna. Isbildningen verkar helt ha omöjliggjort jakt på grönlandssäl under delar av vintern.

På Jettböle har jakten inletts under sen vår men jaktsäsongen har varit lång och fortsatt under stora delar av året med öppet vatten (Storå 2001). T.o.m. sommaren är en intensiv jaktsäsong vilket är ovanligt i modern tid. Det finns få uppgifter om säljakt sommartid i det etnografiska materialet från Östersjön så i detta avseende är grönlandssälsjakten unik. Det är förmodligen grönlandssälens vandringar i flock som har lockat till denna typ av jakt. Man får förmoda att harpunering har förekommit men sälnät har troligen också använts. Det är svårt att tänka sig att man annars har kunnat fånga stora mängder sälar i öppet vatten. Det finns flera fynd av sänkstenar från åländska lokaler som indikerar att nät har förekommit. Dessutom finns från andra delar av Östersjön fynd av nät eller delar av nät.

Grönlandssälens dominans i faunamaterialet från Åland avtar efter den senneolitiska perioden. Gråsälen verkar då bli allmännare igen i vattnen runt Ålandsöarna. Grönlandssäl saknas på den berömda Otterböte lokalen på Kökar som dateras till bronsålder (Gustavsson 1997:44ff). Enstaka ben finns dock i såväl bronsålders- som järnåldersmaterial i Östersjöområdet. Arten verkar sporadiskt ha förekommit i Östersjön i relativt sen tid men om det är fråga om en permanent population också under denna tid eller spontana tillfälliga invandringar från Atlanten kan inte avgöras. I de yngre fyndmaterialen är gråsälen och vikaren igen de vanligaste arterna och i södra delen av Östersjön framträder också knubbsälen (Phoca vitulina). Denna art har vandrat in i Östersjön relativt sent.

Utrotades av jakt?

Grönlandssälens blomstringstid i Östersjön varade troligen i nästan 2000 år och det verkar nästan som om arten för en tid övertog gråsälens plats i ekosystemet i stora delar av Östersjön. Artens närvaro lockade till en intensiv jakt inom stora delar av Östersjöns kustområden som förmodligen blev en bidragande orsak till att arten dog ut i Östersjön (Storå och Ericson, manuskript). Man kan se att en stor mängd av de jagade sälarna var unga, ännu inte könsmogna individer. Medan vikarjakten selektivt riktades mot de unga kutarna och vuxna sälar jagades ett betydligt bredare ålderssegment ur populationen av grönlandssälar (Storå 2000). Kanske var det jakten i öppet vatten - som bedrevs inom stora delar av Östersjön - som ledde till att man mera oselektivt skattade grönlandssälen och på så sätt kom att bidra till artens försvinnande.

Man kan förmoda att en minskande population av grönlandssälar i Östersjön hade negativa konsekvenser för ett område som Åland. På Ålandsöarna utgjorde sälarna de viktigaste jaktbytena och i övrigt har man påträffat bara enstaka ben av tumlare och hare. Det finns dock enstaka fynd av älg och t.o.m. kronhjort men här rör det sig om en import av lämpligt råmaterial för redskapstillverkning. Däremot framträder på de yngre gropkeramiska lokalerna de äldsta fynden av ko, får och troligen svin och samtidigt kan man se att också jakten på grönlandssäl förändras (Storå 2000). Den yngre gropkeramiken och den senneolitiska tiden är en spännande period när kulturen på Ålandsöarna genomgår många förändringar.

Starkt ritualiserad hantering

Inom sentida jägarsamhällen har man ofta observerat att förhållandet mellan jägare och deras jaktbyten inte bara är begränsat till ett ekonomiskt utnyttjande. Det speciella förhållandet mellan människor och jaktbyten tar sig inte sällan uttryck i att jaktbyten tas omhand enligt specifika regler och hanteringen kan vara starkt ritualiserad. Amuletter och olika typer av smycken bärs som totemindikatorer och olika typer av djuravbildningar är också vanligt. Man kan peka på flera motsvarande fenomen inom den gropkeramiska kulturen. Jag tänker t.ex. på tandpärlor som har påträffats som ornament i gravar eller djurben som har nedlagts som gravgåvor.

Framför allt vill jag lyfta fram den gropkeramiska figurintraditionen. På många gropkeramiska fyndlokaler har påträffats små lerskulpturer som oftast föreställer djur, bara ibland människor. Lerfigurer finns också inom kamkeramiskt område men här är människoavbildningar vanligare (Núñez 1986B; 1987; Äyräpää 1942). De åländska gropkeramiska leridolerna är i detta sammanhang av största intresse. Det finns från ett flertal lokaler fynd av leridoler vars enhetliga formgivning måste anses vara förbluffande. Figurerna har tolkats som människoavbildningar som i några fall t.o.m. bär könsmarkeringar i form av bröst eller skägg (Cederhvarf 1912; Fagerholm-Sjöblom 1999; Nunez 1986B; 1987; Äyräpää 1942).

Unika leridoler

De åländska leridolerna är unika och otvivelaktigt bär de vissa mänskliga drag. I jämförelse med figurintraditionen på de svenska gropkeramiska lokalerna är dock den nästan totala frånvaron av djuravbildningar på de åländska lokalerna förvånande. I Sverige finns inom den gropkeramiska kulturen avbildningar av många olika djur så det är anmärkningsvärt att den åländska idoltraditionen i sitt val av motiv är så annorlunda. Kanske bör man ifrågasätta att de åländska idolerna enbart föreställer människor? Enligt min mening påminner idolernas huvudform, nosens (näsans) och ögonens placering, samt kroppens och fotdelens form i hög grad om sälar. I siluett är ju sälens kropp inte helt olik en människas. Några idoler har en ornering som kan tolkas som stiliserade labbar, andra har nätmönster. Orneringen kan vara dräktdetaljer på en människas klädedräkt men nätmotivet skulle kunna föreställa en fångad säl - eller ett uttryck för en förhoppning om en fångad säl.

