Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 17 | 25.11.2011 |
Meddelandens pärm

Veckans skribent

Översättning av poesi är ett kreativt arbete som förhoppningsvis ger dikten en ny och livskraftig form. Veckans skribent Heidi von Wright har inspirerats av havets geléklumpar.

Om maneter och dikter, och en hel del annat

***BILD*** Veckans skribent är Heidi von Wright, författare och studerande i filosofi och konstvetenskap vid Åbo Akademi.

Det var en varm sensommardag, jag har svårt att urskilja om det var augusti eller september. Medan jag stod i färjkön lyssnade jag på radio, det var nyheter. Inte oväntat om samarbetsförhandlingar, nedskärningar, uppsägningar och sammanslagningar. En stund senare satt jag på M/S Aura mellan Kasnäs och Långnäs i Åbolands skärgård. En pojke, på kanske fem år, tittade ner från däck, gav ifrån sig ett utrop: "Vilken manetsoppa!". Jag tänkte inte mer på det, drack upp mitt kaffe, läste en tidning och småpratade med någon medpassagerare. Så tittade jag över räcket och ner i det blå-grönt brunskimrande havet. Ja minsann, fler öronmaneter än jag hade kunnat tänka mig. Tillsynes oändligt många, och manetsoppan fortsatte under en stor del av den knappt halvtimmes långa resan.

När nobelpriset i litteratur offentliggjordes flera torsdagar senare tänkte jag att manetsoppan var ett tecken. Maneter och Tomas Tranströmers dikter hör ihop. Men tecken är alltid lättare att urskilja i efterskott. Sammanträffanden är kanske mer passande att prata om. Och en del år är maneterna många gånger fler än andra år.

När jag ytterligare några månader senare, en solig eftermiddag i november, anländer till Visby sköljer manetfria vågor in över stränderna. Jag vandrar längs stränderna lägger märke till färggranna organiska ansamlingar, tång och sjögräs, i olika stadier av förruttnelse. På nätterna drömmer jag, som alltid när jag vistas på främmande orter, fram märkliga historier.

Jag befinner mig i Visby, inte bara för att promenera och drömma utan främst för att skriva. På bordet i biblioteket vid Östersjöns författaroch översättarcentrum ligger en hög böcker, med en matt skyddsplast. "Ett drömseminarium" heter boken som utgivits av centret 2002, redaktör för skriften var den tyska poeten och översättaren Richard Pietrass. Det är en vänbok tillägnad Tomas Tranströmer. Boken innehåller essäer, minnen och dikter tillägnade Tranströmer, samt ett urval av Tranströmers dikter översatta till estniska, lettiska, polska, ryska, tyska och japanska. Jag sätter mig ner för att läsa.

Senare den där somriga dagen, när manetsoppan hade överraskat den lilla pojken och många fler, stod jag vid vattenbrynet och försökte försiktigt flytta de flytande maneterna som förirrat sig in bland strandstenarna. Men förgäves, fler och fler dök de upp.

Jag lyfte en kall geléklump, vägde den i handen, kände efter. Brände den, brände den inte, inte ens lite? De små nässelcellerna, jag ville så gärna känna av dem. Men gjorde det inte. Det gör inte människohanden.

Jag doppade den tog upp den igen, tänkte på Tranströmers dikt Östersjöar där han beskriver maneter som blommor vid en begravning till havs, "tar man upp dem ur vattnet/ försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning/ lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är/ oöversättliga, de måste stanna i sitt element". Försiktigt återbördade jag den till sitt element, satte ner den en bit ifrån stranden. Tänkte på de havsbegravningar som ägt rum i de här vattnen. Hoppades att maneten levande pulserade iväg åt ett annat håll.

I "Ett drömseminarium" fastnar jag för professor Leonard Neugers text där han berättar om när han träffade Tranströmer i början av 1980-talet. Neuger, som kom till Sverige 1983, hade inte vistats länge i Sverige när han fick i uppdrag att översätta ett antal av Tranströmers dikter till polska. Jag citerar: "Hur som helst förstår jag inte ett dugg, och Tomas måste ha frågat om jag visste vad 'manet' betyder, för han sitter vid mitt skrivbord och tecknar en manet i två perspektiv."

Jag tar fram min anteckningsbok och skissar ner en manet ut två perspektiv, så som jag föreställer mig att Tranströmer gjorde, från sidan och uppifrån. Plötsligt minns jag.

Jag var något år äldre än pojken med manetsoppan. Satt med min orangea flytväst i en roddbåt. Någon annan rodde. Jag lät handen röra vid vattenytan medan vi gled fram. Kanske såg jag på medan någon tog upp ett nät, kanske fick jag prova ta upp nätet.

Medan jag satt och spanade ner i vattnet, såg jag det konstiga, det obekanta, någonting cirkelformat med ett tydligt mönster. Jag blev förvånad, hade ingen aning om vad det var. Ingen av de andra i båten hade sett något som levde upp till min beskrivning. Vi rodde runt en stund, på jakt efter det okända. "Det var säkert en manet, en öronmanet", så någon sedan. En manet, en öronmanet.

Neuger fortsätter i sin text kring översättandet: "Ja, substantiven finns på bilder, tecknade, klottrade och följaktligen förevigade, medan verben, dem hör jag som Tomas röst". Jag ser scenen framför mig. En poet och en översättare i det kreativa arbete som poesiöversättning innebär. Jag föreställer mig hur de arbetar sig fram mot lösningar hittar sitt gemensamma språk, för att sedan kunna översätta bilderna och ljuden.

Här avbryts jag abrupt av en radio någonstans i bakgrunden. Nyheter om sammanslagningar, nedskärningar, uppsägningar och samarbetsförhandlingar fyller etern och för en stund mina tankar. En stund senare en diskussion om språket på bloggar, där det mesta verkar vara underbart, vackert, ljuvligt, och sjukt härligt.

Och på något sätt ska de här världsbilderna gå att kombinera, fläta samman. Och jag funderar på hur bedrägliga orden i de där sammanhangen är. Och på dikterna, jag funderar om de är som Tranströmers maneter, oöversättliga och tvungna att stanna i sitt element. Det tror jag inte. Men där i lyftet, i översättningen, händer något och förhoppningsvis dör dikten inte, utan blir livskraftig också i sin nya form.