Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 6     4.4.2008

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

En snedvriden världsbild?

Ralf Kauranen disputerar i sociologi om seriedebatten på 50-talet


Av Michael Karlsson
***BILD***
– Som kultursociolog och barndomssociolog har jag tittat på hur människor förstår media och barndom, och hur man försöker upprätthålla social kontroll, säger Ralf Kauranen, som disputerar i sociologi den 4 april.

Hur nya medier påverkar barn är en återkommande debatt. Nu på 2000-talet har internet och datorspel diskuterats mest. Tidigare har det varit bland annat filmer, TV och video – och på 1950-talet serietidningar.

Ralf Kauranen disputerar i sociologi den 4 april på avhandlingen Seriedebatt i 1950-talets Finland. En studie i barndom, media och reglering.

– Jag har själv läst serier och i tonåren började jag läsa också om serier. I mitten på 1990-talet skrev jag min gradu om seriekritik i dagspressen. Den var en konstsociologisk diskussion om hur man konstruerade serier som något värdefullt – konst med stort K, säger Kauranen.

Doktorsavhandlingen är dock inte konstsociologisk.

– Jag ville komma bort från det området och har i stället tittat på kritiska debatter kring barnens medieanvändning. Min ursprungliga tanke var att göra fallstudier från några årtionden, men 50-talsdebatten visade sig sedan vara så pass omfattande att jag valde att koncentrera mig på den.

Kauranen har breddat perspektivet och sett på serier som ett samhälleligt fenomen, inte bara som ett medium.

– Som kultursociolog och barndomssociolog har jag tittat på hur människor förstår media och barndom, och hur man försöker upprätthålla social kontroll.

Kauranen har gått igenom olika typer av material, från debatten i dagstidningar och diverse specialtidskrifter, från arkiven som serieutskotten hos Mannerheims Barnskyddsförbund och För Barnens Bästa lämnade efter sig, samt från riksdagen.

– År 1956 diskuterade riksdagen pornografilagstiftningen, och i samband med det blev också serierna aktuella, för de ansågs vara lika viktiga att behandla som pornografi. Debatten ledde till att det inleddes undersökningar kring seriepublicering och -läsande, och justitieministeriet tillsatte en seriekommitté, vars arkiv jag också har gått igenom, säger Kauranen.

Ingen mystisk marknad
På 50-talet var Aku Ankka den överlägset största serietidningen i Finland. Vilda västern-serier var också populära, även om det idag är bara Tex Willer som lever kvar.

– Också vissa amerikanska dagspresserier gavs ut i serietidningsform, till exempel Fantomen och diverse humorserier. Seriemarknaden i Finland var överlag inte så mystisk ur dagens perspektiv, säger Kauranen.

Renodlade vuxenserier hade inte ännu kommit.

– Serier uppfattades uttryckligen som ett medium för barn. Serier som publicerades i dagstidningar hade också en stor vuxen läsekrets, men speciellt serietidningar kopplades ihop med en barnpublik.

Varför väckte då serier debatt?

– Det fanns uppfattningar om att seriernas språk var alltför fattigt och att serier som ett i högsta grad bildmässigt medium utarmade barnens språkkunskaper och läskunnighet. Barn borde därför läsa bara vanliga böcker, säger Kauranen.

– En annan sak var att innehållet sågs som problematiskt. Det huvudsakliga argumentet var att serierna var för våldsamma, och att de lärde barnen en snedvriden världsbild med felaktiga beteendemönster. Serietidningarna ansågs förmedla värden som inte motsvarade de värden som fostrare ville förmedla åt barn.

För Barnens Bästa ordnade en serieutställning med skräckexempel, som visades runtom i Finland och sågs av tusentals människor.

– Man ville väcka allmänheten och få den att förstå problemets allvar. På utställningen visades bland annat exempel på våldsamma amerikanska serier, som inte hade getts ut i Finland. Man lyfte också fram nyheter om brott som begåtts av barn, och gjorde en klar koppling mellan serier och kriminella barn.

Argumenten fick mothugg
Även om serierna fick hård kritik, så fick argumenten också mothugg.

– Det höjdes skeptiska röster, påståendena ifrågasattes och det blev en riktig debatt. Man funderade kring om serier är ett verkligt problem. Diskussionen ledde till att man började undersöka problematiken, säger Kauranen.

En syn på saken som fördes fram i debatten var att det bara är en liten minoritet av alla barn som eventuellt påverkas negativt av serier.

– Man talade om att serier eventuellt kan vara ett problem för barn som är nervösa eller psykopatiska, eller kommer från dåliga hemförhållanden, säger Kauranen.

