FOLKDRÄKTER OCH DRÄKTHISTORIA
Det kan vara bra att veta lite också om historien kring den folkdräkt
man använder.
Dräkterna är skapade med gamla traditioner som förebild och därför syns
det gamla dräktskickets "regler" och tidens mode i hur de är uppbyggda.
Ofta kan kunskap om den dräkternas bakgrund förklara sådant som annars
kan kännas bara konstigt och obekvämt idag.
Det har också gjorts varianater på folkdräkter som inte har något att
göra med modet under traditionell tid, utan bara med vad som känts
"rätt" just då. Därför är det bra att känna till vad som är en normal
variation av dräkten och kunde ha funnits också under traditionell tid
och vilka variationer som mest förstör helhetsintrycket och därför är
bra att undvika.
Vad är en folkdräkt?
Grunden till våra folkdräkter är de festkläder som allmogen, dvs.
vanligt folk ute på landet, använde under 1700- och första hälften av
1800-talet. Bönderna hade ofta en speciell traditionell dräkt, som var
annorlunda än den dräkt städernas borgare och herrgårdsfolket använde. I
många fall var böndernas dräkter också speciella för sitt område.
En folkdräkt tar alltså modell av en traditionell dräkt som till större
delen syddes hemma i varje hushåll. Speciella delar, såsom
yttertröjor och styckemössor tillverkades ändå ofta av
specialister. Också mansdräkterna syddes i högre grad än
kvinnodräkterna av skräddare.
Dräkterna gjordes för hand och oftast av hemvävt tyg. Materialet till
tygen var främst ull och lin, som man också själv spunnit och färgat
garn av. Dessutom hade kvinnorna ofta t.ex. en fin köpt
sidensjal som tillbehör till festdräkten.
Alla folkdräkter som används idag är ändå tyvärr inte kopior av gamla
bevarade dräkter. Många är rekonstruktioner och tolkningar, dvs. de är
nyskapade med hjälp av t.ex. äldre personers berättelser, olika bevarade
dräktdelar och tygbitar och skriftliga källor (såsom bouppteckningar).
Det är inte säkert att alla områden haft en dräkt som på ett verkligt
betydande sätt varit annorlunda än den i närområdena. Och även om
dräkter funnits varierar det mycket från ort till ort vad som bevarats.
Att verkligen skapa en "riktig" dräkthelhet av de delar som finns kvar
är också ofta en ganska svår uppgift; vissa delar slits ut lättare eller
är lättare att sy om till något annat, medan andra sparas mer
medvetet.
Det har också ofta funnits flera varianter på dräkt inom samma område,
t.e.x beroende på en persons ålder, eller social ställning och vilken
årstid det var. Små individuella skillnader i dräkterna har också alltid
funnits.
Även om t.ex. alla kvinnor på en ort aldrig har haft exakt likadana
dräkter, kunde en allmän stil ändå gå igen inom ett större område. Det
kunde t.ex. vara vanligt med en typ av randning och klädernas modell
eller huvudbonaderna kunde vara mycket lika varandra. Det är det man
försökt återskapa och folkdräkterna är i bästa fall typexempel och
medeltal av en typisk festdräkt från sitt område.
Folkdräkterna har ofta setts som ett slags "motsatser" till modedräkter.
Modet förändras snabbt i tid, men ser lika ut över ett stort område då
det är populärt, medan folkdräkter och traditionella dräkter förändrats
mycket långsamt, men istället sett lite olika ut på olika håll.
Varför blev de traditionella dräkterna olika inom olika områden?
Förhållanden i olika delar av Finland var olika. Folk hade olika mycket
kontakt med andra, olika mycket pengar att röra sig med m.m. och också
naturförhållandena varierade. Speciellt i västra och södra Finland
ingick köpta tyger tidigt i festdräkterna, medan man i Karelen ( i
öster) använde nästan bara hemvävda tyger ännu under 1800-talet. Vid
kusterna i södra och västra Finland rörde sig både seglande bönder från
trakten och andra handelsmän, så där var man först med många nyheter.
När folk samlades, t.ex. vid kyrkan dit många hade lång väg, kunde
kvinnorna få kunskap om nya mönster och idéer. De olikheter man såg hos
andra gjorde också människorna mer medvetna om och intresserade av vad
som var speciellt för deras egen grupp. Marknader och resvägar påverkade
också hur nya detaljer och idéer, som t.ex. styckemössorna, spreds över
landet. Där det fanns rikare bönder hade man också fler möjligheter att
t.ex. göra variationer på kyrkkläderna för olika helger. Olika idéer
spreds t.ex. via herrgårdar, prästerskap, tjänstemän m.fl.
Den dräkt folk använde till fest bestod ofta av delar med mycket olika
ålder, en del ärvda och en del nya. Småningom påverkades dräkten
naturligtvis ändå av modet och förändrades, men det skedde inte från år
till år utan snarare från århundrade till århundrade eller generation
till generation. Ett viktigt tillfälle då en kvinna kunde påverka och
förändra sina kläder var tiden innan hon gifte sig. Då skulle flickorna
tillverka ett stort förråd av kläder. Det var både ett sätt att spara
inför kommande år, då man skulle behöva tiden till annat, och ett sätt
att visa hur rikt hem man kom ifrån. Därför kunde man också ofta se på
en kvinnas kläder när hon varit ung, äldre kvinnor fortsatte vanligen
att följa sin ungdomstids "mode".
Det viktiga folk ville visa med sina kläder var vanligen tillhörighet
till en viss socialgrupp. Att klä sig annorlunda var ett brott mot
gemenskapen och den identitet och samhällsställning man fötts till. Det
var ofta ett viktigt och medvetet mål att dräkten skulle visa vilken
samhällsgrupp användaren tillhörde; skillnaden var stor mellan t.ex.
rika bönder, fattigt folk, hantverkare och borgare. Trots att det är vad
som ses som viktigt att visa med folkdräkter idag var olika orters
dräktskillnader däremot ofta mer något som "råkade" uppkomma som en
följd av de andra kraven.
Hur kom dagens folkdräkter till?
Man har redan ganska länge velat skapa folkdräkter med de gamla
dräkttraditionerna som grund. De första finska dräkterna kom redan under
den nationalromantiska perioden i slutet av 1800-talet. Numera finns
omkring 450 folkdräkter från Finland att välja mellan. Knappt hälften av
dessa dräkter är finlandssvenska dräkter.
Stor betydelse för spridningen av folkdräkter och folkdräktsidén i det
svenska Finland hade stora sångfester, som ordnades i början av
1900-talet. Vid den tiden, 1906, grundades också föreningen Brage (http://www.brage.fi),
som idag har hand om de finlandssvenska dräkterna. Man tillsatte
dräktkommittéer och ordnade dräktmöten dit folk från bl.a. ungdoms-,
sång-, musik-, martha- och hembygdsorganisationer inbjöds. De flesta
dräkterna skapades på 1920 och 1930-talen. Ett mål för Brage blev att
varje svensk- och tvåspråkigt område skulle ha en egen kvinno- och
mansdräkt . Man ville att dräkterna skulle ha fynd från de olika orterna
som grund, men samtidigt följa en viss gemensam linje, så att vissa
bestämda delar fanns med i varje dräkt.
