Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 17     24.11.2006

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

Kristen metallmusik fascinerar

Marcus Moberg forskar i hur det religiösa budskapet förs fram


Av Nadine Aschan
***BILD***
Marcus Moberg som forskar i kristen metallmusik var en av dem som presenterade sin forskning på seminariet i samband med folkloristikens 80-årsjubileum.

Under folkloristikens två dagar långa seminarium med anledning av ämnets 80-årsjubileum var den unga forskaren Marcus Moberg en av dem som presenterade sin forskning. Han doktorerar inom religionsvetenskap och undersöker hur unga kristna metallmusiker och -diggare för fram sitt budskap. Han vill veta vad kristen metallmusik betyder för dessa ungdomar. Kristen metallmusik är metallmusik med ett klart och tydligt kristet budskap. Förutom musiken har man även upptagit metallstilen, estetiken och attityden.

– För många unga människor är populärkulturen en viktig resurs för skapandet av den egna identiteten, säger Moberg. För att beskriva vem man är och hur man ser sig själv samt hur man vill att andra ska se en använder man medel som till exempel musik, klädsel och stil.

Hela köret hårdrock
Metallmusiken är enligt Moberg en gammal genre som fick sin början i slutet av 1960-talet. Ur den ursprungliga ”heavy metal” musiken har sedan en mängd olika subgenrer utvecklats. Metallmusiken är globalt utspridd och alltjämt mycket populär, inte minst i Norden. Metalldiggarna är lojala mot sin musiksmak. Hela deras identitet genomsyras ofta av metallmusiken.

– Allmänt taget ska man se ut på ett visst sätt som metallrockare, säger Moberg. Metallmusiken är kompromisslös och framhåller individen och självständigt tänkande, men skall ändå inte ses som en politisk genre.

Eftersom metallmusiken är en så populär musikgenre tycker inte Moberg att det är konstigt att den också finns inom den kristna populärmusiken. På frågan om varför han ville forska i ämnet säger han:

– Det fanns helt enkelt där. Förhållandet mellan religion och populärkultur har intresserat mig länge. Fenomenet kristen metallmusik väntade så tydligt på att uppmärksammas.

Vid ÅA är docent Andreas Häger aktiv forskare inom kristen populärmusik.

– För övrigt är det inte många i Finland som forskar i kristen populärmusik och ännu mindre i kristen metallmusik. Men i Sverige och i USA finns det forskning inom temat.

Moberg är inte själv en kristen metallrockare.

– Jag är inte själv aktiv inom kristen metallmusik fastän jag spelat i band sedan tonåren. Jag har många vänner som är aktiva metallrockare, inte kristna men ”vanliga” så att säga. För mig själv är metallmusiken en musikstil bland andra.

Moberg gör fältarbete genom att besöka olika kristna metallmusikfestivaler. Den 17–19 november ordnades festivalen ”Maata näkyvissä” i Elysée arenan och mässcentret i Åbo. Festivalen lockar årligen tusentals deltagare.

– Det är en festival med kristen musik där bland annat genren metallmusik representeras.

Då Moberg talar med de kristna metallrockarna brukar han fråga dem varför de ordnar egna festivaler och vad som är orsaken till att de utrycker sin tro genom musiken.

– Återkommande svar är att metallmusiken är ett alternativt sätt att uttrycka sin kristna tro.

Enligt Mobergs uppskattning finns det några hundratal aktiva kristna metallrockare i Finland. I sin forskning vill han komma fram till ifall den kristna metallmusiken kanske pekar på ett behov av nya religiösa uttrycksformer, eller rentav på ett missnöje med traditionella religionsutövningsformer, bland dagens unga kristna.

– De unga kristna metallrockarna går i kyrkan och deltar i andra kyrkliga sammanhang men metallmusiken är något som är mer i tiden och mer på deras egna villkor. Vad jag menar med missnöje är att de kanske inte känner sig hemma i att bara gå i kyrkan och sjunga psalmer utan de behöver en alternativ form att ge uttryck för samma tro.

”Ta Jesus till dig”
Missionen är också en viktig del av de kristna metallrockarnas verksamhet.

– De vill sprida budskapet om Jesus till icke-kristna och metallmusiken kan vara ett verktyg med vilket det kristna budskapet är lättare att ta till sig. Man vill också komma bort från bilden av kristendomen som något stelt och tråkigt.

Metallrockarnas samarbete med sina församlingar fungerar för det mesta väl men det finns också personer inom dem som ställer sig skeptiskt till dem.

– Det har ordnats kristna metallmusikkonserter i både församlingshem och kyrkor, säger Moberg. Ett exempel är evangelisk- lutherska kyrkans ”Hard Gospel Café” i östra Helsingfors där kristna metallband brukar uppträda.

Mobergs forskning baserar sig på empiriskt material. Förutom att han går på konserter och intervjuar artister och besökare undersöker han också tillhörande media som kristna metallrockares webbsidor och tidningar.

– Ett tema som ofta kommer fram är att metallmusiken är en legitim religiös uttrycksform, att det inte är något fel på det de kristna metallrockarna håller på med. Metallmusiken är i tiden, den är rätt och den är i framtiden. Det viktigaste budskapet är ”Ta till dig Jesus nu” eller, ifall du redan har gjort det, att du ska stå för det du tror på och också medverka i att sprida budskapet.

Gemenskap över gränserna
De ”sekulära” metalldiggarna gillar vanligen inte de kristna metallrockarna.

