Fiskhälsa

 

 

Start Fisksjukdomar Odlad fisk Vildfisk Kontakt Länkar Nyheter Suomeksi!

VHS, Virusbetingad hemorragisk septikemi

I mitten av maj år 2000 kunde man läsa slagkraftiga rubriker i massmedia, den finländska fiskodlingen hade drabbats av en ny virussjukdom. Fiskodlingsbranschen chokerades av uppgifterna, man känner inte till några botemedel ifall fisken drabbas av VHS. Eftersom massmediernas intresse för händelsen var stort kom gemene man också i kontakt med fisksjukdomar på detta dramatiska sätt. Allmänheten informerades bristfälligt om sjukdomens effekter och en oro uppstod bland fiskkonsumenter, vågar man fortfarande äta odlad fisk?

VHS är en virussjukdom som drabbar laxfisk gädda och piggvar. Regnbågen är den fiskart som kanske är mest känslig. Sjukdomen som har stor utbredning förekommer såväl i Nordamerika som Europa och Asien. Viruset har även påträffats hos vildfisk, bland annat strömming i Östersjön. Den virusform som angriper vildfisk är dock annorlunda än den som förorsakar klassisk VHS.

VHS-viruset kallas även för Egtved-virus efter den danska ort där sjukdomen först observerades (1949-50). Viruset är ett Rhabdovirus och isolerades för första gången 1963 i Danmark. Det är känsligt för höga temperaturer, höga och låga pH. Fritt i vattnet lever viruset i åtminstone 24 h medan det i fisk som förvaras i kyla kan överleva i en veckas tid. Att observera är att djupfrysning inte tar kål på viruset, i djupryst form kan viruset överleva nästan hur länge som helst.

I Finland registrerades det första VHS-utbrottet år 2000. Sjukdomen konstaterades närapå samtidigt i två brackvattenodlingar, den ena i Kumlinge på Åland och den andra i Pyttis i östra finska viken. På Åland konstaterades inte sjukdomen i andra odlingar men i Pyttis visade det sig senare att flera odlingsenheter var smittade.
År 2001 hade sjukdomen spridigt sig till flera odlingar på Åland, med 4 nya positiva odlingsenheter.  Följande år konstareades VHS på 15 odlingar, ökningen beror i första hand på att man flyttat fisk till andra enheter innan det var känt att fisken var smittad. 

Sjukdomens utbredningsområde utvidgades till Bottniska viken när man år 2003 först konstaterade sjukdom vid en regnbågsodling i Pyhämaa och senare samma år påträffade viruset i prover från nejonöga som fångats vid den österbottniska kusten. Viruset har 2004 även isolerats från strömming i skärgårdshavet.

Med en frivillig sanering av infekterade odlingar och efterföljande uppehåll i produktionen har sjukdomen senare fåtts under kontroll på många håll.    Sjukdomen har inte påträffats i Pyttisregionen sedan  2001 och Pyhämaa har sjukdomen inte påträffats sedan 2003. På Åland har situationen gått åt båda hållen, många odlingar har sanerats framgångsrikt men tyvärr har sjukdomen också drabbat nya odlingar i nordöstra Åland under år 2004.

Den virustyp som isolerats vid de finska sjukdomsutbrotten skiljer sig från dem som isolerats vid "traditionella" VHS-utbrott i Danmark under de senaste åren. Det finska viruset liknar närmast de virus som härjade i de danska fiskodlingarna på 1960-80-talet. Virusen som isolerats från finska strömmingar och nejonögon är enligt preliminära uppgifter inte av samma typ som det virus som härjat i finska fiskodlingar.

Sjukdomsutbrott och symptom

Sjukdomsutbrott kan förekomma hos fisk av alla åldrar. I regel är VHS en kallvattensjukdom, de flesta utbrotten sker under våren vid fluktuerande temperaturer under +10ºC. Då temperaturen närmar sig +15ºC försvinner symptomen. Dödligheten kan bland yngel vara total, hos större fiskar varierar den mellan 30 och 70%. Vid mycket låga temperaturer är sjukdomsförloppet långsamt och man får en låg daglig men relativt hög kumulativ dödlighet. I Finland har utbrotten ofta skett i samband med att fisken stressats under den kalla perioden. Sälangrepp har varit ett utlösande stressmoment på många håll på Åland liksom även förflyttning av fisk till vinterförvaring eller slakt. Nyanlända yngel har inte varit speciellt utsatta för sjukdomen under vårarna som gått.

