Berättelsen om Adam och Eva Presentation på Skärgårdshavets nationalparks 30-årsjubileumsseminarium 9.12.13 / Jouko Högmander Kära vänner! Jag hade glädjen och äran att fungera som Skärgårdshavets nationalparks första parkchef hos Forststyrelsen och vara med och utveckla nationalparken. Nu har jag på denna fest fått chansen att ger er en inblick i nationalparkens historia, utmaningarna med dess utveckling samt drömma lite grann och ge er framtidsvisioner. Tanken på inrättandet av en nationalpark i Skärgårdshavet är redan över 70 år gammal och parken har nu officiellt existerat i 30 år. Inom den nutida nationalparken och dess samarbetsområde har människornas liv, naturen och havet förändrats otroligt mycket under dessa årtionden. När två botaniker, Ole Eklund och Börje Olsoni, lade fram det första förslaget på ett inrättande av en nationalpark 1941 var överbetning det största problemet ur deras synvinkel; boskapen åt upp de fina och sällsynta växter som de skulle ha velat skydda. Det här var på den tiden då boskap betade på praktiskt taget varje ö, havet var kristallklart, det bodde över 1000 personer i ytterskärgårdsbyarna och i varje hushåll fanns minst en ko och ett antal får. Ytterskärgårdsbornas näringar var fiske och boskapsuppfödning. Då planeringen av nationalparken kom igång på 1970-talet var redan en stor del av byarna och gårdarna avfolkade, folkmängden hade fallit till under hälften av vad den var under åren efter kriget. Då boskapen och betningen tillsammans med människorna minskade till en bråkdel av den tidigare mängden, började de tidigare så vackra öarna med sina traditionella kulturlandskap växa igen med täta bestånd av en, hallon och klibbal. På östränderna hade stadsbornas sommarstugor börjat dyka upp och de innebar människor och livlighet sommartid. Ännu då, på 1970-talet, kunde man naturligtvis inte se i vilken riktning utvecklingen skulle gå: Skulle skärgården bli ett rike av öde sommarstugor vintertid eller skulle det finnas möjlighet för åretruntboende även i framtiden. Skulle fisket, boskapsuppfödningen, lotsningen, kustforten och kustbevakningsstationerna ännu erbjuda levebröd åt ytterskärgårdsbefolkningen? I dagens läge, årtionden senare, är nationalparkens utmaningar och möjligheter ännu desamma: bevarandet av den vackra naturen och skärgårdsbornas förutsättningar till uppehälle. Jag skall först prata lite grann om den unika mångfalden hos naturen i Skärgårdshavets nationalpark. När denna nationalpark mäts med samma verktyg som Finlands andra nationalparker sticker den framför allt ut genom sin exceptionella mångfald: Här har man påträffat kring 400 hotade eller nära hotade arter och av de på europeisk skala värdefulla Natura 2000-naturtyperna återfinns 42 stycken i nationalparken. Detta är naturligtvis bara siffror, men båda dessa tal är högre än hos någon annan nationalpark eller område i Finland. Samtidigt vet vi att hela Skärgårdshavet är en globalt sett unik naturformation med 42 000 öar och skär i ett brackvattenområde utan tidvatten som fryser till de flesta vintrar. Berggrunden och de av den senaste istiden slipade strandhällarna är synliga överallt och därtill skapade glaciären två av Salpausselkäs ökedjor med sina sand- och klapperstensstränder då den drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Motsvarande finns inte någon annanstans på jorden! Min vän Leif Lindgren brukar säga att nationalparken har tre pärlor. Rent bokstavligen menar han säkerligen att bland nationalparkens samarbetsområdes 8300 pärlor - öar och skär- finns det tre mer glänsande än andra. Dessa är Jungfruskär, Jurmo och Örö. Ni känner alla säkerligen till dessa öar. Jungfruskär är ett av Finlands finaste kulturlandskap, en ö på 120 hektar, där Forststyrelsen ännu upprätthåller den månghundraåriga traditionen med skötsel av lövängar, hagar och strandängar samt betande boskap. Trettio år av målmedveten vård av kulturlandskap har även gett resultat: ölandskapet har förändrats helt och orkidén Adam och Eva har på trettio år ökat från 63 individer till 3200 blommande exemplar. Bara på denna ö påträffas fler hotade arter än vad man hittar i de flesta hela nationalparker