Huvudsidan | På gång | Föreningen | Ostämt | Länkar | About us in English | Gästbok
Anlita Otakt för kurs
20023 besökare sedan 10.5.2002

Folkdräkter och dräkthistoria

FOLKDRÄKTER OCH DRÄKTHISTORIA
Vad är en folkdräkt?
Varför blev de traditionella dräkterna olika inom olika områden?
Hur kom dagens folkdräkter till?
Varför "försvann" de traditionella dräkterna?
När "får" man ha folkdräkt och vilken dräkt "får" man ha?

HUR KLÄR MAN SIG I FOLKDRÄKT OCH VAD SYMBOLISERAR DELARNA?
KVINNODRÄKTER
Kjolen
Förklädet
Kjolsäcken (väskan/fickan)
Livet/ livstycket (västen)
Blusar/skjortor
Axeldukar (sjalar)
Smycken
Huvudbonader
Styckemössa
Skor och strumpor
"Handväska"
Ytterplagg

MANSDRÄKTER
Byxor och strumpor
Skjorta
Halsduk
Huvudbonad
Skor

VÅRA DRÄKTER
Regler för dräkterna
Kvinnodräkt från Oravais
Kvinnodräkter från Kyrkslätt
Kvinnodräkt från Närpes
Kvinnodräkt från Nedervetil

Mansdräkt från Närpes (långbyxdräkt)
Mansdräkt från Korsholm (knäbyxdräkt)
Mansdräkt från Lappfjärd (knäbyxdräkt)
Mansdräkter från Snappertuna (knäbyxdräkt)
Mansdräkt från Malax (knäbyxdräkt)

DRÄKTVÅRD FÖR VÅRA HYRESDRÄKTER
Skötsel av styckemössor
Att stärka spetsar

FAKTA FÖR DEN SOM VILL LÄSA MER

FOLKDRÄKTER OCH DRÄKTHISTORIA
Det kan vara bra att veta lite också om historien kring den folkdräkt man använder. Dräkterna är skapade med gamla traditioner som förebild och därför syns det gamla dräktskickets "regler" och tidens mode i hur de är uppbyggda. Ofta kan kunskap om den dräkternas bakgrund förklara sådant som annars kan kännas bara konstigt och obekvämt idag. Det har också gjorts varianater på folkdräkter som inte har något att göra med modet under traditionell tid, utan bara med vad som känts "rätt" just då. Därför är det bra att känna till vad som är en normal variation av dräkten och kunde ha funnits också under traditionell tid och vilka variationer som mest förstör helhetsintrycket och därför är bra att undvika.

Vad är en folkdräkt?
Grunden till våra folkdräkter är de festkläder som allmogen, dvs. vanligt folk ute på landet, använde under 1700- och första hälften av 1800-talet. Bönderna hade ofta en speciell traditionell dräkt, som var annorlunda än den dräkt städernas borgare och herrgårdsfolket använde. I många fall var böndernas dräkter också speciella för sitt område.

En folkdräkt tar alltså modell av en traditionell dräkt som till större delen syddes hemma i varje hushåll. Speciella delar, såsom yttertröjor och styckemössor tillverkades ändå ofta av specialister. Också mansdräkterna syddes i högre grad än kvinnodräkterna av skräddare.
Dräkterna gjordes för hand och oftast av hemvävt tyg. Materialet till tygen var främst ull och lin, som man också själv spunnit och färgat garn av. Dessutom hade kvinnorna ofta t.ex. en fin köpt sidensjal som tillbehör till festdräkten.

Alla folkdräkter som används idag är ändå tyvärr inte kopior av gamla bevarade dräkter. Många är rekonstruktioner och tolkningar, dvs. de är nyskapade med hjälp av t.ex. äldre personers berättelser, olika bevarade dräktdelar och tygbitar och skriftliga källor (såsom bouppteckningar). Det är inte säkert att alla områden haft en dräkt som på ett verkligt betydande sätt varit annorlunda än den i närområdena. Och även om dräkter funnits varierar det mycket från ort till ort vad som bevarats. Att verkligen skapa en "riktig" dräkthelhet av de delar som finns kvar är också ofta en ganska svår uppgift; vissa delar slits ut lättare eller är lättare att sy om till något annat, medan andra sparas mer medvetet.

Det har också ofta funnits flera varianter på dräkt inom samma område, t.e.x beroende på en persons ålder, eller social ställning och vilken årstid det var. Små individuella skillnader i dräkterna har också alltid funnits.

Även om t.ex. alla kvinnor på en ort aldrig har haft exakt likadana dräkter, kunde en allmän stil ändå gå igen inom ett större område. Det kunde t.ex. vara vanligt med en typ av randning och klädernas modell eller huvudbonaderna kunde vara mycket lika varandra. Det är det man försökt återskapa och folkdräkterna är i bästa fall typexempel och medeltal av en typisk festdräkt från sitt område.

Folkdräkterna har ofta setts som ett slags "motsatser" till modedräkter. Modet förändras snabbt i tid, men ser lika ut över ett stort område då det är populärt, medan folkdräkter och traditionella dräkter förändrats mycket långsamt, men istället sett lite olika ut på olika håll.

Varför blev de traditionella dräkterna olika inom olika områden?
Förhållanden i olika delar av Finland var olika. Folk hade olika mycket kontakt med andra, olika mycket pengar att röra sig med m.m. och också naturförhållandena varierade. Speciellt i västra och södra Finland ingick köpta tyger tidigt i festdräkterna, medan man i Karelen ( i öster) använde nästan bara hemvävda tyger ännu under 1800-talet. Vid kusterna i södra och västra Finland rörde sig både seglande bönder från trakten och andra handelsmän, så där var man först med många nyheter.

När folk samlades, t.ex. vid kyrkan dit många hade lång väg, kunde kvinnorna få kunskap om nya mönster och idéer. De olikheter man såg hos andra gjorde också människorna mer medvetna om och intresserade av vad som var speciellt för deras egen grupp. Marknader och resvägar påverkade också hur nya detaljer och idéer, som t.ex. styckemössorna, spreds över landet. Där det fanns rikare bönder hade man också fler möjligheter att t.ex. göra variationer på kyrkkläderna för olika helger. Olika idéer spreds t.ex. via herrgårdar, prästerskap, tjänstemän m.fl.

Den dräkt folk använde till fest bestod ofta av delar med mycket olika ålder, en del ärvda och en del nya. Småningom påverkades dräkten naturligtvis ändå av modet och förändrades, men det skedde inte från år till år utan snarare från århundrade till århundrade eller generation till generation. Ett viktigt tillfälle då en kvinna kunde påverka och förändra sina kläder var tiden innan hon gifte sig. Då skulle flickorna tillverka ett stort förråd av kläder. Det var både ett sätt att spara inför kommande år, då man skulle behöva tiden till annat, och ett sätt att visa hur rikt hem man kom ifrån. Därför kunde man också ofta se på en kvinnas kläder när hon varit ung, äldre kvinnor fortsatte vanligen att följa sin ungdomstids "mode".