Vid akuta sjukdomsutbrott är, förutom den höga dödligheteten, symptomen få (snabba sjukdomsförlopp förekommer i allmänhet hos små fiskar). Efter ett tag kan man se anemiska fiskar som är mörka till färgen och har utstående ögon. Fiskarna är slöa men ibland kan de rusa iväg och simma i spiral. Man kan se blödningar i huden och ögonen. Då man öppnar fisken ser man blödningar på bukväggens hinnor, i muskulaturen och på de inre organen. Buken kan vara fylld med ascitesvätska och det strömmar vätska och blod från bukväggarna som skadats av viruset.

Blödningar i bukväggen hos regnbåge med VHS, akuta blödningar (ovan) och blödningar hos en fisk med VHS i mera kronisk fas (nedan).

Efter några veckor övergår sjukdomen till den kroniska fasen, fiskarna är fortfarande mörka och de har utstående ögon. Fiskarna är anemiska och buken är svullen och dödligheten är låg. Fasen kännetecknas av kraftiga simrörelser, fiskarna spinner runt sin längaxel för att sedan igen ligga apatiska på bottnen.

Smittan

Viruset smittar horisontellt via vattnet eller då fiskar kommer i kontakt med varandra. Vid akut sjukdom utsöndras miljontals med viruspartiklar i vattnet, om andra fiskar ligger inom nära avstånd kan vattenströmmarna för viruset vidare och smitta dem. Vildfisk och rymlingar kan också bära smittan långa vägar. Vertikal smitta via rommen är inte känd, viruset kan förekomma i romvätskan men förstörs vid desinfektion av rommen. Inkubationstiden är 3-4 dagar till några veckor (under experimentella förhållanden). I finska förhållanden har man observerat sjukdomssymptom ett par, tre veckor efter att fisken utsatts för stress.

Behandling och förebyggande åtgärder

Behandling av den sjuka fisken är inte möjlig. För att avlägsna smittan från en odling bör odlingens samtliga fiskar tas bort och odlingsanläggningen noggrant desinficeras. På svenska västkusten har det hänt att man fått nya sjukdomsutbrott i en sanerad odling, sjukdomen kan vara svår att eliminera under förhållanden där smittan bibehålls i t.ex. vildfisk. Danska erfarenheter har visat att en sanering lyckas bäst om samtliga odlingar inom ett visst område saneras samtidigt och saneringen dessutom utförs under den varma perioden.

För att undvika att sjukdomen får fotfäste är det viktigt att olika åldersklasser hålls åtskills och att ingen annan fisk förvaras i nära anslutning till fisk som väntar på slakt. Likaså skall man undvika att odla fisk där det förekommer utsläpp från fiskslakterier. Detta kräver planering av verksamheten.

VHS-vacciner är under utveckling. Vaccinering blir knappast tillåtet så länge man vill bibehålla ett status som VHS-fritt område och sjukdomen går att bekämpa med sanering av odlingarna.

Finland har för inlandets del erhållit status som VHS-fri zon. På Åland samt i Pyttis- och Pyhämaaregionen pågår ett eradikationsprogram med avsikt att bli kvitt sjukdomen.

VHS hör till de fisksjukdomar som övervakas, vid misstanke om VHS bör veterinärmyndighet kontaktas omedelbart.

Fisktransporter till och från, samt hantering av fiskavfall från, Landskapet Åland, Pyhämaa- och Pyttisregionen, regleras genom författningar. Mera om detta på Eviras VHS-sida. Verksamheten påverkas även av eradikationsprogrammet och de begränsningar som enskilda smitttade odlingar belagts med.

 

 


Tillbaka