Intresset var stort och dräkter skapades snabbt då varje ort ville ha
sin egen. Då skapades också dräkter som inte är riktigt historiskt
"rätt". Ofta "lånade" man modeller, material och färger från närliggande
områden vid behov. Man kunde t.ex. skapa många livstycken av samma
modell, men i olika färger. Det var också vanligt att man försökte få
olika dräktdelar att "höra ihop" t.ex. genom att kvinnornas kjolar och
livstycken gjordes av samma tyg, eller att livstyckena gjordes enfärgade
i kjolens huvudfärg. Ofta gav man också t.ex. mansdräkternas västar
ränder som påminde om de på kvinnodräkternas kjolar. Man lät också göra
likadana/liknande broderier på kjolsäckarna som på styckemössorna, trots
att folk egentligen inte gått klädda så på riktigt.
I början gjorde man ofta "om" dräkterna så att man sydde de nya
rekonstruktionerna i "modernare", mindre tunga och varma tyger, då man
tänkte sig att de skulle användas mycket. Också efter det har
"idealfolkdräkten" sett lite olika ut under olika perioder.
Idag håller Brage fortfarande på att förändra folkdräkterna, nu för att
få dem än närmare 1700-talets mode. (Mer om det kan man läsa i t.ex.
föreningens 100-års historik). Idag är den allmänna linjen att alla
material skall vara så nära de ursprungliga traditionella som möjligt.
Av olika orsaker kan dräkterna ändå aldrig bli helt som kläderna i gamla
tider. De material som finns att få idag är annorlunda och dessutom är
de som idag gör dräkterna är sällan lika kunniga som förr i alla de
arbetsuppgifter som ingår. Man vet inte heller alltid tillräckligt om
precis hurudana dräkter som använts.
Redan 1901 grundades också Finska folkdansens vänner, som började
använda en form av folkdräkter för sina uppträdanden. Också i många
andra länder blev man intresserad av folkdräkter vid ungefär samma tid
som i Finland. Utvecklingen skedde ungefär samtidigt både i Norden och i
länder som Schweiz, Österrike, Tyskland, Polen, Holland och Belgien.
Detta hade att göra med att folkets gamla traditioner och den gemenskap
som funnits t.ex. i byarna på landet började ses som något värdefullt
man gärna ville få tillbaka då många stora förändringar skedde väldigt
snabbt vid samma tid.
Finland och Sverige blev de första länder i Norden där man på allvar
började arbeta för att mer organiserat skapa dräkter för olika områden.I
Sverige hade också Arthur Hazelius, som är känd för att ha grundat
friluftsmuseet Skansen i Stockholm, som ett av sina viktiga mål att
samla in traditionella kläder från olika delar av landet. Därför har
Nordiska museet i Stockholm också Nordens största dräktsamling. I
Sverige, i Uppsala, finns också studentföreningen Philochoros som Otakt
samarbetat med. Föreningen är ett folkdanslag som grundades redan 1880
med målet att folk igen skulle lära sig bortglömda gamla svenska danser.
Ända från början har dansarna i laget också uppträtt i färggranna
dräkter av folkdräktstyp, även om det i början mest var fråga om att man
ville ha något speciellt som syntes och man först senare blev mer noga
med att dräkterna skulle ha riktiga, traditionella dräkter som modell.
Norge är i alla fall det land i Norden där folkdräkter används mest
idag.
Varför "försvann" de traditionella dräkterna?
Den sociala kontrollen i små samhällen och att en sällan använd
festdräkt kunde ärvas i många generationer gjorde att framför allt
kvinnomodet länge förändrades mycket långsamt.
Mot slutet av 1800-talet skedde i alla fall stora förändringar. Folk
blev mer rörliga då det blev lättare att resa. Industrialiseringen
lockade många till städerna och gav dem som blev kvar på landet
möjlighet att köpa billiga färdiga tyger och garner. Nyheter började
ersätta de handvävda mönster som funnits på varje ort och de äldre
växtfärgerna. Man började använda mer bomull, då billigt färdigt
bomullsgarn fanns att köpa och också symaskiner började användas vid
denna tid. Då barnen allt oftare gick i folkskola började också intryck
därifrån att spridas till alltfler familjer.
Betydelse för utvecklingen fick också de väckelserörelser (pietism) som
kom att spela en stor roll i Österbotten. Enligt anhängarna var mycket
av gamla traditioner såsom danser, folkmusik och sånger stor synd,
liksom också de färggranna dräkterna av traditionell typ.
När "får" man ha folkdräkt och vilken dräkt "får" man ha?
Förutom i folkdanssammanhang o.dyl. används folkdräkterna som
festdräkter. Man kan säga att de är tillräckligt fina för egentligen
vilken fest som helst, medan de inte hör hemma t.ex. i sammanhang då man
visar upp gamla arbetsmetoder eller serverar på en fest.
Folkdansare kan ofta tolka de sammanhang en folkdräkt "hör hemma i"
något vidare än många andra användare, eftersom dräktbärandet är en del
av gruppgemenskapen även för den som deltar i det praktiska ett
evenemang.
På finska finns många tips om hur och när folkdräkter kan användas på
adressen http://www.craftmuseum.fi/kansallispukukeskus/esitteet.htm.
När man skall välja vilken dräkt man skall använda är det vanliga att
man väljer en dräkt från ett område där man känner att man på något vis
"hör hemma". Det kan t.ex. vara där man bor, där man är född, eller där
släkten kommer ifrån.
Eftersom en folkdräkt aldrig blir omodern kan man mycket väl använda
också en gammal ärvd dräkt. Men ibland lönar det sig att fundera över om
man hellre skall göra helt nya delar än göra stora ändringar för att få
de gamla att passa. En gammal dräkt kan också vara så sliten och blekt
att det lönar sig att fundera på att byta ut den. Också förr i världen
slutade man att använda dräktdelarna till fest då de började se alltför
använda ut.
HUR KLÄR MAN SIG I FOLKDRÄKT OCH VAD SYMBOLISERAR DELARNA?
