Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 16     16.11.2007

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

***BILD***
Meri Larjavaara är professor i franska.

Veckans skribent

Allt måste inte skrivas på lingua franca

PÅ SISTONE HAR JAG FUNDERAT på två saker. Den ena är internationaliseringen och den andra är hur lockande det i grund och botten är att arbeta vid ett universitet. Vad är det internationella i vårt akademiska, dagliga arbete? Vilken betydelse har det?

Jag stötte nyligen än en gång på frågan om det internationella har värde i sig. Det tycks nämligen vara så.

På många blanketter och redogörelser, ansökningar och rapporter gör man skillnad på det internationella och det nationella. Det internationella är vackert och ädelt, medan det nationella redan per definition är anspråkslöst och icke-innovativt. Och nu talar jag om forskning.

Nåja, säger man. Så är det nog. Det är bara det som har internationellt värde som betyder någonting. Vetenskapen är internationell, och om någonting gäller bara i ett enstaka, kanske fjärran världshörn (som i Finland) så är det ingenting värt. All god vetenskap är internationell. Och som Mika Ihamuotila uttryckte sig när han köpte en stor del av Marimekko, räcker det inte att vara internationell i Finland.

ATT VARA INTERNATIONELLT orienterad betyder ändå inte att allt måste skrivas på något vetenskapligt lingua franca, d.v.s. nästan uteslutande på engelska.

Det finns vetenskaper där det internationella språket är något annat. Om jag studerar franskans syntax skriver jag mina artiklar främst på franska, därför att den internationella gemenskapen jag känner mig hemma i och där den livligaste diskussionen pågår är fransk. Om jag studerar folktron i Svenskfinland skriver jag på svenska.

Detta gäller särskilt det empiriska, det detaljerade, det som är i nära förhållande till det hela system jag håller på att undersöka.

Men om jag skriver om betydelsen av mina resultat för allmän lingvistik eller om vad mina fynd betyder i det sammanhanget – om jag vill nå sådana kolleger som inte sysslar just med franskan väljer jag kanske engelskan. Eller ett annat språk. Allt beror på publiken.

I NÅGRA LÄNDER (t.ex. Frankrike) måste en doktorsavhandling vara skriven på det nationella språket (ett av de nationella språken). En lingua franca-version är då inte en doktorsavhandling. Idén är antagligen att när det gäller att ta en examen vid ett av landets universitet, måste den centrala delen av utbildningen ske på landets språk.

I Finland skulle det vara svårt att föreställa sig en likadan bestämmelse. Våra språk är ju så små att i somliga vetenskapsgrenar skulle det betyda en icke-existerande läsarkrets – och svårigheter att hitta en opponent. Den kritiska massan skulle inte ens vara en massa, för att inte tala om dess kritiska karaktär.

Ofta kan det ändå vara ändamålsenligt att skriva på ett nationellt språk som dessutom är skribentens eget. Även om språket inte begränsar tänkandet, kan det vara svårare att befria sig från de karttecken som den icke-fullt-behärskade lingua francan anger.

I så fall, om man ändå har någonting att säga till den allmännare vetenskapliga (eller icke-vetenskapliga) gemenskapen, är det alltid rekommendabelt att sedan skriva en artikel eller två – ur en annan synvinkel, självplagiat är ju alltid en fara.

I DET SENASTE NUMRET av Virittäjä – en mycket internationell tidskrift som säkert har internationellt värde, men som råkar vara på finska eftersom vetenskapsgrenen också råkar vara finska (med sammanfattningar på språk som forskarna anser vara ändamålsenliga, t.ex. samiska) – misstänkte man att tidskriften inte nådde en god plats på en referenslista (European Science Foundation) därför att den inte är skriven på engelska. Och då jämförde man Virittäjä med SKY Journal of Linguistics, som även den är finsk men publicerar mest på engelska. SKY Journal of Linguistics fick höra till kategorin B när Virittäjäs placering var C.

Om rangordningen hänger på publikationens språk är det sorgligt. I dessa fall är språket ett verktyg och inget mål i sig, och det borde inte vara avgörande.

OM DET ÄR SJÄLVKLART att forskningen är internationell är det mycket mindre självklart hur det internationella mäts, om det mäts.

Är ett symposium med deltagare från 13 olika länder internationellt? Förstås. Om det äger rum i Finland? Mycket mindre, enligt vissa blanketter.

Å andra sidan, då jag deltog i ett symposium där jag var den enda icke-franska deltagaren skulle jag inte ha påstått att det var ett särskilt internationellt tillfälle. Även om det för mig personligen kanske var det. Jag var nog mellan två olika nationer – min egen och den franska. För fransmännen som deltog betydde min närvaro kanske inte så mycket.

Är det säkert att den internationella karaktären alltid är till godo? Är detta en sak man måste fundera på? All forskning borde vara ändamålsenligt genomtänkt. Varför mäter man den internationella verksamheten eller graden av internationalitet när internationaliteten i sig inte leder någonstans?

Det är kvaliteten på forskningen och dess resultat man måste mäta, och den internationella karaktären kan bara förbättra den då det verkligen är ändamålsenligt att vara internationell.

DEN ANDRA SAKEN jag har funderat på är en universitetskarriärs dragningskraft. Var annars får man bestämma om sin egen tidtabell (i liten och stor skala), arbeta med så intressanta och olika människor, och syssla med saker man själv har valt?

Universitetskarriärens frihet är inte en myt. För den sakens skull borde vi sluta klaga. Att berätta om en universitetsanställds intressanta liv är också ett sätt att locka unga människor till att göra en karriär vid universiteten och att hålla kvar de äldre. Och förstå mig rätt, jag är inte ironisk.

SIST OCH SLUTLIGEN, låt oss inte glömma att ett intressant liv alltid innehåller flera olika grenar. Man har ett liv också utanför karriären. Monomani leder bara till bitterhet.

Meri Larjavaara