i vårt land. Jurmo är då istället helt annorlunda. Den omfattar 280 hektar främst kal gräsmark, rev och stenvallar. Till Jurmos historia hör berättelser om fiskare, säljägare och vrakplundrare. Dessa har vackert sparats av Agneta Andersson i hennes bok ”Jurmo by – närmast havet”. Motsvarande lokalhistoriska verk har som tur publicerats de senaste åren bland annat från Jungfruskär, Utö, Högsåra och Örö. Jurmo är till sin kulturhistoria och sitt artbestånd en mycket rik ö; den är även en vacker bit av Salpausselkäs randmorän. På Jurmo finns det ännu invånare, till och med två små barn som växer upp på Norrgrannas gård. Den tredje glänsande pärlan, Örö är mer hemlighetsfull eftersom den under hundra års tid varit ett slutet kustfort, vilket forskare och Forststyrelsens anställda först nyligen kunnat bekanta sig med. Till skillnad från de tidigare nämnda öarna växer det ståtlig skog med vida och öppna torrängar i mitten på Örös sandhedar. Öns västra strand är en cirka 3,5 km lång obebyggd sand- och grusstrand, som öppnar sig mot den strandlösa Östersjöns öppna hav i söder. Denna ö på 200 hektar bär på många sällsynta växter, men den är framför allt en av Finlands bästa förekomstplatser för både sällsynta och övriga fjärilar. När vi en gång talar om Skärgårdshavet är även Örö kulturhistoriskt värdefullt: ett fint gammalt fort med stora och små kanoner, kasematter och grottor. På ön finns även ett sextiotal hus. Örös kanoner deltog i slaget om Bengtskär 1941. År 2015 kommer Örö att införlivas i Skärgårdshavets nationalpark i samband med att marinen skär ner sin verksamhet där. Den andra nationalparkssynvinkeln vid sidan om skötsel och bevarande av naturens mångfald, handlar om vilken som är nationalparkens roll i bevarandet av skärgårdens kulturarv och säkrandet av invånarnas utkomst. Jag vill återvända till vad som preciserats som syftet med inrättandet av nationalparken i lagen om Skärgårdshavets nationalpark 1 §. Det är samtidigt grunden till varför statsmakten har placerat skattebetalarnas pengar här och vad de förväntar av oss. Målet med Skärgårdshavets nationalpark är definierat som följer: ”För att skydda Skärgårdshavets natur och kultur, för att trygga med dem förknippade traditionella sätt att utnyttja naturen, för att bevara en levande skärgård samt för att främja miljöforskning och allmänt intresse för naturen finns såsom ett särskilt skyddsområde enligt lagen om naturskydd Skärgårdshavets nationalpark. Nationalparken omfattar statens land- och vattenområden inom det på bifogad karta med en röd streckad linje avgränsade området (samarbetsområdet) i kommunerna Dragsfjärd, Houtskär, Korpo och Nagu, med undantag av de områden som är i försvarsmaktens besittning.” I samband med detta är det bra att minnas en sådan liten detalj att i samband med riksdagsbehandlingen av syftet med inrättandet och hela lagförslaget 1991 gjordes ett och endast ett tillägg: ”för att bevara en levande skärgård”. Själv förstår jag att Skärgårdshavets nationalpark även har som uppgift att främja en framtida bosatt skärgård. Jag är även övertygad om att detta är en fördel för naturskyddet. Vi har erfarenhet av hur arbetsdrygt det är att upprätthålla ett traditionellt skärgårdslandskap genom att röja igenväxta lövängar och hagar. Hur ska man då ordna naturturism i skärgården om här inte bor människor? Säkerligen skulle även diverse olagligheter och problem öka om skärgården endast vore stadsbornas fritidsområde. Forststyrelsen har fått en verkligt mångsidig skatt att sköta om. Hur har detta då lyckats fram till nu? Min egen uppfattning är självklart snäv och subjektiv, men jag vill lyfta fram ett par punkter. Dessa är relaterade till lyckat naturskydd och lyckosam utveckling av naturturism. Skärgårdens värdefulla kulturlandskap har lyckosamt restaurerats i nationalparken genom hörbärgning, betning och hamling på 500 hektar. I skärgården betar idag åter cirka 200 kor och 400 får, tack vare skärgårdens boskapsuppfödare och det i samband med EU-inträdet tillgängliggjorda miljöstödets specialstöd, som kan användas för att täcka kostnader för boskapstransport, inhägnader och så vidare. Dessa boskapsmängder