Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 8     11.5.2009

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

***BILD***
Kjell Herberts är forskare vid Institutet för finlandssvensk samhällsforskning.

Veckans skribent

Om fiktiva språkgränser i växlande språkklimat

JAG LÄSER NÅGRA FINLANDSSVENSKA dagstidningar på nätet. Det första jag ser är reklamen som rullar fram: Lupaamme kuusi kertaa kovempia aikoja... Kevään/kesän uutuudet... Osta musteet ja värikasetit... och självaste Marcus Grönholm suosittelee!

Nu hade jag faktiskt gått in på Hufvudstadsbladets, Vasabladets och Syd-Österbottens webbupplagor.

Som språksociolog tänker jag naturligtvis i termer av domänförluster. Inte ens som betalande konsument duger mitt språk. En gång i tiden hette det att kunden alltid har rätt. Skulle någon lansera devisen ”kunden har alltid rätt att använda sitt eget språk”, skulle jag skriva en tacksam insändare.

Naturligtvis inser jag att tidningsekonomerna anser att jag är ute och cyklar. Vi skall vara tacksamma över att finlandssvenska tidningar får vara med i Kärkimedia och dela på annonsintäkterna. Utan dem kanske ingen webbtidning, så det så. Men att annonsörerna går med på det är kanske ännu mera förvånande.

Att man till och med i fastlandets svenskaste bygd, Sydösterbotten, tackar och tar emot den finska reklamen visar väl att språkgränsen är fiktiv. Fast jag tror att annonsörena här eldar för kråkor.

NÄR THOMAS WILHELMSSON blev rektor för Helsingfors universitet hörde jag en mycket finlandssvensk person förklara hur stolt han är då en finlandssvensk blivit rektor för Helsingfors universitet. Under 1930-talets språkstrid hade detta varit en utopi. Samtidigt noterade han att Sibelius-Akademins rektor Gustav Djupsjöbacka också är finlandssvensk. Till och med ärkebiskopen har ju varit finlandssvensk. Och för inte så länge sedan var Finland nära att få en svenskspråkig president...

Han verkade så uppblåst att jag trodde att knapparna i hans kavaj inte skulle motstå trycket.

Å andra sidan har Åbo Akademi en finskspråkig rektor och Hufvudstadsbladet en finskspråkig chef. Ingen ifrågasätter väl deras engagemang och insatser för det svenska i Finland. Visar inte detta att språkgränsen är fiktiv? Eller som en dam påpekade för mig på en föreläsning: språkgränsen finns inte i geografin, utan mellan öronen!

FRÅGAR MAN SVENSKSPRÅKIGA i Finland om språkgränser får man två ganska så distinkta ketegorier av svar och svarare. Man kan till och med tala om en polarisering.

Den ena gruppen består av de som lever tvåspråkigt, inte bara i arbetsliv och samhällsliv utan även i familjen. För dem är språkgränser ofta konstlade. De fattar inte att någon kan skriva insändare om bristande svenskspråkig skyltning och de noterar sällan språkövergångar, det som forskare kallar code switching. Visst, de värdesätter den finlandssvenska dimensionen i tillvaron, men för dem vore det förmätet att pracka sin svenskhet på andra eller av princip begära service på svenska. För dem är tvåspråkigheten framför allt en individuell resurs. Denna grupp växer för varje generation.

Den andra gruppen kan också ha goda kunskaper i finska, men ändå leva tämligen svenskt, alltid rösta svenskt och när valmöjligheter finns alltid välja svenska alternativ och även av princip signalera att man vill ha svensk service, även när utbudet är skralt. Till denna grupp hör även de finlandssvenskar som upplever sig ha bristande kunskaper i finska. De tenderar att uppleva att det finns en språkgräns, att det svenska reviret krymper och att det gäller att skapa svenska rum och värna om svenska institutioner.

Denna grupp upplever oftare än den förra att språkklimatet blivit kärvare, eftersom man inte i dagens Finland kan ta för givet att svenskan har en naturligt plats, inte ens i svenska fora. För dem är tvåspråkigheten framför allt en samhällelig resurs.

TANKESMEDJAN MAGMA lät Taloustutkimus Oy intervjua drygt ettusen finskspråkiga om språkklimatet i en s.k. omnibus-mätning, där alltså språkfrågorna bara utgjorde ett block av flera. I samma undersökning frågade man bl.a. om vilka laxermedel man kände till! (Om uppfattningar om finlandssvenskar och kännedom om laxermedel uppvisade något signifikant samband har inte kommit fram.)

Resultatet bekräftade vad man kunde föreställa sig. En av fyra var kritisk till svenska språket, och finlandssvenskarna. Att det ofta var äldre, enspråkiga män och personer bosatta långt från det svenska bosättningsområdet förvånar inte.

Men att tre av fyra generellt backar upp landets tvåspråkighet, om än inte högljutt, är ändå värt att notera. Låt vara att många tycker att andra får stå för flerspråkigheten, speciellt då politiker och statliga tjänstemän. Men tvåspråkigheten i sig stör dem inte, den är en del av den finländska identiteten och kulturen.

Men läser man de numera anonyma sms-insändare som förekommer även i seriösa dagstidningar och följer man med likaså anonyma kommentater till språkrelaterade nyheter på nätet för att inte tala om speciella språkhetssajter får man en annan bild av opinionerna i republiken. Dessa ofta högljudda språkfanatiker ger en dimension av språkklimatet. Men är inte alltför många.

När jag för ett antal år sedan fick tillgång till en stor finsk dagstidnings hela insändarskörd under en s.k. språkdebatt fann jag tydliga syltfabriker, inte sällan i andra delar av landet, som bombarderade redaktionen med anonyma insändare per fax. Det var före nätet slog igenom. De publicerades inte, då. Idag tas dessa inlägg tacksamt emot, som en del i en konstlad interaktion med läsarna.

Samtidigt har vi en annan dimension. Även om kulturminister Wallin fått statsminister Vanhanen att – på finska – ryta till om myndigheternas nonchalans av språklagen, pågår i samhället en mängd reformer, vilkas syfte är att skapa större och effektivare enheter. Att språkminoriteten hamnar i kläm är ett svagt argument i de sammanhangen. Men språklagens anda borde råda även där. Ett tvåspråkigt samhälle kräver strukturer som garanterar flerspråkigheten. Det är ungefär lika fåfängt som att låta yttertaket läcka, medan resurserna sätts in för att täcka till vattendroppet inomhus.

Att finlandssvenskar är olika har man tjatat om i det oändliga, samtidigt som man fokuserat på den något minskande gruppen med svenska som modersmål. Varför inte fokusera på att finländare är olika och att målgruppen för svenska aktiviteter i Finland är betydligt större än antalet självutnämnda finlandssvenskar. Alla finskspråkiga som tidigt eller senare i livet lärt sig svenska är en viktig potential för en fungerande tvåspråkighet.

Åbo Akademi har som läroinrättning och arbetsplats här en viktig funktion som odramatisk och naturlig kontaktyta med det finska Finland. Akademin har ofta fått utgöra ett språkbad för vuxna. Åbo Akademis ansvar för svenska språket i Finland är en självklarhet. Men lika självklart är att ÅA inte kan leva isolerat från en flerspråkig och mångkulturell omgivning. Språkliga domänförluster hotar emellertid om svenskan inte ses som en självklarhet i det akademiska rummet.

Språkgränsen finns mellan öronen, men den har också en rumslig dimension.

Kjell Herberts