Tidskriften Skärgård

Årgång 24 Nr 3 / 2001
Tema: Skärgårdshavets nationalpark

De forna stenkonstruktörernas skärgård 
- en arkeologisk inventering av samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark

Av Tapani Tuovinen

I de åboländska utskären har människan mer än på de flesta andra håll varit delaktig i utformandet av landskapet ända från början. Allteftersom sjöbottnen blev torrlagd genom landhöjningen utnyttjades den i den traditionella boskapsskötseln eller lades under plogen. Så utformades ängarna och betesmarkerna - mulens landskap såsom Leif Lindgren kallar dem i sin bok Skärgårdens betesmarker (2000) - och i det traditionella resursutnyttjandet utformades hela kulturlandskapet med byggnader, odlingar, hamnar, fiskelägen och båtar. Men i kulturlandskapet ingår också ett vid första påseende mera osynligt skikt, stenrösena, stensättningarna, stenmurarna, husgrunderna, de olika fornlämningarna i vid bemärkelse. De är inte alltid av hög ålder, men de är ändå anonyma och varaktigt övergivna spår av människors liv och leverne i en äldre tid. Även om deras ursprung har fallit i glömska är de konkreta, materiella lämningarna ofta lokalt kända. Ibland är de förknippade med tolkningar och innebörd som har framsprungit ur befolkningens egen levnadsmiljö och erfarenhet.

Holmar finkammades Våren 1994 inleddes en arkeologisk inventering av samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark. Målsättningen var att få fram en representativ helhetsbild av hurudana arkeologiska lämningar som har blivit bevarade fram till våra dagar och att skapa en preliminär uppfattning om deras ålder och anknytning till skärgårdsnäringarna och sjöfarten. Jag skall här kort beröra några av resultaten; en utförligare rapport av inventeringen har utgivits av Forststyrelsen (Tuovinen 2000). Av samarbetsområdet är fem procent torrt land, söndersplittrat i 8400 holmar och skär. Då holmarna är så många, var det omöjligt att undersöka alla öar, utan bland dem valdes först ut holmar med en storlek på minst ca 15 hektar. I de fall där det fanns anledning att vänta sig något intressant kompletterades arbetet till att omfatta mindre holmar.

Under åren 1994-1997 undersökte jag de 235 utvalda holmarna genom att systematiskt finkamma deras terräng. De största öarna var Nötö (380 ha) och Högsåra (530 ha), men även några små fiskeskär var på agendan. Sammanlagt registrerades 138 arkeologiska lämningar, inklusive lokaler med flera lämningar. Bland dem är de 37 gravrösena den mest allmänt förekommande och samtidigt den enda med säkerhet förhistoriska typen av lämningar i området. De övriga härstammar från medeltiden och den nya tiden: tomtningar, husgrunder och bytomter, kapellgrunder, uppdräkter (strandpartier där stenar har röjts undan för att man skall kunna dra upp båtar), linjekummel, labyrinter, ristningar, stenkompasser, stenugnar, sköthjällar (rester av trästänger som rests för att torka fiskeredskap) och en del svårt definierbara lämningar.

Kontinuitet i det förhistoriska gravskicket Under bronsåldern (1200-500 f.Kr.) och järnåldern (500 f.Kr.-1150 e.Kr.) begravdes människor i stenrösen vid kusten och i synnerhet i skärgården som då omfattade stora delar av våra dagars kusttrakter. Gravarna är stensättningar och -rösen av vanligen ganska obestämd form. Ibland kan formen vara regelbundet rund, oval eller rektangulär. Vid utgrävningar har rösena i allmänhet visat sig vara fattiga på fynd. Oftast innehåller de rester av brända ben, antingen från en enda individ eller från flera individer. Resultaten av inventeringen tangerar en omdebatterad fråga som går tillbaka till 1930-talet. Vid den tiden var finländska forskare ganska eniga om att landet blev öde under de sista århundradena före Kristi födelse, under den fyndfattiga förromerska tiden, på grund av ett kallt klimat. De kända rösena i Åbolands skärgård förlades till bronsåldern. Tack vare nya fynd förkastades hypotesen om tomrummet på 1960-talet (Meinander 1969). Eftersom uppfattningen om att rösena i skärgården hör till bronsåldern hade hunnit etablera sig, har många forskare dock hållit fast vid tomrumshypotesen, som innebar att Åboland blev folktomt under de sista århundradena före Kristi födelse och förblev helt öde fram till början av medeltiden.

