Bla,bla... Hejsan svejsan
SYLVIAS VANDRING PÅ HAMNÖ.
Gamla kyrkvägen på HAMNÖ är röjd och rösad. Jag är på vandring där.Före 1950-talet kom vi till kyrkan på olika vägar.Vi seglade,körde motorbåt, rodde, sparkade stötting på isen,körde med häst eller cyklade. Folket i byarna"rätade ut"vägarna, förkortade genom att gå över berg och genom snår. Så uppstod stigarna. Stället där vi gick över till HAMNÖ som är en ö låg längre västerut än den nya vägen och bron gör idag.
En skylt visar var jag ska hoppa över diket från vägen för att komma in på gamla kyrkvägen. Jag ser hagtorn,slånbär,hägg och kungsmynta ( rosta). Jag välkomnas av lysande blå axveronika. Den blomman kommer att glädja mej ofta på hamnövandringen.Till vänster om stigen ligger en liten damm. Där kunde näckrosor prunka. Nu ser dammen mörk och tom ut.Jag följer de små diskreta stenrösena,beundrar hela tiden enbuskar och rosensnår.Ståtlig änglaört finns här och var och påminner om att havet är nära.Fåglar svirrar iluften och ibland häckar en and eller svärta i buskarna nära stigen.
Nu ser jag KUTTUN,en fjordliknande vik med stenbumlingarunder ytan. Det är nästan omöjligt att ta sig in med båt. På östra sidan kuttun reser sig LÅNGSKÄR på den västra STORKUMMELSKÄR. Jag söker upp en bekväm stenhäll vid vattnet,sitter och ser hur vågorna skvalpar om bland stenar och svarttoppig starr. Om våren lyssnar jag till allornas rop.
Skylten och rösena pekar norrut och västerut.Jag går norrut. Uppe på första bergstoppen ligger grundstenarna från ett 1200-tals kapell. Jag måste vid varje besök här gå genom öppningen i muren och in i kapellet. Jag har läst det forskarna vet om kapellet.Ibland sitter jag länge här,ser ut mot havet och låter allt det som Gud skapat komma till mej
Fler stigar syns . Det är klart att vandrare härifrån går egna vägar till kyrkan. Men jag går kyrkstigen.Spåren känns. Ibland syns de ännu på berghällarna.Sedan den nya vägen blev färdig är gamla kyrkstigen till för meditation och stillhet.
I nästa igenvuxna sänka med alar och älggräs passerar jag STORA STENEN. Den får alltid en klapp,klapp. Snart är jag på HÖGBERGET.Här stannar jag och ser långt i alla väderstreck. Känner doft av getpors och krusiga hjortronblad. Ser hamnökartan i verkligheten. HAMNÖSUND med GAMMELHAMN och SANDVIKHÄLLOR I sydost. Västerut KÖKARSFJÄRDEN med KOBBARNA.. NORRBÅDAN och KARSKÄR med fyrljus. Långt i nordväst blånar grannkommunen FÖGLÖ. En av skärgårdsfärjorna glider in till färjfästet vid HARPARNÄS. Skyddad från nordanvinden av gråbergen ligger den vita prästgården, ritad av arkitekt Kråkström och byggd på 1960-talet. Den gamla röda prästgården var bastu för ryska soldater under första världskriget. Den är nu församlingshem.
Jag beundrar stenåkern och istidslämningarna i urbergets yta. Granarna som syns är planterade av konfirmander för många år sedan.
Högberget får vara predikstolen på HAMNÖ. KUTTUN får bli altare.Här gick vandringen till julkyrkan i oljelyktornas sken mot den svarta vinterhimlen.
I sluttningen nedanför HÖGBERGET växer Inula. En 70 cm hög växt med en gul blomma i toppen. Franciskanerbröderna odlade på medeltiden Inula för medicinskt ändamål.
Framför mej har jag en aldunge och där finns en gammal stenbro. Platsen ligger bakom allting.Den kallas Likbäcken.Fördjupningar i marken är ibland vattenfyllda. V i gick aldrig hit när jag var barn. Nu trivs jag här. Stämningen är intensiv i sin avskildhet.
Där dungen slutar ligger utgrävda husgrunder som kallas Östra komplexet.Här har stått ett 17meter långt hus med två rum som båda haft eldstad i de inre hörnen.Jag vet att arkeologer hittat Hamnös äldsta fynd just här.Inne bland alarna har resterna av en smedja grävts fram. Jag tänker sorget på att vi glömt smideskonsten idag. Men det fanns en tid då det var nödvändigt att kunna kuva järnet i ässjan.