Det viktiga folk ville visa med sina kläder var vanligen tillhörighet till en viss socialgrupp. Att klä sig annorlunda var ett brott mot gemenskapen och den identitet och samhällsställning man fötts till. Det var ofta ett viktigt och medvetet mål att dräkten skulle visa vilken samhällsgrupp användaren tillhörde; skillnaden var stor mellan t.ex. rika bönder, fattigt folk, hantverkare och borgare. Trots att det är vad som ses som viktigt att visa med folkdräkter idag var olika orters dräktskillnader däremot ofta mer något som "råkade" uppkomma som en följd av de andra kraven.

Hur kom dagens folkdräkter till?
Man har redan ganska länge velat skapa folkdräkter med de gamla dräkttraditionerna som grund. De första finska dräkterna kom redan under den nationalromantiska perioden i slutet av 1800-talet. Numera finns omkring 450 folkdräkter från Finland att välja mellan. Knappt hälften av dessa dräkter är finlandssvenska dräkter.

Stor betydelse för spridningen av folkdräkter och folkdräktsidén i det svenska Finland hade stora sångfester, som ordnades i början av 1900-talet. Vid den tiden, 1906, grundades också föreningen Brage (http://www.brage.fi), som idag har hand om de finlandssvenska dräkterna. Man tillsatte dräktkommittéer och ordnade dräktmöten dit folk från bl.a. ungdoms-, sång-, musik-, martha- och hembygdsorganisationer inbjöds. De flesta dräkterna skapades på 1920 och 1930-talen. Ett mål för Brage blev att varje svensk- och tvåspråkigt område skulle ha en egen kvinno- och mansdräkt . Man ville att dräkterna skulle ha fynd från de olika orterna som grund, men samtidigt följa en viss gemensam linje, så att vissa bestämda delar fanns med i varje dräkt.
Intresset var stort och dräkter skapades snabbt då varje ort ville ha sin egen. Då skapades också dräkter som inte är riktigt historiskt "rätt". Ofta "lånade" man modeller, material och färger från närliggande områden vid behov. Man kunde t.ex. skapa många livstycken av samma modell, men i olika färger. Det var också vanligt att man försökte få olika dräktdelar att "höra ihop" t.ex. genom att kvinnornas kjolar och livstycken gjordes av samma tyg, eller att livstyckena gjordes enfärgade i kjolens huvudfärg. Ofta gav man också t.ex. mansdräkternas västar ränder som påminde om de på kvinnodräkternas kjolar. Man lät också göra likadana/liknande broderier på kjolsäckarna som på styckemössorna, trots att folk egentligen inte gått klädda så på riktigt.

I början gjorde man ofta "om" dräkterna så att man sydde de nya rekonstruktionerna i "modernare", mindre tunga och varma tyger, då man tänkte sig att de skulle användas mycket. Också efter det har "idealfolkdräkten" sett lite olika ut under olika perioder. Idag håller Brage fortfarande på att förändra folkdräkterna, nu för att få dem än närmare 1700-talets mode. (Mer om det kan man läsa i t.ex. föreningens 100-års historik). Idag är den allmänna linjen att alla material skall vara så nära de ursprungliga traditionella som möjligt. Av olika orsaker kan dräkterna ändå aldrig bli helt som kläderna i gamla tider. De material som finns att få idag är annorlunda och dessutom är de som idag gör dräkterna är sällan lika kunniga som förr i alla de arbetsuppgifter som ingår. Man vet inte heller alltid tillräckligt om precis hurudana dräkter som använts.

Redan 1901 grundades också Finska folkdansens vänner, som började använda en form av folkdräkter för sina uppträdanden. Också i många andra länder blev man intresserad av folkdräkter vid ungefär samma tid som i Finland. Utvecklingen skedde ungefär samtidigt både i Norden och i länder som Schweiz, Österrike, Tyskland, Polen, Holland och Belgien. Detta hade att göra med att folkets gamla traditioner och den gemenskap som funnits t.ex. i byarna på landet började ses som något värdefullt man gärna ville få tillbaka då många stora förändringar skedde väldigt snabbt vid samma tid.
Finland och Sverige blev de första länder i Norden där man på allvar började arbeta för att mer organiserat skapa dräkter för olika områden.I Sverige hade också Arthur Hazelius, som är känd för att ha grundat friluftsmuseet Skansen i Stockholm, som ett av sina viktiga mål att samla in traditionella kläder från olika delar av landet. Därför har Nordiska museet i Stockholm också Nordens största dräktsamling. I Sverige, i Uppsala, finns också studentföreningen Philochoros som Otakt samarbetat med. Föreningen är ett folkdanslag som grundades redan 1880 med målet att folk igen skulle lära sig bortglömda gamla svenska danser. Ända från början har dansarna i laget också uppträtt i färggranna dräkter av folkdräktstyp, även om det i början mest var fråga om att man ville ha något speciellt som syntes och man först senare blev mer noga med att dräkterna skulle ha riktiga, traditionella dräkter som modell. Norge är i alla fall det land i Norden där folkdräkter används mest idag.

Varför "försvann" de traditionella dräkterna?
Den sociala kontrollen i små samhällen och att en sällan använd festdräkt kunde ärvas i många generationer gjorde att framför allt kvinnomodet länge förändrades mycket långsamt. Mot slutet av 1800-talet skedde i alla fall stora förändringar. Folk blev mer rörliga då det blev lättare att resa. Industrialiseringen lockade många till städerna och gav dem som blev kvar på landet möjlighet att köpa billiga färdiga tyger och garner. Nyheter började ersätta de handvävda mönster som funnits på varje ort och de äldre växtfärgerna. Man började använda mer bomull, då billigt färdigt bomullsgarn fanns att köpa och också symaskiner började användas vid denna tid. Då barnen allt oftare gick i folkskola började också intryck därifrån att spridas till alltfler familjer.

Betydelse för utvecklingen fick också de väckelserörelser (pietism) som kom att spela en stor roll i Österbotten. Enligt anhängarna var mycket av gamla traditioner såsom danser, folkmusik och sånger stor synd, liksom också de färggranna dräkterna av traditionell typ. När "får" man ha folkdräkt och vilken dräkt "får" man ha?
Förutom i folkdanssammanhang o.dyl. används folkdräkterna som festdräkter. Man kan säga att de är tillräckligt fina för egentligen vilken fest som helst, medan de inte hör hemma t.ex. i sammanhang då man visar upp gamla arbetsmetoder eller serverar på en fest.
Folkdansare kan ofta tolka de sammanhang en folkdräkt "hör hemma i" något vidare än många andra användare, eftersom dräktbärandet är en del av gruppgemenskapen även för den som deltar i det praktiska ett evenemang.

