Meddelanden från Åbo Akademi
   | Meddelanden från Åbo Akademi |
   | nr 4 | 4.3.2011 |
Meddelandens pärm

På 1660-talet då Henricus Eolenius studerade vid gamla Åbo Akademi lärde han sig arabiska så snabbt, att andra kom fram till att det måste ha skett med djävulens hjälp. Eolenius och hans professor dömdes till döden.

Häxhammare med stilpluralism

***BILD***
Henrik och häxhammaren kommer till Åbo slott i höst. En folkopera värd att se, garanterar fr.v. Carmela Wager, Stina Åkerberg och Olav Eklund

Denna sanna berättelse är bakgrunden till ”Henrik och Häxhammaren”, en ny folkopera med musik av Ulf Långbacka och libretto (manus) av Dan Henriksson. Uruppförandet sker på Åbo slotts borggård i slutet på augusti, med koppling tillÅbos kulturhuvudstadsår. I operan medverkar Åbolands Kammarkör, Brahe Djäknar och Akademiska Orkestern med Petter Andersson, Thérèse Karlsson, Dan Karlström och Mats Lillhannus som solister.

Ulf Långbacka berättar om hur det började:

– Vi gjorde en kantat för Åbo Akademis doktorspromotion 1998, och Olav ”Joffi” Eklund som numera är ÅA:s professor i geologi var med som textinsamlare och idékläckare. Efteråt pratade vi om att samarbeta på nytt, och Joffis fru, folkloristen Lena Marander-Eklund, föreslog att vi skulle göra en opera av historien om Eolenius.

Sedan hände ingenting på tio år, men år 2008 då organisationen bakom Åbos kulturhuvudstadsår 2011 började söka efter projektförslag tog Olav Eklund initiativ till att lämna in en ansökan. Han är liksom sin fru med i Åbolands Kammarkör, och Ulf Långbacka är dirigent för Brahe Djäknar, så det var naturligt att planera ett samarbete mellan körerna och senare också Akademiska Orkestern.

– Kammarkören har haft liknande projekt tidigare med olika teman, och vi är vana vid att jobba med regissörer. För kulturhuvudstadsåret ville vi satsa på någonting större än vanligt, säger Eklund.

I Åbo finns all kompetens som behövs för att kunna komponera och framföra en ny opera.

– Jag följer med vad som händer i amatörmusiklivet i Åbo och har märkt att det nu finns fler välutbildade människor på området än någonsin, men de flesta som är aktiva är unga och för äldre har det i snart hundra år varit stillastående vatten då det gäller nytt material. Det här är någonting vi försöker bryta ned med kammarkören. Vi vill få fler uttrycksformer, säger Eklund.

Det var inte svårt att få ihop teamet som står bakom operan. Till exempel scenografen Carmela Wager och Stina Åkerberg, som är heltidsanställd produktionsassistent, är själva med i Åbolands Kammarkör.

– Det är ändå en stor produktion. Nu är det sammanlagt över 120 personer som är med och samarbetar, och senare i år blir det ännu fler, säger Åkerberg.

Budgeten går upp emot 400 000 euro.

– Kammarkören har inget eget kapital att arbeta med. Vi har väldigt många att tacka för finansiellt stöd – Svenska kulturfonden, Konstsamfundet, Stiftelsen Åbo 2011, och så vidare – och så har vi Åbo Svenska Teater som via sina resurser är med som medproducent, säger Åkerberg.

Megalomanisk mardröm

För att kunna koncentrera sig på att komponera musiken i operan var Ulf Långbacka tjänstledig från lektoratet i musikvetenskap vid Åbo Akademi hela året 2010.

– Den tiden räckte just och just till. Jag hade börjat skriva i slutet på 2009, genast då jag fick början på librettot, men kom igång ordentligt först 2010. Det hade varit omöjligt att göra det här tillräckligt snabbt vid sidan av annat arbete. Det tar många, många år att göra något liknande bara på fritiden.

Långbacka och Dan Henriksson skrev operan skilt, men det var ändå en gemensam process.

