PR-Info nr 9      29 oktober 1998

PR-Info

      Under arbete de senaste månaderna på en skrift om Akademibibliotekets stora donatorer Gösta, Gertrud och Else Branders har jag haft anledning att på handskriftsavdelningen leta mig fram genom bl.a. delar av överbibliotekarien Eric Holmbergs (1885-1956) privata samlingar och bibliotekets tjänstearkiv under 1930-, 1940- och 1950-talen. Detta har ofta vållat problem, då dehär arkiven i huvudsak ännu är oordnade. Dokument som rimligtvis borde finnas bevarade i dem har inte alltid gått att spåra.
      Å andra sidan har då och då intressanta anteckningar helt oväntat dykt upp. Till dem hör manuskriptet till en radiointervju med Eric Holmberg, kallad "Ett liv bland böcker" och gjord en kort tid efter det att han hade blivit pensionerad. Intervjuare var Ole Torvalds, och efterforskningar har visat att programmet sändes ut i Åboradion den 25 januari 1953. I Åbo Underrättelser blev det högst positivt bedömt följande dag.
      Ingen av de som nu är anställda på biblioteket torde ha träffat Eric Holmberg. Men många har säkert hört talas om honom. Hans porträtt kan beskådas i det rum som tidigare kallades kataloghallen; där hänger det som det andra i ordningen. Han var m.a.o. bibliotekets andra chef, verksam som sådan under åren 1927-1952, fr.o.m. 1935 med tjänstetiteln överbibliotekarie. Själv minns jag honom som en mycket dynamisk, patriarkalisk öb, inte alltid lätt att vara till lags, men med en grundmurad kärlek till sin institution, för vars förkovran han aldrig sparade sina krafter. Hans humör var ganska ombytligt, hans ordval stundom mustigt och de principer som var vägledande för hans sätt att leda biblioteket ibland föremål för skiftande bedömningar inom akademikretsarna. Men ingen torde ha förnekat att hans sammanlagda insatser för biblioteket var mycket betydande. Tack vare honom blev ÅAB känt i stora delar av det svenska Finland. Ibland har epitetet legendarisk nämnts i samband med honom.
      De anteckningar som här är aktuella föreligger delvis i från varandra något avvikande versioner. Då de i det följande återges har de därför med lätt hand redigerats av mig. Under den knappa tid som stod Holmberg till buds hann knappast få sagt allt det som finns antecknat i hans manuskript och som här skall citeras. Vilka frågor som av Ole Torvalds ställdes till Eric Holmberg har i regeln inte kunnat rekonstrueras, också om man oftast i stort kan ana sig till hur de formulerades. Då det ju här var fråga om ett muntligt samtal finns naturligtvis ingen visshet om hur orden föll i praktiken, men mycket talar för att Holmberg i all huvudsak höll sig till sitt på förhand skrivna manuskript.
      Samtalet inleddes med att Holmberg lät sina lyssnare förstå att han flera gånger tidigare hade tackat nej till att framträda i radion; han menade att hans röst och utförsgåvor inte lämpade sig för en sådan uppgift. Han ansåg också att programmets innehåll inte kunde komma att motsvara dess rubrik. På en knapp halvtimme var det inte möjligt att skildra ett liv bland böcker sådant som hans. Vad han kunde hinna med var några smådrag ur hans egen biografi och några flyktiga hågkomster om intressanta gestalter, som varit honom till hjälp och stöd i hans arbete. Om enskilda böcker kunde det inte bli mycket att berätta: under den begränsade tiden var det omöjligt att välja bland den halva miljon som fanns i biblioteket.
      I början av intervjun lät Holmberg sina lyssnare få del av några notiser rörande hans ungdom:
      "Jag är född i Åbo, men flyttades vid 8 månaders ålder till Österbotten, närmare sagt till Oravais. Min far som var textilman hade där köpt ett gammalt järnbruk, som han förvandlade till ett yllespinneri och väveri. I Österbotten bodde jag sen i 18 år tills jag åter flyttade tillbaka till Åbo. Jag inbillar mig att miljön har färgat av sig på mig. Temperamentet och gåpåarandan. Där lärde jag mig att vara svensk och att sjunga ut min åsikt och att inte bara vara en nickdocka och jasägare.