– Det kan däremot vara en förhoppning för många kristna metallrockare att någon från ”det andra lägret” skulle ändra sig och ta till sig det kristna budskapet istället. Det kan finnas flera ”sekulära” metallrockare som egentligen inte tror på deras budskap och som då möjligtvis kan ta del i den kristna metallmusikgemenskapen istället.

Moberg menar att de kristna metallrockarna rör sig i små kretsar men man ser att de ständigt ökar. I Sverige är medlemsantalet långt över det i Finland, beräknar han.

– Ingen annan populärmusikform har varit så besatt av religiösa teman som hårdrock och metallmusiken, säger Moberg.

Den kristna metallmusiken är speciellt populär i Finland, Sverige och Norge men också i USA. Även i Mexiko och i protestantiska kretsar i Brasilien är den utspridd. Medlemmarna i olika länder kommer i kontakt med varandra, främst via internet.

– Detta bildar den transnationella-scenen, säger Moberg. Förutom att jag undersöker den finländska scenen vill jag veta hur den påverkas av intryck från andra länder. Tankarna utifrån om vad som är meningen med musiken och vad man vill med den påverkar också scenen i Finland.

Olika samfundstillhörighet spelar inte en så stor roll, menar Moberg. Det är metallmusiken som förenar.


Folkloristikens 80 år av målinriktad framåtsträvan

***BILD***
Professor i religionsvetenskap Nils G Holm och professor i folkloristik Ulrika Wolf-Knuts skålar för folkloristikens 80 år vid Åbo Akademi.

Folkloristiken har funnits vid Åbo Akademi sedan 1926. Med anledning av ämnets 80-årsjubileum ordnades ett seminarium, ”Populärkultur – reality, text och scen”, den 6 och 7 november i Arken. Professorn i folkloristik, prorektor, Ulrika Wolf-Knuts höll ett anförande om folkloristikens historia vid ÅA.

Wolf-Knuts berättar att Åbo Akademis rektor Severin Johansson åkte tåg mellan Åbo och Helsingfors och erbjöd Otto Andersson att bilda en dubbelprofessur med ämnena folkdiktsforskning, som folkloristiken då kallades, och musikvetenskap. Dubbelprofessuren motiverades med att folkdiktsforskningen inte kunde studeras utan sitt samband med musiken. Otto Anderssons kusin som var skeppsredare och kommersråd hade pengarna och Andersson erhöll professuren som han innehade fram till år 1954.

Andersson ville hålla den svenska allmogekulturen i Finland vid liv och han ledde verksamheten för föreningen Brage som han grundat 1906. Ännu långt efter sin död har han varit betydelsefull.

Från och med 1957 fick folkloristiken en ny professor i John Rosas.

– Han försökte för döva öron förklara att folkloristiken och musikvetenskapen inte hörde ihop, säger Wolf-Knuts.

Den tidiga folkloristiken hade koncentrerats på själva folkloren, såsom visor och sagor, men senare förändrades den så att forskarna mest intresserade sig för berättarnas sociala roller, deras repertoar och performansen. Nya redskap som magnetofon och kamera på 1950- och 60-talen hjälpte till att fånga performansen.

John Rosas ville alltså att de två ämnena skulle separeras.

– Folkdikten kanske inte kunde studeras utan musik men musikvetenskapen kunde åtminstone studeras utan folklore, säger Wolf-Knuts.

Den folkloristiska institutionen grundades, helt utan personal, år 1968.

Själv började Wolf-Knuts studera år 1966 och det var främst självstudier som gällde.

År 1973 separerades äntligen folkdiktsforskningen från musikvetenskapen och ämnet folkloristik knöts administrativt till nordisk etnologi. På 1980-talet installerades de första heltidstjänsterna i folkloristik vid ÅA.

– Då blev det möjligt att tänka på mera forskning inom ämnet, uppbyggandet av ett bibliotek och på att utöka arkivet, berättar Wolf-Knuts.

Folkloristiken och etnologin separerades år 1987. Kort därefter, år 1992 flyttades folkloristiken till Domus tillsammans med religionsvetenskapen.

– Det var en klok åtgärd, säger Wolf-Knuts. Resultatet blev att antalet studenter ökade, biblioteket växte och arkivet fick ett elektroniskt söksystem. Samarbetet med religionsvetarna var mycket fruktbart och ledde till ett allmänt uppsving för bägge ämnen.

Forskningsföregångare
Wolf-Knuts säger att ämnet folkloristik mår bra.

– Men vi saknar en modern beskrivning av folkloristikens historia. Vi måste också för det mesta göra grundforskning. Det är konstigt hur man nästan alltid så att säga måste gå tillbaka till Adam och Eva om man vill veta något, det finns sist och slutligen förhållandevis få områden där det bedrivits upprepad forskning. Vi saknar också jämförande studier mellan finsk och finlandssvensk folklore. Det är något som borde åtgärdas.

På forskningsfronten har folkloristiken legat före inom många riktningar.

– Till exempel har narrativ och feministisk forskning funnits inom folkloristiken redan länge. Också nostalgi- och etikforskningen kom igång i ett tidigt skede.

Slutligen konstaterade Wolf-Knuts att de humanistiska ämnena inte ges tillfälle till fördjupning och specialisering så som man kunde önska sig. Vid Sorbonne lär det finnas 30 professurer i religionsvetenskap medan det vid Åbo Akademi finns en enda som ska kunna allt om allt. Wolf-Knuts önskade att läget kunde bli bättre i framtiden.