Vackra enbuskar överallt. Åldriga alar,kattfot,axveronika,brudblomma och midsommarblomster.Kvirr i luften.Svep av måsars vita vingar.En oas nära det vilda obändiga havet i väster. Här finns grunden till Södra huset med tre rum och två eldstäder samt en stenlagd altan mot solnedgången.I östra hörnet finns en källartrappa, framgrävd av sommararkeologer under stort jubel för ett antal år sedan. Här ville jag bo om jag levat på medeltiden. Jag vandrar upp på det höga berget i väster för att beundra havet. Idag är det blått,en annan dag grått,upprört eller lugnt.
Har jag sällskap av lägerskolungdomar låter jag dem söka efter kompassen på bergskrönet nära kyrkan.Alltid samma kaos och plötsligt fem ungdomar som trumpetar: Här!,här! Vi studerar och känner kompassen i berget.Ser norrpilen och vet var söder, öst,och väst finns.KARSKÄRS lyktan blinkar i kapp med fyren i klockstapeln.En tur till MUNKKÄLLAN vid stranden går snabbt.MUNKKÄLLAN är ingen källa utan ett hällkar. Jag var en gång med och pumpade bort vattnet och rensade hällkaret från slam.Leran på botten var fin. Den finns kvar och jag skulle vilja göra ett krus av den .Kruset skulle heta Broder Kilians vattenkrus till minne av Valdemar Nyman. Han har gett Hamnö,med klippor hav fåglar och blommor liv i sin bok BRODER KILIAN. Här nära MUNKKÄLLAN solbadade Kilian naken. Den hundrade munken som dristade sig att ta av kåpan,ligga naken bland blåklockor och gräs till stor förvåning för häpen trut.
Nu går jag förbi Franciskuskapellet och ser en välkänd husgrund som varit kök och refektorium på medeltiden och prästgård i senare tid.Inne i kapellet läser jag om sådant som hänt på Hamnö. Jag studerar de få föremål som finns utställda från utgrävningarna men är imponerad av de informativa bilderna. Barndomens gröna kulle med en glugg mot söder är nu kapell med en sten som altare och Franciskus hälsning PAX ET BONUM = fred och allt gott,skriven på altartavlan med stenar från ASSISI.
Efter besöket i kapellet går jag in i kyrkan.Minns händelser,dop,konfirmationer,min egen med silriskransar från KALENS ljungkärr,bröllop,begravningar,vackra musikstunder och varma gudstjänster. Till vänster om dörren hänger fattigbössan och jag sneglar mot den utstötta Brita-Lisas bänk längst bak i kyrkan.Jag skriver mitt namn i gästboken och vandrar mot altaret.Ser upp till läktaren med vacker orgel.Konstaterar som alltid att kyrktaket från insidan liknar en upp och nedvänd båt. Jag vill vid varje besök gå in i sakristian. Jag beundrar den gamla altartavlan som borde hänga inne i kyrkan.Genom sakristians fönster ser jag Hallonskär och Rövarskär.
Vid skylten nedanför Högberget finns en stig som leder till Hamnös norr och västerstrand.Där finns MODERMAGEN och en stenbro som tidigare lett över vattendrag. Valdemar Nyman låter Peder Djäkne i boken BRODER KILIAN vandra över bron till STORKUMMELSKÄR.Där umgås Peder Djäkne med fåglarna och ber böner till sin Gud.Jag förundras över skönheten i LÅNGTARMEN och MODERMAGEN och studerar rester av en kaj-anläggning.
Här i vikarna lät fiskarfolket från byn sina båtar ligga kvar över natten. De gick hem om kvällen när de lagt ut sina nät och skötar. De återkom tidigt följande morgon för att vittja sina bragder. LÅNGTARMEN användes också som vinterhamn.
Jag går upp till STORKUMMELSKÄR för studier av havet och geologiska formationer i berggrunden. Sällskap har jag av vitfågel,gråtrut,gulsparv och lärka.Sänkor med ranunkel och viol målar bergen.
Min vandring slutar vid KUTTUN.Med tånglukt i näsan och havet sorlande omkring läser jag Kennet Gustavssons broschyr om HAMNÖ. Där står fakta om Hamnös rika historia och lusten att gå uppför HÖGBERGET igen finns hos mej.
Notice: (null)(): [ALERT] Mailbox is at 98% of quota in Unknown on line 0