På finska finns många tips om hur och när folkdräkter kan användas på adressen http://www.craftmuseum.fi/kansallispukukeskus/esitteet.htm.

När man skall välja vilken dräkt man skall använda är det vanliga att man väljer en dräkt från ett område där man känner att man på något vis "hör hemma". Det kan t.ex. vara där man bor, där man är född, eller där släkten kommer ifrån.

Eftersom en folkdräkt aldrig blir omodern kan man mycket väl använda också en gammal ärvd dräkt. Men ibland lönar det sig att fundera över om man hellre skall göra helt nya delar än göra stora ändringar för att få de gamla att passa. En gammal dräkt kan också vara så sliten och blekt att det lönar sig att fundera på att byta ut den. Också förr i världen slutade man att använda dräktdelarna till fest då de började se alltför använda ut.

HUR KLÄR MAN SIG I FOLKDRÄKT OCH VAD SYMBOLISERAR DELARNA?
Folkdräkten är en helhet. Också skor, strumpor, huvudbonad och sjal är viktiga detaljer. På dem kunde man förr t.ex. se om den som bar dräkt var gift eller ogift och från vilken ort personen kom. Ofta kunde man också se vilken helg som firades. På vissa håll var det färgen på förklädet och på andra främst färgen på huvudbonaden som var olika för olika söndagar. Kläderna var för många nästan den enda personliga egendomen och en viktig del av förmögenheten. Man kunde se hur rikt hem någon kom ifrån t.ex. på hur mycket av tyget som var köpt och hur många variationer man hade på sin dräkt. Men eftersom tjänstefolket fick en del av sin lön i kläder kunde t.ex. en piga också lägga upp ett stort klädförråd. Pengar var inte något man egentligen tyckte att en piga behövde. Att samla kläder, och helst så mycket att det skulle räcka för hela livet, ansågs vara betydligt klokare.

Ofta försökte pigorna klä sig som de rikare bonddöttrarna. På sina håll förbjöd man därför dem som tjänade pigor, eller annars kom från fattigare hem, att använda dyrbara dräkttyger och vissa lyxartiklar.

KVINNODRÄKTER
De västfinska dräkterna, dit de finlandssvenska hör, är alla i grunden ganska lika. Därför gäller också samma regler för nästan alla dräkter.

Till dräkterna hör kjol, förkläde, kjolsäck, livstycke (väst), blus och axelduk (sjal). En kvinnodräkt skall dessutom alltid kombineras med någon form av huvudbonad. Bäst till de flesta finlandssvenska folkdräkter är en styckemössa.

Till dräkterna hör också höga strumpor och skor. Som ytterplagg kan man använda sydda tröjor.



Kjolen
Kjolens längd skall vara ungefär 15 cm från golvet (med skorna på). De olika typer av "minikjolar" som ibland sytts är överhuvudtaget inte historiskt riktiga. Kjolen skall inte heller nå ända ner till fötterna, såsom kvinnokjolarna i slutet av 1800-talet.
Sömmen på kjolen skall vara mitt fram, så att den blir under förklädet. Kjolarna var så långa som tyget var brett och när de blivit slitna i fållen kunde man enkelt ta upp sömmen i linningen och vända kjolen så att den tidigare linningsdelen blev fåll. Ibland kunde man också spara på tyget genom att hemma gå med kjolen ut och in...

Kjolen rynkades eller veckades, så att mycket tyg samlades vid midjan och det är viktigt att sådana veck inte pressas ner. När man bär folkdräkt skall det se ut som att man är bred över höfterna. Under den tid folkdräkterna representerar ansågs det fint och som ett rikedomstecken att vara rund om höfterna. Den som hade breda höfter var frisk och stark och skulle också ha lätt att föda barn.

För att motsvara ett 1700-tals tyg skall kjoltyget vara strävt och stadigt. Så mycket som 3 meter tyg kan behövas för att få en kjol med det "rätta" utseendet. En kjol som är sydd av ett tyg som är tunt, eller av alltför lite tyg, ser mer "rätt" ut om man använder underkjolar. Förr användes ofta en gammal sliten kjol som underkjol och därför kan man gärna sy en underkjol av t.ex. upptill veckat bomulls- eller halvylletyg, för att få mer vidd kring höfterna.

I praktiken lönar det sig naturligtvis för den som skall uppträda i folkdräkt att tänka på att man skall kunna dansa utan att bli alltför varm och utan att kjolen "fastnar" i strumpor och underkjolar.

Förklädet
Som del av en festdräkt var förklädet inget skydd mot smuts utan ett prydnadsplagg.
Det skulle vara "ungefär en handsbredd kortare än kjolen". Alla kvinnor hade förkläde, både det och huvudbonaden var självklara delar av dräkterna. Ett "bevis" för det är att många vävde den del av kjolen som skulle bli under förklädet av sämre garn, t.ex. sådant som misslyckats lite vid färgningen...

Det fanns också många trosföreställningar kring förkläden. I många fall trodde man att slarv med dem ledde till att fler ogifta kvinnor fick barn.
T.ex. i södra Österbotten sa man att den som gick utan förkläde kunde få oäkta barn och att den hustru som gick i lappat förkläde riskerade att hennes man sökte sig till andra kvinnor. På vissa håll var att röra sig utan förkläde ett tecken på att man redan fött ett oäkta barn och man trodde också att den dotter vars mor lappade ett förkläde skulle få barn utom äktenskapet. Ett ordentligt förkläde skyddade däremot fruktbarheten och en gravid kvinna kunde t.o.m. sova med det på för att skydda sig själv för onda andar och andra för sitt skadliga inflytande.
Man tänkte sig också att förklädet skyddade sin användare för "onda ögat", alltså mot dem som kunde önska användaren olyckor som sjukdom eller ett misslyckat brödbak.
Ett gammalt förkläde skulle helst förstöras genom att brännas, trots att man annars noga tog vara på och återanvände alla gamla tygbitar man hade.

Kjolsäcken (väskan/fickan)
Kjolsäckar användes innan man började sy fickor i kjolarna. Till finlandssvenska dräkter bärs de vanligen på höger sida framtill (den som är vänsterhänt kan välja den andra sidan). De skall vara delvis under förklädet (ca 2/3 skall synas) och inte hänga lösare än att kjolsäckens övre kant blir vid kjollinningen. Till en del dräkter kan man bära två kjolsäckar, en på var sida. Det var förr ett sätt att visa att man var rik.

Livet/livstycket (västen)
En midjekjol och ett löst livstycke blev vanliga delar i kvinnodräkten vid 1600-talets slut. Alla livstycken öppnas framtill (aldrig i ryggen). Vanligen skall de häktas omlott, dvs. "stängas" så att delarna går något över varandra med hyskor och hakar. Ibland använs också knappar. Vissa livstycken skall snöras uppifrån ned. Helst skall man däremot inte använda knäppen, som är modernare.

