Vår inställning till våldtäkt är tolerant under ytan 


Av Peter Sandström (MfÅA 8/98

Våldtäkt är ett accepterat fenomen i vår kultur. 
 I princip fördömer vi handlingen, men samtidigt är vi snabba att godta en mängd olika bortförklaringar.

Under ytan finns det en tolerant inställning till våldtäkt, konstaterar FD Stina Jeffner från sociologiska institutionen vid Uppsala universitet.
 Jeffner, som besökte Åbo Akademi i april, är den första som vetenskapligt undersökt inställ-ningen till våldtäkt i Sverige, en undersökning som hon presenterade i doktorsavhandlingen Liksom våldtäkt, typ som framlades ifjol. I Finland har ingen motsvarande undersökning gjorts.
 Stina Jeffners studie berörde ungdomar i 15-årsåldern.
 

Våld mot kvinnor är ett kulturellt problem också hos oss, det är en del av vår vardag. Jag vill att folk ska inse detta, säger sociologen Stina Jeffner, som bl.a. undersökt svenska ungdomars inställning till våldtäkt.

  Men motsvarande attityder finns allmänt i vårt samhälle. Resultaten skulle säkert bli liknande om man gjorde undersökningen bland vuxna, menar Stina Jeffner.
 Som utgångspunkt för sin analys har hon en undersökning som gjorts bland eleverna i fem högstadieskolor i Mellansverige. Med 18 av eleverna gjorde Jeffner närmare intervjuer om deras attityd till våldtäkt.
  Grundfrågan var: Vad är våldtäkt enligt dig? Jag gav också vissa exempel, som eleverna fick uttala sig om.
  Jag ville tolka deras uttalanden i ljuset av hur de överhuvudtaget ser på kön och hetero-sexualitet, berättar Stina Jeffner.
 Principiellt godtog alla att våldtäkt kunde definieras som "allt det som sker efter att tjejen har sagt nej", också om akten inte lett till regelrätt samlag.
  Alla jag pratade med tog avstånd från våldtäkt, och tyckte det är avskyvärt. Men det visade sig att detta gällde bara i princip. När jag började skrapa på ytan kom en annan, mera skrämmande bild fram.
 Det visade sig att begreppet "våldtäkt" är mycket förhandlingsbart. Stina Jeffner har ringat in sex olika omständigheter som kan användas som bortförklaringar.
  Hur har flickan sagt "nej". Om det inte är tillräckligt definitivt så får hon skylla sig själv. Då var det inte våldtäkt.
 Kärleken spelar en viktig roll. Om flickan har varit kär i pojken och fortfarande är det efter att han tvingat henne till könsumgänge, då kan det inte ha varit våldtäkt, eller hur?
  Alkoholen kan användas på olika sätt när det gäller förklaringar, konstaterar Stina Jeffner. Om tjejen är full får hon skylla sig själv ifall hon råkar ut för sex. Då är det inte våldtäkt. 
  Och om killen är full så vet han kanske inte vad han har gjort. Fyllan blir en ursäkt, och då kan det inte ha varit våldtäkt, det var säkert ett "misstag".
 Handlingen kan också bortförklaras utgående från vilken typ av flicka det handlar om. Ifall hon är känd för att vara "lätt på foten" kan det ju inte vara så noga ifall hon blir inblandad i lite sex. 
  Det är ytterst godtyckligt vem som får stämpeln "hora". Det kan räcka med att en tjej är lite flirtig för att benämningen ska vara ett faktum, konstaterar Stina Jeffner.
 Definitionen av våldtäkt kan också mjukas upp utgående från vilken typ av pojke som agerar. En snäll, ordentlig pojke som man känner kan väl inte våldta, eller?
  Den allmänna bilden är att våldtäktsmannen är en svartklädd galning som väntar i parken på natten. De facto är de vanligast förekommande fallen av våldtäkt sådana där offret och förövaren känner varandra.
 Slutligen spelar konsekvensen av våldtäkten en roll för definitionen. 
  Om tjejen mår som vanlig efteråt, om hon inte är blåslagen eller knäckt, ja, då kan det väl inte ha varit så farligt. Då var det väl inte våldtäkt heller?
  Föreställningen att en våldtagen tjej är hysterisk och synbart misshandlad är mera förankrad i rädslan för våldtäkt än i verkligheten, konstaterar Stina Jeffner.
 Många offer reagerar nämligen med att anstränga sig till det yttersta för att bete sig normalt, som om inget hade hänt. 
 Det är alltså bara om ingen av dessa "förmildrande omständigheter" gäller som det handlar om våldtäkt, enligt ungdomarnas sätt att se på saken
  Överhuvudtaget kan ungdomarnas attityder tolkas som att det finns ett förhandlingsutrymme beträffande definitionen av våldtäkt, ett förhandlingsutrymme som inte syns på den principiella nivån, där alla bestämt tar avstånd från våldtäkt, konstaterar Stina Jeffner.