Folkdräkten är en helhet. Också skor, strumpor, huvudbonad och sjal är
viktiga detaljer. På dem kunde man förr t.ex. se om den som bar dräkt
var gift eller ogift och från vilken ort personen kom. Ofta kunde man
också se vilken helg som firades. På vissa håll var det färgen på
förklädet och på andra främst färgen på huvudbonaden som var olika för
olika söndagar. Kläderna var för många nästan den enda personliga
egendomen och en viktig del av förmögenheten. Man kunde se hur rikt hem
någon kom ifrån t.ex. på hur mycket av tyget som var köpt och hur många
variationer man hade på sin dräkt. Men eftersom tjänstefolket fick en
del av sin lön i kläder kunde t.ex. en piga också lägga upp ett stort
klädförråd. Pengar var inte något man egentligen tyckte att en piga
behövde. Att samla kläder, och helst så mycket att det skulle räcka för
hela livet, ansågs vara betydligt klokare.
Ofta försökte pigorna klä sig som de rikare bonddöttrarna. På sina håll
förbjöd man därför dem som tjänade pigor, eller annars kom från
fattigare hem, att använda dyrbara dräkttyger och vissa lyxartiklar.
KVINNODRÄKTER
De västfinska dräkterna, dit de finlandssvenska hör, är alla i grunden
ganska lika. Därför gäller också samma regler för nästan alla
dräkter.
Till dräkterna hör kjol, förkläde, kjolsäck, livstycke (väst), blus och
axelduk (sjal). En kvinnodräkt skall dessutom alltid kombineras
med någon form av huvudbonad. Bäst till de flesta finlandssvenska
folkdräkter är en styckemössa.
Till dräkterna hör också höga strumpor och skor. Som ytterplagg kan man
använda sydda tröjor.
Kjolen
Kjolens längd skall vara ungefär 15 cm från golvet (med skorna på). De
olika typer av "minikjolar" som ibland sytts är överhuvudtaget inte
historiskt riktiga. Kjolen skall inte heller nå ända ner till fötterna,
såsom kvinnokjolarna i slutet av 1800-talet.
Sömmen på kjolen skall vara mitt fram, så att den blir under förklädet.
Kjolarna var så långa som tyget var brett och när de blivit slitna i
fållen kunde man enkelt ta upp sömmen i linningen och vända kjolen så
att den tidigare linningsdelen blev fåll. Ibland kunde man också spara
på tyget genom att hemma gå med kjolen ut och in...
Kjolen rynkades eller veckades, så att mycket tyg samlades vid midjan
och det är viktigt att sådana veck inte pressas ner. När man bär
folkdräkt skall det se ut som att man är bred över höfterna. Under den
tid folkdräkterna representerar ansågs det fint och som ett
rikedomstecken att vara rund om höfterna. Den som hade breda höfter var
frisk och stark och skulle också ha lätt att föda barn.
För att motsvara ett 1700-tals tyg skall kjoltyget vara strävt och
stadigt. Så mycket som 3 meter tyg kan behövas för att få en kjol med
det "rätta" utseendet. En kjol som är sydd av ett tyg som är tunt, eller
av alltför lite tyg, ser mer "rätt" ut om man använder underkjolar. Förr
användes ofta en gammal sliten kjol som underkjol och därför kan man
gärna sy en underkjol av t.ex. upptill veckat bomulls- eller
halvylletyg, för att få mer vidd kring höfterna.
I praktiken lönar det sig naturligtvis för den som skall uppträda i
folkdräkt att tänka på att man skall kunna dansa utan att bli alltför
varm och utan att kjolen "fastnar" i strumpor och underkjolar.
Förklädet
Som del av en festdräkt var förklädet inget skydd mot smuts utan ett
prydnadsplagg.
Det skulle vara "ungefär en handsbredd kortare än kjolen". Alla kvinnor
hade förkläde, både det och huvudbonaden var självklara delar av
dräkterna. Ett "bevis" för det är att många vävde den del av kjolen som
skulle bli under förklädet av sämre garn, t.ex. sådant som misslyckats
lite vid färgningen...
Det fanns också många trosföreställningar kring förkläden. I många fall
trodde man att slarv med dem ledde till att fler ogifta kvinnor fick
barn.
T.ex. i södra Österbotten sa man att den som gick utan förkläde kunde få
oäkta barn och att den hustru som gick i lappat förkläde riskerade att
hennes man sökte sig till andra kvinnor.
På vissa håll var att röra sig utan förkläde ett tecken på att man redan
fött ett oäkta barn och man trodde också att den dotter vars mor lappade
ett förkläde skulle få barn utom äktenskapet. Ett ordentligt förkläde
skyddade däremot fruktbarheten och en gravid kvinna kunde t.o.m. sova
med det på för att skydda sig själv för onda andar och andra för sitt
skadliga inflytande.
Man tänkte sig också att förklädet skyddade sin användare för "onda
ögat", alltså mot dem som kunde önska användaren olyckor som sjukdom
eller ett misslyckat brödbak.
Ett gammalt förkläde skulle helst förstöras genom att brännas, trots att
man annars noga tog vara på och återanvände alla gamla tygbitar man
hade.
Kjolsäcken (väskan/fickan)
Kjolsäckar användes innan man började sy fickor i kjolarna. Till
finlandssvenska dräkter bärs de vanligen på höger sida framtill (den som
är vänsterhänt kan välja den andra sidan). De skall vara delvis under
förklädet (ca 2/3 skall synas) och inte hänga lösare än att kjolsäckens
övre kant blir vid kjollinningen. Till en del dräkter kan man bära två
kjolsäckar, en på var sida. Det var förr ett sätt att visa att man var
rik.
Livet/livstycket (västen)
En midjekjol och ett löst livstycke blev vanliga delar i kvinnodräkten
vid 1600-talets slut. Alla livstycken öppnas framtill (aldrig i ryggen).
Vanligen skall de häktas omlott, dvs. "stängas" så att delarna går något
över varandra med hyskor och hakar. Ibland använs också knappar. Vissa
livstycken skall snöras uppifrån ned. Helst skall man däremot inte
använda knäppen, som är modernare.
Ofta är livstycket så kort att blusen syns lite mellan kjol och
livstycke. Speciellt i västra Finland skulle livstycket forma sig efter
kroppen och vara ganska tättsittande, medan de i sydöstra Finland var
lite större.
Blusar/skjortor
Blusar och vita förkläden, liksom mansskjortor, sys av ett stadigt tyg,
helst vanligen vitt linne eller halvlinne.
Traditionellt skulle egentligen särkar (underklänningar) vara mer
historiskt riktiga än de framtill knäppta skjortblusar som idag används
till de flesta dräkter.
Axeldukar (sjalar)
Axelduken bärs vikt till en trekant och vanligen ovanpå (till vissa
dräkter under) livstycket. Ofta används blommiga dukar med bakgrund i
Ryssland. De spreds med vandrande försäljare.
Också en sidensjal kan användas.
Till vissa dräkter finns också broderade dukar. De används i alla
fall sällan numera, eftersom de skapades med styckemössornas
broderimönster som modell och sådana egentligen inte har använts av folk
under 1700- och 1800-talet.