Ofta är livstycket så kort att blusen syns lite mellan kjol och livstycke. Speciellt i västra Finland skulle livstycket forma sig efter kroppen och vara ganska tättsittande, medan de i sydöstra Finland var lite större.

Blusar/skjortor
Blusar och vita förkläden, liksom mansskjortor, sys av ett stadigt tyg, helst vanligen vitt linne eller halvlinne.
Traditionellt skulle egentligen särkar (underklänningar) vara mer historiskt riktiga än de framtill knäppta skjortblusar som idag används till de flesta dräkter.

Axeldukar (sjalar)
Axelduken bärs vikt till en trekant och vanligen ovanpå (till vissa dräkter under) livstycket. Ofta används blommiga dukar med bakgrund i Ryssland. De spreds med vandrande försäljare.
Också en sidensjal kan användas.
Till vissa dräkter finns också broderade dukar. De används i alla fall sällan numera, eftersom de skapades med styckemössornas broderimönster som modell och sådana egentligen inte har använts av folk under 1700- och 1800-talet.

Axeldukarna användes traditionellt för att visa upp och skryta med. Ofta var dukarna gåvor av den man en flicka skulle gifta sig med. Dukar användes också som värmande plagg, eller till att skydda huvudbonader.

Smycken
Med folkdräkt skall man helst inte ha andra smycken än de som hör till till dräkten utom vigselringar och liknande. Om man förr hade något smycke var det vanligtvis en nål att fästa axelduken med. Speciellt i Karelen kunde man i alla fall ha fler smycken och där blev de ett viktigt sätt att visa social status.
(Till exempel Kalevala-smycken, som visserligen är historiska, är från en helt annan historisk tid än folkdräkterna.)

Huvudbonader
En kvinna bör inte visa sig barhuvad i folkdräkt, eftersom det är något man verkligen inte gjorde i den tid vars mode dräkterna bygger på. Senast efter konfirmationen skulle en flicka vanligen börja bära mössa. På vissa orter hade flickorna t.o.m. styckemössor redan innan konfirmationen. På de orter där man började med mössa senare hade de flickor som inte ännu konfirmerats vanligen håret löst med ett band om, medan de som var ogifta men konfirmerade satte upp håret på olika sätt. Att uppnå den gifta kvinnans status var något man verkligen ville och t.ex. styckemössan hörde då till de statussymboler som även de ogifta gärna ville använda. Den som hade ett oäkta barn kunde tvingas att bära en duk över sitt hår istället för den huvudbonad som tillhörde de gifta och en flicka som inte räknades som "ärbar" kunde på vissa områden också få bära en annan typ av styckemössa än andra.

Ofta kunde man se på formen eller färgen på huvudbonaden om kvinnorna var gifta eller ogifta. I vissa fall visade man att man sökte någon att gifta sig med genom att ha en styckemössa (bindmössa) utan spets, på andra håll kunde de ogifta ha grannare färg på sina styckemössor. I många fall var de röda mössorna de mest populära. Genom sitt val av styckemössa kunde man också visa t.ex. skillnad mellan fest och vardag och glädje och sorg.

I norra Finland var styckemössan mer av ett festplagg, medan kvinnorna i västra Finland ofta hade en enklare styckemössa även till vardags, framför allt inomhus. Styckemössor användes till mitten av 1800-talet, på sina håll ännu längre, till fest. Mössor av många olika modeller fanns också inom samma område. Småningom blev ändå alla mössor allt mindre. Störst förblev mössorna i mellersta och norra Finland, minst blev de i östra Nyland och Kymmenedalen.

Traditionen med styckemössor har kommit från Sverige till Finland. Helst skall man ha en styckemössa till de flesta finlandssvenska dräkter. I nödfall kan man använda en vit huvudduk vikt till en trekant och knuten i nacken. Man kan vika en liten kant framtill så att duken inte ser alltför platt ut. Eftersom dukarna mer hör hemma på höängen än i festliga sammanhang rekommenderas de ändå inte i första hand.

Styckemössa
En "styckemössa" består av en hård, styv stomme (bindmössa) bak på huvudet med en spetskant, ett s.k. "stycke", fäst framtill under mössan. Stommen är klädd med sidentyg och pryds baktill av en sidenrosett.

Spetsarna, "styckena", skulle stärkas och formas efter huvudet. Det fanns speciella hantverkare som sysslade med det och man kunde också skicka spetsarna till stan för att tvättas och stärkas. Spets och mössa kunde kosta lika mycket som två-tre lamm och den som var fattig kunde därför vara tvungen att klara sig med bara en huvudduk.

Det är inte alltid så lätt att anpassa styckemössorna till moderna frisyrer och de används ofta lite "fel".

Det är lätt att få ett väldigt "platt" intryck då spets och bindmössa sätts på ett modernt kort kvinnohår, men att stärka stycket så att det "bubblar" eller "står upp" framtill är historiskt fel. Vid den tid då styckemössor användes skulle en vuxen kvinna dölja sitt hår och redan det som syns under en styckespets kan ses som en stor liberalisering för sin tid.

Styckespetsen skall alltså sitta så tätt kring håret som möjligt, utan löst uppstående bubblor. Den bör också helst täcka hela håret framtill, även om hårfästet i pannan kan synas.

En grundregel då man bär styckemössa är att allt hår skall bort från ansiktet och nacken. Är håret väldigt kort i nacken är det bäst att låta det vara. Är det långt och tjockt och svårt/omöjligt att få plats med under mössan kan man prova med att dela det i två knutar. Den ena kommer då in under mössan medan den andra syns nedanför. I praktiken har jag ändå åtminstone själv kommit till att det kan vara bäst att lämna hårknuten utanför, så att den stöder styckemössan och den verkligen hålls på plats då man rör sig.

Under en tid var det vanligt att de som gjorde folkdräkter sydde samman spets och bindmössa, men för en ny mössa är det inte att rekommendera. Speciellt om man skall få mössan att passa med olika frisyrer är en lös spets lättare att anpassa. En lös spets är också lättare att rengöra, stärka och stryka.

När man klär på sig en bindmössa med lös spets börjar man enklast med att fästa spetsen i håret med ett par hårnålar och sedan sätta på bindmössan. En mössa som passar riktigt bra kan fås att sitta på helt "av sig själv", men i praktiken får man ofta ta hjälp av hårnålar också här.

Skor och strumpor
Bra skor till folkdräkt är enkla, svarta, läderskor som inte har hög klack och inte alltför blankt lack. Skorna kan ha snören, men helst inte andra dekorationer. Speciella skor gjorda för folkdräkter är naturligtvis bra, men kan vara svåra att få tag på.

