Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 4     4.3.2005

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

***BILD***
Håkan Eklund är redaktör för tidskriften Skärgård.

Veckans skribent

På tal om den finlandssvenska identitetsdebatten

ÄR DET MÅNNE NÅGON inom utbildningssektorn som metodiskt analyserat kunskapsnivån och innehållet i den finlandssvenska identitetsdebatten? Det är ju oftast samma saker som upprepas år ut och år in. Indikerar inte detta att något väsentligt i vårt utbildningssystem har förbisetts?
   Av debatten att döma föreligger ett tydligt informations- och utbildningsbehov, åtminstone bland de mest urbana och högljudda finlandssvenskar som lever i helfinska miljöer, som inte längre ser någon koppling mellan Svenskfinland och Sverige. För att ta ett exempel.
   De som försvarar vår kustsvenska kultur anser förstås att man inte behöver utplåna varken kulturer, språk eller gränsöverskridande gräsrotskontakter bara för att det inte intresserar eller engagerar landets politiska, kulturella och ekonomiska elit.
   Av ingredienserna i debatten skulle det lätt gå att "paketera ihop" ett kursprogram om gränsfolk, gränsöverskridande kulturer, identitetsfrågor och allt vad det innebär i relation till regioner och nationalstater. Kanske något i stil med Öppna universitetets "Skärgårdskunskap", som idag är mycket populär med studerande också i Estlands och Sveriges kustområden.

VISST SKULLE DET HÖRA TILL var mans allmänbildning att ha grundläggande kunskaper och förståelse för historiskt ursprung och identitet både inom och utom den egna kultursfären, regionerna och nationalstaten. Är inte detta en förutsättning för att kunna verka inom EU, och ta till sig en allt större del av ett alltmer globaliserat samhälle? Det att värna om sin egen kultur är inte bort från något annat; ålänningar och österbottningar har i alla tider haft hela världen som sitt arbetsfält, och varit lika åländska, österbottniska och finländska för det. Eller kanske det är just därför; den som jobbat tillräckligt långt hemifrån lär sig snabbt uppskatta den egna regionen.
   Det är självklart att alla som vill kalla sig finlandssvenskar skall göra det. Det är bara bra att så många som möjligt vill prata svenska och vara del av denna heterogena och spännande kultur i ett finskdominerat Finland.
   Men det är inte det som är poängen. Poängen är den att genuina kustsvenskar med rötter i den gränsöverskridande svenska kultur som ännu lever och mår bra längs den österbottniska kusten, på Åland och i skärgårdssamhällen längs sydkusten, med naturliga kontakter till ursprungskulturen i Sverige, inte har något behov av att ifrågasättas av urbana finlandssvenskar i storstadsområdet. Det är lätt att förstå varför ålänningarna inte vill kalla sig finlandssvenskar; kanske termen finlandssvensk inte längre är vad den varit?
   Men notera: det är varken ofosterländskt eller antifinskt, varken mot språket eller mot den finska kulturen att försvara och värna om en gammal gränsöverskridande kustsvensk kultur som via havet förenat våra svenska kust- och skärgårdsbygder med hela den svenska östkusten från Kvarken till Roslagen! Före kriget hade den svenska kustbefolkningen i Nyland motsvarande kontakter till estlandssvenska Aiboland (läs mera i Skärgård nr 1/2004, www.abo.fi/skargarden).

FÖR ÅBOLÄNNINGAR, österbottningar och ålänningar är det fortfarande en del av vardagen att leva som ett gränsfolk med starka band till kusten och kulturen i Sverige, och många känner sig mera hemma i Umeå och Stockholm än i Helsingfors. Det är väl inget märkligt med det? Sedan inträdet i EU har detta gemensamma kulturområde också finansiellt gynnats av olika Interregionala EU-program. Att tillhöra en gränskultur med många identiteter är helt naturligt, vi är ett gränsfolk bland många andra i Europa och världen. I relation till det övriga Europa tillhör ju också finnarna en liten gränskultur, allt är relativt.
   Det är också att märka att våra kust- och skärgårdsbor mera sällan syns och hörs i identitetsdebatten, eftersom de inte ser någon orsak att debattera självklarheter. De vet vem de är och var de har sina skandinaviska ursprungsrötter, både historiskt och kulturellt sett.
   I Österbotten och på Åland diskuterar man hellre säl- och vargjakt.
   Angående skandinaviska rötter: gå in på hemsidan www.tawi.fi/narpesdialekten och gör bekantskap med ett modersmål som talas av tiotusen närpesbor; motsvarande "fornnordiska" talas av några tiotusen till längs hela den svenskösterbottniska kusten, som också norrmännen vid Atlantkusten i Tröndelag förstår.

ETT NATIONALSTATSBYGGE är ett politiskt projekt, vars syfte är att homogenisera en befolkning inom ett specifikt territorium, vars gränser formats av krig och politik. För att underlätta makt och kontroll försöker makthavarna helt naturligt skapa en gemensam nationell identitet för sina medborgare, där majoriteten oftast dikterar villkoren. Genom denna ständigt närvarande homogeniseringsprocess förväntas vi hörsamma gemensamma normer, värderingar och kulturella traditioner.
   Men det finns också en vägg som till slut kommer emot, om respekten och förståelsen för regionala och kulturella särdrag och behov saknas hos majoriteten. Det är väl där som identitetsdebatten får sin näring.
   Det finska nationalstatsbygget är sen länge färdigbyggt, identitetsmässigt sett, och har nog råd med sina gränskulturer.

VAD ÄR DET som är så svårt med kulturell och språklig mångfald? Borde vi inte i istället vara både nyfikna, kunskapsgiriga och fascinerade över allt det spännande som gränsöverskridande kulturer de facto för med sig och berikar våra mentalt karga breddgrader med! Förutom vår egen kustsvenska kultur har vi på nära håll samernas, romernas, ingermanlänningarnas, vitahavs- och olonetskarelarnas, o.s.v. som borde inkluderas i kurspaketet som nämndes ovan.
   Då är steget inte långt till alla intressanta gränsöverskridande kulturer och minoritetsfolk inom EU. Vad vet vi om dem? Eller om våra invandrares kulturer, språk och identitetsfrågor: hur splittrad är deras tillvaro i Finland? Hur skall vi förstå att förhålla oss till dem på rätt sätt om vi inte vet något om deras kulturer och värderingar? Här finns en uppsjö av intressanta ämnesområden att ösa ur; att lära av varandra. Och så vet vi bara så lite, och bryr oss så lite. Åtminstone av debatterna att döma, eller snacket "ute på stan".
   Tidskriften Skärgård som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid ÅA fyller också en allt viktigare roll som kunskaps- och kulturförmedlare om och kring vårt kustsvenska kulturområde som utgör Svenskfinlands identitetsmässiga ryggrad.
   Det är i den här miljön som våra riktiga "kultursvenskar" hittas; urbansvenskarna i finskdominerade områden får söka sig en ny benämning. Indelningen i "bygdesvenskar" och "kultursvenskar" som ännu förekommer på debattsidorna kan helst glömmas bort.

Håkan Eklund