Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 11 | 25.11.2011 |
Meddelandens pärm

Debatt


Vem är akademin till för?

• Nu när det andra året sedan strukturreformen infördes snart är till ända finns det skäl att reflektera över vad denna lett till. Som redan påpekades när allt igångsattes var den nya strukturen modellerad på företaget/fabriken där "chefer" på olika nivåer planerar verksamheten och ser till att planerna förverkligas. I stor hast stuvade man vid Akademin om den administrativa personalen och inrättade en rad chefsbefattningar i hierarkisk ordning. På ett bräde avskaffades det tidigare kollegiala styret där ett flertal i forskning och undervisning – universitetets uppgift – insatta lärare fanns representerade och kunde bidra med sin sakkunskap. Universitetet "producerar" ju inte "varor" likt vilket som helst företag. Kunskapsöverföring människor emellan bygger på dialog mellan lärare och student och denna komplicerade process kan inte formaliseras i "styrdokument".

Visserligen lät man ett rumphugget råd kvarstå i strukturen (som till och med fick kallas fakultetsråd) men detta överflyglades av de befogenheter som gavs prefekten, som nu fick chefsbefattning.

I HFs råd finns nu förutom prefekten (en professor) endast 3 andra professorer (av 14 ämnen finns således bara 4 representerade av en ämneskunnig professor). Den så kallade mellankategorin gör inte representationen större – endast ett ämne tillkom med representanter. Detta slimmade råd (5 ämnen av 14) har inte kunnat motverka det chefsstyre som utvecklats vid fakulteten. Smidigheten som skulle uppstå med "mindre representation" och göra verksamheten "effektivare" öppnade också för dekretstyre och ledde till att beslut kunde tas utan förankring hos de berörda.

I Meddelanden 28.10 (nr 15) förekommer en intervju med HFs prefekt Urpo Nikanne, sekunderad av ekonomichef Mona Wickström där ett av dem utarbetat förslag/plan till "strukturomvandling" av fakulteten beskrivs. "Planen" presenterades för ämnesansvariga på ett möte 20.10 och väckte både förvåning och allmänt motstånd. Nyindelningen av ämnena där en professor skulle göras "ämnesansvarig" för flera olika ämnen vittnade om en syn på universitetet som om det var en folkhögskola eller ett yrkesinstitut. "Gemensamma grundkurser" aviserades till exempel för olika språk. Vad skulle de gå ut på? Ja, alla språk är ju... språk. Svaret fick oss att häpna. Det kändes inte bara pinsamt att utsättas för sådan planering, det var intellektuellt förnedrande.

Ingen större analysförmåga behövdes för att inse att bakom detta sammanförande av helt olika discipliner stod problemen med att få HFs ekonomi att gå ihop. I en snar framtid hägrade pensionsavgångar som kunde minska på lönekostnaderna. Ämnen kunde klara sig med "mindre personal" om de sammanfördes, tyckte tydligen den som inte riktigt begrep vad ett universitet är.

Och frågan inställer sig: Vem är Akademin till för? Är det inte meningen att vi här skall förmedla högklassig undervisning som kan mäta sig med internationell sådan? Om man nu skär ned i lärarkategorin kommer detta att snart att avspeglas i undervisningen, i uppläggningen av den och i kvaliteten. Vill någon alls studera vid ÅA om här inte finns framstående specialister i ämnena?

Är det då inte möjligt att börja syna någon annan personalkategori och se om sammanförande av uppgifter och nedskärning av onödiga funktioner kunde förbilliga kostnaderna?

I Finland skedde under tiden 1995– 2009 en oerhörd framryckning av administrativ personal, byråkrater, i jämförelse med dem som stod för kärnverksamheten. ÅA är här inget undantag. Denna tendens har rentav exploderat med strukturreformen. Genom indelningar som sträckte sig över geografiskt stora områden (Åbo- Vasa) hamnade till exempel HFs personalchef i Vasa. Strax behövdes en personalsekreterare i Åbo. Efter en tid visade det sig att det blev ogörligt för personalchefen att resa till Åbo för alla möten – sekreteraren utnämndes till personalchef. Då befanns det att den i hast anställda personen behövde en sekreterare för att skriva föredragningar och protokoll som ju hos oss författas på svenska. Detta är bara ett exempel på hur byråkraterna förmerar sig. Det är inte länge sedan en fakultetssekreterare (sedermera upphöjd till fakultetsdirektör) klarade av det som 4 personer nu ägnar sig åt.

Ett exempel på en hel verksamhet som gott kunde slopas är den åbäkiga MinPlan. Inte det att kurserna finns på nätet, förstås, utan kravet på studenterna att "göra upp en plan" som sedan skall godkännas av lärarna och kontrolleras av administrativ personal som också skall "utbilda" i detta planskrivande. Studenter har redan börjat strunta i denna planverksamhet, de har snabbt insett att det enda som gäller är de kurser de går på och tenterar (införda i Teres). Planeringen är fiktiv.

Ännu mer fiktiv är den timrapportering (arbetstidsallokering) som påtvingats oss enligt vissa av byråkrater uppgjorda mönster. Som om antalet arbetstimmar garanterade att ett fullgott arbete blivit gjort. Något sådant kan bara den tro som inte har en aning om kreativ verksamhet (vilket forskning och undervisning är). Det är bara vid det löpande bandet i en fabrik som antalet timmar direkt kan sättas i relation till "färdigställandet av produkten".

En stor mängd byråkrater ägnar sig också åt att "utveckla utbildningen". Lärarkåren förväntas sitta på möten där formella mönster för uppgörande av kurser eller "uppföljning" av kursutvärderingar presenteras. Presentatörerna har sällan själva undervisat men de har läst på i manualer och "styrdokument". De ser sig själv som "managers" i ett företag.

Det har alltså vuxit upp en parallellorganisation av byråkrater vid universitetet som genom strukturreformen blivit självgående och förmerats. Vi får aldrig veta vilka kostnader hela denna kohort betingar – "lönerna är hemliga".

Universitetet får inga särskilda pengar för sin administrativa personal. Byråkraterna skall betalas med samma medel som tilldelas oss genom "resultaten" (examina, publikationer), det vill säga den verksamhet som utförs av forskarna och lärarna.

Är det inte dags att diskutera nedskärningar inom andra sektorer än lärarkåren? Om vi vill att Akademin skall överleva som ett universitet? Och varför dölja nedskärningarna under rubriken "förändringsarbete".

BARBARA LÖNNQVIST
Professor i ryska, f.d. prodekanus, dekanus för hf, f.d. prefekt för institutionen för språk och kultur