Som strumpor rekommenderas vita eller röda ylle- eller bomullsstrumpor, inte synliga nylonstrumpbyxor. Ett par riktigt tjocka strumpbyxor kan ändå vara en bra lösning i vissa fall, eftersom de i alla fall inte åker ner då man dansar och kjolen också glider bra över dem. Strumporna skall vara så långa att det inte syns några bara ben nedanför kjolen.

"Handväska"
En handväska av modern typ hör inte till folkdräkten om man vill vara noggrann med att hålla sig till en "tidsenlig" stil. En liten korg eller ett tygknyte (tänk över tygvalet!) är ett bra alternativ om man vill ha med sig mer än vad som ryms i kjolsäcken eller kan bäras i en "smygficka" inne under kjolarna.

Ytterplagg
Till folkdräkterna hör egentligen tröjor sydda av tjockt ylletyg, men i praktiken finns sådana rätt sällan att få. Ett sätt att vara lite mer historiskt riktig än i en vanlig modern jacka kan vara att använda en stor sjal.

MANSDRÄKTER
Männens kläder var mindre beroende av de gamla traditionerna än kvinnornas. De flesta av våra godkända folkdräkter är därför kvinnodräkter. Männen reste omkring mer och det var också vanligt att manskläderna syddes av specialister och inte av kvinnorna i varje hem. Det gjorde att nya idéer till mansdräkten spreds lättare och skillnaderna mellan olika områden försvann längre tillbaka i tiden. Mansdräkten påverkades också av soldatuniformen. Under 1800-talet uppvisade mansdräkten därför färre lokala särdrag än kvinnokläderna.

I västra Finland var knäbyxor typiska vid den tid folkdräkterna baserar sig på. Då var också mansdräkten som färggrannast. Man hade granna knästrumpor och randiga västar, som blivit allmänna vid samma tid som kvinnornas randiga kjolar.

Till mansdräkterna hör skjorta, väst, rock och knä- eller långbyxor med lucka. Dessutom används strumpor och skor och gärna huvudbonader.

Byxor och strumpor
Till vissa dräkter hör knä- och till andra långbyxor. Knäbyxorna skall gå ner över knäet. Till dem har man strumpor som också de går över knäna och ser olika ut till olika dräkter. För det mesta kan vita eller svarta strumpor användas. Det skall inte synas några bara ben mellan strumpor och byxor.

Om man tycker det är svårt att få byxorna att hållas uppe kan det vara skäl att skaffa ett par hängslen. Till vissa dräkter finns tom. speciella förslag på hur de kunde se ut. Som en del av arbetsdräkten blev hängslen vanliga kring mitten av 1800-talet.

Skjorta
Skjortan skall helst vara av ett stadigt linne- eller halvlinnetyg. Skjortorna är långa och har en uppstående hög krage. Broderier är ovanliga.

Halsduk
Om det hör en halsduk till dräkten skall den vikas till ett tunnt "rör" och knytas framtill.

Huvudbonad
Huvudbonaderna varierar från dräkt till dräkt. De kan vara t.ex. en svart hatt eller en typ av skärmmössa. En huvudbonad hör egentligen till dräkthelheten, men att lämna bort den är inte ett så stort stilbrott som i kvinnodräkternas fall. Vanligast var i alla fall att pojkar slutade att gå barhuvade efter konfirmationen.
Männen tog av sig huvudbonaden i kyrkan, då de åt och då de arbetade ute under de varmaste sommardagarna.

Skor
Enkla svarta (snör)skor av läder är ett bra alternativ. Liksom i kvinnodräkternas fall är speciella skor som hör till dräkten naturligtvis ett alternativ, men i praktiken svåra att få tag i.

VÅRA DRÄKTER
Otakt har 6 kvinnodräkter och 8 mansdräkter som medlemmarna kan hyra.
Kvinnodräkterna är från:

Oravais (storlek ca 36-38, S, kjol 74 cm)
Kyrkslätt (storlek ca 36-38, S, kjol 81 cm)
Kyrkslätt (storlek ca 40, M, kjol 86 cm)
Närpes (storlek ca 40, M, kjol 82 cm)
Munsala (storlek ca 40, M) Nedervetil (storlek 44-46, L, men kjol bara 80 cm)

Som huvudbonader till kvinnodräkterna finns 3 röda, 1 svart och 1 blå styckemössa med tillhörande stycken. Dessutom finns lika många axeldukar som dräkter att låna.

Mansdräkterna är från:

Närpes (två små långbyxdräkter, storlek s)
Korsholm (en något större dräkt, ca storlek 39-40)
Lappfjärd (storlek ca C 50)
Snappertuna (ca storlek C 50)
Snappertuna (ca storlek C 50-52)
Malax (två stora dräkter, storlek XL)

Kontakta Maria Ekqvist (050-3520829) om du har frågor om dräktskötsel och lån/uthyrning.

Regler för Otakts dräkter

1. Dräkterna är i första hand till för att användas av Otakts medlemmar vid Otakts egna uppträdanden och av andra som eventuellt uppträder med laget. I andra hand hyrs lediga dräkter också ut.

2. Till uppträdandena, dit också stämman räknas och lagets jubileumsårsfester, får medlemmarna låna dräkter gratis. För att låna dräkt för ett Otaktbröllop behöver medlemmarna inte heller betala.

3. Den som vill ha folkdräkt på andra tillställningar, t.ex. på en fest, kan hyra en dräkt.

4. För aktiva medlemmar är hyran 3 euro/användningsdygn. Av andra uttas en avgift på 10 euro/ användningsdygn.

5. Den som hyr en dräkt skall alltid också betala en pant på 80 euro. Panten lämnas tillbaka om dräkten returneras hel och alla knappar finns kvar. Slitageskador, som inte beror på vårdslöshet, dras inte av från panten.

6. Dräkterna hyrs alltid i första hand ut till aktiva otaktare, i andra hand till andra behövande.

7. Som aktiv otaktare räknas i allmänhet i första hand den som både betalat medlemsavgift och deltagit i minst tre övningar/termin (6 per år). Tveksamma fall avgörs av styrelsen.

8. Den medlem som använt en dräkt ska se till att dräkten är i skick då den placeras tillbaka i skrubben och meddela dräktansvarig om skador, fläckar o.dyl. som behöver åtgärdas.

9. Medlemmar ska helst själva tvätta skjortor och blusar då dräkterna använts, så att de är i skick att tas fram och användas igen. (Se skötselanvisningarna på hemsidan för tvättråd)

10. Den som skall använda en dräkt bör också sjäv ta sig tid att gå igenom den innan och t.ex. stryka skjortan.

I annat fall bör man komma överens skilt med den som är dräktansvarig.

11. I skrubben skall dräkterna hänga i sina tygpåsar. Den som hänger in en dräkt bör kontrollera att alla delar som nämns på tygpåsen finns kvar.

Kvinnodräkternas huvudbonader ska förvaras omknutna med band och i sina egna lådor och spetsarna så att de inte viks..