överskrider tillsammans med djuren hos boskapsuppfödarna i samarbetsområdets byar märkbart den boskapsmängd som betade här på 1970-talet, då planerandet av nationalparken inleddes och den gamla, traditionella skärgårdskulturen fortfarande var vid liv. Denna framgång är speciellt tack vare Leif Lindgren, som var med och räknade kor och invånare redan på 1970-talet i samband med planeringen av nationalparken, samt tack vare Trygve Löfroth, som har organiserat naturskyddet i praktiken. Leifs arv förvaltas numera entusiastiskt av vår nya skyddsbiolog Maija Mussaari. Tack bör också riktas till de med åren antagligen tusentals frivilligarbetare som flitigt jobbat på våra talkoläger varje år, samt de föreningar tillsammans med vilka lägren har organiserats. Som vår andra prestation ser jag vårt projekt för minskande av invandrararter som hållit på i över 20 år genom det systematiska infångandet av mink och mårdhund. Genom detta har mängden havsfåglar i nationalparkens södra del återställts till den nivå som den var på innan dessa oinbjudna gäster började simma till ytterskärgården på 1970-talet. Samtidigt har även antalet rävar på ytterskären minskats i fågelskyddets namn. Nu har en livskraftig stam av tordmule och tobisgrissla återvänt till ytterskärgården, men även labbar, tärnor, svärta och många andra andfåglar har dragit nytta av detta. Karakteristiskt för skärgårdsnaturens dynamik och dess kontinuerliga förändring är det att samtidigt som man lyckats hålla minken, mårdhunden och räven borta från ett 60 km långt ytterskärgårdsområde så har havsörnen återvänt till områden där den inte funnits sedan början av 1950-talet. Som en gammal beskyddare av havsörnen har jag nog tänkt på att ejdern är havsörnens viktigaste bytesdjur i ytterskärgården och att havsörnens återkomst i sin tur har minskat ejderstammen här. Lyckligtvis jagar havsörnen även simmande minkar och har gett oss flankstöd i vårt invandrarartsprojekt. Det tredje arbetsområdet har att göra med samarbetet med skärgårdens företagare. Det är utvecklandet av hållbar naturturism i nationalparken. Forststyrelsen har i tiderna gjort en betydande linjedragning. Enligt den skapar Forststyrelsen själv inga turismtjänster utan skapar ramarna och förutsättningarna för företagare att bedriva turismverksamhet. Detta är en mycket viktig grundtanke, vars förverkligande kräver ett smidigt samarbete med turismföretagare. I detta har den nuvarande parkchefen Hanna Ylitalo och Laura Lehtonen gjort en stor arbetsinsats. Trots de knappa resurserna har framsteg gjorts. Problemet har inte varit endast Forststyrelsens knappa medel, utan många företagare jobbar även under pressen av att driva små familjeföretag med en kort säsong. Fastän det ännu finns massor att göra har utvecklingen varit ganska vild sedan den tiden 1976, då Skärgårdshavets nationalparks planeringskommitté uppskattade att turismen i framtiden möjligtvis kunde utvecklas som en sidonäring till fisket och boskapsuppfödningen, men att turismtjänsterna ändå borde koncentreras till kommunernas centralorter! Ett mått på lyckat samarbete är den positiva inverkan på den lokala ekonomin som nationalparken haft. Detta har studerats genom intervjuer av besökare och företagare. På årsbasis är Skärgårdshavets nationalparks inverkan på den lokala ekonomin varit i storleksklassen 4 miljoner €. Tveklöst kan Forststyrelsen ändå kritiseras för att vi inte gjort tillräckligt för att bevara en levande skärgård. Själv hade jag gärna sett att Forststyrelsen mer konkret hade kunnat befrämja återbefolkningen av byar inom nationalparkens samarbetsområde t.ex. genom att förvärva egendom och hyra de gårdar i skärgården som varit till salu under årens lopp. Dock har de gårdar som erbjudits oss förblivit oköpta eftersom naturvårdslagen utgår ifrån att nationalparkerna, likt andra naturskyddsområden är och skall förbli obebodda. Med detta har gårdar som varit bebodda i hundratals år inte fåtts som bostäder till återflyttare, utan de har slutat som fritidsbostäder. I dagens läge fungerar naturskyddslagstiftningen bättre för att skydda skogar, myrar och de stora fjällområdenas ödemarker än för att skydda det över 800 