"Esse - non videri?" Europeisk handskriftskonferens i Stockholm 21-22.9.2000
Under två fullmatade septemberdagar samlades 51 europeiska handskriftsbibliotekarier från 16 länder på Kungliga biblioteket i Sthlm. Det var på tiden, senast har en motsvarande konferens hållits 1977 i Wien. Samlingens nestor, professor Tilo Brandis från Berlin, var med redan då. Vi andra var nyare som handskriftsbibliotekarier, men många hade förstås träffats i andra sammanhang.
Handskriftschefen på KB, Anders Burius, var initiativtagare till konferensen,
som enligt planerna nu skall bli en regelbundet återkommande tillställning. Han sköter också förhandlingarna med LIBER, där vi vill grunda en handskriftssektion.
KB:s hörsal med angränsande utrymmen erbjöd idealiska yttre ramar (ett litet minus: där saknas bordsyta att skriva på).
De fjorton föredragen på engelska, tyska och italienska handlade om vitt skilda saker. Ett plock: förvärv av handskrifter, rekonstruktion av handskriftsfragment, webbpublicering och upphovsrätten, nyttjarservice, utställningar och PR, katalogisering, europeiska digitaliseringsprojekt, samarbetet mellan bibliotek och arkiv, handskriftsbibliotekarierna som forskare.
På många håll har man fört ihop handskrifter, bilder, kartor och gamla böcker till en och samma avdelning. I sammanhanget kan det noteras att hela vår handskriftsavdelning egentligen motsvarar endast det som på gamla stora bibliotek kallats "Avdelningen för moderna västerländska handskrifter". I resultatansvarstider blir det allt viktigare att prioritera kundservice och synlighet utåt. Det var en liten tröst att höra att konserveringen och katalogiseringen av samlingarna på alla håll tenderar att hamna "underst i högen". Angående datoriserade kataloger och tillgänglighet via webben konstaterade jag precis som Martin efter en nordisk arkivkongress i Danmark i våras: vi var tidigt ute och har egentligen inte så mycket att lära av andra. För utställningar efterlystes internationella normer betr. de krav man ställer på utställningslokaler och säkerhetsarrangemang, och längden av den tid man vill ha sina skatter utlånade. Diverse jippon kring millennieskiftet, som arrangörerna ville piffa upp genom att visa sekelgamla rariteter i original hade upplevts som ett problem. Å andra sidan ansåg man att museerna är mer påhittiga och dynamiska än biblioteken när det gäller att göra PR för kulturskatter och väcka allmänhetens (och finansiärernas) intresse.
Genom konferensens keynote speech blev vi påminda om att administrativa och tekiska frågor endast utgör skalet kring den substans vi är satta att förvalta. Lars Bergquist, tidigare ambassadör vid heliga stolen, numera Swedenborgforskare, berättade om Swedenborgs drömbok. KB:s handskriftsavdelning äger dyrgripen, som cirkulerade i salen så att var och en fick bläddra i den (utan bomullsvantar!).
Vid en utsökt konferensmiddag på Sumlen, KB:s kafé hade vi möjlighet att fortsätta diskussionerna, tills Folke Sandgren lite över nio steg upp, knackade på sitt armbandsur och konstaterade att nu kopplas larmet på och vi är tvungna att lämna lokalen. När vi tågade ut till garderoben var huvudingången redan stängd och en säkerhetsman ledsagade oss ut via en sidodörr.
Marita Rajalin