Inbjudningar till seminarier och konferenser kring digitalisering av kulturarvet droppar in titt och tätt. Med tanke på vårt eget digitaliseringsprojekt måste vi följa med vad som händer, men allt kan man förstås inte delta i. Bland årets utbud verkade ett seminarium vid Maastricht McLuhan Institute, arrangerat av Amsterdams sommaruniversitet, lovande och nyttigt, och visade sig hålla vad det lovade. Jag är glad att jag hade möjlighet att delta.

Seminariets målformulering och målgrupper:

Aim
This year's seminar is concerned with integrating developments in finding aids (virtual reference rooms) with innovations in text and other analysis tools which will allow the most varied and rich access to cultural and historical information and knowledge. Following on from the experience gained in the last two cycles which focused on implications of digitalisation (1999) and interoperability of content (2000), this seminar will continue to explore how multimedia in transforming learning, knowledge organisation and knowledge management and will focus on archives.

Participant profile
Archivists, librarians and museum directors or professionals in senior cultural heritage management, decision makers in cultural policy, strategic planning and development.

Årets kurs var på en övergripande, och att börja med mycket teoretisk nivå, och efter första dagen var jag (och många andra deltagare med mig) lite förbryllad och frågande. Hur tillämpa allt detta på vårt eget projekt? Men andra dagens  morgon började bitarna falla på plats, och man insåg att detta är ett akademiskt seminarium där det inte serveras några färdiga modeller och lösningar, utan man förväntas arbeta med sin egen hjärna och skapa egna synteser och tillämpningar. Den sessionens föreläsare hörde också till de bästa under seminariet. Min favorit var Manfred Thaller, professor i Cultural Heritage Computer Science vid universitetet i Köln, mannen bakom CLIO/KLEIO och för tillfället engagerad i att göra Kölnerdomens bibliotek tillgängligt på nätet. Under hans föreläsning satt jag och antecknade för brinnande livet. Han var teoretiskt klartänkt, väldisponerad och konkret, vänlig och anspråkslös, en typisk tysk lärd när han är som bäst.

Seminariets ledare var Kim Veltman, föreståndare för McLuhan Institute och koordinator för ett nytt European Network of Centres of Excellence in Digital Cultural Heritage.Trots sin jovialiska framtoning höll han seminariet i strama tyglar, gick runt och knackade oss på axeln om kaffepauserna drog ut ("Sorry to be brutal, but..."). Jag tyckte kanske först att han var aningen hurtfrisk och pratig, men i synnerhet under privata diskussioner kom man underfund med att mannen, en historiker med Thomas av Aquino som specialitet , hade enorma kunskaper och ett äkta engagemang. Bakgrunden var att han som ung canadensisk forskare på British Museum hade fått höra  att det skulle ta honom minst två år att lära sig använda  bibliotekets referensbibliotek. Han multiplicerade med alla de bibliotek han kunde tänkas behöva anlita och kom till att det skulle ta ett mänskoliv att lära sig använda alla de bibliotek en forskare behöver under sin karriär, och att något måste göras åt situationen.

Sista dagen dominerades av två färgstarka damer, Patricia Young, Manager of the Professional Programs at the Canadian Heritage Information Network, och Anne Van Camp, Manager of Member Iniatives for the Research Librari es Group, Inc. (RLG). Patricia Young sade sig ha varit "lucky" genom att alltid ha fått arbeta vid institutioner som är tidigt ute med nya saker, prövar sig fram, gör misstag hela tiden, "gets wet feet", lär av misstagen och går vidare.

Flera föreläsningar och workshops betonade saker som vi från början haft som kungstankar i vårt eget lilla digitaliseringsprojekt, och det kändes bra: arbeta från början med olika sorters medier (i vårt fall tryckta saker, handskrifter, bilder), nöj er inte med att reproducera tryckta eller handskrivna dokument i digital form utan utnyttja de möjligheter tekniken ger för att skapa sammanhang och förse dokumenten med information om och kring dem, förankra i det lokala och speciella (för oss det finlandssvenska), gör inte tunga långsiktiga planer, utan försök snabbt få ut något konkret att visa upp och gå sedan vidare (learning by doing).

Det här seminariet arbetade enbart med skärmar och muntlig kommunikation, nästan  inget material delades ut varken i konferensportföljen (som endast innehöll en deltagarlista, ett summariskt program och en presentation av föreläsarna) eller under seminariets gång. En del nyttig information går att efteråt hitta på föreläsarnas hemsidor.Tid hade reserverats för workshops och generösa pauser efter varje föreläsning, och livliga diskussioner utspann sig där vi flockades med våra kaffemuggar på innergården till det vackra gamla hus där McLuhan Institute är inrymt.

Tekniken fungerade utmärkt hela tiden, utom vid ett enda tillfälle, och då var det den mänskliga faktorn (eller övernaturliga krafter) som låg bakom. Lou Burnard, Humanities Computing Unit, Oxford University, skulle demonstrera sin tes att det egentligen inte är nån skillnad mellan text och data. Som exempel skrev han in dagens datum på skärmen: Friday 13 July. I samma ögonblick tappade han sin bärbara som var ansluten till skärmen, och när han plockade upp den hade den hittat tillbaka till föregående föreläsares, en italienares presentation av Van Eyck-projektet, och vägrade lämna det, trots hela den samlade tekniska expertisens ansträngningar. Följande föreläsare fick hoppa in medan en annan laptop hittades åt stackars Burnard.

Deltagarna var kring fyrtio, från nitton länder. En skandinav förutom mig, Mats Danielsson från Umeå, hade hittat till Maastricht. Min nerresa var lite stökig. De stormar som tidigare härjat i Frankrike nådde Amsterdam resdagens morgon och alla flyg var flera timmar försenade. När vi äntligen landade meddelade högtalaren att en brand utbrutit i en tågtunnel, och att all tågtrafik från Schiphol var avbruten. Alla de människomassor som normalt slussas vidare direkt från flygfältet till olika delar av Holland trängdes nu i storm och ösregn för att komma med buss till Amsterdam. Jag kom småningom till stationen Amsterdam Zuid och vidare med lokaltåg till en järvägsknutpunkt, där jag äntligen kunde stiga på intercitytåget till Maastricht. Den tågresan tog 3,5 t. och det började gå upp för mig att jag skulle missa första dagens registrering och välkomstparty. Men det gällde alla deltagare som kom med flyg så det var inte så farligt.

Maastrich ligger i Limburg i sydligaste Holland, i en kil som tränger in sig mellan Tyskland och Belgien. Det är Hollands äldsta stad (romarnas Trajectum ad Mosam), en vacker och vänlig stad med slingrande gator kantade av smala gavelhus, många i fransk renässansstil. Överhuvudtaget har stan en fransk-belgisk atmosfär, jämfört med nordvästra Holland, som jag kände till tidigare. Det hade funnits mycket att se i staden och i omgivningarna, men tiden räckte inte till nu. Kanske nån annan gång ...

Marita