– Vi bollade med idéer och diskuterade hur den sanna historien skall berättas, vad för sorts scener och vilka personer vi vill ha med. Jag fick inspirerande feedback av både Dan och dirigenten Sauli Huhtala och det gjorde arbetet lättare, säger Långbacka.

– Jag måste säga att det kändes bara lustfyllt hela vägen, det var nästan som en lek. Eller nåja – det var lite svårt att bestämma hur operan skulle sluta. Och en del som jag fick anstränga mig mera för var en mardrömsscen som är lite megalomanisk. Djävulen kommer in och det är väldigt surrealistiskt. Men det mesta kändes ändå inte svårt. Texten var inspirerande.

Det första övningsveckoslutet ordnades den 12–13 februari. Hela operan spelades igenom en gång med orkester, körer och solister.

– Det kändes jättehäftigt att höra helheten. Mycket återstår förrän allt är färdigt, men det kändes bra att vi kunde spela igenom det. Inget lät omöjligt, nu är det bara frågan om att öva tillräckligt. Jag är övertygad om att ensemblens kapacitet räcker till, säger Långbacka.

Olav Eklund håller med.

– Vi har fått ett proffsigt team och operan blir garanterat en framgång! Det känns som att vi med solisterna och orkestern har starka krafter bakom oss, och det är precis vad vi har hoppats på.

En halvminut per dag

Långbacka komponerade direkt operan som en helhet för orkester och kör.

– Hur instrumenten låter är en av inspirationskällorna. Att först komponera till exempel bara på piano funkar inte för mig.

Han räknade i ett tidigt skede ut att han måste skriva minst 17 sekunder med färdigt orkesterpartitur per dag för att operan skulle bli klar på ett år.

– Det låter kanske inte så mycket, men om man tänker på vad allt ett partitur innehåller så är det inte lite. Senare märkte jag att jag i praktiken hann skriva ungefär en halvminut på en dag. Men förstås hade man samtidigt också mycket längre bågar i tankarna, som man inte hann få ned snabbt på noter.

Långbacka gjorde också sånt som kompositörer ibland brukar låta andra sköta om.

– Jag gjorde ett pianopartitur som kan användas när man övar in materialet, och det var ett stort arbete. Dessutom skrev jag noter för varje instruments stämma skilt, och också för körstämmorna. Helheten blev sammanlagt 180 filer. I praktiken arbetade jag nio månader med att komponera och tre månader med noteditering.

Han gick igenom vilka resurser det fanns för operan redan innan han började komponera.

– Jag ville ha nya infallsvinklar och inte köra med gamla välbekanta och säkra lösningar. Därför behövde jag på förhand veta hurdana möjligheter det fanns för sound, instrumentkombinationer och annat. Jag insisterade till exempel på att det skulle finnas fem brassinstrument, synth med mångsidiga ljud och mycket slagverk. Det behövs för att kunna skapa en bred ljudvärld.

På 1600-talet eller inte?

Operan framförs av stor kör och orkester, och på 85 minuter är materialet mångsidigt.

– Jag använder också elektronik och ljudeffekter. Till exempel i mardrömsscenen jag redan nämnde finns det en klimax där folkmassan blir riktigt upprörd och hektiskt jagar häxor, berättar Långbacka.

– Det slutar med att det från band kommer helikopterljud och en stor explosion, och det associerar ju till nutiden. Jag är inte så säker på att vi i operan hela tiden befinner oss på 1600-talet, ibland handlar det mera om nutidens bild av den tiden, och det tycker jag är intressant.

Långbacka har i trettio år intresserat sig för musik från 1600-talet.

– Jag har alltså också tidigare skrivit verk som utgår från min egen uppfattning av den tiden, men det filtreras alltid genom annat jag har hört och det faktum att jag lever här och nu. Idén med ”Henrik och Häxhammaren” är inte att förflytta oss så nära 1600-talet vi bara kan komma. Det handlar mera om att berätta en historia och låta associationerna komma. På det sättet blir det stilpluralism. Många stilar influerar och spelar mot varandra.

Information om tider, biljetter och annat hittas på webben: länk

TEXT & FOTO: Michael Karlsson
OMSLAGSFOTO: Annika Martikainen