Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | Nr 5 | 15.3.2013 |
Meddelandens pärm

Veckans skribent

Veckans skribent Camilla Kronqvist skriver om humanistiska studiers värde i en tid då alla ansatser till allvar undermineras i det offentliga samtalet.

Varför säger vi sådant vi inte menar?

***BILD***
Veckans skribent är Camilla Kronqvist, vikarierande universitetslärare i filosofi.

Tänk er en film som målar upp en bild av ett mänskligt liv genomsyrat av strävan att förstå och uttolka mänsklighetens historia och olika mänskliga verksamheter. Man försöker där förstå olika kulturella och mänskliga uttryck i deras mest abstrakta former samtidigt som man går in i små detaljer. Man diskuterar litteratur, konst, religioner och tankesystem för att nå en bättre självförståelse, finna vägar till mellan- mänsklig, fredlig samexistens och skapa bättre former för kommunikation.

De flesta som såg den här filmen skulle säkert se ett mycket eftersträvansvärt ideal. Många skulle mena att den är utopistisk.

Jag påstår att den här bilden fångar något om vår verklighet, en verklighet som står att finna i humaniora, i filosofin, i kvinnovetenskapen, i pedagogiken, i alla de akademiska områden som värnar om människans bildning.

Naturligtvis uppfattar jag som humanist och filosof inte allt mitt arbete i det här ljuset. En vanlig arbetsvecka sönderfaller snarast i konkreta uppgifter som att förbereda föreläsningar, artiklar och presentationer, bedöma studentarbeten och så vidare. Men ibland är det just de här beskrivningarna som tränger sig på mig. Som då jag befinner mig på ett filosofiskt kollokvium i Prag och diskuterar "det goda" mot bakgrund av en 2000-årig tanketradition, där Platons texter är minst lika goda diskussionspartner som neurologiska undersökningar av idag. Eller då jag i seminarier får följa med hur studenter lär sig att finna en egen filosofisk röst och blir bättre på att uttrycka sina tankar. Då erfar jag som starkast vad det betyder att uppfatta humanistisk bildning som ett ändamål i sig.

Samtidigt är den här idén om bildning som ett mål i sig en av de mest hotade idéerna idag. Detta ses inte minst i nedläggningen av humanistiska utbildningar vid flera europeiska högskolor och universitet, för att den här typen av bildning anses vara ickestrategisk och olönsam. (Det här säger mer om vår tids självändamål, än det bevisar att idén om egenvärden har försvunnit ur vårt tänkande.)

Här kunde jag också säga mycket om hur själva grundidén i den humanistiska bildningen hotas att urholkas av diverse effektivitets-, produktivitets- och innovationsprogram som äter upp den akademiska verksamheten inifrån genom att betona kvantitet framom kvalitet, resultat framom innehåll.

Jag vill ändå uppehålla mig vid ett annat hot mot kärnan i de mänskliga bildningssträvanden som tonat fram ur de senaste månadernas kontroverser i sociala medier. Jag tänker här dels på det näthat riktat mot kvinnliga journalister, författare och bloggare som uppmärksammades i det svenska Uppdrag granskning (6.2), och dels den debatt som åtföljde en feministisk blogganalys av Finlands eurovisionsbidrag och hur den omtalades i Radio Extrem (mer känt som "krista- gate"/"kaktusgate").

Den form av mellanmänskliga "samtal" i det offentliga som mött en i dessa debatter är ett ocensurerat babbel, ett förlöjligande av allt som kan ses som "djuplodande" – vad vårt samhälle behöver är förstås mer ytlighet? – ett avfärdande av all kritik av bristande allvar och smaklöshet som humorlöshet medan allehanda dumheter som uppstår för att ingen egentligen menar vad den säger genomgående ska förstås som skämt, en syn på ord som något "man bara skriver" och där till och med hatiska kommentarer och hot ska förstås som meningslösa ord, ett insisterande på rätten till en egen åsikt fast man inte ens kan formulera vad ens åsikt är. (Tyckanden som "löjligt" och "fånigt" är ännu ingen åsikt och det är oklart vilken rätt vi kan åberopa oss att få yttra dem om allt och alla.)

I denna lättsamma medievärld har jag otroligt lätt att hålla mig för skratt. Så humorbefriad som jag är ser jag inte ens en form av samtal i det som sägs utan ett underminerande av allt vad samtal heter. Tillika undergräver det en av humanioras bärande insikter, nämligen vikten av ord, och av att undersöka dem för att förstå hur människor och kulturer förstår sig själva och andra.

Få människor är så sparsamma med att yttra åsikter som de filosofer jag funnit mest givande som samtalspartner. Få människor prövar sina ord mer än dessa filosofer och kommer med fler invändningar mot vad de själva säger. Det här innebär inte att de skulle ha ytterst lite att säga eller att det är oklart vad de vill ha sagt. Snarare ger medvetenheten om allt som de inte vill säga, och allt som bara är lösa personliga tyckanden, det de säger en oerhörd styrka.

Likaså är få människor så brännande medvetna som dagens kulturvetenskaper om vikten av att fästa blicken på vilka ord som används i olika kulturella sammanhang. Genom att fästa vår uppmärksamhet på dessa ord, till och med i de mest banala popsånger, hjälper de oss få syn på bakomliggande attityder, stereotyper, fördomar och förtryckande maktstrukturer som vi kan sträva efter att förändra genom att bland annat väga vilka ord vi själva använder för att beskriva vår forskning.

Samtidigt påminner de om ordens roll i att kommunicera upplevelser och erfarenheter och möjliggöra gränsöverskridande dialog.

Ur den här synvinkeln har jag svårt att föreställa mig en sämre tid för att tänka att vi som samhälle faktiskt inte har råd att satsa på humanistiskt sinnad forskning. Vad vårt samhälle behöver är fler och inte färre röster som stämmer till eftertanke och kritisk analys, som vågar vara djuplodande och stå för vad de säger. Paradoxalt nog är denna insikt oerhört otidsenlig.

Dessa mänskligt inriktade samtal kräver tid. Tid för att greppa större helheter och sammanhang, tid att sätta sig in i långtgående resonemang, tid att lyssna och försöka förstå. För människor som inte tycker att andra människor är värda deras tid, är det lätt att se varför denna form av eftertanke och omtanke verkar begära alltför mycket.