Att idolerna uppvisar drag av både säl och människor kan ses som ett tecken på en nära relation som inte bara är begränsad till en ekonomisk dimension. De åländska leridolerna kan på detta sätt bättre förstås som en naturlig del av den gropkeramiska kulturen där förhållandet mellan jägare och jaktbyten verkar ha varit speciell. Att man på Ålandsöarna framhäver sälens betydelse är inte så förvånande med tanke på faunamaterialets sammansättning. Här dominerar sälarna medan fastlandslokalerna oftast uppvisar ett stort antal landlevande däggdjur som man har jagat.

Nya kulturmönster skapas

Det är intressant att den åländska idoltraditionen framträder på Åland i en tid när grönlandssälsjakten är under förvandling och flera nya kulturyttringar når öarna (Stenbäck 1998; Storå 2000). Öarna håller på att neolitiseras - inte så mycket i ekonomiska termer men helt klart skapas nya kulturella mönster. Idoltraditionen har dock sina rötter på ett lokalt plan inom den rådande fångstkulturen men också på ett större plan inom fångstkulturerna i både Sverige och Finland. Idolerna verkar behövas när den åländska fångstkulturen håller på att förändras på ett socialt eller kanske ideologiskt plan. Detta sker innan neolitiseringen har fått en signifikant ekonomisk betydelse. I ekonomiska termer är neolitiseringsprocessen slutförd först när vi har nått in i bronsåldern. I myrmarker bl.a. i Saltvik syns på bronsålders nivåer de första spåren av en mera intensifierad betesverksamhet och också de äldsta spåren av sädesodling (Andrén et al. 1996). Säljakten var fortfarande betydelsefull men våra tolkningar begränsas av ett förvånande litet antal boplatser från denna tid. Dock vet vi att grönlandssälar och leridoler då är borta. Djurvärlden har förmodligen fått en annan betydelse för bronsåldersålänningarna.

___________________________________________________

Jan Storå är arkeolog och har erhållit stipendiemedel av Åland Högskola för detta projekt. E-post: jan.stora@ofl.su.se

Referenser

Andrén, E., Veski, S. and Storå, J. 1996. Biostratigraphical investigations in connection with archaeological dwelling sites at Jansmyra, Northeastern Åland. Pact 50(IV.I): 355-365.

Cederhvarf, B. 1912. Neolitiska lerfigurer från Åland. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 26: 307-322.

Dreijer, M. 1940. Ålands äldsta bebyggelse. Finskt Museum 1940:1-66.

Dreijer, M. 1983. Det åländska folkets historia. I:1 Från stenåldern till Gustav Vasa. 2. ed. Mariehamn.

Fagerholm-Sjöblom, S. 1999: Jettböle lerfigurer i skenet av schamanism. C-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet.

Gustavsson, K. 1997. Otterböte. New light on a bronze age site in the Baltic. Theses and papers in archaeology B:4. Ekenäs.

Lindqvist, C. and Storå, J. 1997. Havet och sälarna. Ingår i: Burenhult, G. (ed). Ajvide och den moderna arkeologin. Falköping.

Núñez, M. 1986A. Om bosättningen på ålandöarna under stenåldern. Åländsk Odling 46:13-28.

Núñez, M. 1986B. Clay figurines from the Åland islands and mainland Finland. Fennoscandia archaeologica III:17-34.

Núñez, M., 1987. Åländska lerfigurer, skinnkläder och masker för 4000 år sedan. Åländsk Odling 47:7-16.

Núñez, M. 1990. Om människa och miljö i den åländska skärgården under stenåldern. Skärgård vol 13 nr 3:42-47.

Sergeant, D. E. 1991. Harp seals man and ice. Canadian Special Publication of Fisheries and Aquatic Sciences 114. Ottawa.

Stenbäck, N. 1998. Gropkeramiken på Åland. Förändringar i materiell kultur i början av mellanneolitikum. Ingår i: Aktuell arkeologi VI. Stockholm Archaeological Reports Nr 35.

Storå, J. 2000. Sealing and animal husbandry in the Ålandic Middle and Late Neolithic. Fennoscandia Archaeologica XVI:57-81.

Storå, J. 2001. Reading bones. Stone age hunters and seals in the Baltic. Stockholm studies in archaeology 21. Stockholm.

Storå, J. och Ericson, P.G.P. manuskript. A prehistoric breeding population of harp seals (Phoca groenlandica) in the Baltic Sea.

Väkeväinen, L. 1979. Ahvenanmaan varhaiskampakeramiikka. Progradu-avhandling vid Helsingfors universitet.

Welinder, S. 1976. Åländsk fångststenålder. Åländsk odling 36:36-58.

Winge, H. 1914. Knogler fra en stenalderbopladts vid Jettböle, Åland. Rapport i arkeologiska sektionens arkiv, Ålands museum, Mariehamn.

Äyräpää, A. 1942. Kampakeraamisen kulttuurin savikuviot. Suomen Museo XLVIII 1941:82-123.