Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 3 | 18.2.2011 |
Meddelandens pärm

Den 17 april 2011 är det riksdagsval och valkampanjen drar igång nu. Det betyder att statsvetarna vid ÅA:s spetsenhet D:CE har fullt upp med att samla in forskningsmaterial.

Riksdagsvalet 2011: de svaga kontra de starka

***BILD***
Hur mycket stöd får Sannfinländarna i riksdagsvalet, och vilka människor stöder partiet? Det är bara en av många intressanta saker statsvetarna Lauri Karvonen och Åsa Bengtsson skall undersöka.

D:CE-forskare på institutet för samhällsforskning skall bland annat göra en panelundersökning via e-post, eOpinion 2011. Frågor skickas till ett slumpmässigt urval av både svensk- och finskspråkiga respondenter.

– Det är nytt för oss, men har tidigare gjorts till exempel i USA. Vi vill få reda på hur människor reagerar mot händelser och utspel i valkampanjen, och också ställa frågor om politik i allmänhet. Just nu håller vi på med rekryteringen, och det är meningen att vi skall skicka ut den första enkäten snart – vecka 8 eller 9. Vi följer med samma personer fram till efter valet, för vi vill också få veta hur de sist och slutligen röstar, berättar Åsa Bengtsson, akademiforskare och docent i statskunskap.

ÅA:s forskare har också som vanligt en central roll i en undersökning som görs av det finländska valforskningskonsortiet. Det sker på samma sätt som i riksdagsvalen 2003 och 2007 och hör till ett stort internationellt samarbete, som gör det möjligt att jämföra resultat med andra länder världen runt.

– Vissa frågor ställs i alla länder från år till år, men andra byts ut. En intressant del berör det finländska personvalsystemet, vad en person som individ betyder för väljarna. Där har vi ett viktigt internationellt samarbete, och Michael Marsh från Trinity College i Dublin har till exempel bidragit med att ställa några frågor som vi själva i efterhand inte kunde tro att vi inte gjort tidigare, säger Lauri Karvonen, professor i statskunskap.

Länderna i Norden jämförs noggrant med varandra inom ett annat forskningsprojekt.

– Det öppnar också ögonen ganska radikalt, säger Åsa Bengtsson och tillägger:

– Dessutom gör vi en skild finlandssvensk undersökning, som görs genom telefonintervjuer – förutsatt att vi får finansiering. Allt annat är färdigplanerat.

Partiernas balans ändras
På förhand verkar riksdagsvalet 2011 bli intressant, eftersom det kan ske en betydande förändring i partiernas balanser.

– Enligt opinionsmätningar som hittills gjorts verkar sannfinländarna få starkt stöd, det har gått upp till och med till 16 procent. Det är som ett uttryck för den lilla människan kontra det elitistiska politiska systemet, de svaga kontra de starka. Människor som känner att politiken svikit dem under ett decennium eller två engagerar sig, säger Åsa Bengtsson.

– Men sannfinländarnas traditionella stödtrupper är mindre benägna att faktiskt ta sig till valurnorna då det väl gäller. Jag, kollegor och journalister har spekulerat i hur det går, och 16 procent blir kanske inte mer än 10–11 då det väl gäller.

Å andra sidan verkar det ske en ökning i mobiliseringen av väljare för alla partier, och speciellt då för just sannfinländarna.

– Det skall bli mycket intressant att studera materialet vi får in och titta på vilka människor det är som stöder sannfinländarna och vad de tycker om olika saker. Vi vet förstås redan mycket, men nu då partiet blir större ger det fantastiska möjligheter att analysera de verkliga rötterna till deras framgångar.

Karvonen säger att sannfinländarnas organisation är starkare än man hittills trott.

– Det finns historiska exempel på hur missnöjespartier kan mobilisera folk oväntat bra – se bara på 1970-talets Vennamoism. Ingen trodde att ”ödemarksmänniskor” då skulle gå till valurnorna till den grad de gjorde det. Själv tror jag att sannfinländarna nu de facto kommer att klara sig bättre än många förväntar sig, jag tror på klart över tio procent.