      Min första lektyr, sen jag lärde mig läsa, var som alla pojkars på den tiden: indianböcker. Särskilt minns jag i dag som är Öknens ande, Björnjägarens son och Skatten i Silversjön. Min första litterära upplevelse var av litet högre art när min mor en kväll läste högt för mig några dikter ur Fänrik Stål. Och faktum är att jag grät.
      Samma dag som jag skulle resa in till skolan i Vasa dog min far vid 35 års ålder. I Vasa fanns ett gott stadsbibliotek. Jag blev en flitig kund där och läste i synnerhet sjöromaner av Sparre och Marryat samt Jules Verne. Biblioteket sköttes av en viljekraftig kvinna, Hilda Hellman, en i religiösa och nykterhetskretsar väl känd personlighet. Oss pojkar behandlade hon efter gammal legohjonsstadga. Jag måste ju erkänna att bland publiken fanns en hel del busfrön, som kunde reta gallfeber på en utsliten bibliotekskvinna.
      När jag kom till 4 klassen började jag anlita lyceets bibliotek, ett av de största och bästa skolbiblioteken i landet. Bibliotekarie var min fars lärare i ryska Victor Zilliacus, för resten far till Hushållningssällskapets nuvarande sekreterare [Lars Zilliacus]. Han var en originell och mycket boksynt man och han gav mig goda råd vid valet av böcker. Och ända till min bortflyttning från Vasa var jag en av bibliotekets flitigaste låntagare. Jag läste allt, bl.a. Koranen, Brandes´ Samlade skrifter, Strindberg. Jag minns ännu när min ömma moder överraskade mig med att jag hade Strindbergs Giftas i min bordslåda, medan skolboken låg på bordet.
      Mitt sista skolår gick jag i Svenska klassiska lyceum i Åbo, Finlands skola. Här var jag också en flitig kund på stadsbiblioteket, där Berta Hamberg då regerade och bestämde vad skolpojkar fick läsa eller inte skulle få läsa.
      Under hela min studietid i Helsingfors hade vi Åbo-studenter en utomordentlig förmån. Kommerserådet Fredrik von Rettig som hade låtit bygga Åbo stadsbibliotek, lät oss uppge de böcker som vi behövde för våra studier och han lät köpa dem till biblioteket. Tack vare mina önskelistor har stadsbiblioteket utökat sin litteratur på främmande språk med ett femtiotal volymer, tysk och engelsk sociologisk litteratur.
      Jag köpte också böcker själv. Under min första termin i Helsingfors - det var 1905 - hade jag en bokhandelsräkning på 900 guldmark. Beräknat i nutida pengar blir det stora summor, ca 100.000 mark. Det var mycket pengar också på den tiden.
      Jag hade för min kandidatexamen ursprungligen tänkt mig laudatur i litteraturhistoria och låg ett helt år på landet och plöjde igenom bland annat Shakespeares och Goethes samlade verk. Men när jag skulle upp i tentamen vågade jag mig endast på en approbatur. Yrjö Hirn skötte som t.f. professuren den terminen och man visste inte hurdan han var som tentator".
      Härefter nämner Eric Holmberg i sina anteckningar tre författarnamn, Hjalmar Söderberg, Sigfrid Siwertz och Gustaf Hellström - tydligen som exempel på rikssvenska författare som han under studietiden ägnade ett särskilt intresse.
      "Efter min kandidatexamen - det var 1910 - siktade jag som Westermarck-lärjungar gjorde på den tiden, på en doktorsavhandling om skandinaviska begravningsbruk, ett makabert ämne. Genom kommerserådet Fredrik von Rettigs frikostighet kunde jag företa en studieresa till England [Enligt en annan version till England, Frankrike och Tyskland]. Men jag kom snart underfund med att det skulle ta minst fem år att få avhandlingen färdig. Jag avbröt därför arbetet och övergick till de s.k. näringarna. Jag blev sekreterare i försäkringsbolaget Sampo.
      Våren 1919 lämnade jag Sampo. Jag hade tänkt mig att resa ut igen för att ta itu med en ny avhandling, den här gången i nationalekonomi. Men så mötte jag en dag under sommaren min gamla vän och studiekamrat Allan Törnudd. Han hade just blivit bibliotekarie vid Åbo Akademis Bibliotek och var djupt bekymrad över sin arbetsbörda. Han övertalade mig att komma till biblioteket för att överta dess växande affärskorrespondens. Jag svarade ´ja´ och mitt öde var beseglat. Det var alltså genom en tillfällighet, av en ren slump som jag kom in på biblioteksbanan, där jag sen kom att stanna i 33 år.
