Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 13     1.10.2004

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

***BILD***
Ulrika Wolf-Knuts är dekanus för humanistiska fakulteten.

Veckans skribent

Mickelsmäss

DEN 29 SEPTEMBER infaller Mikaels namnsdag. Den kallas Mikaelidagen eller mickelsmäss. En av ärkeänglarna hette Mikael. Han var en av djävulens främsta motståndare, en krigisk drakdödare, men han hade också som sin uppgift att väga de dödas själar inför den yttersta domen. Han har hört till de populäraste personerna i kyrkans berättelser.
   Fram till 1772 var Mikaelidagen helgdag och mycket emotsedd av i synnerhet ungdomarna. Då upphörde den såkallade andfriden. "And" står här för brådskande arbete. Högsommaren är som bekant bondens brådaste tid. Mellan höbärgningen eller slåttern, och skörden före mickelsmäss fick man inte störa arbetet för en god utkomst. Arbetet prioriterades. Mikaelidagen hade nästan samma status som julen, ja, den var till och med ännu trevligare. Den dagen var nämligen legotermin i hela landet.
   Om man två månader tidigare hade sagt upp sig kunde man byta jobb. Den här bestämmelsen gällde i synnerhet den rörliga befolkningen på landsbygden. Till mickelsmäss skulle sommarens arbete vara avslutat, men ännu hade höstens arbete inte börjat. Sett ur jordbrukarperspektiv var Mikaelidagen en lämplig tidpunkt för att klara sig utan den vanliga uppsättningen av drängar och pigor. Den var också en dag då det passade bra att i kyrkan tacka för årets skörd.

I SKARVEN MELLAN DET gamla och det nya arbetet fick de som flyttade en ledig vecka, liduvikun, för att fara till marknaden och handla. Hade man riktig tur fanns det också någon auktion att gå på. Många flickor hade varit ute på fäbodarna under sommaren och de kom hem till byarna just till Mikaeli.
   Återseendets glädje var naturligtvis stor efter månader av sällskap mest med kossorna i skogen. Man fick sig mycket gott skvaller till livs och visst hade pojkarna också blivit ännu stiligare än på våren. För somliga par lystes det i kyrkan. Fäbodsavslutningen, kyrkobesöket, marknadsdagen och skvallret band samman bofasta och flyttare, gamla och unga, och det hela avslutades med ett flyttningsgille med rikligt med mat, rus och dans, som ingen skulle se med oblida ögon. Mikaelidagen eller mickelsmäss var ungdomens helg, full av glädje och förväntan.
   Trakten var full av flyttlass. Någon for från sin matmor eller husbonde med ett helt flyttlass, andras egendom rymdes i en kista eller ett knyte. Förutsättningarna var olika hos dem som flyttade, men de var också olika hos dem som tog emot dem. Det fanns snåla husbönder och elaka matmödrar, goda bönder och vänliga bondhustrur och det fanns lojala och solidariska pigor och drängar likaväl som det fanns de som helst ville komma undan där gärdsgården var som lägst. Erfarenhet, kroppskrafter och sunt bondförnuft är som bekant inte jämnt fördelade i mänskligheten.