Axeldukarna användes traditionellt för att visa upp och skryta med. Ofta
var dukarna gåvor av den man en flicka skulle gifta sig med. Dukar
användes också som värmande plagg, eller till att skydda
huvudbonader.
Smycken
Med folkdräkt skall man helst inte ha andra smycken än de som hör till
till dräkten utom vigselringar och liknande. Om man förr hade något
smycke var det vanligtvis en nål att fästa axelduken med. Speciellt i
Karelen kunde man i alla fall ha fler smycken och där blev de ett
viktigt sätt att visa social status.
(Till exempel Kalevala-smycken, som visserligen är historiska, är från
en helt annan historisk tid än folkdräkterna.)
Huvudbonader
En kvinna bör inte visa sig barhuvad i folkdräkt, eftersom det är
något man verkligen inte gjorde i den tid vars mode dräkterna bygger på.
Senast efter konfirmationen skulle en flicka vanligen börja bära mössa.
På vissa orter hade flickorna t.o.m. styckemössor redan innan
konfirmationen. På de orter där man började med mössa senare hade de
flickor som inte ännu konfirmerats vanligen håret löst med ett band om,
medan de som var ogifta men konfirmerade satte upp håret på olika sätt.
Att uppnå den gifta kvinnans status var något man verkligen ville och
t.ex. styckemössan hörde då till de statussymboler som även de ogifta
gärna ville använda. Den som hade ett oäkta barn kunde tvingas att bära
en duk över sitt hår istället för den huvudbonad som tillhörde de gifta
och en flicka som inte räknades som "ärbar" kunde på vissa områden också
få bära en annan typ av styckemössa än andra.
Ofta kunde man se på formen eller färgen på huvudbonaden om kvinnorna
var gifta eller ogifta. I vissa fall visade man att man sökte någon att
gifta sig med genom att ha en styckemössa (bindmössa) utan spets, på
andra håll kunde de ogifta ha grannare färg på sina styckemössor. I
många fall var de röda mössorna de mest populära. Genom sitt val av
styckemössa kunde man också visa t.ex. skillnad mellan fest och vardag
och glädje och sorg.
I norra Finland var styckemössan mer av ett festplagg, medan kvinnorna i
västra Finland ofta hade en enklare styckemössa även till vardags,
framför allt inomhus. Styckemössor användes till mitten av 1800-talet,
på sina håll ännu längre, till fest. Mössor av många olika modeller
fanns också inom samma område. Småningom blev ändå alla mössor allt
mindre. Störst förblev mössorna i mellersta och norra Finland, minst
blev de i östra Nyland och Kymmenedalen.
Traditionen med styckemössor har kommit från Sverige till Finland. Helst
skall man ha en styckemössa till de flesta finlandssvenska dräkter. I
nödfall kan man använda en vit huvudduk vikt till en trekant och knuten
i nacken. Man kan vika en liten kant framtill så att duken inte ser
alltför platt ut. Eftersom dukarna mer hör hemma på höängen än i
festliga sammanhang rekommenderas de ändå inte i första hand.
Styckemössa
En "styckemössa" består av en hård, styv stomme (bindmössa) bak på
huvudet med en spetskant, ett s.k. "stycke", fäst framtill under mössan.
Stommen är klädd med sidentyg och pryds baktill av en sidenrosett.
Spetsarna, "styckena", skulle stärkas och formas efter huvudet. Det
fanns speciella hantverkare som sysslade med det och man kunde också
skicka spetsarna till stan för att tvättas och stärkas.
Spets och mössa kunde kosta lika mycket som två-tre lamm och den som var
fattig kunde därför vara tvungen att klara sig med bara en huvudduk.
Det är inte alltid så lätt att anpassa styckemössorna till moderna
frisyrer och de används ofta lite "fel".
Det är lätt att få ett väldigt "platt" intryck då spets och bindmössa
sätts på ett modernt kort kvinnohår, men att stärka stycket så att det
"bubblar" eller "står upp" framtill är historiskt fel. Vid den tid då
styckemössor användes skulle en vuxen kvinna dölja sitt hår och redan
det som syns under en styckespets kan ses som en stor liberalisering för
sin tid.
Styckespetsen skall alltså sitta så tätt kring håret som möjligt,
utan löst uppstående bubblor. Den bör också helst täcka hela håret
framtill, även om hårfästet i pannan kan synas.
En grundregel då man bär styckemössa är att allt hår skall bort från
ansiktet och nacken. Är håret väldigt kort i nacken är det bäst att låta
det vara. Är det långt och tjockt och svårt/omöjligt att få plats med
under mössan kan man prova med att dela det i två knutar. Den ena kommer
då in under mössan medan den andra syns nedanför. I praktiken har jag
ändå åtminstone själv kommit till att det kan vara bäst att lämna
hårknuten utanför, så att den stöder styckemössan och den verkligen
hålls på plats då man rör sig.
Under en tid var det vanligt att de som gjorde folkdräkter sydde samman
spets och bindmössa, men för en ny mössa är det inte att rekommendera.
Speciellt om man skall få mössan att passa med olika frisyrer är en lös
spets lättare att anpassa. En lös spets är också lättare att rengöra,
stärka och stryka.
När man klär på sig en bindmössa med lös spets börjar man enklast med
att fästa spetsen i håret med ett par hårnålar och sedan sätta på
bindmössan. En mössa som passar riktigt bra kan fås att sitta på helt
"av sig själv", men i praktiken får man ofta ta hjälp av hårnålar också
här.
Skor och strumpor
Bra skor till folkdräkt är enkla, svarta, läderskor som inte har hög
klack och inte alltför blankt lack. Skorna kan ha snören, men helst inte
andra dekorationer. Speciella skor gjorda för folkdräkter är
naturligtvis bra, men kan vara svåra att få tag på.
Som strumpor rekommenderas vita eller röda ylle- eller bomullsstrumpor,
inte synliga nylonstrumpbyxor. Ett par riktigt tjocka strumpbyxor kan
ändå vara en bra lösning i vissa fall, eftersom de i alla fall inte åker
ner då man dansar och kjolen också glider bra över dem. Strumporna skall
vara så långa att det inte syns några bara ben nedanför kjolen.
"Handväska"
En handväska av modern typ hör inte till folkdräkten om man vill vara
noggrann med att hålla sig till en "tidsenlig" stil. En liten korg eller
ett tygknyte (tänk över tygvalet!) är ett bra alternativ om man vill ha
med sig mer än vad som ryms i kjolsäcken eller kan bäras i en
"smygficka" inne under kjolarna.
Ytterplagg
Till folkdräkterna hör egentligen tröjor sydda av tjockt ylletyg, men i
praktiken finns sådana rätt sällan att få. Ett sätt att vara lite mer
historiskt riktig än i en vanlig modern jacka kan vara att använda en
stor sjal.
