Arkiv Arkiv 

Unikt runstensfynd tiger om sitt förflutna

Meddelanden från Åbo Akademi  
MfÅA 18/97  | FAKTARUTA

Runstensfragmentet som hittades i Hitis norra skärgård i höstas kan vara ett indicium för att vikingar rörde sig i våra vatten. Men stenen kan också ha kommit till den åboländska skärgården långt senare som ballast och sedan blivit dumpad i sjön.

Det är helt omöjligt att bestämma vilka händelseförlopp som bidragit till att runstensfragmentet hamnat på den plats där det hittades, säger arkeolog Tapani Tuovinen vid ÅA. 
Han är en av de forskare som varit inkopplad på fallet med Hitis-stenen sedan den i augusti uppdagades i ett smalt sund mellan Stora och Lilla Ängesön i Hitis norra skärgård. Sundet leder in till en skyddad fjärd, Storfladan, som troligtvis utgjort hamn eller ankringsplats under tidigare sjöfartsepoker.
Detta ger upphov till några teorier kring stenens härkomst: den kan ha lämpats över bord från ett fartyg som rört sig i sundet eller så har den transporterats på en släde som gått genom isen. Tuovinen finner det också möjligt att den rests nära sundet, som ett tecken för förbipasserande.
– Under medeltiden förekom det att runstenar användes som sekundärt material, t.ex. i husgrunder. Därför är det inte uteslutet att en sönderslagen runsten använts som ballast i ett fartyg och slängts i sjön t.ex. vid omlastning, säger Tuovinen.
Fallet är unikt för finländska förhållanden och därför är det svårt att analysera. Man kan inte placera in det i något känt mönster eller samband. Ifall stenen guppat omkring som ballast kan degraderingen till bottensten skett såväl på 1100-talet som på 1800-talet.
Tuovinen berättar att man ännu inte gjort undersökningar vare sig i den kringliggande terrängen eller på bottnen kring fyndplatsen. Flera fynd skulle givetvis ge en klarare bild av vad det egentligen handlar om.
Att stenen låg nära vattenbrynet och inte djupt insjunken i lera finner Tuovinen inte problematiskt för en "äldre datering" av stenen, dvs. att den vädrat morgonluft i Åboland redan under vikingatiden. Stenen kanske legat i gyttjan under en längre tid och sedan genom landhöjningen dels pressats upp ur bottnen, dels kommit närmare vattenytan.
 

 
 

– Oberoende när stenen kommit till Hitis är den ett belägg för att den åboländska skärgården utgjort ett aktivt kontaktfält i Östersjön, slår Tuovinen fast.
Det unika med Hitis-stenen är i varje fall att den är det första runstensfyndet i Finland kring vars äkthet det inte råder någon tvivel. Stenen har undersökts av runexpert Marit Åhlén på riksantikvarieämbetet i Stockholm, som daterat den till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. 

Fragmentet hittades i augusti av Rose och Jan Wiik som var i färd med att förbättra hamnen för sin båt. Paret kontaktade amatörarkeologen Hans Myhrman, som i sin tur kopplade in Tuovinen på fallet.
Tuovinen och Myhrman ansåg det viktigt att stenen granskas av expertis förrän den presenteras för allmänheten eller anmäls till museiverket. Den bästa expertisen hittas i Sverige där det finns ca. 3.000 runstenar.
Genom detta förfarande ville man bl.a. undvika den debatt som omgärdar runstensfynden i Vörå.
– Vi ville inte att en tvivlets skugga dras över fyndet, säger Tuovinen.
Tuovinen jobbar som forskare vid ÅA inom ett projekt genom vilket man kartlägger den socio-kulturella mångfalden i skärgården, men det var tack vare hans tidigare värv som fältarkeolog vid Åbo universitet som han kontaktades angående stenen. Sedan 1983 har han arbetat bl.a. med att kartlägga gravrösen i skärgården och den vägen har han givetvis byggt upp ett kontaktnät till ortsbefolkning och sommargäster.
Hitis-stenen finns nu i Helsingfors hos museiverket där den enligt chefen för arkeologiska avdelningen Torsten Edgren ligger som föremål för undersökning.
– Den behandlas i normal ordning som andra fornfynd, säger han.
Edgren är inte road över den uppmärksamhet - eller uppståndelse som han föredrar att säga - som fragmentet rönt speciellt i tidningar. Han ställer sig också avvaktande till de förslag som kastats fram gällande fragmentets kommande placering.
– Vi ställer ut fyndet ifall det finns skäl att göra det, säger Edgren.
Han poängterar att fornfynd hör hemma på museer och att de skall skötas av personer som fått utbildning därtill.

Upp
Copyright 1997 Åbo Akademi. Ansvarig utgivare Ulla Achrén.

FAKTARUTA
Kväde över Torfasts bravader?

Hitis-stenen mäter 30 x 30 centimeter och är 20 centimeter tjock. Den utgör med största sannolikhet endast ett hörn av en större sten, varför forskarna helst betecknar den som ett fragment.
Stenen är av jotnisk sandsten, som förekommer både i Gävle- och i Björneborgstrakten. Således kan man inte på basis av materialet med säkerhet bestämma stenens ursp-rung. Materialet har studerats av professor Carl Ehlers vid ÅA:s institution för geologi och mineralogi.
Fragmentet rymmer både text och ornamentik. Bilden föreställer ett rundjurshuvud med ett ovalt öga och en grop och tre streck på halsen. En slinglinje passerar ovanför och nedanför halsen.
Texten är arrangerad i två parallella skriftband. I den yttre slingan finns åtta runor och två ordskiljande tecken - si: radi: ma - och i den inre sju runor och ett ordskiljande tecken - *dorfas. Den senare runkombinationen står för namnet Torfast, ett namn av östnordisk härkomst som finns belagt i 17 vikingatida runinskrifter. Runorna i den yttre slingan är en del av en mening och kombinationen radi står får "råde" eller "tyde".

Ordet förekommer endast i fem kända runinskrifter, fyra svenska och en dansk. Ifall de följande runorna ma är början på ordet "man" kan man dra en parallell till en uppländsk runsten med texten "tyde den man som runvis är", alltså ungefär "läs denna text den som kan".

– Kanhända att vi aldrig får närmare besked om vad som stått på stenen, säger Tapani Tuovinen, arkeolog och forskare vid ÅA.
Stenen har granskats av Marit Åhlén, runexpert på riksantikvarieämbetet i Stockholm. Hon har konstaterat att stenen är äkta och att den härstammar från slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Date-ringen bygger på runornas stil och språkliga karaktär.

Upp