På ABM-seminarium i Rom

Reseböckerna varnar för att åka till Rom i november, det lär vara årets blötaste månad. Den 14-17 november i fjol var det i alla fall sol och ca 20 grader varmt hela tiden. För en nordbo var det sommarvärme och man gick ut i tunnaste jackan. Romarinnorna var förstås klädda i päls eller läderjacka, det var ju trots allt ”vinter”. Vissa dagar blåste sciroccon så att man fick hålla sig i väggarna i den branta trappan upp till Gianicolo, och tegelpannor blåste ner från taket på Villa Lante.

Och vad hade jag i Rom och Villa Lante att göra i november, mitt i brådaste terminsslutet? Orsaken var ett av Finlands vetenskapliga bibliotekssamfund arrangerat seminarium, Convergence on Memory Institutions, ett bilateralt projekt med finländska och italienska deltagare för ABM- (arkiv-bibliotek-museer) sektorn.

Första dagen var vikt för biblioteksbesök. Tidigt på morgonen trängde vi in oss i den fullpackade metron och åkte till Bibliotheca Nazionale, en modern byggnad, trist utanpå men funktionell och t.o.m. ganska trivsam invändigt. Biblioteket fungerar som ett av Italiens nationalbibliotek, med friexemplarsrätt och service både för forskare och för den stora allmänheten. Biblioteket är öppet för alla i Rom med omgivningar bosatta personer som fyllt 18 år. De kommer in i byggnaden med ett fotoförsett identitetskort, som öppnar vändkorset vid entrén. En skojig detalj noterade vi i bottenplanets allmänna läsesal. Kunderna lämnade in sina bokbeställningar vid disken och blev anvisade en numrerad läsplats i salen. När böckerna kommit från magasinet började en grön lampa på läsbordet blinka i rött. Vi hade en utmärkt engelsktalande guide, som förde oss genom de olika avdelningarna i rätt snabb takt för att komma till avdelningen för handskrifter och rariteter ”the jewel of the library, naturally”. De romerska bibliotekens raritetssamlingar är helt utom räckhåll för ett ungt bibliotek på våra breddgrader, man kan inte ens kan bli avundsjuk. Men vissa saker noterade jag där vi borde sträva till någorlunda motsvarande nivå. På Bibliotheca Nazionale var hela handskriftsbeståndet mikrofilmat, mikrofilmskåpen fyllde en stor sal. Forskarna får dock tillgång även till originalen, om forskningens art kräver det. Och här, liksom på alla de bibliotek vi besökte, hade raritetsavdelningarna ytterst välförsedda referensbibliotek, med alla hjälpmedel forskarna kan önska sig.

Utanför biblioteket skingrades vår grupp med order att på eftermiddagen samlas vid Bibliotheca Angelica strax norr om Piazza Navona. Tillsammans med min f.d. TYK-kollega Pirjo Vatanen (numera öb vid JYK) åkte jag in till centrum, åt lunch och vandrade i lugn takt genom gator och gränder till nästa besökspunkt. Det blev nästan enda kontakten till fots med Roms centrum – de följande dagarna var så fullmatade med program att det inte blev tid över för några promenader, för att inte tala om opera, konsert eller andra kulturupplevelser på kvällarna. De två bibliotek som hörde till eftermiddagens program var dock så speciella att de väl motsvarade ett teaterbesök. Innanför väggarna i Bibliotheca Angelica vid Piazza S. Agostino, och i Bibliotheca Vallicelliana i Palazzo dell’Oratorio vid Piazza della Chiesa Nuova kände man sig förflyttad till renässansens och barockens Rom, med intakta hyllor och inredningar, målningar, jord- och himmelsglober, och naturligtvis fantastiska handskrifts- och boksamlingar. I raritetssalarna satt flitiga unga studenter med sina laptopar. Bibliotheca Apostolica Vaticana besöktes på en lördag, då har biblioteket stängt för forskarna och tar emot grupper. Här var jag första gången med kollegan Eva för mer än 30 år sen. Vi hade utrustats med ett rekommendationsbrev från Institutum Romanum Finlandiae, där vi titulerades ”dottoresse”. Vi kände oss betydelsefulla när vi tågade i väg, men den äldre munk, som tog emot oss och överlämnade åt en yngre kollega att guida oss refererade helt respektlöst till sina gäster som ”questi due ragazzi”!

Sala Leonina, Vatikanbibliotekets läsesal för tryckta böcker

Seminariedagarna i Villa Lante var mycket givande, men programmet var kanske lite överambitiöst upplagt med 7-8 föredrag per dag och ytterst lite tid för diskussion. Det fanns ändå möjlighet att diskutera under de på italienskt vis ordentligt tilltagna luncherna, och vid kaffepauserna i loggian på Villa Lante, där man kunde njuta av den berömda utsikten över Rom. Enligt Veikko Litzén, ordförande under första seminariedagen (och f.d. direktor i huset), är utsikten frånVilla Lante världens finaste av människan skapade landskap. På andra plats kommer Istambul, och sedan kommer ingenting.

Jag bodde på Finlands Rominstitut under ett par veckor 1968. Miljön var sig lik i grunden, men en hel del hade ändå hänt: huset var renoverat, trädgården uppsnyggad med prydliga rader av apelsin- och granatäppelträd, och Tassos ek i trappan ner till kvarteren mot Vatikanen, som hade lite grönska kvar ännu på 1960-talet, hade definitivt gett upp och stod där nu som ett svart skelett.

Första seminariedagens program var på ett övergripande plan och handlade om kunskapsorganisation från antiken till våra dagar. Allmänbildande och helt njutbart. Kvällen avrundades med en mottagning i Villa Lantes salone, där direktor Christian Krötzl bjöd på champagne med salta bitar, och berättade om husets historia och arkitektur. Andra dagen ägnades åt mera konkreta projekt, digitalisering och databaser. Bland mycket annat fick vi en presentation av URBS, en gemensam databas för ett antal forskningsbibliotek i Rom (Bibliotheca Vaticana och olika länders Rominstitut), och av de italienska arkivens katalogprojekt, där man i många avseenden har tillämpat samma sorts lösningar som ÅAB i databaser för primärmaterial. Efter åttonde föredraget började vi känna oss en aning oskärpta, men piggnade till vid en livlig dispyt om katalogiseringsprinciper, som uppstod mellan en italiensk bibliotekarie, expert på indexering av skönlitteratur, och en arkivchef från Milano. Bibliotekarien menade att arkiven katalogiserar på fel nivå då de utgår från samlingarna, det är enskilda items som skall katalogiseras, basta! Arkivchefen hävdade med ett förbindligt leende att han befann sig på precis rätt nivå. Han fick flankstöd av öb emeritus Esko Häkli, som påpekade att biblioteken inte kan betjäna forskarna tillräckligt bra just därför att de endast katalogiserar enskilda items, men inte kan redovisa för sina samlingar. Den här bristen försöker man ju nu i Finland avhjälpa genom ett projekt som utgör en del av den nationella strategiplanen för forskningsbiblioteken.

Hemresan var som flygresor brukar vara under veckosluten, köig och stökig, med bussresan från Hfors-Vanda på småtimmarna, genom vintriga landskap, som avrundande antiklimax.

Marita