Tidskriften Skärgård

Årgång 24 Nr 3 / 2001
Tema: Skärgårdshavets nationalpark

Ledaren 

Av Håkan Eklund

Nationalparken - vår stolthet eller inte?, frågades i ett inlägg i seminariet "Reservat eller levande lokalsamhällen?" som hölls i Pargas tidigare i år och vars föreläsningar finns med i detta temanummer.

Nationalparken ifråga gäller Skärgårdshavets nationalpark i Åbolands skärgård, som i mångt och mycket är en mycket annorlunda nationalpark. Den utgörs av en mosaik av till staten inköpta land- och vattenområden fördelade på mer än 1000 holmar och skär som ligger insprängt i ett privatägt samarbetsområde som också delvis omfattas av Finlands andra biosfärområde. En nationalpark är som namnet säger en nationell angelägenhet, ett nationalarv av rang att förvalta åt kommande generationer; i sig något att vara stolt över.

Ända fram till 1980-talet början fanns de finländska nationalparkerna långt borta i obygden, i Lappland och i östra Finland. Det unika natur- och kulturlandskap som Svenskfinlands kust- och skärgårdsområden representerar, fanns överhuvudtaget inte bland de områden som omfattades av nationalarvet. Och det var till Lappland som rikets överhet tog sina utländska gäster när de ville visa Finland utanför huvudstaden; och gör det allt fortfarande. Det har bara blivit så, trots att landskapets natur och kultur inte kan anses globalt unikt. Men i finska Lappland har man en välutbyggd besöksnäring, med välfungerande infrastruktur som har kapacitet att ta emot besökare.

Beträffande områden längs vår kustlinje värda epitetet nationalarv, är nu situationen en annan. Idag finns fyra nationalparker i representativa skärgårdsområden, som alla grundats efter 1982. Av dem ligger tre helt eller delvis inom Svenskfinland: Östra Finska viken grundades 1982 (bl.a. i Pyttis), Skärgårdshavet 1983 (Dragsfjärd, Nagu, Korpo och Houtskär) och Ekenäs skärgård 1989. Den fjärde havsparken är Bottenvikens nationalpark i Kemi och Torneå som grundades 1991. Dessutom har Kvarkens skärgård föreslagits världsarv status.

I en ledare för Finlands Natur nr4/1990 skriver Henrik Österholm, mångårig medlem i SIÅA:s ledningsgrupp, "… för en finlandssvensk borde det ju kännas smickrande att delar av naturen i våra bygder nu äntligen värderas lika högt som ödemarkerna i norr och öster". De flesta håller säkert med; att inte finnas med i det nationella natur- och kulturarvet skulle vara genant. Men det är en lång och smärtsam process att omvandla privatägda skärgårdshemman till parker och skyddsområden, att förvandla gamla hedervärdiga primärnäringar till något nytt och främmande, hur ädelt motivet för det framtida markinnehavet än är. Här krävs det taktfullhet och kulturkänsla av alla de som jobbar med markförvärvsfrågor och implementering av olika fredningsåtgärder. Rigida statliga ämbetsverk och myndigheter är inte precis kända som lyhörda och finkänsliga kulturkännare, som t.ex. Natura 2000 processen visade. I sig en nyttig erfarenhet.

Etableringen av Skärgårdshavets nationalpark har gått relativt smärtfritt. En enkätundersökning utförd av biosfärområdet för några år sen visade att parken hade accepterats mycket väl av lokalbefolkningen i skärgården och att många hellre sålde sin mark till parken än till den privata marknaden för att exploateras för fritidsbebyggelse. Inom parken lever den gamla skärgårdsbondens ande vidare, som landskapsvårdare av rang; bl.a. till gagn för kulturlandskapets biologiska mångfald. Våra barn och barnbarn kommer att uppskatta det. Många gånger om. Trots höga förväntningar bland skärgårdsbefolkningen, trots begränsade utvecklingsresurser som tilldelats parken, har vi all orsak att lyfta på hatten för de resultat som redan åstadkommits. En del av ansträngningarna synliggörs i detta nummer.

Skärgårdshavets nationalpark har redan bekräftat det som alla initierade visste: att området är en skattkammare vad natur- och kulturvärden beträffar. En pärla med en oanad potential, som regionen ännu kommer att ha en stor nytta av. Internationellt sett utgör nationalparker en enorm drivkraft inom den stadigt växande besöksnäringen, och det kommer också att gälla Skärgårdshavet. Nationalparker och biosfärområden runt om i världen har stora möjligheter att bilda nätverk och kontaktytor med en marknadsförings effekt som når miljoner människor; i sinom tid kommer också resultatet att synas i Åboland - på våra egna villkor. Men det krävs tid och stora satsningar, både inom och utom själva parkområdet, för att bygga upp all den infrastruktur och företagskultur som behöv för att synliggöra området på medvetna människors världskartor, och kunna ta emot betalande besökare. Etableringen av Skärgårdscentrum Korpoström är en viktig pusselbit i den utvecklingen, liksom många andra helt privata satsningar.

Att skärgårdsbon blivit nationalparkens mest hotade varelse, som ett seminarieinlägg påpekade, rår inte Forststyrelsen på - oberoende av utfästelserna i nationalparkens stomplan om att bevara en levande skärgård. Hur gärna än parkmyndigheterna vill värna om en levande skärgård, kan de inte återskapa det gamla skärgårdssamhälle och -landskap som folkrika, blommande skärgårdsbyar formade och som fortfarande finns kvar på många äldre skärgårdsbors näthinnor. Den tidsepoken är obönhörligen förbi. Tyvärr. Tudelningen av landet till förmån för snabbt växande urbana center rullar vidare av sin egen tyngd och glesbygden glesnar allt mera. I de flesta av landets glesbygder väntar inga alternativa utvecklingsperspektiv i form av fritidsbebyggelse och växande turistnäring, med de volymer som våra skärgårdsområden upplever. I ett längre perspektiv har Åbolands skärgård och Skärgårdshavets nationalpark framtiden framför sig.