FÖRVÄNTNINGARNA VAR LIKA varierande. Någon önskade kanske att det nya husbondfolket skulle unna sina anställda bättre mat eller åtminstone tillräckligt med mat, någon ville kanske få ett lite lättare arbete eller mera fritid för att ryggen börjat värka. Någon behövde ett tjockare kjoltyg eller hela stövlar, för det var kallt på vintern om snöslasket trängde in på bara skinnet. Någon var kanske förväntansfull, någon annan rädd för framtiden. Man hade ju hört berättas om hur det var att arbeta på de olika gårdarna. Och husbondfolket tog nog inte heller emot de nya medarbetarna utan en viss försiktighet tills man visste om ens förväntningar infriades. Man hade ju hört rykten, bevars!
   Sedan gick det som det gick. Mickelsmäss förlorade sin betydelse för att kalenderreformen gjorde att den inföll innan arbetet egentligen var avslutat. Den stora flyttdagen förlades till slutet av oktober istället. Dessutom upphörde fäbodväsendet och jordbruket mekaniserades. Den rörliga befolkningen flyttade till städerna för gott. Numera är det bara tacksägelsegudstjänsten som finns kvar i många församlingar. Flytta får man när som helst bara man iakttar vad som överenskommits om uppsägningstiden.
   Inte för att det direkt går att dra paralleller mellan pigornas, drängarnas och husbondfolkets betydelse för produktionen å ena sidan och studenterna, lärarnas och övriga anställdas roll för universitetets "produktion" å den andra, men vissa associationer låter sig nog göras.

INOM UNIVERSITETSVÄRLDEN av idag kan man se terminens början som ett slags motsvarighet till mickelsmäss. Nya studenter kommer, gamla återvänder. Flyttlassen kanske inte präglar stadsbilden, men de finns och de är många. Somliga är omfattande, hela hushåll, andra består kanske av en tandborste och lite kläder.
   Lärarna och den administrativa personalen tar emot dem som kommer. De nya studenterna kanske har samma farhågor och förväntningar som pigorna och drängarna hade. De har hört rykten om hur det är vid universitetet, om den stora friheten som kan bli så betungande och ångestfylld men också den finaste tiden i livet, om enskilda lärare som är så krävande och sarkastiska men också om dem som har massor av humor och värme.
   Somliga rykten är skrämmande. De som studerat några år vet bättre, de har ju redan lärt sig de akademiska koderna och kan helhjärtat ägna sig åt att låta sig uppdateras med skvaller och umgänge och uppfyllas av återseendets glädje.
   Också lärarna och den övriga personalen har sina förväntningar och farhågor. De gäller både enskilda studerande och vardagens arbete i stort. Ska Ingolf nu äntligen lämna in sin pro gradu-avhandling? Kommer Tilda att göra sin obligatoriska grundkurs så att hon äntligen kan gå vidare i sina studier? Hur ska jag att hinna, orka, klara av att göra allt det som förväntas av mig som akademisk lärare, forskare, administratör och reservförälder?
   Och flyttningsgillet har funnit sin motsvarighet i gulnäbbsintagningar och ämnessitsar. Ingen tittar snett på konstigt klädda studenter som är lätt påstrukna och rör sig i skränande flockar genom stan.

BÅDE STUDENTERNA OCH lärarna har vuxit under sommaren, kanske också fysiskt men säkert mentalt. De som sommarjobbade har fått erfarenheter inom ett yrke, de har lärt sig vad det vill säga att ta ansvar för att en uppgift blir väl utförd. De som reste runt i världen har lärt sig se både på andra samhällen och på sitt eget med nya ögon. De som forskade och skrev har nya kunskaper, de har slipat sina intellektuella vapen, övat sitt kritiska tänkande. De som inte hittade sommarjobb, de som inte orkade sköta sin forskning med full kapacitet, de som inte kunde koncentrera sig på att förbereda föreläsningar för det kommande året har också fått nya erfarenheter som säkert lett till nya tankegångar. Oberoende av vad vi gjort eller inte gjort i sommar har vår livserfarenhet vuxit.

LÅT OSS ANVÄNDA den livserfarenheten till att försöka se på varandra inte som i det gamla bondesamhället som matmor och piga eller husbonde och dräng, utan som jämlika individer som tillsammans arbetar för att de unga skall få en utbildning som på så många sätt som möjligt förbereder dem för livet. Låt oss använda vår livserfarenhet till att döda självkritikens, avundens, misstänksamhetens och lättjans drakar men istället väga varandras insatser så att vågen stannar på plussidan. Så kan studenter, lärare och övrig personal tillsammans göra vår fakultet framgångsrik.

Ulrika Wolf-Knuts