Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 12 | 18.9.2009 |
Meddelandens pärm

Alla ungdomsromaner innehåller sex, inte alltid i form av handling, men som underliggande drivkraft för en norm som är rörlig. Det handlar inte alltid om att pojke möter flicka.

Litterära mötesplatser för frigjordhet och oskuld

***BILD***
– Ungdomsromanernas beskrivning av sexualiteten har betydligt fler dimensioner än jag från början antog, säger Mia Franck

I början hade Mia Franck en idé om att hon skulle forska i sexualitet i ungdomsromaner, hon tänkte sig närmast att kartlägga vad som skildras. Men det visade sig att hon hade gått in på ett forskningsfält som var betydligt gropigare än hon hade trott.

– Rätt snabbt fick jag ändra perspektiv. Istället för att pricka av vad som skildrades började jag analysera hur det kom till uttryck. Beskrivningen av sexualiteten hade betydligt fler dimensioner än jag från början hade antagit, säger Mia Franck, som disputerar vid Åbo Akademi den 25 september på avhandlingen Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman.

Franck har läst ett enormt material – ett hundratal romaner – för att undervägs komma fram till beslutet att koncentrera sig på nio verk av fyra olika författare; Gunnel Beckman, Inger Edelfelt, Peter Pohl och Mats Wahl. De böcker som Franck analyserar är skrivna åren 1969–2004. Till detta kommer en hel del jämförande material.

– Jag undersöker då hur i synnerhet flicksexualiteten gestaltas i den svenska ungdomsromanen. Tematiken analyseras också i relation till hur pojksexualiteten gestaltas.

Frigjord – oskuld
Kategorierna frigjord och oskuld representerar då ytterligheterna i skildringen, men i svenska ungdomsromaner under det tidsspann på 35 år som inrymmer de analyserade verken konstrueras flickan med vitt skilda rörelse- och förhandlingsmönster inom ramen för heterosexualitet.

– Ytterlighetskategorierna, som i sig är förhandlingsbara, har jag använt som redskap för att undersöka karaktärernas sätt att förhålla sig till ”en krävande heteronormativitet” som genomsyrar romanerna, säger Mia Franck.

Det heteronormativa blir i romanerna då en fond mot vilken karaktärernas sexualitet tar form, något som innebär att vi får skåda när ett brett spektrum av omförhandlad heteronorm breder ut sig i på sidorna i den svenska ungdomsromanen: heterosexuella kärleksavbrott, gränsöverskridande vänskap, tabubelagd syskonkärlek, homosexuellt agerande.

– Jag uppmärksammar i synnerhet det marginaliserade och skeva inom flickskildringen. Genom att sätta fokus på det som bryter mot normen får man en bredare bild av bland annat det faktum att heterosexualiteten i sig inte är fixerad, utan rörlig, konstaterar Mia Franck.

Normen som finns
Romanernas gestalter är medvetna om normerna, de inser vad de får och inte får göra mot bakgrund av det mönster som anses ”passande”. Då blir också ett avståndstagande från sex på sätt och vis en sexuell handling.

– Här kan man säga att ungdomsromanen såväl speglar samhället som speglas i samhället. En utmaning av det normativa är på sätt och vis ständigt aktuell och berättigad, konstaterar Mia Franck.

Hon poängterar dock att hennes forskning inte tar fasta på strukturella förändringar.

– Det är på det individuella planet – och givetvis också i relation till övriga karaktärer – som rörligheten och i förlängningen brytningen med normen tydliggörs.

”Fel” parter möts
Normen som stakar ut vad det innebär att vara heterosexuell utmanas på olika sätt i litteraturen; gestalterna tiger, de pratar på fel ställe, de brukar våld. Här kan finnas det klassiska ”pojke möter flicka”, men skevheten är genast där i fall det är ”fel” parter, till exempel en syster och en bror. Denna tematik finns exempelvis i Peter Pohls roman När alla ljuger.

– I boken är förhållandet nedtystat, det finns inte utåt, men berättarperspektivet är öppet, läsaren får veta vad som händer. Relationen fördöms inte, och vi kan som läsare förstå att den kommer att fortsätta, trots att boken tar slut, berättar Mia Franck.

Det heteronormativa utmanas också till exempel i Inger Edelfelts Juliane och jag, som speglar en kvinnlig närhet som hålls så att säga på ”rätt” sida om normskranket. Samma författare beskriver i romanen Duktig pojke! hur Jim – som inser att han är homosexuell – känner sig utanför, inte bara för att han står utanför det heteronormativa, utan också för att det sätt som heteronormativiteten beskriver homosexualiteten på känns helt fel och fyllt av stereotyper; ”bögar” är si och de är så. Romanen leder till att Jim öppet kan erkänna att han är homosexuell.

Välmående romaner
Överlag kommer Mia Franck i sin forskning fram till att skildringen av sexualitet i svensk ungdomsroman framställer värderingar och maktrelationer, inte minst på axeln maskulint-feminint.

– Termer som underordning, överordning, normer och normbrott blir då centrala för att vi ska kunna ta till oss allt det till synes paradoxala som läggs fram i gestaltningen av sexualiteten.

Hon tycker att det står bra till med den svenska ungdomsromanen.

– Den innehåller väldigt många olika dimensioner och uttrycksformer, från rena bruksprosan till avancerade experiment med form och innehåll.

Slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har präglats av ett stort antal nya, kvinnliga författare, något som kan förklara det faktum att så kallade flickskildringar har blivit vanligare.

– Det är ända värt att konstatera att många av dessa författare, oberoende av hur mycket ”flickskildrare” de är, oftast skriver berättelser med allmängiltig tematik, det vill säga att flickskildring är betydligt mer än ”bara” flickor, noterar Mia Franck.

 

SYNVINKEL

Snutt efter snutt

Efter sju års arbete lägger Mia Franck fram sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Utan att ta ställning till om forskningsprocessen har varit kort eller lång eller ”normal” konstaterar hon att en stor del av tiden har gått åt till att söka pengar.

– Jag har varit en typisk snuttjobbare. Den längsta enhetliga stipendieperioden varade ett år, sen har jag hankat mig fram med finansiering för tre eller sex eller sju månader i taget.

Barn- och ungdomslitteraturforskningen vid Åbo Akademi har långa traditioner, men besvären med att hitta finansiering gör att återväxten ser ut att stanna upp.

– Det skulle behövas längre, sammanhängande projekt för att trygga kontinuiteten, säger Mia Franck, som nu har en ettårig anställning som universitetslärare i litteraturvetenskap vid ÅA.

TEXT & FOTO: Peter Sandström