      Från min sekreterartid hade jag en viss vana att skriva affärsbrev. Men nu gällde det också att skaffa snabba och effektiva bokleverantörer i utlandet. Mycket snart kom jag underfund med att det för oss i Åbo var bekvämare att köpa böcker direkt från förlag eller bokhandlare i utlandet än att anlita omvägen över bokhandlare i Helsingfors. På den tiden var det ju intet bråk med betalningarna, det behövdes inga licenser.
      Jag lyckades också få tag på några pålitliga leverantörer. I Paris anlitade jag t.ex. den förnämliga gamla förlags- och bokhandelsfirman Honoré Champion, som bl.a. hade utgivit Werner Söderhjelms arbeten på franska och sålunda av gammalt hade en viss kontakt med Finland.
      I dethär sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta en liten solskenshistoria. Under Akademiens första krisperiod i början av 1920-talet hade vi svårt att få några anslag för bokinköp. En dag kom bibliotekets gode vän [litteraturhistorikern] Olaf Homén in till mig. Han ville beställa en del fransk litteratur, som han behövde för sina forskningar. Jag sade att vi inte hade några pengar, men att jag skulle göra mitt yttersta för att utverka kredit. Jag skrev till Champion och berättade om Akademiens nödläge och frågade om han kunde lämna oss kredit. Och Champion svarade med oefterhärmlig fransk älskvärdhet: ´Mon cher monsieur, Ni har obegränsad kredit. Det är bättre att mina böcker tjänar den unga intelligensen i Åbo än att de står som cadavre - lik - på mina hyllor.´
      Under vårt vinterkrig då det var omöjligt att få utländsk valuta gav också andra franska förläggare anstånd med betalningen åt som de sade ´notre amie et allié´, sin vän och allierade. Men vår största leverantör i Tyskland firman Lorentz i Leipzig upphörde samma dag vinterkriget utbröt med sina leveranser av tidskrifter och böcker. ´In Geldsachen hört die Gemütlichkeit auf´. Vår huvudleverantör i Sverige har varit Nordiska Bokhandeln och jag är god vän med cheferna för Stockholms och Göteborgs största antikvariat.
      Under tjugotalet hade Akademien och särskilt biblioteket några bistra år. 1924/25 sänktes lönerna för bibliotekarien, underbibliotekarien och första amanuensen med hälften och de icke ordinarie bibliotekstjänstemännen fick gå. Och det gick så långt att bibliotekspersonalen måste hålla sig med egna blyertspennor och gummin. Det gällde då att spara på alla upptänkliga vis och konsistorium visade sig mycket uppfinningsrikt när det gällde att föreslå besparingar. Vi hade vid denna tid en professor i geologi som hette Helge Backlund. Han var en framstående fackman men hade växt upp i Ryssland och i många år vistats i olika världsdelar. Därför kunde han inte tala svenska utan talade allmän utländska. Hans bidrag till besparingspolitiken tog sig uttryck i följande förslag: ´I anbetrakt åv dom pengarnas låghet sku jag föreslå att bibliotekspersonalen sku förkortas´. Detta yttrande blev sedan ett bevingat ord vid Akademien.
      Vid sidan av affärskorrespondensen och organiserandet av Akademiens bytesförbindelser tog jag mig också en annan uppgift, som sen blev min viktigaste. Jag hade nämligen fått höra om ett par händelser, utslag av pyromana tendenser, som upprörde mig mycket. Åbo gasverks ugnar hade i veckotal eldats med ett femtiotal årgångar av Lloyds register och ett för Åbo-nejden mycket viktigt handelsarkiv. Dessa böcker och handlingar hade senare kunnat bli till stor nytta för forskningen vid Akademien. Detta var den närmaste anledningen till att jag satte i gång med en bokpropaganda, som med åren alltmer intensifierades. Kanske det bland lyssnarna ännu finns de, som minns mina slagord - slogans som reklammännen kallar dem - i stil med ´Förstör intet inhemskt tryckalster innan Ni rådfrågat Åbo Akademis Bibliotek. Kanske äger Ni det tryck som biblioteket saknar´.