MANSDRÄKTER
Männens kläder var mindre beroende av de gamla traditionerna än
kvinnornas. De flesta av våra godkända folkdräkter är därför
kvinnodräkter. Männen reste omkring mer och det var också vanligt att
manskläderna syddes av specialister och inte av kvinnorna i varje hem.
Det gjorde att nya idéer till mansdräkten spreds lättare och
skillnaderna mellan olika områden försvann längre tillbaka i tiden.
Mansdräkten påverkades också av soldatuniformen. Under 1800-talet
uppvisade mansdräkten därför färre lokala särdrag än
kvinnokläderna.
I västra Finland var knäbyxor typiska vid den tid folkdräkterna baserar
sig på. Då var också mansdräkten som färggrannast. Man hade granna
knästrumpor och randiga västar, som blivit allmänna vid samma tid som
kvinnornas randiga kjolar.
Till mansdräkterna hör skjorta, väst, rock och knä- eller långbyxor med
lucka. Dessutom används strumpor och skor och gärna
huvudbonader.
Byxor och strumpor
Till vissa dräkter hör knä- och till andra långbyxor. Knäbyxorna skall
gå ner över knäet. Till dem har man strumpor som också de går över knäna
och ser olika ut till olika dräkter. För det mesta kan vita eller svarta
strumpor användas. Det skall inte synas några bara ben mellan strumpor
och byxor.
Om man tycker det är svårt att få byxorna att hållas uppe kan det vara
skäl att skaffa ett par hängslen. Till vissa dräkter finns tom.
speciella förslag på hur de kunde se ut. Som en del av arbetsdräkten
blev hängslen vanliga kring mitten av 1800-talet.
Skjorta
Skjortan skall helst vara av ett stadigt linne- eller halvlinnetyg.
Skjortorna är långa och har en uppstående hög krage. Broderier är
ovanliga.
Halsduk
Om det hör en halsduk till dräkten skall den vikas till ett tunnt "rör"
och knytas framtill.
Huvudbonad
Huvudbonaderna varierar från dräkt till dräkt. De kan vara t.ex. en
svart hatt eller en typ av skärmmössa. En huvudbonad hör egentligen till
dräkthelheten, men att lämna bort den är inte ett så stort stilbrott som
i kvinnodräkternas fall. Vanligast var i alla fall att pojkar slutade
att gå barhuvade efter konfirmationen.
Männen tog av sig huvudbonaden i kyrkan, då de åt och då de arbetade ute
under de varmaste sommardagarna.
Skor
Enkla svarta (snör)skor av läder är ett bra alternativ. Liksom i
kvinnodräkternas fall är speciella skor som hör till dräkten
naturligtvis ett alternativ, men i praktiken svåra att få tag i.
VÅRA DRÄKTER
Otakt har 6 kvinnodräkter och 8 mansdräkter som medlemmarna kan
hyra.
Kvinnodräkterna är från:
Oravais (storlek ca 36-38, S, kjol 74 cm)
Kyrkslätt (storlek ca 36-38, S, kjol 81 cm)
Kyrkslätt (storlek ca 40, M, kjol 86 cm)
Närpes (storlek ca 40, M, kjol 82 cm)
Munsala (storlek ca 40, M)
Nedervetil (storlek 44-46, L, men kjol bara 80 cm)
Som huvudbonader till kvinnodräkterna finns 3 röda, 1 svart och 1 blå
styckemössa med tillhörande stycken. Dessutom finns lika många axeldukar
som dräkter att låna.
Mansdräkterna är från:
Närpes (två små långbyxdräkter, storlek s)
Korsholm (en något större dräkt, ca storlek 39-40)
Lappfjärd (storlek ca C 50)
Snappertuna (ca storlek C 50)
Snappertuna (ca storlek C 50-52)
Malax (två stora dräkter, storlek XL)
Kontakta Maria Ekqvist
(050-3520829) om du har frågor om dräktskötsel och
lån/uthyrning.
Regler för Otakts dräkter
1. Dräkterna är i första hand till för att användas av Otakts medlemmar
vid Otakts egna uppträdanden och av andra som eventuellt uppträder med
laget. I andra hand hyrs lediga dräkter också ut.
2. Till uppträdandena, dit också stämman räknas och lagets
jubileumsårsfester, får medlemmarna låna dräkter gratis. För att låna
dräkt för ett Otaktbröllop behöver medlemmarna inte heller
betala.
3. Den som vill ha folkdräkt på andra tillställningar, t.ex. på en fest,
kan hyra en dräkt.
4. För aktiva medlemmar är hyran 3 euro/användningsdygn. Av andra uttas
en avgift på 10 euro/ användningsdygn.
5. Den som hyr en dräkt skall alltid också betala en pant på 80 euro.
Panten lämnas tillbaka om dräkten returneras hel och alla knappar finns
kvar. Slitageskador, som inte beror på vårdslöshet, dras inte av från
panten.
6. Dräkterna hyrs alltid i första hand ut till aktiva otaktare, i andra
hand till andra behövande.
7. Som aktiv otaktare räknas i allmänhet i första hand den som både
betalat medlemsavgift och deltagit i minst tre övningar/termin (6 per
år). Tveksamma fall avgörs av styrelsen.
8. Den medlem som använt en dräkt ska se till att dräkten är i skick då
den placeras tillbaka i skrubben och meddela dräktansvarig om skador,
fläckar o.dyl. som behöver åtgärdas.
9. Medlemmar ska helst själva tvätta skjortor och blusar då dräkterna
använts, så att de är i skick att tas fram och användas igen.
(Se skötselanvisningarna på hemsidan för tvättråd)
10. Den som skall använda en dräkt bör också sjäv ta sig tid att gå
igenom den innan och t.ex. stryka skjortan.
I annat fall bör man komma överens skilt med den som är
dräktansvarig.
11. I skrubben skall dräkterna hänga i sina tygpåsar. Den som hänger in
en dräkt bör kontrollera att alla delar som nämns på tygpåsen finns
kvar.
Kvinnodräkternas huvudbonader ska förvaras omknutna med band och i sina
egna lådor och spetsarna så att de inte viks..
13. Den som är dräktansvarig bör hållas underrättad om vem som har
dräkterna och den som lånat eller hyrt en dräkt bör lämna tillbaka den
utan oskäligt långt dröjsmål.
Helst skall dräkterna återlämnas inom ungefär två veckor (vid någon av
två följande torsdagsövningar) efter användningstillfället. Den som
lånat en dräkt till exempel under sommaren då inga övningar ordnas kan
ändå i allmänhet behålla den tills de vanliga torsdagsövningarna börjar
igen.
Kvinnodräkt från Oravais, storlek 36-38
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Flera uppteckningar om ortens dräktskick under början av 1800-talet har
gjorts. I trakten användes grant rödrandiga kjolar ännu kring mitten av
1800-talet och ännu på 1920-talet använde man vävda band till förkläden,
kjolsäckar och strumpor.