Det låter bekant. Sedan 50-talet har det skett många liknande diskussioner om andra nya medier.

– På många sätt är det exakt samma debatt som fortsätter. Nya medier som är riktade till barn och ungdomar väcker farhågor och oro. Jag har velat lyfta fram mönster i argumentationen på 50-talet, för att visa att idag då vi talar om hur barn påverkas av till exempel datorer, så talar vi på samma sätt som då man på den tiden diskuterade serietidningar.

Liknande debatter har många gånger ifrågasatts och i någon mån också förlöjligats av forskare.

– Men jag har velat ta 50-talsdebatten på allvar, för jag tycker inte att den var en moralpanik eller irrationell. Jag försöker påvisa också debattens produktiva sida, säger Kauranen.

Tomt resultat
Sist och slutligen ledde debatten och undersökningarna som gjordes av seriekommittéerna inte till mycket.

– Det känns som ett ganska tomt resultat. Debatten som började i början av 1950-talet dog ut i början av 1960-talet. Den statliga kommittén arbetade ett år 1961– 62, och kom fram till att det inte krävdes lagstiftningsåtgärder för att begränsa spridningen av serier. Mannerheims Barnskyddsförbund hade ett serieutskott som var verksamt 1957–63, men sedan lades det ner som onödigt.

Seriernas popularitet hade dock inte sjunkit. Det hade kommit fler serietidningar, och de lästes av minst lika många.

– Det faktum att debatten inte ledde till någon ny lagstiftning, eller något nytt organ för självcensur eller annan institutionaliserad kontroll, kan paradoxalt nog också ses som ett resultat. Debatten i sig var resultatet, och genom att diskutera och undersöka problemet klarade man sig utan mer drastiska lösningar.

Men även om man i början av 1960-talet konstaterade att samhället kan fungera trots serietidningar och att inga vidare åtgärder behövdes, så lämnades dörren öppen.

– Serier debatterades på nytt på 1970-talet, men då inom en annan politisk ram. Det var den progressiva vänstern som tog upp frågorna och deras kritik av masskulturen hade delvis argument som var bekanta från 50-talet. Men 50-talsdebatten samlade alla politiska läger på ett helt annat sätt.

Anskrämliga historier
I USA bildade serieförlagen på 1950-talet en egen sammanslutning, som skapade en kod för hurdant innehåll serier får ha.

– Det var på sätt och vis förståeligt, för bland serierna som publicerades i USA på den tiden fanns genrer som inte alls hade kommit till Finland. Det var kriminalhistorier, som kunde vara betydligt mer grafiskt våldsamma än det som gavs ut här, säger Kauranen.

Amerikanska serietidningar hade funnits redan under ett par årtionden, och marknaden hade fragmenterats.

– I Finland däremot var man ännu i inledningsskedet och publicerade det som var kommersiellt mest tryggat, man tog inte steget alltför långt bort från serier som var bekanta från dagstidningar. Det är möjligt att också debatten hade en avskräckande effekt, och att man inom förlagen ägnade sig åt en viss självcensur för att undvika det mest anskrämliga.

Kauranens avhandling är inte mindre än 445 sidor tjock.

– Den är för tjock, det kan jag erkänna. En orsak är att den följer en traditionell avhandlingsform, med bakgrund, teori och material- och metodbeskrivning före själva analysen börjar. Jag funderar på att göra också en finsk version av avhandlingen, för den handlar ju om en finsk debatt, men i så fall kortar jag ner den och gör den mindre avhandlingsaktig. Jag tror att det finns en läsekrets för sånt.

Folket och finländskhet
Ralf Kauranen har en femårig doktorandtjänst vid ÅA fram till sommaren 2009, men är just nu tjänstledig och arbetar med ett forskningsprojekt som finansieras av Koneen Säätiö och går under namnet ”Suuri murros 1905 ja kansapuheen variaatiot”.

– Det är forskning kring de politiska händelserna i Finland 1905, speciellt storstrejken. Jag anställdes av forskare vid Tammerfors universitet och Åbo universitet, och vi granskar olika bilder av folket, nationen och finländskhet. Vi lyfter fram den tidens visioner för vad Finland kunde vara, och ser också på vissa politiska grupperingar som förlorade och sedan föll i glömska.

Det har inte så mycket att göra med serier.

– Visst har jag fått lära mig nya saker i och med det här projektet, men jag är fortfarande sociolog. Det finns en teoretisk och metodologisk apparat som jag har nytta av, oberoende av om det handlar om seriedebatten på 50-talet eller den politiska debatten 1905.