      Resultatet av tidningspropagandan överträffade alla mina förväntningar. Från olika håll i landet strömmade det in väldiga samlingar av böcker, men också enstaka gåvor. Sammanlagt kom det vidpass 15.000 volymer om året.
      Som bevis på hur effektiv en tidningsnotis är vill jag nämna att jag en gång behövde ett exemplar av Edith Södergrans första diktsamling. Vid ett besök i Helsingfors gick jag upp till Hufvudstadsbladet och fick in en liten notis på dagbokssidan under rubriken ´Vem har boken?´. När jag två dagar senare reste hem hade jag med mig tre exemplar av diktsamlingen.
      Tack vare mina förbindelser med chefredaktörerna för våra ledande finlandssvenska tidningar på den tiden - Einar Holmberg [Åbo Underrättelser], Egidius Ginström [Hufvudstadsbladet], Fredrik Valros [Svenska Pressen] och Edvin Sundquist [Vasabladet] - publicerades mina upprop gratis i deras blad.
      De tog också in mina förteckningar över saknade böcker. Varje månad ingick också listor över de personer, som månaden förut hade skänkt böcker till biblioteket. De var och är alltjämt en mycket stark stimulans.
      Mina journalistvänner gick så långt i välvilja att jag en tid hörde till landets oftast intervjuade och porträtterade personer. Inga prövningar besparas en person, som är på tiggarstråten.
      Min samlarverksamhet gick närmast ut på att förvärva för forskningen viktiga finskspråkiga arbeten, såsom källpublikationer, serier och tidskrifter. Men min främsta uppgift blev helt naturligt att bygga upp en så fullständig samling som möjligt av hela den finlandssvenska litteratur, som hade tryckts före 1919 [före friexemplarstiden] eller med andra ord att söka skapa ett nationalbibliotek för Svensk-Finland.
      Jag hör inte till dem, som tror att all visdom sitter i min egen lilla knopp. Att jag har haft en viss framgång i mina ansträngningar beror, som jag nämnde, främst på pressens bistånd, men också på att jag har haft lyckan att vinna några goda och kloka vänner till biblioteket. Dem har jag alltid kunnat rådfråga när det har gällt att bemästra svåra biblioteksproblem av olika slag.
      Jag tänker med värme och tacksamhet på dem av bibliotekets vänner, som har gått till skuggorna, dit vi alla skall: Olaf Homén, Severin Johansson, Matti Ingman, Erik Savón och Arvid Sourander, alla intresserade och färgstarka personligheter, original i en värld, där de flesta är kopior.
      Olaf Homén hade jag råkat ren under min Helsingforstid. I Akademibiblioteket återknöt vi bekantskapen och Homén blev småningom min intimaste vän som jag under många år nästan dagligen umgicks med. Olaf Homén är kanske den mest snillrika och förnämliga personlighet jag någonsin har mött. Ända till år 1948 hade Akademiens överbibliotekarie inte säte och stämma i konsistorium. Han kunde därför inte där göra sin sakkunskap gällande. Homén, som var gammal biblioteksman, hävdade utomordentligt skickligt bibliotekets intressen både i konsistorium och delegation. Akademiens författningar kunde han på sina fem fingrar och han var en förkrossande slagfärdig debattör och otroligt snabb i repliken.
      Genom Homén fick jag också närmare kontakt med Severin Johansson, en man med snille och kraft. Som akademiföreningens ombudsman och som t.f. sekreterare kom jag att under flere år ha ett mycket nära samarbete med honom. Han lärde mig bl.a. punktlighetens dygd och hur man effektivt organiserar sitt arbete, vilket allt har varit mig till stort gagn som bibliotekschef.
      Under inflationsperioden på 1920-talet, då biblioteket inte hade råd att köpa böcker, skrev jag till Matti Ingman, affärsman i London City, och bad honom att bland landsmän samla ihop förslagsvis några hundra pund för att vi skulle kunna anskaffa engelsk litteratur. Ingman skickade inga pengar utan i stället ett hundratal böcker som var av ringa intresse för oss. Jag svarade att folk också i Finland tömde sina vindar och att vi önskade vissa bestämda böcker, t.ex. Encyclopaedia Britannica. På det sättet inleddes ett samarbete och en vänskap, som räckte ända till Ingmans förtidiga död 1927. Han inbjöd mig bl.a. att besöka honom på badorten Bornemouth i England och senare i hans hem i London. Första kvällen ägnade vi åt promenader, men resten av de 30 dagar jag vistades hos Ingman vittjade vi alla kvällar Bornemouths och Londons antikvariat och jag fick med mig till Åbo en väldig laddning böcker. Under de fem år Ingman hade kvar att leva hann han skaffa oss 10.000 böcker engelsk litteratur, som han hade köpt eller tiggt ihop efter mina önskelistor.