år gamla kulturlandskapet i skärgården. Liknande problem har dykt upp även i andra skyddade skärgårdsområden i Finska viken och Bottenviken. Men förutom attityder utvecklas även utformningen och tolkningen av naturvårdslagen med tiden. Jag minns ännu, hur vi på 1980-talet hade svårt att hitta förståelse för att vi i Skärgårdshavets nationalpark kalhögg så gott som ogenomträngliga djungler av klibbal och en för att få tillbaka kor och Adam och Eva till hagarna som betats i hundratals år. Det fina är dock att dagens välskötta ängar och hagar t.ex. på Yxskär, Berghamn, Boskär, Mälhamn och Jungfruskär får mycket beröm. Vid förnyandet av naturvårdslagen 1996 lade man till ett omnämnande om kulturlandskapet. Man förväntar sig att skyddet och vården av kulturlandskapet skall befrämjas av denna lag. Man kan önska att naturvårdslagen ännu någon gång i framtiden kommer att omfatta hela kulturlandskap med byggnader och invånare. Detta skulle även möjliggöra att det inom Skärgårdshavets nationalparks gränser, på Forststyrelsens områden i den egentliga nationalparken skulle kunna bo människor i framtiden. I så fall blir man tvungen att acceptera vissa ting, så som att människorna som bor i nationalparken behöver bryggor, några nybyggen, elledningar, vatten- och avloppsledning till land, ett grönsaksland eller annat smått som saknas i naturen, vilket man ännu idag ryggar för på naturskyddsområden. Denna fråga rörande naturskyddslagstiftningen och dess tolkning möter vi snart igen då de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna på Örö söker nya användningsområden i nationalparken. En annan utmaning är det att Skärgårdshavets nationalpark inte är färdig ännu. Ett utvecklande och utvidgande av parken är planerat, men arbetet är på hälft. Utvidgningen kan grunda sig på kommunernas godkända generalplaner, i vilka de flesta värdefulla naturområden inom nationalparkens samarbetsområde redan är reserverade som skyddsområden långt enligt Natura 2000-nätverket, men ställvis är skyddet ännu mer omfattande. Enligt planerna och Natura-nätverket skulle nationalparken ha den viktiga möjligheten att utvidgas avsevärt från sin nuvarande storlek. Nu omfattar nationalparken cirka 3 300 hektar öar, alltså under en fjärdedel av samarbetsområdet. De planer som kommunerna godkänt skulle möjliggöra ett utvidgande av nationalparken till närmare 6 000 hektar. Detta skulle märkbart förbättra möjligheterna till skydd av naturens mångfald men det skulle även stöda utvecklingen av en hållbar naturturism i nationalparken. Men förvärvandet av nya områden till nationalparken har förlöpt synnerligen illa under de senaste tio åren. Under samma tid har mängden nya sommarstugor i nationalparkens grannskap ökat betydligt. Man kan redan se att turister har svårt att hitta andra mål för sina utflykter och båtresor i skärgården än byhamnarna och nationalparkens öar. Som en följd av detta har turismföretagarna, båtklubbarna, kanotisterna och många andra önskat fler och bättre omskötta besöksmål av oss. Förvärvandet av land till nationalparken har man diskuterat till leda under parkens trettioåriga livstid. Vi som verkar här i skärgården önskar självklart att man ska få sammanhängande helheter i stället för splittrade områden. Endast på detta sätt kan man försäkra att nyttan som naturturismen erbjuder skärgårdens företag och invånare kan realiseras som en välmående natur och nöjda människor. Via detta återvänder vi igen till vilken uppgift Skärgårdshavets nationalpark har, och skulle kunna ha i framtiden. Statsmakten, landets regering har proklamerat att de ska stoppa utarmningen av naturens mångfald före år 2020. Vad vore då ett bättre mål för effektiverad verksamhet och pilotprojekt, än just Skärgårdshavet där det finns mer att skydda och sköta om än någon annanstans? Och eftersom vi behöver mer stöd, vänner och acceptans bland vanliga människor borde vi kunna utveckla bättre möjligheter att bekanta sig med nationalparken och dess talrika välskötta pärlor. Som tur har vi även i detta positiva utmaningar och utvecklingsmöjligheter som öppnar sig redan under de närmaste åren. Låt berättelsen om Adam och Eva leva vidare! Tack!