13. Den som är dräktansvarig bör hållas underrättad om vem som har dräkterna och den som lånat eller hyrt en dräkt bör lämna tillbaka den utan oskäligt långt dröjsmål.
Helst skall dräkterna återlämnas inom ungefär två veckor (vid någon av två följande torsdagsövningar) efter användningstillfället. Den som lånat en dräkt till exempel under sommaren då inga övningar ordnas kan ändå i allmänhet behålla den tills de vanliga torsdagsövningarna börjar igen.

Kvinnodräkt från Oravais, storlek 36-38
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Flera uppteckningar om ortens dräktskick under början av 1800-talet har gjorts. I trakten användes grant rödrandiga kjolar ännu kring mitten av 1800-talet och ännu på 1920-talet använde man vävda band till förkläden, kjolsäckar och strumpor.

Till dräkten hör kjol och livstycke av rött tyg med smala färggranna ränder. Dessa är i vårt fall sammansydda. Till dräkten hör också ett vitt förkläde med rött band sytt av Maria Ekqvist sommaren 2012.
Vi har udda folkdräktsblusar med röda broderier som vi använt till dräkten.
Till dräkten används styckemössa och, om man vill, en blommig axelduk, som finns att hyra.

Själv bör man skaffa vita knästrumpor.

Kvinnodräkter från Kyrkslätt, storlek 36-38 och 40
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Kyrkslättdräkten godkändes av Brages dräktsektion 1924. Eftersom man haft svårt att hitta material från orten bygger den inte direkt på ett gammalt dräkttyg. Inspiration till kjoltygets randning har hämtats från ett möbeltyg och en underkjolsbård. Dräkten är röd och grön, färger som också ansågs vanliga på gamla möbler från orten.
Man har senare lagt till vissa detaljer till dräkten. Det spänne som används till livstycket har t.ex. skapats med ett gammalt seldon eller bälte som modell. Kjolsäcken har gjorts efter modell från andra västnyländska dräkter (Karis, Snappertuna).

Våra dräkter består av livstycken av grönt ylletyg och kjolar med granna ränder. Dominerande färger i dräkterna är rött och grönt och dessutom finns smalare ränder i gul-svart-vitt. Lämpligaste bystvidd för livstyckena är ca 88 och ca 100 cm. Blusarna är enkla och vita och dessutom finns vita förkläden med röda korsstygnsbroderier, sydda av Maria Ekqvist 2006/2007. Vecken på dessa förkläden skall inte pressas platta då tyget styrks. Dessutom finns två enklare bytesskjortor av tunnare tyg sydda av Maria Ekqvist 2008 och 2009.

Till dräkterna används styckemössa och blommig axelduk, som finns att hyra.

Själv bör man skaffa vita eller röda knästrumpor.

Kvinnodräkt från Närpes, storlek M
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Folkdräkten har stark traditionell bakgrund i trakten och finns i flera varianter. Traditionerna har studerats och dokumenterats av "folkdräktsforskare" redan alldeles i början av 1900-talet.

Vår dräkt har en svart väst/livstycke och två vita skjortblusar, s.k. särk (ärmlängd 74 cm).

Kjolen är randig med breda ränder i blått-rött-grönt med invävda "flammor".

Till dräkten finns ett vävt förkläde (62cm)som är något kort då vi fällt ner kjollinningen så att kjolen är 82 cm lång och ett svart sidenförkläde i mer riktig längd. Midjevidden på kjolen är ca 90 cm.

Dessutom finns en kjolsäck med vävt band.

Till dräkten används också en blommig axelduk som bärs under livstycket och en styckemössa.

Själv bör man skaffa vita knästrumpor.

Dräkten är köpt till Otakt våren 2009 av Margareta Olsson i Skara, Sverige.

Kvinnodräkt från Munsala, M
Otakt har fått dräktens kjol och livstycke i gåva våren 2011 av Ann-Mari Dahlström, som räddat dem ur en sopcontainer. Dräkten är antagligen tillverkad av Vuorelma och går mer i "suomi-puku"-stil än de riktigt genuina munsaladräkterna.

Det vita förklädet med hålsömsbroderier är sytt av Maria Ekqvist inför jubileumsårsfesten 2013. Livstycke och kjol är omsydda vid samma tillfälle. Tillsvidare får en lämplig vit blus lånas från någon annan dräkt vid användning.

Den blå styckemössan är likaså tillverkad för denna dräkt av Maria Ekqvist 2013.

Kvinnodräkt från Nedervetil, storlek 44-46
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Redan 1907 började man göra undersökningar och väva provlappar till tyg för folkdräkten. Efter det tillverkades dräkten emellertid i många något olika varianter. 1928 utarbetade Brages dräktsektion sedan en mer tydlig beskrivning, som huvudsakligen byggde på 1907 års tyger. Dräktrandningarna kom då att bygga delvis på bevarade kläder och delvis på egna kompositioner.

Till dräkten hör ett livstycke i rött ylletyg. Kjolen är svart med smala ränder i granna färger. Blusen (finns 2 st) är vit med hålsömsdekoration. Förklädet är av grannrandigt ylletyg och skall knytas med ett vävt ylleband med tofsar, så att det bildar en rosett på vänster sida framtill. Kjollängden på vår dräkt passar bäst för någon som är högst ungefär 170 cm lång.

Till dräkten bärs styckemössa och blommig axelduk, som finns att hyra.

Själv bör man skaffa vita eller röda knästrumpor.

Mansdräkt från Närpes (långbyxdräkt), storlek s (två dräkter)
Mansdräkten från Närpes är en långbyxdräkt, som bygger på modet vid tiden ca 1850-1860. Eftersom många närliggande områden länge hört till Närpes är dräkterna i Närpes, Övermark, Korsnäs, Petalax och Pörtom mycket lika varandra. Det finns rätt mycket skrivet om ortens dräktskick i äldre tid och många tygprover finns också bevarade.

Den mörkblå ytterrocken, som hör till dräkten, lär ha varit så typisk för just Närpesborna att de började kallas för "Närpes blåjackor", "blå gåbbar", "blåpitar" och "de blå". Om helgdagsskjortorna berättas att de var enkla vita skjortor utan prydnader, till vilka man använde en liten kvadratisk halsduk av svart eller mörkt siden. Den skjorta som nu används till folkdräkten bygger på en skjorta i Nationalmuseets samlingar.
Några Närpesdräkter tillverkades för Brages räkning redan 1907, enligt anvisningar av en gammal skräddare.

Livstycken brukade man sy av samma tyg för både män och kvinnor och de rödbottnade tygerna med ränder och "hoppor" eller finnkorsamönster var vanliga. Två sådana finns också i Nationalmuseets samlingar.