Redan före inventeringen av samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark fanns det emellertid belägg som tydde på att uppfattningen om järnåldersbebyggelsen i skärgården borde tänkas om. En utgångspunkt utgjorde en undersökning på Nötö i Nagu, ungefär i mitten av nationalparksområdet. Vid utgrävningarna våren 1988 undersöktes i ett stenröse en brandgrav av en ung person som hade fått med sig en kam av horn; därtill fann man även ben som tillhör fågel, fisk och mindre däggdjur. Ett annat stenröse innehöll obrända ben av en fullvuxen människa, nitnaglar av järn som härstammar från en klinkbyggd båt samt ben av nöt, svin, får/get, katt, fågel, fisk och smågnagare. Fynden kan dateras till den yngre järnåldern, företrädesvis vikingatiden. Poängen i fråga om gravarnas datering ligger i fördelningen av gravplatsernas höjd över havsytan. Rösena på Nötö har uppförts på 30 meters höjd på en bergstopp med utsikt över fjärdar. Järnåldersgravarna har alltså placerats i krönläge på samma sätt som de klassiska bronsåldersrösena som har illustrerats i många läroböcker. Platsen hör till de högsta topparna i nationalparken och ingen av områdets övriga kända gravar ligger lika högt som Nötögravarna. Det förefaller alltså att den till bronsåldern återgående traditionen att placera graven i krönläge levde kvar i den yttre skärgården, där nya rösen uppfördes allteftersom nya holmar steg upp ur havet.

Om vi ser närmare på gravplatsernas höjder över havsytan visar det sig att 20 av de 37 kända gravarna är belägna på så låga nivåer att de inte kan ha blivit uppförda före järnåldern. Diagrammen i fig. 2 illustrerar gravplatsens höjd över havsytan jämförd med motsvarande tidigaste möjliga strandförskjutningsdatering. Till exempel på Kistskär i Brunskär i Korpo har vi ett röse, vars höjd 7.5 meter innebär att året 670 e.Kr. (± 210) är den tidigaste möjliga tidpunkten för byggandet. På Djupklevudden i Korpo gav höjdmätningen nivån 6.4 meter och den motsvarande strandförskjutningsdateringen är år 940 (± 160).

Dessa årtal kan inte tolkas som reella tidpunkter, utan gravarna är oftast yngre än så. I regel uppfördes ju rösena en bit upp från stranden. Till exempel på Stora Ängeskär i Hitis placerades en grav, som tack vare ett föremålsfynd daterats till vikingatiden, 3-4 meter över det dåvarande medelvattenståndet. De gravar som ligger lägre än 15 meter hör säkert till järnåldern medan de gravar som ligger på 15 meters nivå och däröver med stor sannolikhet också byggts under järnåldern och då placerats en bit upp på land. Bronsåldersrösena i den södra skärgården torde alltså vara i minoritet.

Gravarna i ett forntida utskärslandskap Järnåldersrösenas förekomst i utskären antyder att sjön utgjorde en viktig resurs under järnåldern, och närmast tänker jag på sjön som förenande länk i samfärdseln och som fiskevatten. I samma riktning pekar gravplatsernas omsorgsfullt utvalda lägen. Gravarna placerades på platser som så att säga sträckte sig ut mot det omgivande landskapet, såsom på en udde med utsikt över sjön, eller på en bergstopp vid ett sund där man kunde betrakta fartyg som passerade platsen. En del gravar ligger ensamma på sina holmar, andra har blivit placerade på samma ö en bit ifrån varandra eller på näraliggande holmar så att de bildar glesa grupper, medan ett mindre antal rösen har byggts nära varandra så att de bildar gravfält. Från gravplatsen kunde man blicka ut över landskapet, vilket i utskären inte alltid förutsatte att man skulle ha sökt sig till en hög bergstopp. Ett berg på 15 meter i utskärgården kunde erbjuda en lika vidsträckt utsikt som en topp på 50 meter i den inre skärgården eller på fastlandet. Det var inte den absoluta höjden över vattenytan som var avgörande, utan den relativa höjden i förhållande till det omgivande landskapet. Seden att bygga sina gravar i närheten av de äldre befintliga gravarna kan närmast uppfattas som ett belägg på att gravbyggarna var medvetna om tidigare generationer och deras kulturarv. Som gravplatser valdes speciella terrängpunkter, från vilka man såg ut över det omgivande landskapet och tog emot intryck av det.

Gravbyggarna var förankrade i miljön och i de traditionella innebörden som ingick i landskapet. De hade uppenbarligen en detaljerad lokalkännedom, som ärvdes från släktled till släktled. De representerade långvariga traditioner i sitt levnadssätt och allt tyder på att de var fast bosatta i skärgården.

Lämningar med anknytning till fiske Bland de fiskerelaterade lämningarna kan man framför allt räkna tomtningarna, där säsongfiskare har övernattat. De är runda eller rektangulära stenmurar med en röjd jordyta i mitten. Stenmuren utgjorde sockeln över vilken ett tak restes, antagligen av ris eller av åror, master eller andra spiror och av segel. Ofta är muren byggd intill en lodrät bergvägg eller vid ett flyttblock. Denna typ av enkel övernattningsbostad har förekommit på många håll tills båtmotorn kom i bruk. Det finns dock enstaka tomtningar högt uppe på land som har en annorlunda karaktär. De ger ett ålderdomligt intryck och kan ha en påfallande hög ålder.