      Erik Savón, som 1927 flyttade från Nystad till Åbo, var under tio år min och bibliotekets synnerlige vän. Han skänkte oss flere sällsynta tryck och jag kunde vilken tid på dygnet som helst fråga honom till råds. Jag lyckades genom överrumpling få honom till ordförande för boktornets byggnadskommitté, där han skötte sitt värv med nit och elegans. I akademidelegationen förfäktade han också talangfullt bibliotekets intressen. Savón var en sällsam blandning av kärvhet och gammaldags sirlighet, av gustavian och modärn friskus. Hans gästfrihet var obegränsad. Jag skulle om honom vilja använda den benämning han gav sitt gentlemannaideal: en svensk herre av valör.
      Min bekantskap med Arvid Sourander - Finlands kanske störste boksamlare och bokägare - daterar sig från ett besök, som jag efter min utnämning till bibliotekarie gjorde på hans advokatbyrå. Det var inte precis något vänligt mottagande jag fick, men jag beslöt att inte ge tappt. Sourander hade bråttom, han skulle upp i rådsturätten för att driva ett mål. Innan han gick förde han mig till ett av sina s.k. bokrum för att titta på en del av hans väldiga boksamling. När han efter två timmar kom tillbaka hade jag plockat ner ett hundratal volymer, som jag visste att akademien saknade. Han frågade mig vad jag menade med detta och jag svarade att jag hade tänkt ta dem med mig till Åbo. Sourander utstötte några kraftord över min fräckhet, men lugnade sig så småningom och böckerna fick jag med mig. Så sade han plötsligt: Jag vet inte vad käringarna där hemma har för mat i dag, men ni är välkommen på middag. Och för resten kan ni äta middag hos mig närhelst ni besöker Helsingfors. På det sättet inleddes en mångårig vänskap, som resulterade i att Sourander ännu medan han levde skänkte sin finfina samling på vidpass 20.000 volymer till biblioteket. Vid vårt första sammanträffande sade han mig att han skulle skänka sina böcker till vår gemensamma skolstad Vasa. Men jag svarade: det kommer häradshövdingen så fan heller att göra. Böckerna ska till Åbo Akademi, där gör de den största nyttan.
      Bland de böcker jag har varit på jakt efter och som har varit mycket svåra att få kommer jag ihåg t.ex. Hjalmar Schulmans doktorsavhandling. Jag annonserade efter den och någon vecka senare meddelade författaren att han tyvärr inte hade något exemplar att avstå. Avhandlingen var tryckt i Tyskland och sändes därifrån med båt till Helsingfors. Fartyget led haveri och den Schulmanska avhandlingen försvann i havsens djup. Endast ett fåtal vattenskadade exemplar räddades. Några år senare bad Schulman att jag skulle besöka honom. Han skänkte nu biblioteket det exemplar, som han en gång i tiden hade dedicerat till en vän, som senare hade dött.
      En av de sällsyntaste och för kyrkohistorien viktigaste urkundssamlingarna är Jacob Tengströms ´Handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistoria´, tryckta i Åbo 1821-1832. Classicums bibliotekarie, dr Carl Magnus Schyberg som försäkrade att jag aldrig skulle lyckas få detta arbete. Jag svarade att jag inte skulle lämna min post innan biblioteket ägde boken. Några år senare lyckades jag köpa det sällsynta verket av [antikvariatsbokhandlaren] Eric Olsoni i Helsingfors, som i sin tur hade köpt det från det Laguska biblioteket på Lill-Ojamo. Sen dess har biblioteket fått ytterligare två exemplar. Det ena exemplaret finns nu i U.S.A. i kongressbiblioteket i Washington, som har övertagit det i utbyte mot amerikansk litteratur. Jag skulle kunna nämna andra intressanta bokfynd, men måste här nöja mig med dessa exempel.
      Biblioteket äger tyvärr ingendera av de på Peder Walds officin år 1642 publicerade två latinska avhandlingarna. Däremot finns en annan Åbo-raritet, nämligen den första här på svenska utgivna skriften, biskop Isac Rothovius ´Några christeliga botpredikningar´, som utkom 1643.