Attityderna återspeglar ojämlikhet i samhället
Hon har analyserat ungdomarnas attityder mot bakgrund av könsbilden i samhället. 
  Attityderna hänger ihop med vår syn på kvinnligt och manligt överhuvudtaget, menar Stina Jeffner.
 I vår kultur får flickorna lära sig att de skall vara till lags, och i förlängningen blir detta en sanning också på sexualitetens område.
  Det kan t.o.m. uppfattas som okvinnligt att börja bråka, att säga ett bestämt "nej" fast man inte själv vill. Ett "nej" hör inte ihop med varken männens eller kvinnornas egen syn på en posititv kvinnlighet.
 Pojkarna, och männen, har betydligt större handlingsfrihet.
  Tjejerna går med på att kil-larna tar mycket mera utrymme, att de spelar ett spel och visar en yta utåt. Istället väntar sig flickorna andra fördelar, t.ex. att bli uppvaktade och artigt bemötta av killarna.
  På sätt och vis återspeglar detta ett accepterande av ojämlikhet även på andra samhällsområden. Både kvinnor och män kan tycka att det är juste att män har högre lön än kvinnliga kolleger i samma position, för att nämna ett exempel. Också här förekommer en mängd bortförklaringar.
Stina Jeffner befarar att vi rätt enkelt inbillar oss att vi lever i ett jämlikt samhälle, att vi tror att allt är OK.
  Men det finns massor att göra. De grundläggande attityderna åstadkommer fortfarande en betydande ojämlikhet i vår kultur. Synen på våldtäkt är bara ett utslag för detta faktum. Det viktiga är nu att vi synliggör problematiken, säger hon.

"Det händer inte här"
Stina Jeffners forskning har väckt en hel del uppmärksamhet i Sverige.
  Till detta har bidragit att flera grova våldtäktsfall, bl.a. ett par gängvåldtäkter, varit uppe i massmedia samtidigt som min avhandling kom ut. Dessa i och för sig tråkiga händelser har ökat det allmänna intresset för min forskning.
 Våld mot kvinnor överhuvudtaget har länge varit ett osynligt fenomen i Sverige.
  Det har betraktats som ett "icke-problem". Men via kvinnojoursrörelsen har också allmänheten gjorts medveten om att våld mot kvinnor är en högst vardaglig och allmänt förekommande företeelse.
 De föreläsningar som Stina Jeffner håller på olika håll i Sverige brukar vara välbesökta, våld och våldtäkter är sådant som väcker folks nyfikenhet.
  Det finns en klar "vi/dom" -utgångspunkt i människors uppfattning av dessa saker. Våld mot kvinnor uppfattas allmänt som något som avvikande män och kvinnor är inblandade i: det är konstiga män som slår och våldtar, det är konstiga kvinnor som blir offer gång på gång.
  Jag vill berätta att det inte är på det här viset. Våld mot kvinnor är inget individproblem, det är ett strukturellt och kulturellt problem, konstaterar Stina Jeffner.
  Jag vill att folk ska inse att detta är saker som inte finns bara "på annat håll". Det är en del av vår vardag, av vår kultur. Det händer här och nu.