Deltagandet stiger
Folkets politiska deltagande har gått nedåt sedan 1980-talet, men nu bryts kanske trenden.

– Det kan bli en ganska stor ökning i valdeltagandet. I det senaste riksdagsvalet var det 68,7 procent, men nu tror jag att vi går tillbaka till över 70 procent. Människor upplever kanske nu att det finns ett alternativ, något för dem som gör det meningsfullt att rösta. Det är på sätt och vis ett tecken på kris i politiken, men om valdeltagandet stiger tolkar de flesta det ändå som nånting gott. Det är kris och hopp på en gång, säger Bengtsson.

– Alternativlösheten har varit problemet. Alla partier i Finland har bara kompromissat för att komma med i regeringen. På den punkten är kontrasten mellan Finland och Sverige stor. Till exempel Belgien, Holland och Österrike har däremot samma problem som Finland.

Hur ser regeringen ut?
Under valkampanjen lyfter man fram skillnaderna mellan partierna och strider om vem som har rätt, men då regeringen bildas är det annat ljud i skällan.

– När man diskuterar ett enskilt val måste man utgå från förhållandena som påverkar alla val, alltså grunderna för den parlamentariska politiken i Finland. Vi har breda majoritetsregeringar, där två av de stora partierna vanligen plockar med ytterligare två partier, som får ett eller två mandat på var. Den ideologiska flexibiliteten är enorm, men inget parti kan ställa oeftergivliga krav på regeringen och tro att det då kommer med. Man måste kompromissa, sammanfattar Karvonen.

– Om till exempel sannfinländarna nu vill komma med i regeringen, betyder det att de måste acceptera att de blir små och inte får rollen som tungan på vågen. Villkoren är tuffa. Vill de träda ur EU? Kan man rädda dem som har det svårt ekonomiskt utan att öka skulden? Skall man gå emot fackföreningsrörelsens löneavtalssystem? Om de vill det måste de säga att de inte är beredda att komma med i regeringen och ta ansvar.

 

SPRÅKPOLITIK

Förhållandet mellan SFP och svenskan

Hurdan kampanj skall Svenska folkpartiet köra med i riksdagsvalet? Under de senaste åren har SFP undvikit att satsa på frågor gällande det svenska språket.

– I vår forskning visar alla resultat väldigt tydligt att SFP:s grund finns hos svenskspråkiga, samt finskspråkiga som på något sätt känner anknytning till det svenska i Finland, antingen genom familjer eller nordiskt engagemang. Men i den offentliga framtoningen vill SFP vara ett tioprocentigt allmänliberalt parti – och enligt vad vi kan se är det en dröm! Finskspråkiga som vill rösta på ett sådant parti röstar i stor del på de gröna. Av väljare uppfattas Sfp kort och gott som det svenska partiet, säger Lauri Karvonen, professor i statskunskap.

– Nu är det igen ett gyllene tillfälle att slå på språktrumman, för det finns många hot för det svenska språket i Finland just nu.

Åsa Bengtsson, akademiforskare och docent i statskunskap, håller med.

– Att inte prata om språk och inte diskutera det annat än underförstått är ett taktiskt fel. Språket är nånting som har en avgörande betydelse då man röstar. Finlandssvenskar vill få klara besked där.

Karvonen poängterar att SFP:s kärnväljare ofta är centerpartister, socialdemokrater eller samlingspartister i alla övriga tankar utom språket. Kärnväljarna bor inte i Helsingforsregionen.

– Nu tillägnar SFP sig ändå den språkstrategi som finlandssvenskar i Helsingforsområdet personligen praktiserar, och det ger en fribiljett till kärnväljarna: ”nu kan jag äntligen börja rösta på Centern eller Samlingspartiet!”

TEXT & FOTO: Michael Karlsson