      Av andra äldre Åbo-tryck har biblioteket under årens lopp lyckats få ihop en rätt imponerande samling. Av de avhandlingar, som ventilerades vid gamla Åbo Akademi, finns allt från och med 1750.
      På tal om Åbo-tryck fick akademibiblioteket för några år sen en litterär kuriositet, tryckt i endast 20 exemplar. Skriften fanns bland de böcker och manuskript, som ägaren av Perno gård, min forne elev, agrolog Torsten Ahlström överlämnat till biblioteket. Det är rabulisten och bibliotekarien Adolf Ivar Arwidssons ´Hjärtesår och hjärtebalsam eller den dygdiges seger över ödet och döden. Romantiskt gråtospel i tre öppningar´. Arwidsson uppger i sin självbiografi att det lilla häftet trycktes på nätterna på en vind av en rikssvensk typograf utan att tryckeriägaren visste om det. Skriften handlar om mopsen Zemires plötsliga försvinnande från Perno gård sommaren 1820 och dess lyckliga återfinnande i Reso kyrka, där den hade blivit inlåst."
      På en fråga av Ole Torvalds om Eric Holmbergs privata samlarintressen svarade han såhär:
      "Det är min bestämda uppfattning att en bibliotekschef inte bör samla på sällsynt tryck för egen del. Det innebär för stora frestelser. I flera utländska bibliotek är det också förbjudet för tjänstemännen att privat samla på sällsynta böcker. Såvitt jag förstår är detta alldeles på sin plats".
      Kring boksamlandet rörde sig också den sista frågan i intervjun. Den torde enligt bevarade anteckningar ha lytt såhär: "Jag antar att du slutligen gärna vill rikta en hälsning till dem som lider av boksamlandets ädla sjukdom. Och jag vill utgå från en synpunkt som finns nämnd i bibliotekarien och boksamlaren J. Viktor Johanssons bok Försvar för boksamlaren. Han menar att det knappast längre är någon idé med att skänka fina specialsamlingar till redan välförsedda offentliga bibliotek, som på det sättet bara får travar av onödiga dupletter. Och han säger: ´För min del gläds jag åt tanken att mina böcker, när jag en gång är borta, skola bereda andra bokälskare tillfälle att komplettera sina samlingar och få uppleva den tillfredsställelse jag så ofta känt, då jag lyckats fylla en länge beklagad lucka genom att en samlares kvarlåtenskap gått under klubban´. - För min del tycker jag att den gode göteborgs-bibliotekariens tanke är mycket tilltalande, men jag anar livligt att du har en annan syn på saken. Vad?"
      Till detta genmälde Holmberg: "Ja, du har alldeles rätt. Jag kan inte dela min vän och forne kollega J. Viktors uppfattning. Det kan ju hända att han har rätt när det gäller de välförsedda biblioteken i Sverige, men inte när det gäller akademibiblioteket. Min erfarenhet är den att i varje bokgåva, som vi hittills har erhållit, det alltid finns böcker, som biblioteket saknar. Men naturligtvis kommer det också in en hel del dupletter. Under min chefstid har jag använt dessa dupletter som bytesmaterial bara i det fall att givaren inte uttryckligen har förbjudit det. Det är överhuvudtaget tack vare duplettbytena som jag har kunnat skaffa en stor del av vårt bokbestånd. Men idealet är naturligtvis att en boksamlare bestämmer att akademibiblioteket ur hans samlingar skall få välja ut de böcker som det önskar.
      Därför vill jag lägga mina åhörare på hjärtat att inte heller i framtiden glömma det finlandssvenska nationalbiblioteket."
      Så slutade alltså Eric Holmberg. Hans i intervjun uttalade åsikter kunde självfallet belysas av kompletterande kommentarer, men för PR-Info har dehär raderna redan blivit många nog. Med viss förvåning måste jag dock konstatera att han inte i texten nämnde Gösta och Gertrud Branders, bibliotekets största välgörare genom tiderna. (Namnet Branders finns nedtecknat på ett till förarbetena hörande papper, men ingenting desto mera). Sannolikt berodde detta på att när han anförde namn på gynnare av biblioteket och på personliga vänner inskränkte han sig till att tala om dem som inte mera hörde till de levandes krets.

Olof Mustelin