I anslutning till tomtningarna brukar det även förekomma strandpartier där stenar och block har röjts undan. Stranden har jämnats för att man lättare skall kunna dra upp båtar i skydd för vågorna. Dessa uppdräkter kan dateras genom att mäta deras höjd över havsytan. Labyrinterna - eller jungfrudanserna, som de heter i Åboland - består av stenar som är utradade på en bergsyta enligt ett bestämt mönster. Från en öppning i utkanten slingrar sig en gång antingen in till centrum av stensättningen eller genom denna och tillbaka till öppningen. Labyrinterna verkar ha en koppling till säsongfiske och en magisk innebörd. Kanske ansåg man att de gav fiskelycka. De flesta lämningarna som har anknytning till fiske finner man i havszonen från Vänö i öst till Jurmo och Utö i väst. På skären finns uppdräkter från 1300-talet fram till 1800-talet, tomtningar och labyrinter. Jurmo och Utö hörde under 1500-talet till det produktiva fiskeområdet vid Mörskär. Själva Mörskär, det största fiskeläget, ligger väster om nationalparken i Kökar.

Fisket vid Mörskär Mörskärsfisket, som försiggick ute i kronans fiskevatten i havsbandet, är belagt i de åländska skattelängderna 1537-1569 och 1600-1618. Fisket var uppdelat i sommarfiske i juni och höstfiske i augusti-september. År 1549 uppgavs att 296 båtlag låg ute i höstfiske, vilket enligt Kenneth Gustavsson (1994) innebär att cirka tusen människor, till stor del från de åländska skärgårdssocknarna och från Korpo och Houtskär, bosatte de små fiskeskären. Överskottet från fångsterna skeppades huvudsakligen till Stockholm. I skattelängden av år 1564 har de olika fiskelägena vid Mörskär, Utö och Jurmo räknats upp skär för skär. För varje skär uppges hur många båtlag som hade erlagt tull. Först kommer det största fiskeläget Mörskär med 24 båtlag i sommarfiske respektive 16 båtlag i höstfiske. Sedan följer de övriga skären i tur och ordning från väst till öst över ett 15 sjömil långt område: Eistiskär (Enskär vid Utö, 13 resp. 8 båtlag), Pattiskär (Pattskär, 16/6), Alöra (Alu, 20/10), Kalffskär (Jurmo Kalkskär, 13/8), Måszeskär (Måsskär, 6/4), Hamnaskär (Hamnskär, 10/4) och slutligen Einhara (Enharu vid Jurmo, 3/4). På en del av dessa skär har påträffats lämningar av säsongfiske. På Mörskär har dokumenterats två mullrande stenblock eller Dunderflisor, tomtningar och en labyrint. Pattskär har en uppdräkt som har varit i bruk under 1700- och 1800-talen samt en tomtning. Alu har ristningar och Stora Måsskär stenkonstruktioner. Men intressanta belägg har också det lilla Enharu som utgör ett exempel på hur arkeologiska lämningar ibland låter sig kopplas ihop med uppgifter i urkunderna.

Enharu är en fem hektar stor granitkupol, som erbjuder ingen i modern bemärkelse duglig hamn med skydd för sjögången. Nere vid stranden i södra delen av harun finns emellertid en sänka där man har röjt undan stenar för att få en liten grund vik. I den kunde båtarna dras upp på land bakom en klippa som skyddade mot vågorna från öppna Östersjön. Vid den dåvarande stranden finns fyra uppdräkter. Genom att bestämma nivån på hamnviken, som på grund av strandförskjutningen grundats upp och blivit oanvändbar, kan vi räkna när användningen av hamnen tidigast kan ha börjat och när den har upphört. Höjdmätningarna gav vid handen att hamnen har tagits i bruk tidigast någon gång under första hälften av 1400-talet. Över vikens inlopp går en stenig tröskel, som först har uppgrundats och gjort det svårt för fiskarna att dra sina båtar in i viken. Denna tröskel gjorde hamnen oanvändbar under 1600-talet. Den uppskattade tiden för hamnens användning, från 1400-talet fram till slutet av 1500-talet, sammanfaller med uppgifterna om Enharu i skattelängderna. Även det att 1564 års förteckning uppger tre båtlag i sommarfiske och fyra båtlag i höstfiske passar ihop med de fyra uppdräkterna som röjts upp i den steniga terrängen.

Tapani Tuovinen är fil.lic. med skärgårdsarkeologi som specialområde och arbetar för närvarande som fältarkeolog vid Åbo landskapsmuseum. Tfn 02-2620111, e-post: tapani.tuovinen@abo.fi  www.turku.fi/museo