Till dräkten hör kjol och livstycke av rött tyg med smala färggranna
ränder. Dessa är i vårt fall sammansydda. Till dräkten hör också
ett vitt förkläde med rött band sytt av Maria Ekqvist sommaren
2012.
Vi har udda folkdräktsblusar med röda broderier som vi använt till
dräkten.
Till dräkten används styckemössa och, om man vill, en blommig axelduk,
som finns att hyra.
Själv bör man skaffa vita knästrumpor.
Kvinnodräkter från Kyrkslätt, storlek 36-38 och 40
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Kyrkslättdräkten godkändes av Brages dräktsektion 1924. Eftersom man
haft svårt att hitta material från orten bygger den inte direkt på ett
gammalt dräkttyg. Inspiration till kjoltygets randning har hämtats från
ett möbeltyg och en underkjolsbård. Dräkten är röd och grön, färger som
också ansågs vanliga på gamla möbler från orten.
Man har senare lagt till vissa detaljer till dräkten. Det spänne som
används till livstycket har t.ex. skapats med ett gammalt seldon eller
bälte som modell. Kjolsäcken har gjorts efter modell från andra
västnyländska dräkter (Karis, Snappertuna).
Våra dräkter består av livstycken av grönt ylletyg och kjolar med granna
ränder. Dominerande färger i dräkterna är rött och grönt och dessutom
finns smalare ränder i gul-svart-vitt. Lämpligaste bystvidd för
livstyckena är ca 88 och ca 100 cm. Blusarna är enkla och vita och
dessutom finns vita förkläden med röda korsstygnsbroderier, sydda av
Maria Ekqvist 2006/2007. Vecken på dessa förkläden skall inte pressas
platta då tyget styrks. Dessutom finns två enklare bytesskjortor av
tunnare tyg sydda av Maria Ekqvist 2008 och 2009.
Till dräkterna används styckemössa och blommig axelduk, som finns att
hyra.
Själv bör man skaffa vita eller röda knästrumpor.
Kvinnodräkt från Närpes, storlek M
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Folkdräkten har stark traditionell bakgrund i trakten och finns i
flera varianter. Traditionerna har studerats och dokumenterats av
"folkdräktsforskare" redan alldeles i början av 1900-talet.
Vår dräkt har en svart väst/livstycke och två vita skjortblusar, s.k.
särk (ärmlängd 74 cm).
Kjolen är randig med breda ränder i blått-rött-grönt med invävda
"flammor".
Till dräkten finns ett vävt förkläde (62cm)som är något kort då vi
fällt ner kjollinningen så att kjolen är 82 cm lång och ett svart
sidenförkläde i mer riktig längd. Midjevidden på kjolen är ca 90
cm.
Dessutom finns en kjolsäck med vävt band.
Till dräkten används också en blommig axelduk som bärs under
livstycket och en styckemössa.
Själv bör man skaffa vita knästrumpor.
Dräkten är köpt till Otakt våren 2009 av Margareta Olsson i Skara,
Sverige.
Kvinnodräkt från Munsala, M
Otakt har fått dräktens kjol och livstycke i gåva våren 2011 av Ann-Mari
Dahlström, som räddat dem ur en sopcontainer. Dräkten är antagligen
tillverkad av Vuorelma och går mer i "suomi-puku"-stil än de riktigt
genuina munsaladräkterna.
Det vita förklädet med hålsömsbroderier är sytt av Maria Ekqvist inför
jubileumsårsfesten 2013. Livstycke och kjol är omsydda vid samma
tillfälle. Tillsvidare får en lämplig vit blus lånas från någon annan
dräkt vid användning.
Den blå styckemössan är likaså tillverkad för denna dräkt av Maria
Ekqvist 2013.
Kvinnodräkt från Nedervetil, storlek 44-46
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Redan 1907 började man göra undersökningar och väva provlappar till tyg
för folkdräkten. Efter det tillverkades dräkten emellertid i många något
olika varianter. 1928 utarbetade Brages dräktsektion sedan en mer tydlig
beskrivning, som huvudsakligen byggde på 1907 års tyger.
Dräktrandningarna kom då att bygga delvis på bevarade kläder och delvis
på egna kompositioner.
Till dräkten hör ett livstycke i rött ylletyg. Kjolen är svart med smala
ränder i granna färger. Blusen (finns 2 st) är vit med
hålsömsdekoration. Förklädet är av grannrandigt ylletyg och skall knytas
med ett vävt ylleband med tofsar, så att det bildar en rosett på vänster
sida framtill. Kjollängden på vår dräkt passar bäst för någon som är
högst ungefär 170 cm lång.
Till dräkten bärs styckemössa och blommig axelduk, som finns att hyra.
Själv bör man skaffa vita eller röda knästrumpor.
Mansdräkt från Närpes (långbyxdräkt), storlek s (två dräkter)
Mansdräkten från Närpes är en långbyxdräkt, som bygger på modet vid
tiden ca 1850-1860. Eftersom många närliggande områden länge hört till
Närpes är dräkterna i Närpes, Övermark, Korsnäs, Petalax och Pörtom
mycket lika varandra. Det finns rätt mycket skrivet om ortens
dräktskick i äldre tid och många tygprover finns också bevarade.
Den mörkblå ytterrocken, som hör till dräkten, lär ha varit så typisk
för just Närpesborna att de började kallas för "Närpes blåjackor", "blå
gåbbar", "blåpitar" och "de blå". Om helgdagsskjortorna berättas att de
var enkla vita skjortor utan prydnader, till vilka man använde en liten
kvadratisk halsduk av svart eller mörkt siden. Den skjorta som nu
används till folkdräkten bygger på en skjorta i Nationalmuseets
samlingar.
Några Närpesdräkter tillverkades för Brages räkning redan 1907, enligt
anvisningar av en gammal skräddare.
Livstycken brukade man sy av samma tyg för både män och kvinnor och de
rödbottnade tygerna med ränder och "hoppor" eller finnkorsamönster var
vanliga. Två sådana finns också i Nationalmuseets samlingar.
Knäbyxorna var de vanligaste byxorna långt in på 1800-talet och ännu då
Brage samlade in fakta om dräkttraditioner kunde folk i trakten berätta
om en brudgum, som 1818 skulle varit den förste på orten att visa sig i
långbyxor. I början var långbyxorna öppna ända upp till knäet och
knäpptes med ett stort antal knappar, som sedan bevarades som dekoration
även på ihopsydda byxor fram till ca 1850-1860.
Till utlåning har vi två små dräkter. Till den ena dräkten har vi en
väst av rött tyg med smalare färggranna ränder och tröja och långbyxor
av mörkblått tyg. Dessutom finns en vit skjorta. Västen ska vara så
kort att skjortan syns mellan den och byxlinningen. Som halsduk används
en svart eller skotskrutig duk, som också finns att hyra.
