Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 13 | 28.9.2012 |
Meddelandens pärm

Veckans skribent

Marina Lassenius har på rätt märkliga vägar hamnat i Gabon där hon jobbar som Construction Site Manager för uppförandet av ett gaskraftverk för Wärtsilä.

Naturlig nyfikenhet och kärlek till äventyr

***BILD***
Veckans skribent är Marina Lassenius, magister i filosofi.

Jag drar på mig mina säkerhetsbyxor, -jacka, -stövlar, -glasögon och hjälm och öppnar dörren till min svala luftkonditionerade kontorscontainer. Värmen slår emot. Några ödlor ligger och dåsar i solen. Bonjour Madame Marina ropas från olika håll. Den röda sanden virvlar runt i vinden och lägger sig som ett täcke över precis allt som den lägger sina korn på. Upphetsade röster hörs lite längre ifrån. En svart mamba slank in i bussen. Ingen vågar inspektera närmare vart den tagit vägen eftersom ormarna är mycket giftiga. Arbetarna borde komma iväg till bygget men ingen vill gå in i bussen.

Efter mycket om och men ser jag hur några modiga går in med machete i handen. Mamban hittas inte men arbetarna kommer iväg. Jag beger mig för att kolla hur bygget framskrider.

Jag befinner mig i Gabon, västra Centralafrika, där jag jobbar som Construction Site Administrator för Wärtsilä. Vi bygger ett gaskraftverk.

Det är inte sällan jag får frågan vad jag med en magisterexamen i filosofi och arbetserfarenhet från kvinnovetenskap vid ÅA, projektforskare vid Helsingfors universitet, och kulturinstituten Villa Karo i Benin och Finlandinstitutet i Paris gör på ett bygge. Det kan ju te sig märkligt men egentligen tycker jag att det är en perfekt match. Mitt dagliga arbete består av att möta kunder, handskas med immigrationspolitik, poliser, planera ankomst av specialister, anställa folk, skriva kontrakt, träffa jurister, hålla kontakten med skattemyndigheter, and what not. Jag frågar mig snarare hur jag kunde göra allt detta utan filosofi?

Mitt arbete kräver att jag raskt kan identifiera de viktigaste problemen, riskerna och kunna finna lösningar. Mitt arbete kräver att jag snabbt kan ögna igenom stora mängder text på minst tre olika språk (franska, engelska och finska) för att urskilja det väsentliga som jag sedan ska kunna presentera för projektgruppen. Mitt arbete kräver även i allra högsta grad att kunna förhandla. Under mina sex års studier i filosofi har vi minsann läst, analyserat, diskuterar, debatterat och funderat. Mitt arbete kräver givetvis även en vilja och erfarenhet av att jobba i en mycket multikulturell miljö. Det innebär inte endast att bo i ett afrikanskt land som Gabon utan även att hantera diverse situationer som uppstår mellan finländarna, fransmännen och gaboneserna.

Mina erfarenheter av att ha bott i flera nordiska länder, Frankrike, Benin, USA och rest i över 40 länder kommer utan tvivel till sin nytta. Utan en naturlig nyfikenhet och kärlek till äventyr, problemlösning och spänning tror jag inte att jag vore den rätta personen. Men hur hamnade jag riktigt i Gabon?

Jag och min man lämnade Europa för att bosätta oss i Afrika. Vi köpte en gammal Land Rover med tält på taket som vi körde runt med i Sydafrika och Moçambique i åtta månader. Tanken var att hitta ett ställe där vi skulle slå oss ner i åtminstone några år. Vi hade inte slagit fast ort eller land. I siktet hade vi preliminärt Moçambique eller Malawi. Vi ville hitta något tillsammans.

Efter åtta månader on the road hittade vi mer eller mindre vad vi sökte. Pemba i norra Moçambique fyllde många av våra förhoppningar. Inom en vecka började vi få arbetserbjudanden. Vi arbetade som managers på Pemba Magic Lodge som bestod av hotell, camping och en mycket populär restaurang. Det var en utmaning att leda ett fyrtiotal anställda på portugisiska. Jag talade franska blandat med den spanska jag kan, blandat med en dos engelska och svenska. Ordboken hade jag även stor nytta av. Efterhand kunde jag tillägga den portugisiska jag lärde mig. Mest lärde jag mig "köksspråk" eftersom vi inventerade och dagligen åkte med shoppinglista till torget. Vi sökte långsiktigt boende och adopterade en hundvalp. Tanken var ju att bli några år.

Vi hade knappt hunnit jobba mer än två månader på Pemba Magic Lodge innan jag nåddes av ett mycket oväntat telefonsamtal. Den enda finländaren som jobbade på projektet i Gabon var gravid i femte månaden och måste ersättas ASAP. Hon och jag hade blivit bekanta i Västafrika då jag bodde i Benin och hon i Togo. Wärtsilä sökte febrilt, utan framgång, en person som talade flytande franska, engelska och finska, var högt utbildad, hade erfarenhet av Afrika och var villig att åka med mycket kort varsel. Hon tipsade Wärtsilä om att det nog fanns en sådan person, men att hon inte var säker om denna var intresserad eller tillgänglig. Fem minuter senare ringde de från Wärtsilä. Min man, dåvarande fästman, och jag diskuterade och beslöt snabbt att inget ska uteslutas. Fem dagar senare satt jag på flyget mot Vasa.

Mötet med Wärtsilä var intressant och de undrade om jag kunde åka bums till Gabon, utan att åka via Moçambique. Jo svarade jag. Wärtsilä undrade hur jag kunde lämna jobbet och boendet med så kort varsel. Jag förklarade att min fästman kunde ta hand om jobbet tills en ny person hittades, fixa nödvändiga dokument för hundvalpen (för den skulle ju givetvis med) innan de skulle ansluta sig till mig i Gabon. Angående boende så glömde jag visst påpeka att vi ännu bodde i tältet på biltaket, och det inte tar många minuter att vika ihop hemmet.

Vi skakade hand och det beslöts att jag åker iväg så snart jag har visum. Det tog dock längre än förväntat. I fyra veckor fick jag vänta på visum på grund av Gabons invecklade immigrationspolitik. Till slut kom det och jag åkte iväg till Port Gentil. Samtidigt jobbade min fästman ännu en månad, fixade hunddokumenten, packade bilen och körde den långa vägen till Johannesburg där bilen nu väntar på nästa äventyr. Han och hunden anlände till Gabon där vi nu har bott nästan i ett år!