Knäbyxorna var de vanligaste byxorna långt in på 1800-talet och ännu då Brage samlade in fakta om dräkttraditioner kunde folk i trakten berätta om en brudgum, som 1818 skulle varit den förste på orten att visa sig i långbyxor. I början var långbyxorna öppna ända upp till knäet och knäpptes med ett stort antal knappar, som sedan bevarades som dekoration även på ihopsydda byxor fram till ca 1850-1860.

Till utlåning har vi två små dräkter. Till den ena dräkten har vi en väst av rött tyg med smalare färggranna ränder och tröja och långbyxor av mörkblått tyg. Dessutom finns en vit skjorta. Västen ska vara så kort att skjortan syns mellan den och byxlinningen. Som halsduk används en svart eller skotskrutig duk, som också finns att hyra.

Till den andra dräkten har vi endast väst och skjorta, men ett par egna mörka långbyxor kan användas till.

Helst ska svarta strumpor användas till dräkten.

Mansdräkt från Lappfjärd (knäbyxdräkt), storlek ca C 50
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Till dräkten har vi en väst av rödbottnat rutigt tyg och en skjorta med röd-vita broderier. Tillsvidare saknas byxor till dräkten, men den kan användas med ett par egna mörka finbyxor. En svart halsduk, som finns att låna, kan gärna användas till dräkten.

Med dräkten skall höga vita eller grå knästrumpor, som man får skaffa själv, användas.

Dräkten är köpt till Otakt våren 2010 av Birgitta Abrahamsson i Åbo, den är troligen sydd omkring 1920/30 och har använts av hennes far som var aktiv i folkdanskretsar i Österbotten fram till 1950-talet.

Mansdräkt från Korsholm (knäbyxdräkt), storlek ca 39-40
I Korsholmstrakten har dräktskicket enligt uppgift varit mycket varierat i äldre tid. Beskrivningen till mansdräkten utarbetade Brage 1926.

Till dräkten hör ett livstycke av helrött ylletyg med spegelknappar och en vit skjorta. Västen ska vara så kort att skjortan syns mellan den och byxlinningen. Knäbyxorna är av svart tyg med mässingsknappar som det i allmänhet är klokt att bära hängsel till. (Sådana finns också att hyra i några exemplar). Till dräkten används en mångfärgad rutig bomullsduk som halsduk.

Med knäbyxorna skall höga knästrumpor, som man får skaffa själv, användas. Otakt har inga att låna, men egentligen hör speciella vävda strumpeband också till dräkten.

Mansdräkter från Snappertuna (knäbyxdräkt), storlek C 50 och C 50-52
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/) Dräkten bygger på en beskrivning om hur mansdräkten sett ur före 1850. Det gula bomullstyg som används i dräkten kallas mollskinn. Det är tätt vävt och sedan "ruggat" så att det fått en mjuk yta. Trots att det inte är ett skinn utan bomullstyg kommer namnet från engelskans moleskin (mullvadsskinn). Materialet blev vanligt till arbetskläder kring mitten av 1800-talet. Tyget var då det enda billiga fabrikstillverkade tyget som också var starkt nog. Eftersom tyget blev väldigt obehagligt som vått blev det ändå snart ersatt av manchestern i många sammanhang. Idag används mollskinn bl.a. i folkdräkter som en ersättning för äkta sämskskinn. I äldre tid gjordes dräkterna, såsom Snappertuna dräkten, av sämskskinn som påminner något om mollskinnet till utseendet.

Till dräkten har vi väst och knäbyxor av mollskinn som knäpps med gula mässingsknappar, "stölingar" och som det i allmänhet är klokt att bära hängsel till. (sådana finns också att hyra i några exemplar). Dessutom finns en vit skjorta. Skjortans höga krage knyts med ett linneband genom knapphålen. Till dräkten kan en svart eller mörkblå sidenduk användas. Otakt har svarta att hyra ut.

De mindre knäbyxorna har donerats till Otakt av Robert Hampf. Övriga dräktdelar är sydda av Maria Ekqvist och Anna Sundback inför 35-års jubileet 2008.

Höga vita knästrumpor, som man får skaffa själv, används till knäbyxorna.

Mansdräkt från Malax (knäbyxdräkt), storlek XL
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Malax knäbyxdräkt bygger på modet i början av 1800-talet.

Till dräkten hör ett rött livstycke med spegelknappar och en vit skjorta. Västen ska vara så kort att skjortan syns mellan den och byxlinningen. Byxorna är svarta knäbyxor som det i allmänhet är klokt att bära hängsel till. (Sådana finns också att hyra i några exemplar). Till dräkten har vi en (ljus)röd och en gul halsduk.

Vårt ena par knäbyxor är mer provisoriska med mässingsknappar inköpta ute på stan, det andra paret är försett med riktiga stölingar som dekorationer. Övriga delar är sydda av Anna Sundback år 2002, de mer provisoriska knäbyxorna av Maria Ekqvist inför jubileumsårsfesten 2013.

Med knäbyxorna används höga vita eller svarta knästrumpor, som man får skaffa själv. Till dräkten kan också ett par speciella virkade hängslen användas.

DRÄKTVÅRD FÖR VÅRA HYRESDRÄKTER
Den som lånat en Otaktdräkt skall lämna tillbaka den sådan att den är i skick att tas ur skrubben och användas igen. Om man inte själv kan se till att få dräkten i skick eller om den fått skador/fläckar bör detta meddelas till den som ansvarar för dräkterna (Maria Ekqvist, mekqvist at abo dot fi. Använd inte starka fläckborttagningmedel o.dyl. Fråga om du är osäker!

Om möjligt borde den som skall uppträda i en dräkt också reservera tid för att göra i ordning dräkten innan. Även om dräkterna helst inte skall vara väldigt skrynkliga då de hängs in i skåpet skall man helst alltid ta hem och styrka t.ex. mansskjortorna ordentligt innan man skall använda en dräkt. Räkna med att det tar en god stund att stryka. Åtminstone de höga kragarna på mansskjortorna bör vara ordentligt pressade. Kvinnodräkternas kjolar och förkläden har däremot ofta veck man inte skall pressa ner, även om kläderna i övrigt skall vara släta.

Dräktdelar av ylle och spetsar till styckemössorna skall inte maskintvättas. Västar, förkläden, axeldukar, kjolar och byxor behöver inte tvättas i vanliga fall, men en svettig skjorta/blus bör tvättas. Bäst är att tvätta t.ex. skjortor i 60 grader och undvika att centrifugera hårt. Varmare temperatur skadar linne- och halvlinnetyg, som de flesta av våra vita kläder är gjorda av, medan lägre temperatur ökar risken för att broderigarner som färgar av sig skall missfärga tygerna. Att centrifugera hårt är inte heller bra för linne, som kan bli omöjligt att få slätt igen. Ett linne- och halvlinnetyg är också lättast att få slätt då det är lite fuktigt. En skjorta som tvättas och lämnas att torka väldigt skrynklig kan vara nästan omöjlig att stryka slät senare.