Till den andra dräkten har vi endast väst och skjorta, men ett par egna
mörka långbyxor kan användas till.
Helst ska svarta strumpor användas till dräkten.
Mansdräkt från Lappfjärd (knäbyxdräkt), storlek ca C 50
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Till dräkten har vi en väst av rödbottnat rutigt tyg och en skjorta med
röd-vita broderier. Tillsvidare saknas byxor till dräkten, men den kan
användas med ett par egna mörka finbyxor. En svart halsduk, som finns
att låna, kan gärna användas till dräkten.
Med dräkten skall höga vita eller grå knästrumpor, som man får skaffa
själv, användas.
Dräkten är köpt till Otakt våren 2010 av Birgitta Abrahamsson i Åbo, den
är troligen sydd omkring 1920/30 och har använts av hennes far som var
aktiv i folkdanskretsar i Österbotten fram till 1950-talet.
Mansdräkt från Korsholm (knäbyxdräkt), storlek ca 39-40
I Korsholmstrakten har dräktskicket enligt uppgift varit mycket varierat
i äldre tid. Beskrivningen till mansdräkten utarbetade Brage 1926.
Till dräkten hör ett livstycke av helrött ylletyg med spegelknappar och
en vit skjorta. Västen ska vara så kort att skjortan syns mellan den och
byxlinningen. Knäbyxorna är av svart tyg med mässingsknappar som det i
allmänhet är klokt att bära hängsel till. (Sådana finns också att hyra
i några exemplar). Till dräkten används en mångfärgad rutig bomullsduk
som halsduk.
Med knäbyxorna skall höga knästrumpor, som man får skaffa själv, användas.
Otakt har inga att låna, men egentligen hör speciella vävda strumpeband
också till dräkten.
Mansdräkter från Snappertuna (knäbyxdräkt), storlek C 50 och C
50-52
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/)
Dräkten bygger på en beskrivning om hur mansdräkten sett ur före 1850.
Det gula bomullstyg som används i dräkten kallas mollskinn. Det är tätt
vävt och sedan "ruggat" så att det fått en mjuk yta. Trots att det inte
är ett skinn utan bomullstyg kommer namnet från engelskans moleskin
(mullvadsskinn). Materialet blev vanligt till arbetskläder kring mitten
av 1800-talet. Tyget var då det enda billiga fabrikstillverkade tyget
som också var starkt nog. Eftersom tyget blev väldigt obehagligt som
vått blev det ändå snart ersatt av manchestern i många sammanhang. Idag
används mollskinn bl.a. i folkdräkter som en ersättning för äkta
sämskskinn. I äldre tid gjordes dräkterna, såsom Snappertuna dräkten, av
sämskskinn som påminner något om mollskinnet till utseendet.
Till dräkten har vi väst och knäbyxor av mollskinn som knäpps med gula
mässingsknappar, "stölingar" och som det i allmänhet är klokt att bära
hängsel till. (sådana finns också att hyra i några exemplar). Dessutom
finns en vit skjorta. Skjortans höga krage knyts med ett linneband
genom knapphålen. Till dräkten kan en svart eller mörkblå
sidenduk användas. Otakt har svarta att hyra ut.
De mindre knäbyxorna har donerats till Otakt av Robert Hampf. Övriga
dräktdelar är sydda av Maria Ekqvist och Anna Sundback inför 35-års
jubileet 2008.
Höga vita knästrumpor, som man får skaffa själv, används till
knäbyxorna.
Mansdräkt från Malax (knäbyxdräkt), storlek XL
(se exempelbild på Brages hemsida: http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/folkdrakter_/draktbilder/).
Malax knäbyxdräkt bygger på modet i början av 1800-talet.
Till dräkten hör ett rött livstycke med spegelknappar och en vit
skjorta. Västen ska vara så kort att skjortan syns mellan den och
byxlinningen. Byxorna är svarta knäbyxor som det i allmänhet är klokt
att bära hängsel till. (Sådana finns också att hyra i några
exemplar). Till dräkten har vi en (ljus)röd och en gul halsduk.
Vårt ena par knäbyxor är mer provisoriska med mässingsknappar inköpta
ute på stan, det andra paret är försett med riktiga stölingar som
dekorationer. Övriga delar är sydda av Anna Sundback år 2002, de mer
provisoriska knäbyxorna av Maria Ekqvist inför jubileumsårsfesten
2013.
Med knäbyxorna används höga vita eller svarta knästrumpor, som man får
skaffa själv. Till dräkten kan också ett par speciella virkade hängslen
användas.
DRÄKTVÅRD FÖR VÅRA
HYRESDRÄKTER
Den som lånat en Otaktdräkt skall lämna tillbaka den sådan att den är i
skick att tas ur skrubben och användas igen. Om man inte själv kan se
till att få dräkten i skick eller om den fått skador/fläckar bör detta
meddelas till den som ansvarar för dräkterna (Maria Ekqvist, mekqvist
at abo dot fi. Använd inte starka fläckborttagningmedel o.dyl. Fråga om
du är osäker!
Om möjligt borde den som skall uppträda i en dräkt också reservera tid
för att göra i ordning dräkten innan. Även om dräkterna helst inte skall
vara väldigt skrynkliga då de hängs in i skåpet skall man helst alltid
ta hem och styrka t.ex. mansskjortorna ordentligt innan man skall
använda en dräkt. Räkna med att det tar en god stund att stryka.
Åtminstone de höga kragarna på mansskjortorna bör vara ordentligt
pressade. Kvinnodräkternas kjolar och förkläden har däremot ofta veck
man inte skall pressa ner, även om kläderna i övrigt skall vara
släta.
Dräktdelar av ylle och spetsar till styckemössorna skall inte
maskintvättas. Västar, förkläden, axeldukar, kjolar och byxor behöver
inte tvättas i vanliga fall, men en svettig skjorta/blus bör tvättas.
Bäst är att tvätta t.ex. skjortor i 60 grader och undvika att
centrifugera hårt. Varmare temperatur skadar linne- och halvlinnetyg,
som de flesta av våra vita kläder är gjorda av, medan lägre temperatur
ökar risken för att broderigarner som färgar av sig skall missfärga
tygerna. Att centrifugera hårt är inte heller bra för linne, som kan bli
omöjligt att få slätt igen. Ett linne- och halvlinnetyg är också lättast
att få slätt då det är lite fuktigt. En skjorta som tvättas och lämnas
att torka väldigt skrynklig kan vara nästan omöjlig att stryka slät
senare.
Strumpor till dräkterna får var och en ordna själv, liksom också
hårspännen och liknande som behövs för att sätta upp håret till
kvinnodräkterna.
Dräkterna skall hänga i skrubben i sina skyddspåsar av tyg (plast är
inte bra för dräkterna på längre sikt!).
