Meddelandens pärm

Meddelanden från Åbo Akademi
nr 14     17.10.2008

Åbo Akademi


Meddelandens arkiv
Sök i Meddelanden
Kontakta redaktionen


Aktuellt på ÅA:s webb
Diskussionsforumet
Evenemangskalendern
Meddelanden från ÅA
Sök i ÅA:s webb
Webbmail


Till ÅA:s startsida

”Hörni kläppar, sluta flajdas”

Mark Levengood talade kring ämnet ”Språk och identitet”


Av Ulrika Fellman
***BILD***
– Liksom många finlandssvenskar hamnade jag inom vården, sade Mark Levengood på sin föreläsning i Arken, och fann det angeläget att förtydliga: ja, som personal alltså. (Foto: Tuuli Liukas)

Med anledning av att Svenska Kulturfonden i år firar 100-årsjubileum hade intresserade möjligheten att en solig tisdagseftermiddag i Åbo lyssna till kulturprofilen Mark Levengood tala kring ämnet ”Språk och identitet”.

Detta tillfälle stod som en del av Kulturfondens föreläsningsserie Kulturens Studia Generalia som pågår under hösten. Levengood drog föga oväntat fullt hus och en handfull oanmälda stod till och med i kö i hopp om att få plats i auditoriet Armfelt.

Identitet är i Svenskfinland en ständig källa till diskussion, frågeställningar och grunnande. Vari ligger vår finlandssvenska identitet? Vem får kalla sig finlandssvensk, och är det något att skryta med? Vad är förhållandet till det finska språket? Är vi egentligen lite svenska?

Mark Levengood, född i USA, men uppvuxen i ett finlandssvenskt hem i Helsingfors och sedan 1980-talet bosatt och verksam i Sverige, bjöd på en underhållande men samtidigt tankeväckande lektion i sökandet efter identitet.

Hans egna mångbottnade språkliga identitetshistoria gör att de flesta kan relatera till hans erfarenheter på ett eller annat sätt.

Första språket engelska
Mark Levengoods första språk var engelska, men ersattes tidigt av finlandssvenska eftersom familjen flyttade till Finland då Marks mamma ”blev lite gravid”, som han själv uttrycker saken.

Skratten duggar tätt då Mark beskriver sin barndom i Helsingfors: hur han blev satt i finskspråkiga dagis och lekparker utan att kunna ett ord finska, och hur detta ledde till en väldigt knepig kontakt till det finska språket.

– Min styvfars mamma var en sur liten Äänekoskitant, berättar Mark. I hennes hus skulle det endast pratas finska, då vi finlandssvenska barn fick helt enkelt vara tysta.

Då Mark blev äldre och aldrig riktigt kom in i studierna gick han istället och sneglade på Sverige, trots fördomarna, som enligt honom var mycket starkare än vad finlandssvenskar har idag.

– I Sverige heter det inte bara ”Hejsan” – brukade vi säga – det heter ”Jättehejsan!”, skrattar Mark. Svenskarna hade däremot inga fördomar mot oss finlandssvenskar, fortsätter han. De visste helt enkelt inte om oss.

– Liksom många finlandssvenskar hamnade jag inom vården, säger Mark och finner det angeläget att förtydliga: ja, som personal alltså.

Trots sitt svenska modersmål blev han tvungen att av principskäl gå en kurs i svenska för invandrare. Detta beskriver han som ett svårt slag, att han blev ifrågasatt då det gällde identiteten som svenskspråkig.

Muminsvenska
Senare har Mark Levengood i Sverige blivit starkt förknippad med så kallad ”muminsvenska” och har, efter att ha varit bosatt i Sverige i många år, hållit fast vid sin finlandssvenska accent.

– Jag är en helt omusikalisk människa så jag har inget val, säger han och fortsätter: men min finlandssvenska är också som en språkdräkt jag klär mig i varje dag.

Levengood påpekar att en människa kan ha flera språkliga identiteter. Han menar att identiteten är den samma, och språket fungerar som en bro mellan denna och omvärlden. Flera språk ger flera ingångar till den egna identiteten.

Den första språkliga identiteten går ofta väldigt djupt i en människa. Han relaterar till en bekant som efter en hjärnblödning återgick till sitt barndomsspråk efter att inte ha använt det på många år.

Här kommer Levengood in på frågan om vad tid betyder i förhållande till identitet och berättar om ett besök han gjorde hos sin syster i Finland. Hennes söner bråkade och Mark utbrast: ”Hörni kläppar, sluta flajdas!”

– Min syster såg på mig och undrade vilket museum jag rymt från, berättar han och ler. Tydligen använder man inte såna ord längre.

Men betyder detta att Mark Levengood blir mindre finlandssvensk med åren, då hans språkbruk inte uppdateras? Inte enligt honom själv. Som han tidigare konstaterat är språket mer ett medel än en identitet i sig.

– Om jag är en dator är jag kanske en PC 85, förklarar han. Men jag är fortfarande en PC.

Egen identitet viktig
Levengood poängterar vikten av att känna sin egen identitet, och värna om den. Samtidigt behöver vi kanske som finlandssvenskar fundera över hur vi ser på frågan om vår identitet. Detta att vi finlandssvenskar ofta ser oss själva som utsatta, som om det vore synd om oss därför att vi är en minoritet, avvisar Mark bestämt.

– Vi har själva försatt oss i ett skymningsland där solen evigt går ner, menar han. Vi ska vara glada över och aktivt bejaka vår identitet, just därför att vi är så få. Men vi kan för den skull inte gå omkring och vara lättstötta. Ingen kan säga oss vem vi är, konstaterar Mark Levengood. Det vet vi endast själva.