Strumpor till dräkterna får var och en ordna själv, liksom också hårspännen och liknande som behövs för att sätta upp håret till kvinnodräkterna.

Dräkterna skall hänga i skrubben i sina skyddspåsar av tyg (plast är inte bra för dräkterna på längre sikt!).

Skötsel av styckemössor
Kvinnodräkternas styckemössor förvaras omknutna med band i lådor och skall om möjligt också transporteras i dem. Om man förvarar mössan omknuten med ett brett (bomulls)band håller den formen bättre. Sidentyget är ömtåligt och stommen limmat papper, därför bör mössan skyddas för fukt och ljus. Ha alltid med en påse, duschmössa, eller liknande att skydda mössan med vid behov om du skall röra dig utomhus i den!
Styckepetsarna kan förvaras hoprullade/platta i skyddspapper. Vik dem inte.

Att stärka spetsar
Om möjligt skall man stärka spetsen då man skall använda sin styckemössa. Det ska man göra i god tid, helst dagen innan, så att spetsen hinner torka och hårdna. Har man ont om tid kan man skynda på processen med en hårtork.

Det går bra att använda köpt stärkelse i sprutflaska (som tål mer fukt men inte blir lika "hårt"), men man kan också stärka spetsen med en blandning av 1 tsk potatismjöl och 1 dl kallt vatten.
Blandningen hettas då upp i kastrull under omrörning tills den blir en tjock gröt (koka inte). När blandningen svalnat något doppas spetsen i helt och hållet och vrids ur.

Om spetsen sitter fast i mössan kan man försöka pensla på blandningen försiktigt och sedan trycka bort överskottet med t.ex. en bit hushållspapper på var sida. Spetsen bör helst få torka i någorlunda rätt form om den är fäst vid mössan. Eftersom man man sällan har en hattstrock hemma går det att prova med t.ex. en ballong eller en skärmmössa (se bara till att inget lossnar och missfärgar huvudbonaden!) Spetsen stryks slät med händerna och kan fästas fast med (rostfria!) nålar för att hållas i rätt läge. (Man kan fästa taperemsor på ballongen att trä nålarna under).

En lös spets kan torka liggande på ett lämpligt underlag, men skall helst inte hängas upp. Efter cirka ett dygn, eller när det känns helt torrt, pressas stycket sedan med strykjärn på svag värme.

Själv tycker jag att en kombination där man först stärker stycket med potatismjöl och sedan ännu med ett lager stärkelse på flaska blir bäst, om jag vill att spetsen skall se snygg ut en lite längre tid.

Stryk alltid spetsen från avigsidan, eftersom det är lätt att få lite för mycket stärkelse på spetsen och det då kan bli bruna fläckar. De går visserligen går bort i tvätten, men då får man också göra om hela jobbet med stärkandet på nytt. En spets med stärkelse på skall alltid strykas på lägre temperatur än man annars skulle välja till samma material.

FAKTA FÖR DEN SOM VILL LÄSA MER
Här följer ett urval exempel på var man kan läsa mer om folkdräkter och dräkthistoria. Flera av de här böckerna har jag också använt som faktakällor för den här texten.

Mest om finlandssvenska folkdräkter finns i föreningen Brages papper och böcker. Väldigt mycket material finns samlat i Finlandssvenska dräktboken, utgiven av föreningen 2008. Dessutom finns för många socknar äldre häften med dräktbeskrivningar och färgbilder utgivna under titeln Svensk-Finlands Bygdedräkter.
Dessa finns t.ex. vid Åbo Akademis bibliotek. Till en del är häftenas uppgifter och rekommendationer föråldrade, men där finns också många fina bilder som det kan vara trevligt att bekanta sig med.

På (Brages hemsida/ eller direkt på http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/drakt_start/) finns också närmare uppgifter om dräkterna. Där kan man dessutom se bilder på dräkter från varje ort.

Från Brage kan man dessutom beställa anvisningar för hur man tillverkar delarna till en egen folkdräkt, liksom färdiga dräktdelar och material.

I föreningens jubileumshistorik från 2006 finns ett kapitel om folkdräkterna och deras situation idag. Texten "Brages folkdräkter - tidlösa i 100 år?" finns också att läsa på http://www.abo.fi/fak/hf/etn/textilarkivet/publikationer.html.

Användningsregler (på finska) för folkdräkter finns på: http://www.craftmuseum.fi/kansallispukukeskus/esitteet.htm. Där finns också flera länkar till andra folkdräktssidor.

Mer finska folkdräktsfakta finns också på http://www.kansantanssinyst.fi/puvusto/kayttoohje.htm.

En annan sida där man kan läsa allt möjligt om finska folkdräkter och traditionella dräkter är http://www.kolumbus.fi/janne.hovi/kansanpuku.htm.

På svenska kan man också läsa och folkdräkter och bygdedräkter i Sverige på Bo Skräddares sida: http://www.folkdrakt.se

På engelska kan man läsa om finska dräkter i en artikel av Syrene Forsman från Swedish Finn Historical Society på adressen http://sfhs.eget.net/wikiindexorphan.html, http://delphi.eget.net/index.php?WEARING%20THE%20PARISH%20COLORS .

En finsk faktasida om folklig dräkt finns också på http://www.geocities.com/sojamurto/.

Uppgifter om folkdräkter och traditionella dräkter av olika slag finns också t.ex. i böckerna:

Centergran, Ulla 1996. Bygdedräkter, bruk och brukare.
(Boken handlar främst om vilka som idag väljer att använda traditionella dräkter i olika sammanhang och om hur de ser på traditionen.)

Centergran, Ulla & Kirvall, Kicki 1986. Folkdräkter förr och nu.

Folklig dräkt, Sigfrid Svensson (red.) 1974.
(Ett etnologiskt arbete som handlar om dräkthistoria ur ett folkligt perspektiv. Boken består av texter av flera olika författare, de flesta är svenskar men några av texterna är också skrivna ur ett finlandssvenskt perspektiv.)

Hammar, Britta & Rasmussen, Pernilla 2001. Kvinnligt mode under två sekel.
(Den här boken är en kulturhistorisk skildring av modet i Sverige ca 1730-1860 och innehåller också beskrivningar av hur man sytt kläder för hand.)

Kaukonen, Toini-Inkeri 1985. Suomalaiset kansanpuvut ja kansallispuvut.
(Handlar närmast om förhållanden i det finska Finland, men innehåller en del intressant klädhistoria).

Kewenter, Eva 1996. Svenska folkdräkter.

Lönnqvist, Bo 1978. Kansanpuku ja kansallispuku.

Nylen, Anna-Maja 1972. Folkdräkter, Nordiska museet.

U.T.Sirelius 1915. Suomen kansapukujen historia.

På Skansens hemsida finns också en lista med boktips för den som vill läsa mer om traditionella dräkter (http://www.skansen.se/pages/?ID=762).