Skötsel av styckemössor
Kvinnodräkternas styckemössor förvaras omknutna med band i lådor och
skall om möjligt också transporteras i dem. Om man förvarar mössan
omknuten med ett brett (bomulls)band håller den formen bättre.
Sidentyget är ömtåligt och stommen limmat papper, därför bör mössan
skyddas för fukt och ljus. Ha alltid med en påse, duschmössa, eller
liknande att skydda mössan med vid behov om du skall röra dig utomhus i
den!
Styckepetsarna kan förvaras hoprullade/platta i skyddspapper. Vik dem
inte.
Att stärka spetsar
Om möjligt skall man stärka spetsen då man skall använda sin
styckemössa. Det ska man göra i god tid, helst dagen innan, så att
spetsen hinner torka och hårdna. Har man ont om tid kan man skynda på
processen med en hårtork.
Det går bra att använda köpt stärkelse i sprutflaska (som tål mer fukt
men inte blir lika "hårt"), men man kan också stärka spetsen med en
blandning av 1 tsk potatismjöl och 1 dl kallt vatten.
Blandningen hettas då upp i kastrull under omrörning tills den blir en
tjock gröt (koka inte). När blandningen svalnat något doppas spetsen i
helt och hållet och vrids ur.
Om spetsen sitter fast i mössan kan man försöka pensla på blandningen
försiktigt och sedan trycka bort överskottet med t.ex. en bit
hushållspapper på var sida. Spetsen bör helst få torka i någorlunda rätt
form om den är fäst vid mössan. Eftersom man man sällan har en
hattstrock hemma går det att prova med t.ex. en ballong eller en
skärmmössa (se bara till att inget lossnar och missfärgar huvudbonaden!)
Spetsen stryks slät med händerna och kan fästas fast med (rostfria!)
nålar för att hållas i rätt läge. (Man kan fästa taperemsor på ballongen
att trä nålarna under).
En lös spets kan torka liggande på ett lämpligt underlag, men skall
helst inte hängas upp. Efter cirka ett dygn, eller när det känns helt
torrt, pressas stycket sedan med strykjärn på svag värme.
Själv tycker jag att en kombination där man först stärker stycket med
potatismjöl och sedan ännu med ett lager stärkelse på flaska blir bäst,
om jag vill att spetsen skall se snygg ut en lite längre tid.
Stryk alltid spetsen från avigsidan, eftersom det är lätt att få
lite för mycket stärkelse på spetsen och det då kan bli bruna fläckar.
De går visserligen går bort i tvätten, men då får man också göra om hela
jobbet med stärkandet på nytt. En spets med stärkelse på skall alltid
strykas på lägre temperatur än man annars skulle välja till samma
material.
FAKTA FÖR DEN SOM VILL LÄSA MER
Här följer ett urval exempel på var man kan läsa mer om folkdräkter och
dräkthistoria. Flera av de här böckerna har jag också använt som
faktakällor för den här texten.
Mest om finlandssvenska folkdräkter finns i föreningen Brages papper och
böcker. Väldigt mycket material finns samlat i Finlandssvenska
dräktboken, utgiven av föreningen 2008. Dessutom finns för många socknar
äldre häften med dräktbeskrivningar och färgbilder utgivna under titeln
Svensk-Finlands Bygdedräkter.
Dessa finns t.ex. vid Åbo Akademis bibliotek. Till en del är häftenas
uppgifter och rekommendationer föråldrade, men där finns också många
fina bilder som det kan vara trevligt att bekanta sig med.
På (Brages hemsida/
eller direkt på http://draktbyra.brage.fi/draktbyran/drakt_start/)
finns också närmare uppgifter om dräkterna. Där kan man dessutom se
bilder på dräkter från varje ort.
Från Brage kan man dessutom beställa anvisningar för hur man tillverkar
delarna till en egen folkdräkt, liksom färdiga dräktdelar och
material.
I föreningens jubileumshistorik från 2006 finns ett kapitel om
folkdräkterna och deras situation idag. Texten "Brages folkdräkter -
tidlösa i 100 år?" finns också att läsa på http://www.abo.fi/fak/hf/etn/textilarkivet/publikationer.html.
Användningsregler (på finska) för folkdräkter finns på:
http://www.craftmuseum.fi/kansallispukukeskus/esitteet.htm.
Där finns också flera länkar till andra folkdräktssidor.
Mer finska folkdräktsfakta finns också på http://www.kansantanssinyst.fi/puvusto/kayttoohje.htm.
En annan sida där man kan läsa allt möjligt om finska folkdräkter och
traditionella dräkter är http://www.kolumbus.fi/janne.hovi/kansanpuku.htm.
På svenska kan man också läsa och folkdräkter och bygdedräkter i Sverige
på Bo Skräddares sida: http://www.folkdrakt.se
På engelska kan man läsa om finska dräkter i en artikel av Syrene
Forsman från Swedish Finn Historical Society på adressen
http://sfhs.eget.net/wikiindexorphan.html,
http://delphi.eget.net/index.php?WEARING%20THE%20PARISH%20COLORS
.
En finsk faktasida om folklig dräkt finns också på
http://www.geocities.com/sojamurto/.
Uppgifter om folkdräkter och traditionella dräkter av olika slag finns
också t.ex. i böckerna:
Centergran, Ulla 1996. Bygdedräkter, bruk och brukare.
(Boken handlar främst om vilka som idag väljer att använda traditionella
dräkter i olika sammanhang och om hur de ser på traditionen.)
Centergran, Ulla & Kirvall, Kicki 1986. Folkdräkter förr och nu.
Folklig dräkt, Sigfrid Svensson (red.) 1974.
(Ett etnologiskt arbete som handlar om dräkthistoria ur ett folkligt
perspektiv. Boken består av texter av flera olika författare, de flesta
är svenskar men några av texterna är också skrivna ur ett
finlandssvenskt perspektiv.)
Hammar, Britta & Rasmussen, Pernilla 2001. Kvinnligt mode under två
sekel.
(Den här boken är en kulturhistorisk skildring av modet i Sverige ca
1730-1860 och innehåller också beskrivningar av hur man sytt kläder för
hand.)
Kaukonen, Toini-Inkeri 1985. Suomalaiset kansanpuvut ja
kansallispuvut.
(Handlar närmast om förhållanden i det finska Finland, men innehåller en
del intressant klädhistoria).
Kewenter, Eva 1996. Svenska folkdräkter.
Lönnqvist, Bo 1978. Kansanpuku ja kansallispuku.
Nylen, Anna-Maja 1972. Folkdräkter, Nordiska museet.
U.T.Sirelius 1915. Suomen kansapukujen historia.
På Skansens hemsida finns också en lista med boktips för den som vill
läsa mer om traditionella dräkter
(http://www.skansen.se/pages/?ID=762).